Utopias skuggbelagda bakgård

Jag måste erkänna (om det ännu inte är uppenbart) att jag alltid är kritisk när militära insatser tror att de ska gå in och "städa upp", eller "få slut på" en konflikt på ett par månader. Det är så lätt att säga att vi bara ska bidra med åtta JAS-plan för att skydda flygförbudszonen och sedan ska vi hem igen, endast 200 miljoner kronor.

När hörde ni senast om en militär insats som faktiskt var över efter endast ett par månader? Vietnamkriget började så, USA förklarade inte ens formellt krig eftersom det skulle gå så snabbt så snabbt och sedan ska ni se, "våra grabbar" är hemma igen. 1961 hade USA 1500 trupper i Vietnam, under 1965 hade det ökat till 200.000 och de sista återvände hem i förlust 1975, efter fruktansvärda brott har begåtts av alla inblandade sidor, där framförallt civilbefolkningen drabbades (som i alla krig). Civilbefolkningen som ska behandlas som personer med rätt till extra skydd och som aldrig får ses som måltavlor i krig.

Så hur tänkte man nu runt Libyen egentligen? Härom dagen citerades Christopher Schnaubelt från Nato Defense College i Rom i DN (8 juni 2011):
– Det skulle inte förvåna mig om Nato blir kvar i landet i åratal.
Oh no, men skulle vi inte bara vara där i ett par månader, göra oss av med den där galna diktatorn och sedan åka hem igen? Skulle det inte vara så lätt att flyga lite stridsplan över ett av Afrikas största land, släppa lite bomber, och sedan nöjt kunna klappa sig på axeln och säga: vi befriade Libyen? Eller "JAS är nu äntligen stridsprövade, vi kan åka hem".

Alltså, missförstå mig rätt, folket i Libyen förtjänar att bli av men den galna diktatorn, men som jag sagt förut: är detta verkligen det snabbaste och mest kostnads-effektiva metoden att nå det målet och samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Libyen med mänskliga rättigheter och rättvisa i fokus? Med kostnader menar jag inte bara de skattepengar som används för själva insatsen, det är ju endast en liten del av kostnaden totalt. I kostnaderna måste man åtminstone inkludera antalet döda, skadade och lemlästade, antalet människor som fördrivits från sina hem, som flyr landet i båtar som sjunker ute på öppet hav, som är traumatiserade kanske för livet, antalet våldtagna kvinnor och barn, den infrastruktur som förstörs genom attackerna, kostnaderna för återuppbyggnad etc. Listan kan göras lång, den måste göras lång för att en så korrekt analys som möjligt ska kunna göras.

Chefsåklagaren vid Internationella Brottmålsdomstolen håller på att undersöka bevisen på att Ghaddafi har beordrat våldtäkt av hundratals kvinnor som en del av krigföringen. Det sexuella våldet ökar i konflikter över hela världen. Som Margot Wallström sa på en presskonferens nyligen, "Sexual violence has become a tactic of choice for armed groups, being cheaper, more destructive and easier to get away with than other methods of warfare," (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13732753)

Och detta skulle ta slut på ett par månader? Vem sa det och vem trodde på det? Och vem ska ta ansvar för det? Jag har ingen universallösning att erbjuda, men frustrationen över att se detta hända igen och igen och igen, gör ont och får mig att vilja skrika ut min ilska och frustration och hålla någon ansvarig. Ja, framförallt det, hålla någon ansvarig. Men på utopias skuggbelagda bakgård håller stater varandra om ryggen och makten blundar på tryggt avstånd från verkligen och låtsas vara upptagna med annat.