Har nu varit hemma i Stockholm igen i nästan en vecka, och det har varit en ganska svår omställning tillbaka till novemberregn och höstrusk. Är det så här varje höst ska kännas resten av livet? Måste jag fortsätta jaga resor och äventyr för att inte helt gå under den här tiden på året?
Allt är dock inte ruskigt: Selam African Festival var som vanligt lysande, det var superkul att hänga med det gamla Selam-gänget, dansa, lyssna på bra musik (både välkänd och ny) och till och med fixa käk till artisterna var roligt. Det blev lite sömn men många kära återseenden och nästa år hoppas jag att fler av er hittar dit. Och november har ju en ytterligare fördel, att jag fyller år. Och alla er som känt mig en längre tid vet ju mer än väl (sorry för allt plågande tjat!) att jag älskar att fylla år. Dock inte bli äldre. Jag tycker att den här åldern faktiskt är alldeles lagom. Iallafall om jag får ljuga om den ibland.
Försöker i övrigt smälta Sudan-resan. Jag har hört så många spännade historier från inspirerande personer och önskar att jag kunde dela med mig av dem till er. Jag önskar att jag hade haft chansen att skriva ner alla. . Som Tahani, en 21-årig liten tjej (kortare än jag) från Darfur som arbetar i läger för internflyktingar med att organisera kvinnorna där. Ett stort problem är ju det sexualiserade våldet som är en del av den taktiska krigföringen och som främst drabbar kvinnor och barn. När kvinnorna organiserar sig är det lättare för dem att skydda sig mot sådant. En av Tahanis kollegor, Abdel Rahman, var också med på utbildningen vi haft i Khartoum, men var tvungen att hoppa av efter två dagar och återvända hem. Det hade utbrutit stridigheter i de flyktingläger han arbetar i, och dessa läger hade även beskjutits, både från luften och av marktrupper. Den dagen som Abdel Rahman berättade om detta var jobbig. Förutom att det var tråkigt att han inte kunde fortsätta utbildningen så var det den plötsliga insikten om att Darfur handlar om människor, inte statistik.
Som mina kompisar Enas eller Arij (båda läkare) berättar om deras arbete mot kvinnlig könsstympning, FGM (Female Genital Mutilation). FGM är förbjudet i Sudan men praktiseras ändå, framförallt på landsbygden. Ingreppet kallas för "purification" men leder till en livslång tortyr för de kvinnor som utsätts för det, med bland annat infektioner och ibland en för tidig död som konsekvens. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag blir fysiskt illamående av att ens tänka på dem, men jag skickar tjejerna tankar och kärlek och hoppas att deras drivkraft håller i sig.
Andra personer som inspirerar: Joseph, som har startat ett upprop mot leksaksvapen. Ambrose som börjat skriva en bok om ickevåld i Sudan. Randa som började jobba med gatubarn efter att ha träffat Yusria (en tjej från förra årets kurs) på bussen och blivit inspirerad. Flora som gått med i ett nytt politiskt parti och Saleh som arbetar för att utbilda SPLM-medlemmar i Khartoum i ickevåld. En svår uppgift eftersom flera av dem är fd barnsoldater och analfabeter, och har ingen annan identitet än soldatens, inga andra referensramar. Yasmeen som är ordförande i nätverket Sudanese Forum of Nonviolence, Fatima som har hållit 32 workshops på ett år... listan kan göras lång. Om ni vill se bilder på Rafat, journalisten som arresterades i somras, kan ni kolla in www.sida.se/zenit, där texten om honom nu finns med bilder. I den demonstration där han arresterades, var det ett drygt trettiotal personer som arresterades och fyra som sköts till döds. Tills vidare har arbetet med dammen stoppats.
onsdag 7 november 2007
söndag 4 november 2007
under mitt myggnät
Utdrag ur resedagbok från torsdagen den 25 oktober, 2007.
Sitter under mitt myggnät på ett guest house i Juba. Det är varmt, jag tror inte att jag behöver mer än ett lakan i natt. Men det är inte kvävande hett som i Khartoum och det har varit härligt att spendera större delen av dagarna här utomhus. Det är mycket grönska, så mycket att det gröna nästan sticker i ögonen, och jorden är röd, så som jag alltid tänker på Afrika. Utanför är det tyst nu på kvällen, så när som på syrsorna. Det hoppar omkring små grodor utanför huset vi bor i. Himlen är sådär stjärnklar som den bara kan vara på landet, långt bort från stadens pulserande, störande ljus, med en enorm fullmåne som lyser upp. Under den har jag suttit och druckit en kall öl ikväll, vid Nilens strand.
Juba är huvudstad i det delvis autonoma södra Sudan, en liten håla som översvämmats av FN, UNICEF, UNMIS, OCHA, UNHCR, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser, Act, CARE, NCA, Röda Korset, WFP etc etc. I övrigt syns en mängd uniformerade soldater och poliser överallt, har sällan sett en sådan mångfald av uniformsstilar. Allt från sand-kamouflerade uniformer med rosa i dem, till de gröna fatigues som jag föreställer mig gerillasoldater runt jorden använder. Några barn på väg hem från skolan har skolväskor från UNICEF och stora vita fyrhjulsdrivna jeepar syns överallt, med olika logotyper. Idag insåg jag att gamla UNHCR-presenningar kan återanvändas till nästan vad som helst.
Alla vill vara med på ett hörn här i Juba, det trendigaste stället att vara på just nu enligt biståndsvärldens fältarbetare. För några år sedan var det Afganistan, som säkert står sig ganska bra fortfarande, innan dess Kambodja. Redan under det långa inbördeskriget var Juba ett center för humanitära insatser, idag är även de som jobbar med utveckling här. Och allt behövs! Bristerna är enorma.
Det finns inga asfalterade vägar i Juba, utan den röda jorden lyser mot oss full av gropar där vi, som alla andra, skumpar fram i en fyrhjulsdriven jeep. Dock ingen logga på vår hyrda bil. Andra tar sig fram på motorcykel och det verkar nästan ännu smartare. Lättare att manövrera runt alla gropar, getter, lera och vattenpölar. Enligt Isaac, en av SONADs medlemmar som bor här fanns det endast 26 bilar i Juba innan CPA skrevs under, för drygt två och ett halvt år sedan. Det fanns också bara en restaurang då, Kololo, som vi åt lunch på idag och som ligger nära parlamentet och de olika ministerierna.
En bieffekt av all internationell närvaro är raskt stigande priser där hotellrum motsvarar eller överstiger internationella nivåer (dock inte standarden), där man har slutat pruta på marknaden för att de som har råd är villiga att betala vilket pris som helst. Detta skapar förstås nya klyftor där återvändande flyktingar eller de som har bott här under hela kriget får allt svårare att försörja sig och utlänningarna eller de som lyckas få anställning vid en stor organisation pressar priserna uppåt.
Isaac arbetar för GoSS (Government of Southern Sudan) som jurist och assisterar bland annat vice presidenten i GoSS, Dr Riek Machar, som han har känt väldigt länge. Han hade ordnat ett möte med honom på eftermiddagen idag. Och vi fick prata med honom i drygt 45 minuter, allt medan ett gäng viktigare dignitärer som väntat mycket längre än oss på audiens satt i väntrummet utanför. Det var väldigt spännande. Inte bara för att han är vice president i södra Sudan. Ni som har läst ”Emma’s war” kanske kommer ihåg att Riek Machar var den gerillaledare som Emma gifte sig med. Numera alltså vice-president i södra Sudan, och huvudmedlare mellan regeringen i Kampala och LRA (Lord’s Resistance Army, och en av alla de som försöker medla i Darfurkonflikten inför helgens fredssamtal i Tripoli. Bra bok, för öv rigt, som jag kan rekommendera er andra, om ni vill få lite mer insikt i Sudan, och framförallt i konflikterna här, och om ni vill veta mer om den enorma maskin som kallas ”humanitär hjälp”. Ni som har läst den kommer säkert ihåg de ”lost boys”, pojkar som lämnade sina familjer för att få skolgång i flyktingläger i Etiopien, enligt SPLM/A (gerillarörelsen) men som istället sattes i militära träningsläger och blev barnsoldater. Isaac är en av dem. Riek Machar tog sig dock an honom och tvingade honom att börja studera igen när han var femton år gammal, då han redan missat tre eller fyra år av skolgång. Något han själv inte ville, men förstås är tacksam för idag. Under tiden i Khartoum som student träffade han några av de andra tidiga medlemmarna i SONAD (innan det blev SONAD, då det fortfarande var en underjordisk organisation).
Light, generalsekreteraren för SONAD, har som vanligt fixat ett jättebra program åt oss. Vi, min chef Anna och jag, har alltså åkt hit för att lära oss mer om kontexten i södra Sudan och vilka möjligheter det finns för SONAD att genomföra aktiviteter här nere. En ordentlig analys av läget är alltså nödvändig, och för att kunna göra den måste vi prata med en mängd olika aktörer. Och vi har fått fantastiska möjligheter att träffa intressanta personer genom SONADs kontakter. Igår hade vi bland annat haft ett möte med talmannen i parlamentet i södra Sudan. Och ”The Committee for Peace and Reconciliation” inom Ministry of Parlamentary Affairs, som bland annat arbetar med utbildning av parlamentsledamöter i frågor som rör demokrati, good governance, MR, försoning etc. Ledamöterna har idag väldigt ol ika bakgrund där flera har utbildning från toppuniversitet runt om i världen, medan andra kom direkt från bushen och har precis lagt ner vapen. De sistnämnda kan troligen varken läsa eller skriva och har ofta varit soldater sedan de var barn, och har alltså ingen annan identitet, inga andra kunskaper eller erfarenheter.
Det har varit en otroligt spännande tid här i Juba och jag hoppas att få återvända hit någon gång. Vi åker tillbaka till Khartoum i morgon eftermiddag. Syrsorna låter utanför mitt fönster, och sömnen smyger sig på. Har i kväll suttit nere vid Nilens strand och druckit en kall öl. Ville bara skriva ner intrycken från idag så snabbt som möjligt eftersom de är så starka. Landskapet här är väldigt vackert och vädret är skönt. Jag kan fotografera mer obehindrat ute på stan här, till skillnad från Khartoum, och lutar mig halvt ut ur nedvevade rutor i jeepen för att fotografera medan vi skumpar fram utmed de röda vägarna. Det både låter och ser ut som det Afrika jag tidigare har träffat på söderut, och kanske därför så känner jag mig välkommen.
Sitter under mitt myggnät på ett guest house i Juba. Det är varmt, jag tror inte att jag behöver mer än ett lakan i natt. Men det är inte kvävande hett som i Khartoum och det har varit härligt att spendera större delen av dagarna här utomhus. Det är mycket grönska, så mycket att det gröna nästan sticker i ögonen, och jorden är röd, så som jag alltid tänker på Afrika. Utanför är det tyst nu på kvällen, så när som på syrsorna. Det hoppar omkring små grodor utanför huset vi bor i. Himlen är sådär stjärnklar som den bara kan vara på landet, långt bort från stadens pulserande, störande ljus, med en enorm fullmåne som lyser upp. Under den har jag suttit och druckit en kall öl ikväll, vid Nilens strand.
Juba är huvudstad i det delvis autonoma södra Sudan, en liten håla som översvämmats av FN, UNICEF, UNMIS, OCHA, UNHCR, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser, Act, CARE, NCA, Röda Korset, WFP etc etc. I övrigt syns en mängd uniformerade soldater och poliser överallt, har sällan sett en sådan mångfald av uniformsstilar. Allt från sand-kamouflerade uniformer med rosa i dem, till de gröna fatigues som jag föreställer mig gerillasoldater runt jorden använder. Några barn på väg hem från skolan har skolväskor från UNICEF och stora vita fyrhjulsdrivna jeepar syns överallt, med olika logotyper. Idag insåg jag att gamla UNHCR-presenningar kan återanvändas till nästan vad som helst.
Alla vill vara med på ett hörn här i Juba, det trendigaste stället att vara på just nu enligt biståndsvärldens fältarbetare. För några år sedan var det Afganistan, som säkert står sig ganska bra fortfarande, innan dess Kambodja. Redan under det långa inbördeskriget var Juba ett center för humanitära insatser, idag är även de som jobbar med utveckling här. Och allt behövs! Bristerna är enorma.
Det finns inga asfalterade vägar i Juba, utan den röda jorden lyser mot oss full av gropar där vi, som alla andra, skumpar fram i en fyrhjulsdriven jeep. Dock ingen logga på vår hyrda bil. Andra tar sig fram på motorcykel och det verkar nästan ännu smartare. Lättare att manövrera runt alla gropar, getter, lera och vattenpölar. Enligt Isaac, en av SONADs medlemmar som bor här fanns det endast 26 bilar i Juba innan CPA skrevs under, för drygt två och ett halvt år sedan. Det fanns också bara en restaurang då, Kololo, som vi åt lunch på idag och som ligger nära parlamentet och de olika ministerierna.
En bieffekt av all internationell närvaro är raskt stigande priser där hotellrum motsvarar eller överstiger internationella nivåer (dock inte standarden), där man har slutat pruta på marknaden för att de som har råd är villiga att betala vilket pris som helst. Detta skapar förstås nya klyftor där återvändande flyktingar eller de som har bott här under hela kriget får allt svårare att försörja sig och utlänningarna eller de som lyckas få anställning vid en stor organisation pressar priserna uppåt.
Isaac arbetar för GoSS (Government of Southern Sudan) som jurist och assisterar bland annat vice presidenten i GoSS, Dr Riek Machar, som han har känt väldigt länge. Han hade ordnat ett möte med honom på eftermiddagen idag. Och vi fick prata med honom i drygt 45 minuter, allt medan ett gäng viktigare dignitärer som väntat mycket längre än oss på audiens satt i väntrummet utanför. Det var väldigt spännande. Inte bara för att han är vice president i södra Sudan. Ni som har läst ”Emma’s war” kanske kommer ihåg att Riek Machar var den gerillaledare som Emma gifte sig med. Numera alltså vice-president i södra Sudan, och huvudmedlare mellan regeringen i Kampala och LRA (Lord’s Resistance Army, och en av alla de som försöker medla i Darfurkonflikten inför helgens fredssamtal i Tripoli. Bra bok, för öv rigt, som jag kan rekommendera er andra, om ni vill få lite mer insikt i Sudan, och framförallt i konflikterna här, och om ni vill veta mer om den enorma maskin som kallas ”humanitär hjälp”. Ni som har läst den kommer säkert ihåg de ”lost boys”, pojkar som lämnade sina familjer för att få skolgång i flyktingläger i Etiopien, enligt SPLM/A (gerillarörelsen) men som istället sattes i militära träningsläger och blev barnsoldater. Isaac är en av dem. Riek Machar tog sig dock an honom och tvingade honom att börja studera igen när han var femton år gammal, då han redan missat tre eller fyra år av skolgång. Något han själv inte ville, men förstås är tacksam för idag. Under tiden i Khartoum som student träffade han några av de andra tidiga medlemmarna i SONAD (innan det blev SONAD, då det fortfarande var en underjordisk organisation).
Light, generalsekreteraren för SONAD, har som vanligt fixat ett jättebra program åt oss. Vi, min chef Anna och jag, har alltså åkt hit för att lära oss mer om kontexten i södra Sudan och vilka möjligheter det finns för SONAD att genomföra aktiviteter här nere. En ordentlig analys av läget är alltså nödvändig, och för att kunna göra den måste vi prata med en mängd olika aktörer. Och vi har fått fantastiska möjligheter att träffa intressanta personer genom SONADs kontakter. Igår hade vi bland annat haft ett möte med talmannen i parlamentet i södra Sudan. Och ”The Committee for Peace and Reconciliation” inom Ministry of Parlamentary Affairs, som bland annat arbetar med utbildning av parlamentsledamöter i frågor som rör demokrati, good governance, MR, försoning etc. Ledamöterna har idag väldigt ol ika bakgrund där flera har utbildning från toppuniversitet runt om i världen, medan andra kom direkt från bushen och har precis lagt ner vapen. De sistnämnda kan troligen varken läsa eller skriva och har ofta varit soldater sedan de var barn, och har alltså ingen annan identitet, inga andra kunskaper eller erfarenheter.
Det har varit en otroligt spännande tid här i Juba och jag hoppas att få återvända hit någon gång. Vi åker tillbaka till Khartoum i morgon eftermiddag. Syrsorna låter utanför mitt fönster, och sömnen smyger sig på. Har i kväll suttit nere vid Nilens strand och druckit en kall öl. Ville bara skriva ner intrycken från idag så snabbt som möjligt eftersom de är så starka. Landskapet här är väldigt vackert och vädret är skönt. Jag kan fotografera mer obehindrat ute på stan här, till skillnad från Khartoum, och lutar mig halvt ut ur nedvevade rutor i jeepen för att fotografera medan vi skumpar fram utmed de röda vägarna. Det både låter och ser ut som det Afrika jag tidigare har träffat på söderut, och kanske därför så känner jag mig välkommen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
