I oktober 2006 började jag och min kollega Joakim prata om hur häftigt det vore att ta Breaking the Silences fotoutställning till Armémuseet i Stockholm. Breaking the Silence hade precis varit på en lyckad speaking tour i Sverige som jag anordnade och vi började redan planera för att skeppa in hela utställningen. Nu skulle vi bara hitta pengarna och övertala Armémuseet om att detta var en lysande idé. Och nu den 5 mars öppnar utställningen äntligen på Armémuseum, i samarbete med Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Kyrkan.
Breaking the Silence är en organisation av fd israeliska soldater som försöker bryta tystnaden om ockupationen och dess konsekvenser i det egna samhället. Eftersom väldigt få israeler faktiskt beger sig till ockuperat område bestämde man sig för att genom en fotoutställning ta ockupationen till Tel Aviv. Fotografierna är tagna av soldater under sin värnplikt, och de är tagna av vardagssituationer som soldaterna befinner sig i. Vardagssituationer under ockupation, alltså, inte vad vi skulle kalla för vardagssituationer. Vägspärrar, arresteringar, patruller, visiteringar, kontroller, intrång i hem etc.
Soldaterna berättar om vad det innebär att tränas för strid mot en annan armé och sedan ställas inför en civilbefolkning som de ska kontrollera. Om hur ockupationen drabbar den palestinska civilbefolkningen, det dagliga förtrycket, förnedringen, förstörelsen av egendom, kontrollen... men de pratar också om hur detta förtryck påverkar även dem, förtryckarna, och deras samhälle i stort, de vill skapa debatt i Israel "about the price paid for a reality in which young soldiers face a civilian population on a daily basis, and are engaged in the control of that population’s everyday life." www.shovrimshtika.org.
Genom att samla in vittnesmål från hundratals soldater, vill man visa att det som ofta bortförklaras som "a few rotten apples" eller undantag/misstag är en del av ett system som förtrycker och korrumperar. Hur muntlig ordergivning maskerar systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten. Dessa vittnesmål sammanställs i olika publikationer och nu senast i januari 2011 gav de ut en samlingsbok på engelska.
Utställningen visas under två veckor då representanter från Breaking the Silence ständigt finns närvarande för att ge guidade turer och svara på frågor. Det kommer även arrangeras en del samtal och seminarier runt utställningen, både på Armémusem och på andra platser. Den 10 mars blir det t ex filmvisning och diskussion på Stockholms Universitet den 10 mars i samarbete med Students for Palestine.
Då jag har planerat detta så länge, kan jag förstås inte hålla mig borta. Semesterveckan hemma är kort men ska bli naggande god och när jag inte är helt ledig från Mellanöstern kan ni bland annat hitta mig på Armémuseet eller på universitetet.
måndag 28 februari 2011
söndag 27 februari 2011
Men planeten består...?
Äntligen använder Ban Ki-moon ordet revolution när han pratar om vad som måste hända för att rädda vår planet. En ekonomisk revolution behövs, då den nuvarande ekonomiska modellen är en ”environmental global suicide pact”. Framförallt behöver politiska och ekonomiska ledare främja nya idéer och metoder som kan driva utvecklingen framåt när det gäller hållbar teknik och utveckling. No shit, Sherlock. Tiden rinner ifrån oss, det har vi vetat länge, men än så länge är det kortsiktiga vinster och egenintressen istället för hållbarhet, som har fått styra ekonomiska och politiska beslut, både nationellt och internationellt.
Vid the World Economic Forum i Davos kallade Ki-moon den gamla ekonomiska modellen för föråldrad och ett recept för nationell katastrof. Men jag skulle vilja säga: global katastrof. Ki-moon verkar ge upp om att nå en global överenskommelse genom förhandlingar inom FN när det gäller klimatet och istället fokusera på en bredare diskussion om hållbarhet. Vilket låter bra, klimatförändringen är ju ”bara” en del av ett större hot mot vår planet och framförallt mot de nuvarande levande organismerna som lever här, och förhandlingarna har ju hittills bara varit en fars. Dessutom måste lösningarna analyseras och angripas holistiskt för bästa möjliga resultat.
Visst kommer inte teknisk utveckling rädda världen, men det är väl ett argument som är värt sin vikt i guld i detta sammanhang, World Economic Forum, där deltagarna aldrig kommer tumma på behovet av ekonomisk tillväxt. Att människor egentligen behöver ställa om hela våra liv och faktiskt sluta konsumera så mycket och så tanklöst och istället fokusera på ekonomisk utveckling, det är nog ett argument han får ta upp på nästa World Social Forum istället. Varje målgrupp kräver sitt budskap, att känna sin opponent är alltså centralt för att kunna vinna över dem, oavsett om vi pratar militär eller ickevåldslig strategi. Det har varit sant sedan Sun Tzu skrev The Art of War på sexhundratalet f Kr, det mest klassiska verket inom militärstrategi.
Företag måste också tvingas ta ett större ansvar och hållas till svars för deras påverkan på miljön. De kommer inte ändra deras produktionssätt av ren och skär välvilja, utan piska och morot kommer väl till pass. Uppifrån i form av straffskatter och subventioner, nerifrån i form av konsumentmakt. Jag skulle vilja säga att det är dags att vi börjar konsumera med fötterna. Men ärligt talat, det var dags redan för 20 år sedan, och tiden rinner ifrån oss.
Utveckling är förstås också oerhört viktigt, utan att vi glömmer bort eller förminskar de rika ländernas ansvar. Mycket av dagens problem beror på de rika ländernas politiska prioriteringar, och det vore ju coolt om dessa länder någon gång faktiskt kunde ta ansvar för detta någon gång. Betala tillbaka lite, kanske?
Att de fattigare länderna vill uppnå en högre levnadsstandard är självklart och många upplever detta som ett problem. Men med hjälp av nytänkande inom teknologin och utveckling kan detta uppnås utan att planeten förstörs i allt högre takt. ”Utvecklingsländer” behöver inte göra samma resa som de utvecklade länderna har gjort, de har ju möjligheten att hoppa över våra misstag och strunta i sådant där utvecklingen redan har sprungit om oss. Varför ska vissa länder investera i fasta telefonnät när världen idag i allra högsta grad är mobil? Och de gör de inte heller.
Sedan måste jag tipsa om Douglas Adams på TED – ni vet, han som skrev Liftarens guide till galaxen – där han nyktert påpekar att det vi måste kämpa för att rädda kanske framförallt är oss själva och allt annat levande, inte planeten i sig. Som han säger, planeten har tidigare överlevt när hela ekosystem har slagits i spillror och förintats, den överlever säkert även oss.
Vid the World Economic Forum i Davos kallade Ki-moon den gamla ekonomiska modellen för föråldrad och ett recept för nationell katastrof. Men jag skulle vilja säga: global katastrof. Ki-moon verkar ge upp om att nå en global överenskommelse genom förhandlingar inom FN när det gäller klimatet och istället fokusera på en bredare diskussion om hållbarhet. Vilket låter bra, klimatförändringen är ju ”bara” en del av ett större hot mot vår planet och framförallt mot de nuvarande levande organismerna som lever här, och förhandlingarna har ju hittills bara varit en fars. Dessutom måste lösningarna analyseras och angripas holistiskt för bästa möjliga resultat.
Visst kommer inte teknisk utveckling rädda världen, men det är väl ett argument som är värt sin vikt i guld i detta sammanhang, World Economic Forum, där deltagarna aldrig kommer tumma på behovet av ekonomisk tillväxt. Att människor egentligen behöver ställa om hela våra liv och faktiskt sluta konsumera så mycket och så tanklöst och istället fokusera på ekonomisk utveckling, det är nog ett argument han får ta upp på nästa World Social Forum istället. Varje målgrupp kräver sitt budskap, att känna sin opponent är alltså centralt för att kunna vinna över dem, oavsett om vi pratar militär eller ickevåldslig strategi. Det har varit sant sedan Sun Tzu skrev The Art of War på sexhundratalet f Kr, det mest klassiska verket inom militärstrategi.
Företag måste också tvingas ta ett större ansvar och hållas till svars för deras påverkan på miljön. De kommer inte ändra deras produktionssätt av ren och skär välvilja, utan piska och morot kommer väl till pass. Uppifrån i form av straffskatter och subventioner, nerifrån i form av konsumentmakt. Jag skulle vilja säga att det är dags att vi börjar konsumera med fötterna. Men ärligt talat, det var dags redan för 20 år sedan, och tiden rinner ifrån oss.
Utveckling är förstås också oerhört viktigt, utan att vi glömmer bort eller förminskar de rika ländernas ansvar. Mycket av dagens problem beror på de rika ländernas politiska prioriteringar, och det vore ju coolt om dessa länder någon gång faktiskt kunde ta ansvar för detta någon gång. Betala tillbaka lite, kanske?
Att de fattigare länderna vill uppnå en högre levnadsstandard är självklart och många upplever detta som ett problem. Men med hjälp av nytänkande inom teknologin och utveckling kan detta uppnås utan att planeten förstörs i allt högre takt. ”Utvecklingsländer” behöver inte göra samma resa som de utvecklade länderna har gjort, de har ju möjligheten att hoppa över våra misstag och strunta i sådant där utvecklingen redan har sprungit om oss. Varför ska vissa länder investera i fasta telefonnät när världen idag i allra högsta grad är mobil? Och de gör de inte heller.
Sedan måste jag tipsa om Douglas Adams på TED – ni vet, han som skrev Liftarens guide till galaxen – där han nyktert påpekar att det vi måste kämpa för att rädda kanske framförallt är oss själva och allt annat levande, inte planeten i sig. Som han säger, planeten har tidigare överlevt när hela ekosystem har slagits i spillror och förintats, den överlever säkert även oss.
torsdag 24 februari 2011
Cogito, ergo sum.
Media har en central roll i att rapportera nyheter. Det är självklart och inget som ifrågasätts. Vilka slags nyheter är en annan sak, och på vilket sätt. Där finns det klart och tydligt en mängd olika åsikter om vad medias roll är eller bör vara.
Vissa menar att medias enda roll är att rapportera nyheter. Sakligt, opartiskt, opolitiskt. Nyheter, svart på vitt. Kort och koncist. Vissa tror också att detta är möjligt. Som om media var en isolerad ö, och därför står över påverkan från världen runt omkring. Att tro att denna rapportering är möjlig, eller ens önskvärd, är naivt och farligt. Denna tro tillåter oss nämligen att sluta tänka kritiskt och analysera det vi hör.
Media är alltid politik. Precis som det mesta andra som sker i det offentliga (och till stor utsträckning även i det privata) rummet. Allt. Vilka nyheter som rapporteras. Och vad som inte rapporteras. Hur de rapporteras. Vilka som intervjuas. Eller inte intervjuas. Hur man förhåller sig till faktagranskning etc. Förstår du inte detta, som mottagare av nyheter, kommer du köpa ungefär vilken dynga som helst som säljs, du blir plötsligt Fox News älsklingskonsument.
Och visst, all media är inte lika propagandistiskt som Fox News, det behöver inte nödvändigtvis handla om att lögner levereras. Men avsändaren gör mer eller mindre aktiva val i nyhetsrapporteringen. Ibland är valet passivt, mer eller mindre omedvetet, färgat av val som reflekterar ens världsbild. Ibland blir man maktens lakej. Man blir en del av maskineriet att sälja in en politik, ett krig, eller en chockdoktrin.
John Pilger har granskat medias roll framförallt i konflikter och hur media används för att mobilisera folks stöd för t ex krig och han skriver på sin hemsida: "It is not enough for journalists to see themselves as mere messengers without understanding the hidden agenda of the message and myths that surround it."(www.johnpilger.com) Jag menar att detsamma gäller för konsumenterna.
Idag domineras medialandskapet av korta notiser, opolitiska historier om en korvkiosk som rånats i Flen eller en by som bombats i Darfur. Ett par fakta på lika många rader. Ingen analys, inget sammanhang. Inget kritiskt tänkande eller granskande. En konsumtionsvara, kort och gott. Och inte ens en speciellt intressant sådan. Och i ett samhälle där fokus handlar om att konsumera och acceptera utförsäljningar, nedmontering av välfärden, inskränkta rättigheter, försämrade livsvillkor, ökade klyftor mellan fattiga och rika, både lokalt och globalt, då måste även media vara en konsumtionsvara som är lättsmält och lättsåld. Som inte kräver tänkande individer utan framförallt köpande individer.
Det första som offras när makten söker ökad kontroll av befolkningen är det kritiska tänkandet. Oavsett om det är en öppen diktatur som Egypten fram till för någon vecka sedan eller Libyen eller i en s k demokrati som USA eller Sverige.
Men: don't shoot the messenger! Den bredd av alternativ media som finns idag öppnar upp för helt nya möjligheter att kritiskt granska, tänka, reflekera över det som händer i världen - även om den förstås också ska utsättas för granskning. Det verktyg som social media har blivit i handen på folk runt om i världen som strävar efter förändring, är ovärderligt. Denna sociala media bidrar till en maktförskjutning som sätter världen som den sett ut under en alltför lång tid i gungning.
Jag ser på John Pilgers senaste film: The War You Don't See, älskar och vårdar min förmåga att tänka kritiskt och nynnar på REM:s gamla låt: It's the end of the world as we know it, it's the end of the world as we know it, and I feel fine.
Vissa menar att medias enda roll är att rapportera nyheter. Sakligt, opartiskt, opolitiskt. Nyheter, svart på vitt. Kort och koncist. Vissa tror också att detta är möjligt. Som om media var en isolerad ö, och därför står över påverkan från världen runt omkring. Att tro att denna rapportering är möjlig, eller ens önskvärd, är naivt och farligt. Denna tro tillåter oss nämligen att sluta tänka kritiskt och analysera det vi hör.
Media är alltid politik. Precis som det mesta andra som sker i det offentliga (och till stor utsträckning även i det privata) rummet. Allt. Vilka nyheter som rapporteras. Och vad som inte rapporteras. Hur de rapporteras. Vilka som intervjuas. Eller inte intervjuas. Hur man förhåller sig till faktagranskning etc. Förstår du inte detta, som mottagare av nyheter, kommer du köpa ungefär vilken dynga som helst som säljs, du blir plötsligt Fox News älsklingskonsument.
Och visst, all media är inte lika propagandistiskt som Fox News, det behöver inte nödvändigtvis handla om att lögner levereras. Men avsändaren gör mer eller mindre aktiva val i nyhetsrapporteringen. Ibland är valet passivt, mer eller mindre omedvetet, färgat av val som reflekterar ens världsbild. Ibland blir man maktens lakej. Man blir en del av maskineriet att sälja in en politik, ett krig, eller en chockdoktrin.
John Pilger har granskat medias roll framförallt i konflikter och hur media används för att mobilisera folks stöd för t ex krig och han skriver på sin hemsida: "It is not enough for journalists to see themselves as mere messengers without understanding the hidden agenda of the message and myths that surround it."(www.johnpilger.com) Jag menar att detsamma gäller för konsumenterna.
Idag domineras medialandskapet av korta notiser, opolitiska historier om en korvkiosk som rånats i Flen eller en by som bombats i Darfur. Ett par fakta på lika många rader. Ingen analys, inget sammanhang. Inget kritiskt tänkande eller granskande. En konsumtionsvara, kort och gott. Och inte ens en speciellt intressant sådan. Och i ett samhälle där fokus handlar om att konsumera och acceptera utförsäljningar, nedmontering av välfärden, inskränkta rättigheter, försämrade livsvillkor, ökade klyftor mellan fattiga och rika, både lokalt och globalt, då måste även media vara en konsumtionsvara som är lättsmält och lättsåld. Som inte kräver tänkande individer utan framförallt köpande individer.
Det första som offras när makten söker ökad kontroll av befolkningen är det kritiska tänkandet. Oavsett om det är en öppen diktatur som Egypten fram till för någon vecka sedan eller Libyen eller i en s k demokrati som USA eller Sverige.
Men: don't shoot the messenger! Den bredd av alternativ media som finns idag öppnar upp för helt nya möjligheter att kritiskt granska, tänka, reflekera över det som händer i världen - även om den förstås också ska utsättas för granskning. Det verktyg som social media har blivit i handen på folk runt om i världen som strävar efter förändring, är ovärderligt. Denna sociala media bidrar till en maktförskjutning som sätter världen som den sett ut under en alltför lång tid i gungning.
Jag ser på John Pilgers senaste film: The War You Don't See, älskar och vårdar min förmåga att tänka kritiskt och nynnar på REM:s gamla låt: It's the end of the world as we know it, it's the end of the world as we know it, and I feel fine.
tisdag 22 februari 2011
Revolution, någon?
De senaste veckorna har jag, som så många andra, suttit klistrade vid nyheterna och följt utvecklingen i Nordafrika. Framförallt i Tunisien. Egypten och Libyen men även de protester som hörs i andra länder som också törstar efter en annan ordning. Det finns en energi och beslutsamhet som smittar, som gör att det kliar i fingrarna, och som framförallt säger: khalas, det räcker nu. Decennier av maktfullkomna och korrupta envåldshärskare som stjäl från sitt folk och håller dem i bojor. Det räcker nu.
Och mitt i allt detta kom jag ihåg min lilla blogg. För jag vill ju också göra något. Jag vill ut på gatorna, jag med. Jag vill göra min röst hörd. Jag vill visa mitt stöd. Jag vill också förändra allt det som behöver förändras där jag bor (vilket inte säger lite i dagsläget, med tanke på att jag bor i ockuperade östra Jerusalem).
Återigen går tankarna till Howard Zinn och frågan jag då ställde om hur man lyckas hålla en befolkning i förtryck under så lång tid? Följdfrågan då som nu är förstås: vad är det som får människor att plötsligt säga: det räcker nu, och kräva förändring?
Jag lyssnade på Karlavagnen i torsdags kväll, den 17 februari, och min kära vän Kerstin pratade om vår möjlighet att förändra världen. Att det är lätt att känna misstro och hopplöshet och därmed göra oss mindre än vad vi är.
Vi kan förändra världen, om vi vill. Om vi går från att vara passiva till att vara aktiva. Om vi visar vårt missnöje med den rådande ordningen, men också om vi visar på alternativen. Om vi har visioner och mål - utopia - om vi vet vilket samhälle vi istället vill leva i. Om vi organiserar oss med andra som vill samma sak. Om vi får stöd från andra, både nära och långt bort.
Och om vi tror att vi kan.
Och mitt i allt detta kom jag ihåg min lilla blogg. För jag vill ju också göra något. Jag vill ut på gatorna, jag med. Jag vill göra min röst hörd. Jag vill visa mitt stöd. Jag vill också förändra allt det som behöver förändras där jag bor (vilket inte säger lite i dagsläget, med tanke på att jag bor i ockuperade östra Jerusalem).
Återigen går tankarna till Howard Zinn och frågan jag då ställde om hur man lyckas hålla en befolkning i förtryck under så lång tid? Följdfrågan då som nu är förstås: vad är det som får människor att plötsligt säga: det räcker nu, och kräva förändring?
Jag lyssnade på Karlavagnen i torsdags kväll, den 17 februari, och min kära vän Kerstin pratade om vår möjlighet att förändra världen. Att det är lätt att känna misstro och hopplöshet och därmed göra oss mindre än vad vi är.
Vi kan förändra världen, om vi vill. Om vi går från att vara passiva till att vara aktiva. Om vi visar vårt missnöje med den rådande ordningen, men också om vi visar på alternativen. Om vi har visioner och mål - utopia - om vi vet vilket samhälle vi istället vill leva i. Om vi organiserar oss med andra som vill samma sak. Om vi får stöd från andra, både nära och långt bort.
Och om vi tror att vi kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
