Training of Trainers - ickevåld i Sverige

”Utbildning är det mäktigaste vapnet som
kan användas för att förändra världen”
- Nelson Mandela

Bli ickevåldstränare genom att gå Kristna Fredsrörelsens fördjupade tränarutbildning med internationell inriktning. Kursen är uppdelad i tre steg, varav det andra genomförs i Jerusalem.

Utbildningen är tänkt för dig som är intresserad av fred och ickevåld. Målet med utbildningen är att utbilda dig och andra till att sprida kunskap och stärka engagemanget i Sverige, dels för ickevåld som förändringskraft, dels för situationen i Israel och Palestina.

Du kommer att få hålla i ett antal workshops och informationsträffar på egen hand under utbildningen, med stöd av mentorer från Kristna Fredsrörelsen och Studieförbundet Bilda.
Läs mer på: http://www.krf.se/training-of-trainers-ickevald .

Fängelse för att försöka stoppa våld

Idag kom domen mot min kompis Martin och de andra medåtalade som bröt sig in på Saab där JAS-plan tillverkas. Det blev 4-6 månader fängelse, samt ett gemensamt skadestånd som ska betalas till Saab på 151 000 kr. De har alla suttit häktade sedan 22 mars, då aktionen skedde, och fördes efter domen idag återigen tillbaka till häktet.

Martin kommenterade domen idag: ”I Linköpings tingsrätt tog jag upp risken att JAS skulle användas för att avfyra kärnvapen. Något är snett när man döms till fängelse för försök att avstyra ett kärnvapenhot” (citat från www.ofog.org)

Under rättegången förra veckan menade åklagaren att sabotaget hade en "avsevärd betydelse för rikets försvar". Men de anklagade yrkade på ett frikännande "eftersom de agerat i nödvärn för att hindra det lidande och död Jas-plan från Sverige orsakar runt om i världen". (www.ofog.org) Som Martin skriver på www.avrusta.blogspot.com: "Våra advokater och vi tyckte inte att det var rimligt att det skulle bedömas som sabotage eftersom vi var ute efter exportplan som inte alls har med Sveriges försvar att göra. Vi sa visserligen att om vi inte hade lyckas hitta några exportplan skulle vi kunna tänka oss att hamra på ett eller flera Jas tillhörande försvarsmakten, eftersom dessa titt som tätt hyrs ut eller säljs till olika länder."

Och återigen ställer jag mig frågan om civil olydnad och när det är OK, och vem som har tolkningsföreträde att avgöra detta. Eller vem som tar sig tolkningsföreträde. Och hur civil olydnad skiljer sig mellan olika länder, till exempel Sverige och Sudan. Vilka risker tar man som aktivist och vad kan man uppnå. Jag har inga definitiva svar ännu, utan fortsätter att fundera över detta - försöker både att gå på magkänslan men också att basera funderingarna på logiskt resonemang och filosofi. Och jag måste ju erkänna att jag är glad att Martin & co driver den här frågan som jag tycker är oerhört viktig och att de tar risker som vi andra inte gör.

Ramverket inte alls lika intressant som innehållet

De senaste veckorna läser jag igen och igen om den nya regeringen i Israel, med Netanyahu, Barak och Lieberman i fronten. Jag har redan uttryckt mina åsikter och farhågor om dessa herrar, och tänker därför inte gå in på det igen. Vill ni läsa mer finns det flera bra artiklar på bland annat Maan News (www.maannews.com) som är väl värda att titta på.

Dessa herrars inmarsch på arenan får ju en osökt att tänka på möjligheterna till en lösning på den här konflikten. Just nu känns den ju mer avlägsen än någonsin, men alla konflikter blir lösta förr eller senare, och så kommer det även bli med denna. Frågan är hur mycket mer lidande vi måste stå ut med, hur många fler kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten och hur många fler "fakta på marken" som måste göras ogjorda för att en riktigt rättvis fred ska kunna nås.

Egentligen är det inte speciellt svårt. Alla vet i princip vad som måste hända. Alltså, alla inblandade. Ett av de problem jag ofta hänvisar till är ju att andra människor inte alls vet vad konflikten handlar om eller vad som måste hända. Alltså, det är inte alls speciellt komplicerat, vad som måste hända, ur ett folkrättsperspektiv. Och jag hävdar att det är det enda perspektivet som är relevant i den här situationen. En bekant till mig (som inte direkt har samma syn på konflikten) sa "humanitarian law is just technicalities, it is clear what the Bible says" - och detta visar ju på det absurda att ens diskutera något annat än just folkrätten.

Så en lösning i linje med folkrätten måste till. Och sen då? Då fastnar man gärna i diskussioner, ibland oändliga, om det ska vara en enstatslösning eller en tvåstatslösning. Om jag ska vara helt ärlig tråkar den diskussionen ut mig. Det handlar ju endast om ramverket. Jag är mycket mer intresserad av innehållet. Och det är det jag vill se diskuteras: vilken typ av stat (singular eller plural efter smak) snackar vi om? En fundamentalistisk stat? Fascistisk? Nationalistisk? Demokratisk med lika rättigheter för alla? Total separation mellan stat och religion?

Jag vill se en diskussion om visioner. Jag vågar hoppas på att det kan leda till oväntade allianser.

Efter valet - varför denna kompakta tystnad?

Jag har undvikit att skriva om Mellanöstern ett tag då jag har känt mig alltför uppgiven. Efter att attackerna på Gaza upphörde fortsatte tystnaden som varit alltför kompakt i över fyrtio år. Omvärlden verkade vakna ett tag, det kändes som att det finns ett momentum att ta vara på. Särskilt inför att Sverige snart blir ordförandeland i EU och att EU är en av de viktigaste aktörerna med en stor möjlighet att påverka situationen. Om man vill. Vilket man hittills inte velat.

Efter valet i Israel kändes situationen ännu mer hopplös. Eller snarare - min första reaktion var att NU, om inte förr så NU kan inte omvärlden vara tysta. Och visst har det skrivits ett par artiklar och krönikor om den nya högerregeringen, men mest har det varit tyst. Artiklarna har mest synts i alternativ media, annars tyst. Hillary Clinton ringde upp och hälsade sin nya "kollega" välkommen till sin post och i övrigt så.... TYSTNAD. Det är så öronbedövande tyst.

När Jörgen Haider blev vald i Österrike reagerade övriga EU-länder direkt. Denna typ av åsikter kan vi inte acceptera. Detta gäller även risken att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen i nästa val. Inte OK. Läskigt, ja! Jag tycker ju också att EU hade ju kunnat agera lite mer på Berlusconis framfart och särskilt i sitt beteende mot romerna i Italien. Oerhört läskigt att det är så tyst. Och så har vi då den här nya regeringen, med Netanyahu, Barak och Lieberman i spetsen. Och nu snackar vi verkligen om läskiga åsikter som jag helt enkelt väntade mig skulle framkalla någon form av reaktion. Men det är så öronbedövande tyst.

Jag tänker främst på Lieberman, och läser Uri Avnery's artikel "Who's the boss?" på www.maannews.net. Karln innehar en riktig vågmästarroll och vet om det. Avnery skriver något om det bisarra i den här regeringsformationen:

"But a government is no joke. And Lieberman is no joke. Far from it. Already on his first day he made clear that he – he and not Netanyahu or Barak – will set the style of the new government, both because of his strong political position and his massive personal presence and provocative character. He will maintain this government as long as it suits him and overthrow it the moment he feels that new elections will give him supreme power. His rude and violent style is both natural and calculated. It is intended to threaten, to appeal to the most primitive types in society, to draw public attention and to assure media coverage. All these are reminiscent of other countries and other regimes. The first one to congratulate him was - not by chance – the ex-fascist foreign minister of Italy."

Han gick till val med en plattform som går ut på att medborgarskap skulle kunna annulleras för den arabiska befolkningen om de inte svär en lojalitetsed till staten Israel. Han pratar även om transfer av den arabiska befolkningen i Israel. Han citerar romerska kejsare i sitt installationstal: Si vis pacem, para bellum. Om du vill ha fred, förbered för krig. Han förkastar Annapolis-mötet och den efterföljande processen. (Och visst har inget hänt sedan dess, men det var knappast anledningen till varför han tog avstånd från den).

Jag tror knappt att jag behöver säga något mer då det framgår ganska tydligt att den här karln i allra högsta grad är skitläskig. Och att han sitter på en position som gör honom ännu läskigare. Och att tystnaden från omvärlden gör hela situationen oändligt mycket läskigare. Och det är därför jag har undvikit ämnet Mellanöstern under ett tag.

Avrustning var det...

Jag har tidigare skrivit om min f d kollega Martin och hans försök att avrusta den svenska krigsindustrin. I mitten av mars fick han en fängelsedom och böter efter aktionen i höstas då han och hans kollegor bröt sig in på två vapenfabriker där vapnen var ämnade för export - bl a till Indien.

Bara några dagar senare, den 22 mars, bröt han sig in på JAS-fabriken i Linköping. Där finns plan som är beställda av både Sydafrika och Thailand, båda två problematiska länder att exportera vapen till - även för de som tycker att det är OK för Sverige att exportera vapen. Jag behöver väl knappast gå in på varför. Och om man tycker att det är problematiskt, bör man protestera. Som en av de häktade själv säger:

- När regeringen och företagsledningar samarbetar för att exportera vapen till fattiga länder och konflikthärdar är det upp till vanliga medborgare att ingripa. Den civila lydnaden är ett större problem än den civila olydnaden, sa författaren Pelle Strindlund, 37, från Sundsvall (www.ofog.org)

Sedan den 22 mars har Martin och de andra suttit häktade. Rättegången mot dem inleddes igår och tydligen ska domen fastställas redan nästa vecka. Efter rättegången återfördes de till häktet. Martin försöker att blogga från häktet, med viss försening då andra måste lägga upp texterna åt honom. Jag tycker att han är modig och är stolt över att känna honom. Och gissa vad jag har berättat om detta för alla våra gemensamma vänner i Sudan. Vill du veta mer, kolla in mer information på Kampanjen Avrusta-gruppen på Fejjan eller på www.avrusta.blogspot.com.

Avväpning var det...

En av de saker som vi försökte lära oss mer om i södra Sudan var avväpning. I CPA, Comprehensive Peace Agreement, från januari 2005, står det att avväpning är ett viktigt steg i implementeringen av freden. Och särskilt då i södra Sudan där stridigheterna under kriget var som värst och där man idag befarar att 80 procent av befolkningen är beväpnad.

Hittills har GoSS (Government of Southern Sudan) gjort några tappra men misslyckade försök till avväpning i vissa områden. Vilket inte var så svårt att räkna ut. Att de skulle bli misslyckade, alltså. Bland annat har man med våld försökt avväpna vissa grupper, vilket skickar ju ganska blandade budskap om behovet av att skydda sig och vapnens roll i detta. Hittills har försöken som sagt varit misslyckade. Grupperna har antingen bara lämnat ifrån sig de äldsta och mest slitna vapnen och behållit resten. En kalashnikov håller utan problem i 40 års tid. Och är alldeles för billig för de flestas bästa. Eller så har man helt enkelt gått ut och skaffat sig nya vapen veckan efter. Eller så har grannbyn attackerat - passat på då man vet att en viss grupp för tillfället är vapenlösa. I de mest misslyckade fallen har befolkningen känt att deras mänskliga rättigheter - rätten till säkerhet - har blivit kränkt och därför slagits tillbaka. Och blod har spillts, människor har både skadats och dödats.

Inte så lyckat, med andra ord. Och säkerhet är en rättighet. Och i ett område som Sudan, som har haft inbördeskrig större delen av tiden sedan självständigheten 1956, och där vissa etniska grupper traditionsenligt har rykt samman för att sno boskap från varandra och där LRA (Lord's Resistance Army) härjar i gränstrakterna, kan man inte bara gå in och avväpna folk. Oavsett hur fel man tycker det är med vapen. Och hur mycket man intellektuellt kan argumentera för skillnaderna mellan statlig säkerhet och mänsklig säkerhet och att vapen faktiskt rent statistiskt leder till större mänsklig osäkerhet.

Alternativ måste erbjudas. Om jag inte kan försvara mig själv när jag blir attackerad, vem gör det då? Om jag har varit soldat sedan barnsben och varken kan läsa eller skriva eller är tränad i någon form av yrke - vad betyder då mitt vapen för min identitet? Och vad ska jag göra istället, när mitt vapen tagits ifrån mig?

En avväpningsprocess i den här typen av kontext måste ske samtidigt som väldigt många andra processer i samhället. Bland annat måste reella alternativ erbjudas - både vad det gäller säkerhet och identitet. Civila samhället och de folkvalda (nåja, folkvalda blir de ju förstås först med nästa val - hittills är de "folkvalda" en produkt av CPA) kan samarbeta runt detta och stärka varandra. En "disarmament of the mind" måste ske. Och alla samhällen har ickevåldsliga metoder för att lösa konflikter som kan användas eller återupplivas ifall de fallit i träta - man behöver inte importera Gandhi hela tiden. Försoningsprocesser tjänar nog en funktion.

Dessutom, avväpning handlar i allra högsta grad om grundläggande ekonomi, om efterfrågan och utbud - och båda måste man förhålla sig till. När gränserna till Eritrea, Etiopien, Kenya och Uganda svämmar över av billiga vapen kommer inga avväpningskampanjer att fungera.

Sent en natt...

...försöker jag återigen samla mina tankar från senaste Sudan-resan och reflekterar över den enorma internationella närvaron i södra Sudan. Juba är "the it-place" just nu i biståndsvärlden. För tio år sedan var det Kambodja, därefter Afganistan... och nu Juba. Alla dessa vita jeepar med loggor som förstås har som mål att hjälpa.

Och så många frågor väcks i mitt huvud. Jag träffade en parlamentariker i utskottet för "regional and international cooperation" som berättade att vi var de enda khawajas ("vitingar" - mitt val av ord) som kommit till honom för att be honom om en behovsanalys och en prioriteringsordning på utmaningar. Vi, en liten fredsorganisation från Sverige, som definitivt inte i någon hög grad kan möta alla dessa utmaningar. Som inte har någon permanent eller ens temporär närvaro i Sudan. Är vi verkligen de enda som bett att de, sudaneserna själva, ska definiera sina behov?

Jag får ofta påminna min partnerorganisation om att vi inte är deras givare - utan att vi är precis det - en partnerorganisation. Jag får påminna dem om att jag inte är mer kvalificerad än de själva att definiera deras behov. Eller prioriteringar. Jag får ofta påminna dem om att det är de själva som ska sätta deras agenda - det är inte jag som har planer för dem. Jag får påminna dem om att allt jag kan om Sudan (nåja, mycket iallafall - och när det gäller sudanesiska flyktingar i norra Uganda har jag en av föreläsarna vid SOAS att tacka) har jag lärt mig av dem. Jag får påminna dem om att vi är jämlikar.

Om detta är biståndets baksida - hur tar vi oss ur detta? När de stora givarna fortfarande agerar helt top-down och när vi små organisationer som vill ha en så jämställd relation som möjligt till våra partnerorganisationer ändå fastnar i detta? Hur undviker vi det internationella samfundet agerar som imperialister i sitt förhållningssätt till Afrika?

Folkräkning och val

I senaste inlägget nämnde jag något om den undermåliga folkräkningen i Sudan som genomfördes i april förra året. Det står i CPA - Comprehensive Peace Agreement - att en folkräkning skulle hållas innan nationella val kan genomföras. Vilket låter ju klokt och i allra högsta grad genomtänkt. Särskilt i ett land som har haft krig större delen av tiden sedan självständigheten 1956. Och som aldrig har haft varken fria val eller folkräkning tidigare.

Och då tänker man ju per automatik att det är A och O att en sådan folkräkning går bra till - för att de första fria valen faktiskt ska bli fria, inklusiva och demokratiska. Eller? I april förra året genomfördes en folkräkning på två veckor i Afrikas största land. En av de viktigaste händelserna i fredsprocessen och något som det var nästan helt tyst om i media här hemma. Två veckor?!?! Är det en rimlig tid för en folkräkning i Afrika största land? Under regnperioden, då stora delar av södra landet är isolerade och många vägar är helt oframkomliga? I ett land där många människor fortfarande inte vet vad CPA innebär. Vissa områden besöktes inte alls. Och i Darfur fortgår ju kriget...

Dessutom vägrade regeringen i Khartoum att inkludera frågor om etnicitet och religion i folkräkningen. De menar att det inte är viktigt. Och det kanske det inte borde vara - men i ett land där konflikterna i allra högsta grad har etniska och religiösa förtecken (även om de som överallt annars handlar om makt, resurser och land) så blir det problematiskt att utelämna detta. Särskilt när alla som tillhör olika minoritetsgrupper eller marginaliserade grupper genast tolkar detta ur konspirationsteoretikerns perspektiv: "de försöker dölja fakta på marken". Denna känsla förstärks ytterligare då regeringen hittills har vägrat att släppa resultaten från folkräkningen.

"The possibility of the elections next year being democratic and fair is already lost due to the census", sade en person som jag träffade i Juba. Och jag är böjd att hålla med. Och följdfrågorna blir per automatik många. För många att jag ska börja rada upp dem nu. Om ni har några, hör av er så lägger jag till dem på listan och publicerar den i nästa inlägg. Typ.

Utmaningar i södra Sudan

Jag är nyss hemkommen från en vecka i Juba och försöker smälta alla intryck. Det är mitt andra besök i huvudstaden i det autonoma södra Sudan och det var på många sätt ett kärt återseende. En hel del har hänt under de 18 månader sedan jag senast var där. Bland annat har den största gatan (Airport road) asfalteras. Alla andra gator är fortfarande röda av jorden och blir till lervälling så fort regnen börjar. Och de behagade börja den här veckan. Tydligen tidigare än väntat och vår vanliga bil hade det inte alls lika lätt som alla vita fyrhjulsdrivna jeepar som fortfarande fyller gatorna.

Det byggs också en hel del i stan och framförallt hotellen och restaurangerna känns delvis nya, med europeiska priser. Anpassat efter de hundratals, ja, troligen tusentals, expats som befinner sig i Juba. Hur vanliga sudaneser klarar sig, är en helt annan fråga. Och en väldigt viktig sådan. När vi pratade med medlemmarna i vår partnerorganisation Sonad (Sudanese Organisation for Nonviolence and Development) om deras största rädslor i vardagen var de stigande matpriserna ett av dem.

Södra Sudan är troligen ett av världens bördigaste områden med enorma möjligheter att inte bara försörja sin egen befolkning utan även exportera produkter, till norra delarna av landet men även till andra länder. Idag importeras dock den mesta maten från Uganda och Kenya. Och när fd soldater och krigsveteraner, som inte fått sin lön eller ersättning utbetald på flera månader, blockerade vägarna runt gränsen till Uganda syntes det direkt då de redan höga matpriserna ökade ytterligare.

En annan rädsla är närvaron av lätta vapen. Enligt beräkningar av Small Arms Survey äger 80 procent av befolkningen i södra Sudan vapen. 80 procent! Och eftersom staten ännu inte är stark och stabil nog att erbjuda befolkningen skydd, finns det idag ingen vilja att låta sig avväpnas. För att en avväpning ska kunna bli hållbar måste alternativ erbjudas. Men när hoten om attacker fortfarande är så reella, kommer det inte funka. Vissa grupper har avväpnats med våld av staten, och vad skickar det för signaler!? Många därnere anser att deras rättigheter kränks och våldsamheter har utbrytit vid dessa avväpningskampanjer. Dessutom har de åter skaffat nya vapen så fort avväpningen avslutats. Och så länge det fortfarande pågår en mängd lokala väpnade konflikter mellan olika grupper i södra Sudan lär det inte gå att komma längre i den här frågan.

Därför är vikten av freds- och försoningsarbete enormt viktigt, som bland annat kan fokusera på lokala konfliktlösningsmekanismer och återuppliva dem. Varenda samhälle i världen har sådana mekanismer men ibland handlar de i skuggan av krig och måste putsas av. Tyvärr har givare världen över en tendens att överge områden när ett fredsavtal skrivits. Som om allt då skulle vara "fine and dandy". As if. Fredsavtal sluts mellan ledare. Fred implementeras av människorna. Och idag finns det fortfarande grupper i södra Sudan som knappt vet om att ett fredsavtal skrevs under för fyra år sedan, ännu mindre vad det innehåller.

Och ur det perspektivet, och den slarvigt och direkt odemokratiska folkräkning som genomfördes förra året, undrar man ju med rätta hur det kommer att gå när de första nationella valen ska hållas i februari nästa år. Uppförsbacken dit är lång. Samtidigt som jag känner mig matt av alla dessa utmaningar känner jag mig hoppfull efter alla möten med människor, både gräsrotsaktivister och parlamentariker, som har en otroligt stark vilja att fortsätta försöka skapa ett nytt Sudan.

Snarstucken?

Ok, jag erkänner att jag känner mig ganska besviken på arabländerna som nu har sagt att de ska stödja Al Bashir och därmed fördöma Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder. Jag kanske inte borde vara förvånad, men definitivt besviken. Särskilt då Al Bashir samtidigt menar att han tänker försöka tona ner Palestina-frågan på det Arab League-möte som pågår nu. För att palestinierna kräver att Israel ställs inför ICC för de krigsbrott och brott mot folkrätten som begicks under kriget mot Gaza nu i vintras.

Dubbelmoral är alltid vidrigt och det här måste väl räknas som den värsta typen. Riktigt cynisk dubbelmoral.

Återigen visar man att Palestina-frågan faktiskt inte är så viktig för arabvärlden, det verkar bra mycket viktigare för dem att Israel fortsätter att vara den stora fienden. Återigen visar man att människorna i Darfur inte är viktiga. Fast flera hundra tusen har dött de senaste fem åren, och flera miljoner nu hotas att drabbas av svält efter att Al Bashir kastat ut de internationella humanitära organisationer som funnits på plats i Darfur. Det är tydligen mycket viktigare att hålla goda relationer till Al Bashir.

Karln är uppenbarligen en skurk, i ordets rätta benämning. Men hur ska man då se på ICC:s arresteringsorder gentemot Al Bashir. I relation till fredsprocessen i landet. I relation till den attityden gentemot andra aktörer. I relationen mellan fred och rättvisa. ICC och andra folkrättsverktyg bör användas och användas oftare. De bör användas mindre selektivt och se till att alla behandlas lika inför lagen. Men då "världspolis" inte finns och då stater alla har sin egen agenda ser det inte ut att bli på det sättet inom en snar framtid. Inte ens inom en överskådlig långsiktig framtid.