Sörj inte! Organisera.

I en ganska grå och mörk vardag med ständigt nyheter om ökade klyftor, ökad fattigdom, och fler utslagna är det uppfriskande och hoppingivande att läsa Göran Greiders artikel: Hejdå, nyliberalismen, på Aftonbladets kultursidor den 19 december i år.

Nyliberalismen har varit den rådande politiken under de senaste tre decennierna, som förespråkats av högern men även till stor del implementerats av mitten-vänstern. Konsekvenserna kan inte bara skyllas på en part utan ansvaret faller tungt över en mycket bredare skara. Ansvaret att bryta ner det som mödosamt byggts upp av tidigare generationer. Ofta har man skyllt på att man inte har haft något val, i sann chockdoktrin-anda, de gånger där missnöjda har höjt sina röster i protest och ledarna tvingats försvara sig. I andra fall har reformerna smugit sig på, utan att skapa den uppmärksamhet som de troligtvis förtjänat. Ibland kanske "vi hade inte något val" stämmer, men ganska ofta är det likväl en tom ursäkt för att slippa ta ansvar.

Till exempel utförsäljningen av SJ, som har gjort att Sverige har en av de mest krångliga tågsystemen i Europa. Mikael Nyberg beskriver vidden av kaoset och förfallet i Det stora tågrånet, härom veckan recenserad i DN av Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-nyberg-det-stora-tagranet. Jag kan inte se någon som helst anledning till att detta var ett val som man inte hade. Och jag kan inte se någon anledning till varför man inte snabbt som attan gör något åt det, om inte annat för att kollektivtrafiken i ett stort land som Sverige är avgörande för att vi ska kunna göra miljövänligare omställningar och därmed åtminstone visa på någon politisk vilja att göra det vi alla vet måste göras.

Ett annat förfall som kan skyllas på de nyliberala vindarna är förstås vård och framförallt äldreomsorgen, vilket har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Att riskkapitalföretag ska få plocka ut skattepengar som vinst är en gåta som många brottas med. Ändå röstar majoriteten för partier som vill fortsätta denna praxis. Detta måste väljarna själva ta ansvar för. Och mellan valen måste man ta ansvar för att se till att det parti man röstade för faktiskt driver en politik som är sund och hållbar. Inte endast en bred skara ledare kan hållas ansvariga, vi väljare måste komma ihåg detta fram till nästa val.

Och i all denna frustration över ett välfärdssamhälle som dels faller samman, dels inte leder till ökad genuin valfrihet, är det som sagt befriande och upplyftande att läsa Greider: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14099827.ab. Han skriver bland annat om den "solidariska genen och Frans de Vaals forskning på primater och som beskriver människan som en "genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!"

Och därför behövs samarbete och ett kollektivt tänkande för att alla ska få det bättre. Och som jag skrivit tidigare om i den här bloggen finns det forskning som visar att mer jämlika samhällen är bra för alla, inklusive för de rika: The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better.

Greiders uppmaning handlar därför precis om detta, om samarbete: "Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna (...) Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner."

Och det minsta man kan vänta sig är kritiskt tänkande inför nästa val.

Tyst diplomati?

Igår kom domen mot de två svenska journalister, Johan Persson och Martin Schibbye, som den 1 juli i år arresterades i den etiopiska provinsen Ogaden. De står anklagade för att illegalt ha tagit sig in i landet och för "terroristbrott". Anti-terrorism-lagstiftningen i Etiopien används flitigt för att tysta oppositionella och journalister, och nu även utländska journalister.

Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.

Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."

Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?

Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.

Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."

Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.