Jag påstår ju titt som tätt att bloggandet började för att skriva om positiva nyheter. Resultatet motsvarar dock ganska sällan den ambitionen. Tyvärr. Det finns så mycket annat jag har åsikter om, och ofta då saker som upprör. Nu vill jag dock lyfta ett exempel på att påtryckningar och annat påverkansarbete faktiskt fungerar (jag ligger någon dryg vecka efter i tiden, när det gäller nyhetsvärdet, men detta är värt att nämna i alla fall).
Tisdagen 21 oktober släppte Diakonia, Swedwatch och Svenska Kyrkan en rapport om det svenska företaget Assa Abloy, som sedan 2000 äger företaget Mul-T-Lock som gör lås och säkerhetslösningar. Mul-T-Lock har en fabrik i Barkan, en illegal israelisk bosättning på Västbanken.
Enligt rapporten så uppmuntrar Israel "såväl inhemska som utländska investeringar på ockuperad mark genom att erbjuda en rad förmåner till de som investerar i industri, turism och fast egendom. Assa Abloy bekräftar att företaget tar emot sådana förmåner, men avstår från att uttala sig om omfattningen."
Problemet är bara att det är olagligt enligt internationell lag, fjärde Genèvekonventionen, för en ockupationsmakt att bygga på eller flytta civilbefolkning till ockuperat område. Jag citerar ännu en gång rapporten: 1979 fastslog FN:s säkerhetsråd att "den av Israel förda politiken, att etablera bosättningar på palestinskt och annat arabiskt territorium som ockuperats sedan 1967, saknar lagligt stöd och utgör ett allvarligt hinder mot att uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern."
Inom internationell humanitär rätt fastslås främst staters skyldigheter, men det finns även en princip om individuellt brottsansvar, vilket skulle kunna möjliggöra att även individer kan ställas till svars för brott mot folkrätten.
Men även om det är oklart i vilken utsträckning ett företag kan hållas ansvarig i en domstol, är det dock väldigt klart att inte bara stater utan även individer och företag kan ha en påverkan på hur en konflikt utvecklas. Vetskapen om att man som internationell aktör kan påverka en konflikt i positiv eller negativ riktning borde rimligtvis vara tillräckligt för att få aktören att ändra beteende.
Därför skrevs den här rapporten. Och som ett resultat lovade Assa Abloy, samma dag som rapporten släpptes, att flytta sin fabrik. Som ett svar på rapporten meddelade svensk Israelinformation att 3500 palestinier riskerar att bli arbetslösa ifall fabriken tvingas flytta. Detta är dock totalt felaktigt då den högteknologiska fabriken endast har 100 anställda, varav endast en är palestinier. Så tack, Assa Abloy för den snabba responsen!
onsdag 29 oktober 2008
tisdag 28 oktober 2008
Soulfood serveras i bushen
För drygt en vecka sedan kom jag tillbaka från en semester, två veckor helt utan nyheter eller internet. Bortkopplad i allra högsta grad från "verkligheten". Det kan verkligen rekommenderas.
Inte för att jag på något sätt vill uppmuntra folk att göra som jag och bidra till ökade luftutsläpp genom flygning. Men, möjligheten att koppla bort verkligheten och fylla på reserverna genom lite "soulfood", det önskar jag alla. Och mitt sätt att göra det på gick verkligen inte av för hackor!
I tolv dagar gick jag tillsammans med vän J en ranger-kurs i Sydafrika, strax utanför Krügerparken. Vi hängde på Moholoholo forest camp och det intilliggande rehabiliteringscentret för skadade djur samt i Nhoveni, en Big-5-reserve. Vi sov bland annat ute under fullmåne och stjärnor runt en lägereld, med elefanter som passerade oss på natten på väg till vattenhålet och en nyfiken och sällskapssjuk hyena som strök runt lägret hela natten.
Vi lekte med de två 2-veckors gamla noshörningskalvarna Skosa och Zatara, matade gamar, spårade leoparder, lejon, kudus, noshörningar, giraffer och annat. Vi körde landrover (nåja, de med körkort körde landrover, jag tittade på). Vi klappade Pumba-vårtsvin, stora håriga spindlar, höll i skorpioner och pytonormar och spanade in hur svarta mambor äter. Vi lärde oss mängder av träd, fåglar och djur utantill och mycket annat om ekosystemet på savannen.
Sammanfattningsvis: vi lekte i tolv dagar och dessutom klarade vi proven, både de praktiska och teoretiska. Och snacka om adrenalinkicken sista kvällen när vi satt runt bordet efter avslutat braai och pratade om alla minnesvärda händelser under kursen och plötsligt hörde en leopard utanför lägret. Denna semester uppfyllde iallafall en hel rad av mina gamla barndomsdrömmar och jag kan lätt rekommendera den. Dessutom väldigt prisvärd.
Stoffel, Big Boy och några av de andra djuren på Moholoholo rehab kan ses på YouTube, och det går att åka dit som volontär. Undvik dock de elektriska staketen, 4000 volt är inte skönt att ta i.
Inte för att jag på något sätt vill uppmuntra folk att göra som jag och bidra till ökade luftutsläpp genom flygning. Men, möjligheten att koppla bort verkligheten och fylla på reserverna genom lite "soulfood", det önskar jag alla. Och mitt sätt att göra det på gick verkligen inte av för hackor!
I tolv dagar gick jag tillsammans med vän J en ranger-kurs i Sydafrika, strax utanför Krügerparken. Vi hängde på Moholoholo forest camp och det intilliggande rehabiliteringscentret för skadade djur samt i Nhoveni, en Big-5-reserve. Vi sov bland annat ute under fullmåne och stjärnor runt en lägereld, med elefanter som passerade oss på natten på väg till vattenhålet och en nyfiken och sällskapssjuk hyena som strök runt lägret hela natten.
Vi lekte med de två 2-veckors gamla noshörningskalvarna Skosa och Zatara, matade gamar, spårade leoparder, lejon, kudus, noshörningar, giraffer och annat. Vi körde landrover (nåja, de med körkort körde landrover, jag tittade på). Vi klappade Pumba-vårtsvin, stora håriga spindlar, höll i skorpioner och pytonormar och spanade in hur svarta mambor äter. Vi lärde oss mängder av träd, fåglar och djur utantill och mycket annat om ekosystemet på savannen.
Sammanfattningsvis: vi lekte i tolv dagar och dessutom klarade vi proven, både de praktiska och teoretiska. Och snacka om adrenalinkicken sista kvällen när vi satt runt bordet efter avslutat braai och pratade om alla minnesvärda händelser under kursen och plötsligt hörde en leopard utanför lägret. Denna semester uppfyllde iallafall en hel rad av mina gamla barndomsdrömmar och jag kan lätt rekommendera den. Dessutom väldigt prisvärd.
Stoffel, Big Boy och några av de andra djuren på Moholoholo rehab kan ses på YouTube, och det går att åka dit som volontär. Undvik dock de elektriska staketen, 4000 volt är inte skönt att ta i.
inte ofta man stormar ut från en föreställning....
För någon månad sen var jag och ett par kompisar på Kungliga Operan här i Stockholm och såg "Simson och Delila". Jag hade sett fram emot det då historien hade förlagts till dagens Israel/Palestina och då deras program menade att den berättades med "dokumentär precision". Dessutom var annonsen ganska snygg. Tyvärr kan jag omöjligt hålla med om den beskrivningen utan stormade ut under tredje akten då man hade klätt upp barn som självmordsbombare.
Dagen efter skrev en kollega och jag ett argt brev till Operan och efter ett par veckor fick vi ett brev tillbaka som inte alls tog upp de frågeställningar vi hade ställt till dem utan mest verkar vara ett standardsvar. Jag skrev även ihop den här texten (inspirerat av mitt och kollegans brev) som skickades till Arbetaren och tydligen publicerades på deras debattsida medan jag var utomlands på semester. Kopierar in den här:
"Det är inte enkelt att skildra konflikten i Israel och Palestina på ett balanserat sätt och särskilt inte under de begränsade omständigheter som en operascen erbjuder, men Operans uppsättning av Simson och Delila verkar inte alls ha ambitionen att ge en balanserad eller korrekt bild av dagens konflikt. Att många människor på båda sidor har fallit offer för våldet kom fram i föreställningen. Men i sista akten försvann all känsla av saklighet och verklighetsförankring i och med den långa scenen då självmordsbombarna förberedde sig för sina dåd under allmänt jubel från folkmassorna.
Det är inget problem att Operan gör uppsättningar som tar sig an aktuella problem i omvärlden, tvärtom.
I Operans programblad står det att föreställningen skildrar konflikten med"dokumentär precision", vilket är rent löjeväckande och direkt felaktigt. Att man måste förenkla ett skeende för att göra det begripligt är en sak, men att visa hur palestinska barn förses med bälten med sprängämnen är smaklöst och väldigt magstarkt. Självmordsbombningar överhuvudtaget är en marginell företeelse men visas här upp som den enda formen av palestinskt motstånd och att barn har försetts med bombbälten under jubelrop är direkt felaktigt. Dessutom porträtteras palestinierna som fulla med hat och hämndlystnad, där Hamas är huvudaktör,och att det är huvudorsaken till deras agerande, inte motståndet mot Israels militära ockupation.
Dessutom finns det ett utbrett ickevåldsmotstånd i det palestinska samhället mot ockupationen och många erfarenheter av gräsrotsorganisering.Naturligtvis är det inte Operans sak att vara heltäckande i sin skildring av konflikten, men sista scenen kan i bästa fall definieras som som ett grovt övertramp. I Simson och Delilas slutscen får man bilden av att Israel, i form av den rättrådige krigaren Simson, står mot en en hop galna, hatfyllda islamister som under folkligt jubel skickar sina barn i döden. Ingenting om deras legitima kamp mot den militära ockupationen och för självständighet." (se Arbetaren)
Dagen efter skrev en kollega och jag ett argt brev till Operan och efter ett par veckor fick vi ett brev tillbaka som inte alls tog upp de frågeställningar vi hade ställt till dem utan mest verkar vara ett standardsvar. Jag skrev även ihop den här texten (inspirerat av mitt och kollegans brev) som skickades till Arbetaren och tydligen publicerades på deras debattsida medan jag var utomlands på semester. Kopierar in den här:
"Det är inte enkelt att skildra konflikten i Israel och Palestina på ett balanserat sätt och särskilt inte under de begränsade omständigheter som en operascen erbjuder, men Operans uppsättning av Simson och Delila verkar inte alls ha ambitionen att ge en balanserad eller korrekt bild av dagens konflikt. Att många människor på båda sidor har fallit offer för våldet kom fram i föreställningen. Men i sista akten försvann all känsla av saklighet och verklighetsförankring i och med den långa scenen då självmordsbombarna förberedde sig för sina dåd under allmänt jubel från folkmassorna.
Det är inget problem att Operan gör uppsättningar som tar sig an aktuella problem i omvärlden, tvärtom.
I Operans programblad står det att föreställningen skildrar konflikten med"dokumentär precision", vilket är rent löjeväckande och direkt felaktigt. Att man måste förenkla ett skeende för att göra det begripligt är en sak, men att visa hur palestinska barn förses med bälten med sprängämnen är smaklöst och väldigt magstarkt. Självmordsbombningar överhuvudtaget är en marginell företeelse men visas här upp som den enda formen av palestinskt motstånd och att barn har försetts med bombbälten under jubelrop är direkt felaktigt. Dessutom porträtteras palestinierna som fulla med hat och hämndlystnad, där Hamas är huvudaktör,och att det är huvudorsaken till deras agerande, inte motståndet mot Israels militära ockupation.
Dessutom finns det ett utbrett ickevåldsmotstånd i det palestinska samhället mot ockupationen och många erfarenheter av gräsrotsorganisering.Naturligtvis är det inte Operans sak att vara heltäckande i sin skildring av konflikten, men sista scenen kan i bästa fall definieras som som ett grovt övertramp. I Simson och Delilas slutscen får man bilden av att Israel, i form av den rättrådige krigaren Simson, står mot en en hop galna, hatfyllda islamister som under folkligt jubel skickar sina barn i döden. Ingenting om deras legitima kamp mot den militära ockupationen och för självständighet." (se Arbetaren)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
