I en ganska grå och mörk vardag med ständigt nyheter om ökade klyftor, ökad fattigdom, och fler utslagna är det uppfriskande och hoppingivande att läsa Göran Greiders artikel: Hejdå, nyliberalismen, på Aftonbladets kultursidor den 19 december i år.
Nyliberalismen har varit den rådande politiken under de senaste tre decennierna, som förespråkats av högern men även till stor del implementerats av mitten-vänstern. Konsekvenserna kan inte bara skyllas på en part utan ansvaret faller tungt över en mycket bredare skara. Ansvaret att bryta ner det som mödosamt byggts upp av tidigare generationer. Ofta har man skyllt på att man inte har haft något val, i sann chockdoktrin-anda, de gånger där missnöjda har höjt sina röster i protest och ledarna tvingats försvara sig. I andra fall har reformerna smugit sig på, utan att skapa den uppmärksamhet som de troligtvis förtjänat. Ibland kanske "vi hade inte något val" stämmer, men ganska ofta är det likväl en tom ursäkt för att slippa ta ansvar.
Till exempel utförsäljningen av SJ, som har gjort att Sverige har en av de mest krångliga tågsystemen i Europa. Mikael Nyberg beskriver vidden av kaoset och förfallet i Det stora tågrånet, härom veckan recenserad i DN av Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-nyberg-det-stora-tagranet. Jag kan inte se någon som helst anledning till att detta var ett val som man inte hade. Och jag kan inte se någon anledning till varför man inte snabbt som attan gör något åt det, om inte annat för att kollektivtrafiken i ett stort land som Sverige är avgörande för att vi ska kunna göra miljövänligare omställningar och därmed åtminstone visa på någon politisk vilja att göra det vi alla vet måste göras.
Ett annat förfall som kan skyllas på de nyliberala vindarna är förstås vård och framförallt äldreomsorgen, vilket har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Att riskkapitalföretag ska få plocka ut skattepengar som vinst är en gåta som många brottas med. Ändå röstar majoriteten för partier som vill fortsätta denna praxis. Detta måste väljarna själva ta ansvar för. Och mellan valen måste man ta ansvar för att se till att det parti man röstade för faktiskt driver en politik som är sund och hållbar. Inte endast en bred skara ledare kan hållas ansvariga, vi väljare måste komma ihåg detta fram till nästa val.
Och i all denna frustration över ett välfärdssamhälle som dels faller samman, dels inte leder till ökad genuin valfrihet, är det som sagt befriande och upplyftande att läsa Greider: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14099827.ab. Han skriver bland annat om den "solidariska genen och Frans de Vaals forskning på primater och som beskriver människan som en "genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!"
Och därför behövs samarbete och ett kollektivt tänkande för att alla ska få det bättre. Och som jag skrivit tidigare om i den här bloggen finns det forskning som visar att mer jämlika samhällen är bra för alla, inklusive för de rika: The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better.
Greiders uppmaning handlar därför precis om detta, om samarbete: "Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna (...) Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner."
Och det minsta man kan vänta sig är kritiskt tänkande inför nästa val.
söndag 25 december 2011
torsdag 22 december 2011
Tyst diplomati?
Igår kom domen mot de två svenska journalister, Johan Persson och Martin Schibbye, som den 1 juli i år arresterades i den etiopiska provinsen Ogaden. De står anklagade för att illegalt ha tagit sig in i landet och för "terroristbrott". Anti-terrorism-lagstiftningen i Etiopien används flitigt för att tysta oppositionella och journalister, och nu även utländska journalister.
Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.
Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."
Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?
Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.
Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."
Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.
Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.
Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."
Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?
Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.
Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."
Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.
onsdag 13 juli 2011
Dags att vakna nu, kanske?
I måndags var det (ännu) en svart dag för organisationer och individer i Israel som arbetar för rättvisa och mänskliga rättigheter. I måndags röstade Knesset igenom en lag som gör det olagligt att uppmana till bojkott av Israel. I måndags blev det möjligt att stämma individer och organisationer, utan att behöva lägga fram bevisning för att de faktiskt har drabbats ekonomiskt. I måndags blev det ok att anklaga någon utan att behöva visa på direkta länkar mellan något den anklagande och den anklagade. Det som räknas som bojkotts-snack är väldigt vagt.
I måndags blev det dessutom olagligt att ens uppmana till bojkott av bosättarprodukter - produkter producerade i bosättningar på ockuperad mark och som är olagliga enligt folkrätten och världssamfundet. Produkter som ska vara undantagna frihandelsavtalet mellan Israel och EU, genom ursprungsmärkning. Det finns dock många tecken på att producenter fuskar med ursprungsmärkningen - och därmed bryter mot avtalet med EU. Kommer det framöver bli olagligt att påpeka detta? Bryter jag nu mot lagen när jag skriver detta?
+972-bloggen, http://972mag.com, skriver om lagen i inlägget: Everything you (never) wanted to know about Israel's anti-boycott law - A reader’s guide to democracy’s dark hour vilket har genererat en Q&A i kommentatorsfältet.
Vad kommer denna nya lag, en av i en rad av nya anti-demokratiska lagar (många väntar sig att fler kommer) innebära? Att personer eller organisationer på högerkanten kommer börja stämma folk till höger och vänster? Att människorättsorganisationer kommer tyngas ner tidsmässigt och ekonomiskt av juridiska processer? Att folk kommer att tystna eller istället bli ännu mer högljudda? Att omvärlden äntligen börjar reagera mot de brott och kränkningar som begås här när det blir omöjligt att fortsätta hävda att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"? Som om det skulle göra brotten mer ok...
En av frågorna som ställts är om palestinier på ockuperat områden kan drabbas av den här lagen? Svaret verkar vara: de lever under militär lag, inte under israelisk lag och därför troligen inte. Vilket egentligen är ett ganska konstigt svar. Palestinier har ju i åratal drabbats för sin politiska aktivism, sitt motstånd mot ockupation och diskriminering. De fängslas eller sätts i "administrative detention" - förvar utan rättegång, de förvägras tillstånd att resa utomlands, deras protester stoppas med övervåld och mängder av tårgas.
Dags att vakna nu, kanske?
I måndags blev det dessutom olagligt att ens uppmana till bojkott av bosättarprodukter - produkter producerade i bosättningar på ockuperad mark och som är olagliga enligt folkrätten och världssamfundet. Produkter som ska vara undantagna frihandelsavtalet mellan Israel och EU, genom ursprungsmärkning. Det finns dock många tecken på att producenter fuskar med ursprungsmärkningen - och därmed bryter mot avtalet med EU. Kommer det framöver bli olagligt att påpeka detta? Bryter jag nu mot lagen när jag skriver detta?
+972-bloggen, http://972mag.com, skriver om lagen i inlägget: Everything you (never) wanted to know about Israel's anti-boycott law - A reader’s guide to democracy’s dark hour vilket har genererat en Q&A i kommentatorsfältet.
Vad kommer denna nya lag, en av i en rad av nya anti-demokratiska lagar (många väntar sig att fler kommer) innebära? Att personer eller organisationer på högerkanten kommer börja stämma folk till höger och vänster? Att människorättsorganisationer kommer tyngas ner tidsmässigt och ekonomiskt av juridiska processer? Att folk kommer att tystna eller istället bli ännu mer högljudda? Att omvärlden äntligen börjar reagera mot de brott och kränkningar som begås här när det blir omöjligt att fortsätta hävda att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"? Som om det skulle göra brotten mer ok...
En av frågorna som ställts är om palestinier på ockuperat områden kan drabbas av den här lagen? Svaret verkar vara: de lever under militär lag, inte under israelisk lag och därför troligen inte. Vilket egentligen är ett ganska konstigt svar. Palestinier har ju i åratal drabbats för sin politiska aktivism, sitt motstånd mot ockupation och diskriminering. De fängslas eller sätts i "administrative detention" - förvar utan rättegång, de förvägras tillstånd att resa utomlands, deras protester stoppas med övervåld och mängder av tårgas.
Dags att vakna nu, kanske?
lördag 11 juni 2011
Utopias skuggbelagda bakgård
Jag måste erkänna (om det ännu inte är uppenbart) att jag alltid är kritisk när militära insatser tror att de ska gå in och "städa upp", eller "få slut på" en konflikt på ett par månader. Det är så lätt att säga att vi bara ska bidra med åtta JAS-plan för att skydda flygförbudszonen och sedan ska vi hem igen, endast 200 miljoner kronor.
När hörde ni senast om en militär insats som faktiskt var över efter endast ett par månader? Vietnamkriget började så, USA förklarade inte ens formellt krig eftersom det skulle gå så snabbt så snabbt och sedan ska ni se, "våra grabbar" är hemma igen. 1961 hade USA 1500 trupper i Vietnam, under 1965 hade det ökat till 200.000 och de sista återvände hem i förlust 1975, efter fruktansvärda brott har begåtts av alla inblandade sidor, där framförallt civilbefolkningen drabbades (som i alla krig). Civilbefolkningen som ska behandlas som personer med rätt till extra skydd och som aldrig får ses som måltavlor i krig.
Så hur tänkte man nu runt Libyen egentligen? Härom dagen citerades Christopher Schnaubelt från Nato Defense College i Rom i DN (8 juni 2011):
– Det skulle inte förvåna mig om Nato blir kvar i landet i åratal.
Oh no, men skulle vi inte bara vara där i ett par månader, göra oss av med den där galna diktatorn och sedan åka hem igen? Skulle det inte vara så lätt att flyga lite stridsplan över ett av Afrikas största land, släppa lite bomber, och sedan nöjt kunna klappa sig på axeln och säga: vi befriade Libyen? Eller "JAS är nu äntligen stridsprövade, vi kan åka hem".
Alltså, missförstå mig rätt, folket i Libyen förtjänar att bli av men den galna diktatorn, men som jag sagt förut: är detta verkligen det snabbaste och mest kostnads-effektiva metoden att nå det målet och samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Libyen med mänskliga rättigheter och rättvisa i fokus? Med kostnader menar jag inte bara de skattepengar som används för själva insatsen, det är ju endast en liten del av kostnaden totalt. I kostnaderna måste man åtminstone inkludera antalet döda, skadade och lemlästade, antalet människor som fördrivits från sina hem, som flyr landet i båtar som sjunker ute på öppet hav, som är traumatiserade kanske för livet, antalet våldtagna kvinnor och barn, den infrastruktur som förstörs genom attackerna, kostnaderna för återuppbyggnad etc. Listan kan göras lång, den måste göras lång för att en så korrekt analys som möjligt ska kunna göras.
Chefsåklagaren vid Internationella Brottmålsdomstolen håller på att undersöka bevisen på att Ghaddafi har beordrat våldtäkt av hundratals kvinnor som en del av krigföringen. Det sexuella våldet ökar i konflikter över hela världen. Som Margot Wallström sa på en presskonferens nyligen, "Sexual violence has become a tactic of choice for armed groups, being cheaper, more destructive and easier to get away with than other methods of warfare," (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13732753)
Och detta skulle ta slut på ett par månader? Vem sa det och vem trodde på det? Och vem ska ta ansvar för det? Jag har ingen universallösning att erbjuda, men frustrationen över att se detta hända igen och igen och igen, gör ont och får mig att vilja skrika ut min ilska och frustration och hålla någon ansvarig. Ja, framförallt det, hålla någon ansvarig. Men på utopias skuggbelagda bakgård håller stater varandra om ryggen och makten blundar på tryggt avstånd från verkligen och låtsas vara upptagna med annat.
När hörde ni senast om en militär insats som faktiskt var över efter endast ett par månader? Vietnamkriget började så, USA förklarade inte ens formellt krig eftersom det skulle gå så snabbt så snabbt och sedan ska ni se, "våra grabbar" är hemma igen. 1961 hade USA 1500 trupper i Vietnam, under 1965 hade det ökat till 200.000 och de sista återvände hem i förlust 1975, efter fruktansvärda brott har begåtts av alla inblandade sidor, där framförallt civilbefolkningen drabbades (som i alla krig). Civilbefolkningen som ska behandlas som personer med rätt till extra skydd och som aldrig får ses som måltavlor i krig.
Så hur tänkte man nu runt Libyen egentligen? Härom dagen citerades Christopher Schnaubelt från Nato Defense College i Rom i DN (8 juni 2011):
– Det skulle inte förvåna mig om Nato blir kvar i landet i åratal.
Oh no, men skulle vi inte bara vara där i ett par månader, göra oss av med den där galna diktatorn och sedan åka hem igen? Skulle det inte vara så lätt att flyga lite stridsplan över ett av Afrikas största land, släppa lite bomber, och sedan nöjt kunna klappa sig på axeln och säga: vi befriade Libyen? Eller "JAS är nu äntligen stridsprövade, vi kan åka hem".
Alltså, missförstå mig rätt, folket i Libyen förtjänar att bli av men den galna diktatorn, men som jag sagt förut: är detta verkligen det snabbaste och mest kostnads-effektiva metoden att nå det målet och samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Libyen med mänskliga rättigheter och rättvisa i fokus? Med kostnader menar jag inte bara de skattepengar som används för själva insatsen, det är ju endast en liten del av kostnaden totalt. I kostnaderna måste man åtminstone inkludera antalet döda, skadade och lemlästade, antalet människor som fördrivits från sina hem, som flyr landet i båtar som sjunker ute på öppet hav, som är traumatiserade kanske för livet, antalet våldtagna kvinnor och barn, den infrastruktur som förstörs genom attackerna, kostnaderna för återuppbyggnad etc. Listan kan göras lång, den måste göras lång för att en så korrekt analys som möjligt ska kunna göras.
Chefsåklagaren vid Internationella Brottmålsdomstolen håller på att undersöka bevisen på att Ghaddafi har beordrat våldtäkt av hundratals kvinnor som en del av krigföringen. Det sexuella våldet ökar i konflikter över hela världen. Som Margot Wallström sa på en presskonferens nyligen, "Sexual violence has become a tactic of choice for armed groups, being cheaper, more destructive and easier to get away with than other methods of warfare," (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13732753)
Och detta skulle ta slut på ett par månader? Vem sa det och vem trodde på det? Och vem ska ta ansvar för det? Jag har ingen universallösning att erbjuda, men frustrationen över att se detta hända igen och igen och igen, gör ont och får mig att vilja skrika ut min ilska och frustration och hålla någon ansvarig. Ja, framförallt det, hålla någon ansvarig. Men på utopias skuggbelagda bakgård håller stater varandra om ryggen och makten blundar på tryggt avstånd från verkligen och låtsas vara upptagna med annat.
söndag 22 maj 2011
Kenya lagstiftar mot kvinnlig könsstympning
Äntligen skriver jag om en god nyhet. Goda nyheter var lite poängen med den här bloggen från början men de har generellt sett fått lite utrymme här, det finns så mycket annat att skriva om. Och det är ju inte så att jag direkt spottar ur mig blogginlägg på löpande band. Men nu så... kommer det en riktigt god nyhet. Kenya har lagstiftat mot kvinnlig könsstympning! Ett oerhört viktigt steg för att få bukt med en tradition som bör likställas med tortyr. Och mina tankar går till flera av mina kompisar i Sudan som antingen utsatts för detta ingrepp och/eller arbetar aktivt mot denna utbredda tradition.
Kvinnlig könstympning är ingen motsvarighet till manlig omskärelse, även om vissa kallar det "kvinnlig omskärelse", utan är i allra högsta grad en stympning av kvinnans könsorgan bland annat med syfte att minska kvinnans sexuallust. Hela eller delar av könsorganet skärs bort. Då tortyr enligt internationella konventioner är något som under alla omständigheter är olagligt, borde rimligtvis kvinnlig könsstympning också vara det. I Sverige förbjöds det 1982. Så här står det på WHO:s hemsida:
"FGM is recognized internationally as a violation of the human rights of girls and women. It reflects deep-rooted inequality between the sexes, and constitutes an extreme form of discrimination against women. It is nearly always carried out on minors and is a violation of the rights of children. The practice also violates a person's rights to health, security and physical integrity, the right to be free from torture and cruel, inhuman or degrading treatment, and the right to life when the procedure results in death."
Man tror att ungefär tre miljoner flickor stympas varje år främst i Afrika och Asien, däremot vet jag inte hur många som förblöder eller som dör av infektioner förknippade med ingreppet. Den kenyanska parlamentarikern Sophia Abdi Noor som idag intervjuas i Dagens Nyheter, berättar att av de åtta flickor som omskars samtidigt som hon förblödde tre. Det är ganska otäcka siffror. Hon berättar även att hon fick åka till sjukhuset efter sitt bröllop för att "sprättas upp" för att hon skulle kunna ha samlag.
I Sudan är kvinnlig könsstympning väldigt utbrett, och som sagt, mina tankar går till flera av mina vänner där. Jag vet inte hur många av dem som drabbats av detta, det är inget vi har pratat om, men jag utgår från att det troligen är en majoritet av dem. E och A, är båda läkare ursprungligen från Darfur som jobbar mot könsstympning genom upplysning och utbildning runt konsekvenserna av ingreppet. Genom att utbilda mödrarna om riskerna för deras döttrars hälsa och om att det till exempel inte finns något stöd för ingreppet i deras religion, vilket vissa hävdar, hoppas de kunna förändra attityderna runt den här traditionen.
M, en annan aktivist från Darfur, flydde i vintras ut ur landet efter att ha blivit efterlyst och hotats av säkerhetspolisen under upprepade tillfällen, hon våldtogs och flera gånger. Hon hotades för att hon bland annat har arbetat med att organisera människorättsaktivister, och att hjälpa andra aktivister ut ur landet när det har blivit för farligt för dem att stanna. Då hon som barn utsattes för faraonisk könsstympning (den värsta sorten) var hennes hälsotillstånd väldigt kritiskt när hon till slut lyckades ta sig ut ur landet. Idag har hon återhämtat sig och hennes hälsa har stabiliserats men både de fysiska och psykiska ärren finns förstås kvar.
Det sägs att man i Kenya kommer verkställa den nya lagen genom att bland annat ge dryga böter för ingreppet. Om ingreppet leder till dödsfall ska straffat kunna bli livstids fängelse. Men det är minst lika viktigt med utbildning och upplysning för att ändra människors attityder långsiktigt och nå verklig förändring.
Läs mer på bland annat:
WHO: http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
UNICEF: http://www.unicef.org/protection/index_genitalmutilation.html
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/konsstympad-drev--fram-ny-lag-i-kenya
Kvinnlig könstympning är ingen motsvarighet till manlig omskärelse, även om vissa kallar det "kvinnlig omskärelse", utan är i allra högsta grad en stympning av kvinnans könsorgan bland annat med syfte att minska kvinnans sexuallust. Hela eller delar av könsorganet skärs bort. Då tortyr enligt internationella konventioner är något som under alla omständigheter är olagligt, borde rimligtvis kvinnlig könsstympning också vara det. I Sverige förbjöds det 1982. Så här står det på WHO:s hemsida:
"FGM is recognized internationally as a violation of the human rights of girls and women. It reflects deep-rooted inequality between the sexes, and constitutes an extreme form of discrimination against women. It is nearly always carried out on minors and is a violation of the rights of children. The practice also violates a person's rights to health, security and physical integrity, the right to be free from torture and cruel, inhuman or degrading treatment, and the right to life when the procedure results in death."
Man tror att ungefär tre miljoner flickor stympas varje år främst i Afrika och Asien, däremot vet jag inte hur många som förblöder eller som dör av infektioner förknippade med ingreppet. Den kenyanska parlamentarikern Sophia Abdi Noor som idag intervjuas i Dagens Nyheter, berättar att av de åtta flickor som omskars samtidigt som hon förblödde tre. Det är ganska otäcka siffror. Hon berättar även att hon fick åka till sjukhuset efter sitt bröllop för att "sprättas upp" för att hon skulle kunna ha samlag.
I Sudan är kvinnlig könsstympning väldigt utbrett, och som sagt, mina tankar går till flera av mina vänner där. Jag vet inte hur många av dem som drabbats av detta, det är inget vi har pratat om, men jag utgår från att det troligen är en majoritet av dem. E och A, är båda läkare ursprungligen från Darfur som jobbar mot könsstympning genom upplysning och utbildning runt konsekvenserna av ingreppet. Genom att utbilda mödrarna om riskerna för deras döttrars hälsa och om att det till exempel inte finns något stöd för ingreppet i deras religion, vilket vissa hävdar, hoppas de kunna förändra attityderna runt den här traditionen.
M, en annan aktivist från Darfur, flydde i vintras ut ur landet efter att ha blivit efterlyst och hotats av säkerhetspolisen under upprepade tillfällen, hon våldtogs och flera gånger. Hon hotades för att hon bland annat har arbetat med att organisera människorättsaktivister, och att hjälpa andra aktivister ut ur landet när det har blivit för farligt för dem att stanna. Då hon som barn utsattes för faraonisk könsstympning (den värsta sorten) var hennes hälsotillstånd väldigt kritiskt när hon till slut lyckades ta sig ut ur landet. Idag har hon återhämtat sig och hennes hälsa har stabiliserats men både de fysiska och psykiska ärren finns förstås kvar.
Det sägs att man i Kenya kommer verkställa den nya lagen genom att bland annat ge dryga böter för ingreppet. Om ingreppet leder till dödsfall ska straffat kunna bli livstids fängelse. Men det är minst lika viktigt med utbildning och upplysning för att ändra människors attityder långsiktigt och nå verklig förändring.
Läs mer på bland annat:
WHO: http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
UNICEF: http://www.unicef.org/protection/index_genitalmutilation.html
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/konsstympad-drev--fram-ny-lag-i-kenya
torsdag 19 maj 2011
Oberoende röster
Oberoende röster är i vilket samhälle som helst viktigt för demokratin. Lite förhastat skulle man säkert säga att det är extra viktigt i icke så välfungerande demokratier eller i länder i konflikt. Och så kanske det är, men det får definitivt inte nedprioriteras i andra länder som kallar sig demokratier. För utan oberoende röster kan demokratin eroderas ganska lätt. Och på ett sådant långsamt och omärkbart sätt att människor förblir omedvetna om det.
Media spelar förstås en roll i detta, och jag har skrivit om detta förut. Vad händer när media blir språkrör för makten istället för att ha som uppgift att granska makten? Vad vet vi egentligen om vad som händer i Irak när de flesta nyheter vi får därifrån går via den amerikanska militären i form av pressmeddelanden etc?
Och sedan när började journalister och nyhetsredaktioner att nöja sig med den typen av "fakta", så uppenbart utskickade av en part i konflikten och presenterade som oberoende fakta? Citerat vitt och brett och grunden för västvärldens kunskap om Irak. Detta är en ganska intressant förändring av journalisters förhållning till konflikt. Armén har även tidigare varit journalisters länk till konflikter, men t ex under Vietnam-kriget åkte de ut till fronten, visserligen ofta tillsammans med förbanden, för att rapportera om vad de såg och hörde. Nu möts de alla i ett konferensrum på ett hotell, för att motta pressmeddelanden och uttalanden av militären om vad som händer och varför. Och detta accepteras alltför ofta som tillförlitliga fakta. Den så kallade fria pressen ger sig själv munkavle genom de facto självcensur.
Och de oberoende röster som finns undermineras, fängslas och marginaliseras. Som Bradley Manning, den amerikanska soldat som läckte information till Wikileaks och som nu hålls fängslad under vidriga förhållanden och utan rättegång i USA.
Även här i Israel är pressen fri, men i allra högsta grad utsatt för självcensur. Rapporterna från Cast Lead, det senaste kriget mot Gaza, utelämnade nästan helt det som faktiskt hände inne i Gaza. Det stora antalet döda diskuterades inte. Män beskrevs generellt som kombattanter, även i statistiken över döda. Endast kvinnor och barn sågs som civila. Vilket förstås inte är en accepterad folkrättslig uppdelning av befolkningen.
Det finns dock små friska vindfläktar av oberoende röster om vad som hände i Cast Lead eller i övrigt när det gäller konflikten här i Israel och Palestina. Nyhetstidningen Haaretz har en relativt liten upplaga men levererar högkvalitativa nyheter och analyser om vad som händer här. I övrigt lämnas mycket att önska. Till exempel alternativ media. Bloggen +972 Independent reporting and commentary from Israel and the Palestinian territories är en av dessa friska fläktar och en ny favorit. En grupp israeliska aktivister bloggar om aktuella händelser, ger analyser, politiska analyser etc om vad som händer här.
Den 15 maj, årsdagen av Nakba, den stora katastrofen då fler än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, skrev bland annat skribenten Noam Sheizaf en blogg med titeln: Why Jews need to talk about the Nakba. Detta i en tid då Israel håller på att lagstadga mot uppmärksammandet av Nakban. En oberoende röst som påminner israeler om hur deras historia är och förblir kopplad till palestiniernas historia. Om varför flyktingarnas rätt att återvända kommer fortsätta att vara en viktig fråga som inte kommer glömmas bort eller förminskas även om det går ytterligare tio eller tjugo år.
En annan återkommande frisk fläkt är Breaking the Silence, www.breakingthesilence.org.il, en israelisk organisation bestående av f d soldater och som vittnar om hur ockupationen inte bara påverkar den palestinska befolkningen utan även de som ockuperar, alltså de israeliska soldaterna som gör värnplikten på ockuperat område men också det israeliska samhället i stort. Organisationens syfte är att samla in vittnesmål från soldater som har tjänstgjort på ockuperat områden. Så många vittnesmål som möjligt. För att visa att de fall som uppmärksammas i media inte handlar om "a few rotten apples" utan är ett utslag för ockupationen.
De flesta soldater som har lämnat vittnesmål om sin egen värnplikt har gjort det anonymt och utan att avslöja sina kollegor eller sig själva. Detta har ofta bemötts av förnekelse av militärmaktens företrädare där vittnesmålen anklagats för att vara lögner och påhittade av människor med en politisk agenda. Men härom dagen valde flera soldater att ta bladet från munnen och prata om sina egna erfarenheter. Dagligen läggs nu vittnesmål upp på deras hemsida som inte är anonyma längre. Oberoende röster som vågar blottar sig själva och erkänna sin egen delaktighet i ockupationen. Och Israel försöker på olika sätt tysta dessa oberoende röster.
Oberoende röster är oerhört centrala för att sanningen ska komma fram, för att människor runt om i världen ska få veta vad som händer i konflikter, men minst lika mycket i både icke-demokratiska och demokratiska samhällen. För att vi ska kunna göra oss en uppfattning om vad som händer och om vad vi tycker om det.
Och vår roll som medmänniskor är att vägra sluta lyssna. Och att våga lyssna.
Media spelar förstås en roll i detta, och jag har skrivit om detta förut. Vad händer när media blir språkrör för makten istället för att ha som uppgift att granska makten? Vad vet vi egentligen om vad som händer i Irak när de flesta nyheter vi får därifrån går via den amerikanska militären i form av pressmeddelanden etc?
Och sedan när började journalister och nyhetsredaktioner att nöja sig med den typen av "fakta", så uppenbart utskickade av en part i konflikten och presenterade som oberoende fakta? Citerat vitt och brett och grunden för västvärldens kunskap om Irak. Detta är en ganska intressant förändring av journalisters förhållning till konflikt. Armén har även tidigare varit journalisters länk till konflikter, men t ex under Vietnam-kriget åkte de ut till fronten, visserligen ofta tillsammans med förbanden, för att rapportera om vad de såg och hörde. Nu möts de alla i ett konferensrum på ett hotell, för att motta pressmeddelanden och uttalanden av militären om vad som händer och varför. Och detta accepteras alltför ofta som tillförlitliga fakta. Den så kallade fria pressen ger sig själv munkavle genom de facto självcensur.
Och de oberoende röster som finns undermineras, fängslas och marginaliseras. Som Bradley Manning, den amerikanska soldat som läckte information till Wikileaks och som nu hålls fängslad under vidriga förhållanden och utan rättegång i USA.
Även här i Israel är pressen fri, men i allra högsta grad utsatt för självcensur. Rapporterna från Cast Lead, det senaste kriget mot Gaza, utelämnade nästan helt det som faktiskt hände inne i Gaza. Det stora antalet döda diskuterades inte. Män beskrevs generellt som kombattanter, även i statistiken över döda. Endast kvinnor och barn sågs som civila. Vilket förstås inte är en accepterad folkrättslig uppdelning av befolkningen.
Det finns dock små friska vindfläktar av oberoende röster om vad som hände i Cast Lead eller i övrigt när det gäller konflikten här i Israel och Palestina. Nyhetstidningen Haaretz har en relativt liten upplaga men levererar högkvalitativa nyheter och analyser om vad som händer här. I övrigt lämnas mycket att önska. Till exempel alternativ media. Bloggen +972 Independent reporting and commentary from Israel and the Palestinian territories är en av dessa friska fläktar och en ny favorit. En grupp israeliska aktivister bloggar om aktuella händelser, ger analyser, politiska analyser etc om vad som händer här.
Den 15 maj, årsdagen av Nakba, den stora katastrofen då fler än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, skrev bland annat skribenten Noam Sheizaf en blogg med titeln: Why Jews need to talk about the Nakba. Detta i en tid då Israel håller på att lagstadga mot uppmärksammandet av Nakban. En oberoende röst som påminner israeler om hur deras historia är och förblir kopplad till palestiniernas historia. Om varför flyktingarnas rätt att återvända kommer fortsätta att vara en viktig fråga som inte kommer glömmas bort eller förminskas även om det går ytterligare tio eller tjugo år.
En annan återkommande frisk fläkt är Breaking the Silence, www.breakingthesilence.org.il, en israelisk organisation bestående av f d soldater och som vittnar om hur ockupationen inte bara påverkar den palestinska befolkningen utan även de som ockuperar, alltså de israeliska soldaterna som gör värnplikten på ockuperat område men också det israeliska samhället i stort. Organisationens syfte är att samla in vittnesmål från soldater som har tjänstgjort på ockuperat områden. Så många vittnesmål som möjligt. För att visa att de fall som uppmärksammas i media inte handlar om "a few rotten apples" utan är ett utslag för ockupationen.
De flesta soldater som har lämnat vittnesmål om sin egen värnplikt har gjort det anonymt och utan att avslöja sina kollegor eller sig själva. Detta har ofta bemötts av förnekelse av militärmaktens företrädare där vittnesmålen anklagats för att vara lögner och påhittade av människor med en politisk agenda. Men härom dagen valde flera soldater att ta bladet från munnen och prata om sina egna erfarenheter. Dagligen läggs nu vittnesmål upp på deras hemsida som inte är anonyma längre. Oberoende röster som vågar blottar sig själva och erkänna sin egen delaktighet i ockupationen. Och Israel försöker på olika sätt tysta dessa oberoende röster.
Oberoende röster är oerhört centrala för att sanningen ska komma fram, för att människor runt om i världen ska få veta vad som händer i konflikter, men minst lika mycket i både icke-demokratiska och demokratiska samhällen. För att vi ska kunna göra oss en uppfattning om vad som händer och om vad vi tycker om det.
Och vår roll som medmänniskor är att vägra sluta lyssna. Och att våga lyssna.
tisdag 3 maj 2011
Utopia
Efter andra världskriget ropade världen unisont: Alrig mer! Och även om stater i krigets kölvatten kom överens om att skapa ett internationellt ramverk för att säkerställa "aldrig mer" fortsatte 1900-talet att vara ett oerhört blodigt och våldsamt sekel. Våldsamheterna kopplades samman med självständighetskamper runt om i världen och de koloniala makternas motstånd mot detta. Våldsamheterna kopplades även samman med det kalla kriget, som i "periferin" var allt annat än kallt. Nästan alla länder fick sin självständighet och muren föll för 22 år sedan, och samtidigt fortsätter våldet. Nu skyller man på "hotet från terrorismen" och vissa citerar även Huntington's "clash of civilisations".
Det ramverk av lagar och konventioner som skulle förhindra liknande brott sammanfattades delvis i de fyra Genève-konventionerna, som skrevs under 1949, men det finns även både tidigare och senare överenskommelser som också inkluderas i vad som sammanfattningsvis kallas Internationell Humanitär Rätt (IHR). Även kallat "krigets lagar", då det reglerar hur väpnade konflikter får föras, utan att diskutera eller ta ställning till varför man krigar. Syftet är att minimera skadorna som per automatik är ett resultat av väpnad konflikt, att skydda civilbefolkningen och att på så sätt, förhoppningsvis, skapa bättre förutsättningar för en hållbar fred. IHR är ett komplement till Mänskliga Rättigheter (MR), för att stärka skyddet för civila i sådana extraordinära situationer som krig (läs mer på www.diakonia.se/ihl, den engelska sidan, den svenska är inte alls lika uppdaterad).
Så IHR berättar vad man får och inte får göra i krig, men det finns inga självklara mekanismer för att reglera detta i verkligheten. Och detta är ju den svaga länken, då stater aldrig skulle få för sig att skriva under konventioner som alltför mycket begränsar deras handlingsutrymme. Förstås. Tyvärr.
Men måste vi acceptera den här begränsningen och acceptera staters motivering för krig och övervåld, bara för att det konservativt sett kan motiveras utifrån allmänt erkända konventioner? Nej, självklart inte. Som Katleen Cavanaugh från Irish Centre for Human Rights sa på en konferens på Bir Zeit University i höstas: "We need to reclaim IHL to utopia, to what we want it to be!"
Och det är väl en ganska bra beskrivning på varför jag valde att flytta till Jerusalem och arbeta med Diakonia's folkrättsprogram. För att påminna stater om deras ansvar att "respektera och garantera respekten för" dessa överenskommelser och för mänskliga rättigheter. För att påminna stater om deras skyldighet att hindra att brott mot folkrätten och grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte sker. Varsomhelst i världen. Att stater har en skyldighet att inte stödja andra stater som bryter mot folkrätten. Att ta på sig rollen som den reglerande mekanism som idag saknas. För att vi på allvar ska kunna prata om "aldrig mer".
Runt om i världen önskar sig människor frihet, jämlikhet och broderskap/systerskap. Och det är motståndet mot denna längtan som föder allt detta våld, stater som förtrycker befolkningar, inom sina gränser eller i andra länder genom den politik som bedrivs. Istället har vi en skyldighet att agera i stöd med denna frihetslängtan, oavsett om det handlar om diktaturer, chockdoktriner eller militär ockupation.
Men detta sker alldeles för sällan. Det verkar finnas alldeles för få visioner om "utopia".
Carl Bildt pratar om behovet av stabilitet framför demokrati och rättvisa i Mellanöstern och Nordafrika. Israels premiärminister Netanyahu fördömer palestiniernas enande och säger att Fatah måste välja: Fred med Israel eller med Hamas. Och vilken fred var det nu som Israel har erbjudit? Fler bosättningar. Fortsatt kollektiv bestraffning. Fortsatt fängslande av politiskt aktiva. Mördade civila palestinier varje vecka, ofta minderåriga. Inget erkännande av ansvaret i fördrivningen av palestinier 1948 och 1967. En fördrivning som fortsätter än idag. 500 hem på ockuperat område förstördes under 2010, 900 hem förstördes inne i Israel.
Och jag kan inte riktigt förstå varför vissa är så rädda för "frihet och rättvisa åt alla". Vilken oerhörd snikenhet. Som om världen är ett enda stort noll-summespel där vissa av oss kan gotta oss åt att vara födda på en plats som ger oss en trygg och behaglig ställning och som vi uppenbarligen tror att vi kommer förlora om vi delar med oss. Istället borde vi föreställa oss utopia.
Delad glädje är dubbel glädje, eller hur var det nu?
Det ramverk av lagar och konventioner som skulle förhindra liknande brott sammanfattades delvis i de fyra Genève-konventionerna, som skrevs under 1949, men det finns även både tidigare och senare överenskommelser som också inkluderas i vad som sammanfattningsvis kallas Internationell Humanitär Rätt (IHR). Även kallat "krigets lagar", då det reglerar hur väpnade konflikter får föras, utan att diskutera eller ta ställning till varför man krigar. Syftet är att minimera skadorna som per automatik är ett resultat av väpnad konflikt, att skydda civilbefolkningen och att på så sätt, förhoppningsvis, skapa bättre förutsättningar för en hållbar fred. IHR är ett komplement till Mänskliga Rättigheter (MR), för att stärka skyddet för civila i sådana extraordinära situationer som krig (läs mer på www.diakonia.se/ihl, den engelska sidan, den svenska är inte alls lika uppdaterad).
Så IHR berättar vad man får och inte får göra i krig, men det finns inga självklara mekanismer för att reglera detta i verkligheten. Och detta är ju den svaga länken, då stater aldrig skulle få för sig att skriva under konventioner som alltför mycket begränsar deras handlingsutrymme. Förstås. Tyvärr.
Men måste vi acceptera den här begränsningen och acceptera staters motivering för krig och övervåld, bara för att det konservativt sett kan motiveras utifrån allmänt erkända konventioner? Nej, självklart inte. Som Katleen Cavanaugh från Irish Centre for Human Rights sa på en konferens på Bir Zeit University i höstas: "We need to reclaim IHL to utopia, to what we want it to be!"
Och det är väl en ganska bra beskrivning på varför jag valde att flytta till Jerusalem och arbeta med Diakonia's folkrättsprogram. För att påminna stater om deras ansvar att "respektera och garantera respekten för" dessa överenskommelser och för mänskliga rättigheter. För att påminna stater om deras skyldighet att hindra att brott mot folkrätten och grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte sker. Varsomhelst i världen. Att stater har en skyldighet att inte stödja andra stater som bryter mot folkrätten. Att ta på sig rollen som den reglerande mekanism som idag saknas. För att vi på allvar ska kunna prata om "aldrig mer".
Runt om i världen önskar sig människor frihet, jämlikhet och broderskap/systerskap. Och det är motståndet mot denna längtan som föder allt detta våld, stater som förtrycker befolkningar, inom sina gränser eller i andra länder genom den politik som bedrivs. Istället har vi en skyldighet att agera i stöd med denna frihetslängtan, oavsett om det handlar om diktaturer, chockdoktriner eller militär ockupation.
Men detta sker alldeles för sällan. Det verkar finnas alldeles för få visioner om "utopia".
Carl Bildt pratar om behovet av stabilitet framför demokrati och rättvisa i Mellanöstern och Nordafrika. Israels premiärminister Netanyahu fördömer palestiniernas enande och säger att Fatah måste välja: Fred med Israel eller med Hamas. Och vilken fred var det nu som Israel har erbjudit? Fler bosättningar. Fortsatt kollektiv bestraffning. Fortsatt fängslande av politiskt aktiva. Mördade civila palestinier varje vecka, ofta minderåriga. Inget erkännande av ansvaret i fördrivningen av palestinier 1948 och 1967. En fördrivning som fortsätter än idag. 500 hem på ockuperat område förstördes under 2010, 900 hem förstördes inne i Israel.
Och jag kan inte riktigt förstå varför vissa är så rädda för "frihet och rättvisa åt alla". Vilken oerhörd snikenhet. Som om världen är ett enda stort noll-summespel där vissa av oss kan gotta oss åt att vara födda på en plats som ger oss en trygg och behaglig ställning och som vi uppenbarligen tror att vi kommer förlora om vi delar med oss. Istället borde vi föreställa oss utopia.
Delad glädje är dubbel glädje, eller hur var det nu?
lördag 2 april 2011
Analys av metod och mål
Analys av metod och mål, måluppfyllelse, kostnadseffektivitet, indikatorer på förändring (utveckling, mindre konflikt, mer fred, färre döda, sjuka, utstötta), snabbaste och minst harmfulla vägen till resultat etc är ord som biståndsorganisationer dagligen använder. Och i ljuset av senaste JAS-satsningen undrar man i sitt stilla sinne (eller snarare ursinniga sinne) varför inte samma analys avkrävs övriga politikerområden, i detta fall framförallt utrikesministeriet, försvarsdepartementet och alla andra som hoppar högt av glädje av att JAS nu äntligen kan få den efterlängtade stridserfarenheten, så att den blir lättare att sälja.
Ja, faktiskt samma aktörer som ganska ofta kritiserar biståndsaktörer för att inte vara tillräckligt mål- och resultatorienterade.
Dessa aktörer kanske skulle kunna lära sig något av de metoder som vi till vardags använder för att ta fram strategier, planera, implementera och följa upp de ungefär 6000 olika biståndsprojekt som bedrivs av svenska folkrörelser runt om i världen. Som kostar drygt en miljard kronor per år. Jämfört med de 200 miljoner som 8 JAS-plan i Libyen kommer kosta (hittills). 8 plan som ska stärka den redan 350 plan starka flygflottan med exakt vad?
Ett annat räkneexempel från försvarets "biståndsinsatser" är den trupp som fanns i Tchad för ett par år sedan. Insatsen kostade ca 600 miljoner kronor under ett halvår, har jag för mig, motsvarande hela folkrörelsebiståndet under samma period. Insatsen kan visserligen ha uppfyllt sina mål, men till vilket pris? Vad sade kostnadseffektivitetsanalysen, var detta den snabbaste, mest kostnadsmedvetna och effektiva metoden att nå dessa mål? Hade man kunna nå målen på ett annat sätt? Med andra metoder?
Eller för att inte tala om diskussionen om klimatförändringarna. För flera år sedan identifierade försvaret klimathotet som det absolut största hotet mot svensk suveränitet. Man pratade om kraftigt höjda havsnivåer, en svalnande Golfström och annat. Och ändå användes endast en bråkdel av statsbudgeten för forskning om klimathotet, om teknik för att underlätta omställning, för att minska vår negativa effekt på miljön och klimatförändringarna. Samtidigt som försvarsmaktens budget var hyfsat intakt. Visst, försvarsmakten har också krävts på sparande under de senaste åren, men de drygt 40 miljarder som deras budget är på, känns ju ganska väl tilltagen om man jämför med de ynka 200 miljoner som läggs på klimatforskning.
Om man hade gjort sin läxa ordentligt...
1. En grundlig kontextanalys, inklusive konfliktanalys
2. En behovsanalys - helst deltagarstyrd - ergo, de som identifieras som drabbade, "behövande" eller extra utsatta grupper deltar i framtagandet av behovsanalysen.
3. En strategi för att för att möta dessa behov, inklusive prioriteringar - återigen deltagarstyrd.
4. En kostnads- och effektivitetsanalys - når vi våra mål på det mest effektiva sättet.
5. En miljökonsekvensbedömning (hur påverkar de föreslagna insatserna miljön)
6. En konfliktkonsekvensbedömning (hur påverkar insatsen rådande konflikt - positivt eller negativt)
7. En RBA - rights based approach - för att se hur de drabbade eller mest utsatta deltar i och tar kontroll över insatsens process och mål, samtidigt som de blir "empowered"
8. En genusanalys av insatsen - hur påverkar den kvinnor respektive män, hur deltar kvinnor respektive män
9. Hållbarhetsanalys - hur hållbar är insatsen eller resultaten/konsekvenserna av insatsen
... hade då svaret på vad insatsen bör vara för att stödja Libyen fortfarande varit 8 JAS-plan?
Å nej, attans, glömde för en sekund bort att målet inte var att stödja Libyens folk i deras frihetskamp. Målet är inte att verkligen förändra världsordningen och kämpa mot orättvisor och fattigdom. JAS-planen skulle få stridserfarenhet, så att fler kan säljas, så att Sverige kan fortsätta ligga i topp när det gäller vapenexport i världen. Ligga i topp är ju kul, eller hur?
Ja, faktiskt samma aktörer som ganska ofta kritiserar biståndsaktörer för att inte vara tillräckligt mål- och resultatorienterade.
Dessa aktörer kanske skulle kunna lära sig något av de metoder som vi till vardags använder för att ta fram strategier, planera, implementera och följa upp de ungefär 6000 olika biståndsprojekt som bedrivs av svenska folkrörelser runt om i världen. Som kostar drygt en miljard kronor per år. Jämfört med de 200 miljoner som 8 JAS-plan i Libyen kommer kosta (hittills). 8 plan som ska stärka den redan 350 plan starka flygflottan med exakt vad?
Ett annat räkneexempel från försvarets "biståndsinsatser" är den trupp som fanns i Tchad för ett par år sedan. Insatsen kostade ca 600 miljoner kronor under ett halvår, har jag för mig, motsvarande hela folkrörelsebiståndet under samma period. Insatsen kan visserligen ha uppfyllt sina mål, men till vilket pris? Vad sade kostnadseffektivitetsanalysen, var detta den snabbaste, mest kostnadsmedvetna och effektiva metoden att nå dessa mål? Hade man kunna nå målen på ett annat sätt? Med andra metoder?
Eller för att inte tala om diskussionen om klimatförändringarna. För flera år sedan identifierade försvaret klimathotet som det absolut största hotet mot svensk suveränitet. Man pratade om kraftigt höjda havsnivåer, en svalnande Golfström och annat. Och ändå användes endast en bråkdel av statsbudgeten för forskning om klimathotet, om teknik för att underlätta omställning, för att minska vår negativa effekt på miljön och klimatförändringarna. Samtidigt som försvarsmaktens budget var hyfsat intakt. Visst, försvarsmakten har också krävts på sparande under de senaste åren, men de drygt 40 miljarder som deras budget är på, känns ju ganska väl tilltagen om man jämför med de ynka 200 miljoner som läggs på klimatforskning.
Om man hade gjort sin läxa ordentligt...
1. En grundlig kontextanalys, inklusive konfliktanalys
2. En behovsanalys - helst deltagarstyrd - ergo, de som identifieras som drabbade, "behövande" eller extra utsatta grupper deltar i framtagandet av behovsanalysen.
3. En strategi för att för att möta dessa behov, inklusive prioriteringar - återigen deltagarstyrd.
4. En kostnads- och effektivitetsanalys - når vi våra mål på det mest effektiva sättet.
5. En miljökonsekvensbedömning (hur påverkar de föreslagna insatserna miljön)
6. En konfliktkonsekvensbedömning (hur påverkar insatsen rådande konflikt - positivt eller negativt)
7. En RBA - rights based approach - för att se hur de drabbade eller mest utsatta deltar i och tar kontroll över insatsens process och mål, samtidigt som de blir "empowered"
8. En genusanalys av insatsen - hur påverkar den kvinnor respektive män, hur deltar kvinnor respektive män
9. Hållbarhetsanalys - hur hållbar är insatsen eller resultaten/konsekvenserna av insatsen
... hade då svaret på vad insatsen bör vara för att stödja Libyen fortfarande varit 8 JAS-plan?
Å nej, attans, glömde för en sekund bort att målet inte var att stödja Libyens folk i deras frihetskamp. Målet är inte att verkligen förändra världsordningen och kämpa mot orättvisor och fattigdom. JAS-planen skulle få stridserfarenhet, så att fler kan säljas, så att Sverige kan fortsätta ligga i topp när det gäller vapenexport i världen. Ligga i topp är ju kul, eller hur?
lördag 19 mars 2011
Neokolonialism - att tiga är guld
De senaste veckorna har jag förvånats, förundrats och ilsknat till över europeiska ledares otydliga tysthet om vad som händer i Nordafrika och Mellanöstern, framförallt deras tystnad när det gäller Libyen. Plötsligt har vi Carl Bildt som pratar om behovet av stabilitet fast den svenska officiella politiken är stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Plötsligt har vi politiker och media som om vartannat jämför de pågående revolutionerna med murens fall. Men, och ett stort men, sedan beklagansvärt undrar huruvida folken i Mellanöstern och Nordafrika verkligen är redo för demokrati. I say what?!?!
För det första, vad är det för gammal kolonial goja, där "de ociviliserade vildarna" inte klarar av att administrera sig själva utan därför behöver de koloniala herrarnas välvilligt styrande hand, (men schh, det är hemligt: och exploatering). Där "lokalbefolkningen" inte skulle förstå att uppskatta sina rättigheter om de fick tillgång till dem.
För det andra, om människor är redo att dö för sina rättigheter... ja, hur mer redo kan de vara? Ord känns lite överflödiga. Jag har vänner som flyr Sudan där de förföljs för att de kämpar för sina rättigheter. Jag har vänner som fängslats och torterats. För att dammbyggen inte ska tvångsförflytta tiotusentals människor och dränka deras hem. För att protestera mot urskiljningslösa bombningar och attacker på flyktingläger i Darfur. För att de motsätter sig den hetspropaganda som ledningen spyr ut och vill visa på att det går att skapa ett nytt Sudan, med lika rättigheter för alla. Och nu vågar de känna hopp, om alla dessa förändringar sker i deras grannländer, om folk vågar omkullkasta Mubarak och Ghaddafi, visst kan det då också hända i Sudan.
Samtidigt i Sverige ser jag hur våra rättigheter trängs ut av marknadsliberala krafter som dessutom alla verkar ha läst Samuel P Huntingtons bok "Clash of Civilization". Välfärd ska generera aktievinster. Kvalitet, någon? Äsch, de som främst drabbas av den försämrade kvaliteten har minimala möjligheter att försöka klaga eller förändra systemet. De som kan förändra systemet har maximala möjligheter att välja andra alternativ, liksom förebyggande vård. Och den lilla välfärd som finns kvar ska gälla oss i vår lilla bubbla och finansieras av vapenaffärer till diktaturer och krigsförande ledare runt om i världen. Vars befolkningar uppenbarligen inte har samma behov av eller längtan efter demokrati som ger välfärd. De senaste undersökningarna visar att Sverige (återigen) toppar listan på vapenförsäljning per capita. 197 år av fred... vems fred? Och vår säkerhet måste skyddas genom FRA, och minimala rättigheter för de andra.
Huntingtons realpolitiska analys av världen, fokuserar på hat, illvilja och fördomar som anledning till konflikter och glömmer bort en oerhört viktig dimension. Det koloniala, imperialistiska arvet är i allra högsta grad "alive and kicking" där exploateringen fortsätter. Där världen fortsätter att sanktionera en världsordning som håller en miljard människor i absolut fattigdom och minst lika många till i nästan absolut fattigdom. Som sanktionerar en uppsättning regler för den rika världen, och en annan uppsättning regler för andra. Vissa länder har accepterats i sin klassresa och/eller innovationskraft, som Japan och Sydkorea. Andra accepteras för att de helt enkelt är marknadsekonomiska jättar, som Kina eller flera av oljestaterna, eftersom tiga är guld och för att guldet ska fortsätta att flöda in...
Men eftersom "var och en är sin egen lyckas smed" chockas man över att människor runt om i världen ser igenom denna giriga dubbelmoral och kritiserar den, inte bara tyst accepterar deras plats i rangordningen. Och då världsordningen fortfarande baseras på koloniala fördomar om människors förmåga till kritiskt tänkande går det väl inte att föreställa sig att människor är upprörda över att allt snack om universella mänskliga rättigheter aldrig inkluderar dem. Utan det måste handla om hat och fördomar. Deras fördomar. För inte skulle det ju kunna handla om våra fördomar, i våra upplysta samhällen?
Och så fortsätter Israels militära ockupation av Palestina, så fortsätter vapenaffärerna till Saudiarabien, så fortsätter det tysta accepterandet av Ghaddafi och föraktet för Libyens folk som reser sig i protest. Som vägrar erkänna den rådande världsordningen. Och om vi nu är så upplysta och fria från fördomar, varför accepterar vi den?
För det första, vad är det för gammal kolonial goja, där "de ociviliserade vildarna" inte klarar av att administrera sig själva utan därför behöver de koloniala herrarnas välvilligt styrande hand, (men schh, det är hemligt: och exploatering). Där "lokalbefolkningen" inte skulle förstå att uppskatta sina rättigheter om de fick tillgång till dem.
För det andra, om människor är redo att dö för sina rättigheter... ja, hur mer redo kan de vara? Ord känns lite överflödiga. Jag har vänner som flyr Sudan där de förföljs för att de kämpar för sina rättigheter. Jag har vänner som fängslats och torterats. För att dammbyggen inte ska tvångsförflytta tiotusentals människor och dränka deras hem. För att protestera mot urskiljningslösa bombningar och attacker på flyktingläger i Darfur. För att de motsätter sig den hetspropaganda som ledningen spyr ut och vill visa på att det går att skapa ett nytt Sudan, med lika rättigheter för alla. Och nu vågar de känna hopp, om alla dessa förändringar sker i deras grannländer, om folk vågar omkullkasta Mubarak och Ghaddafi, visst kan det då också hända i Sudan.
Samtidigt i Sverige ser jag hur våra rättigheter trängs ut av marknadsliberala krafter som dessutom alla verkar ha läst Samuel P Huntingtons bok "Clash of Civilization". Välfärd ska generera aktievinster. Kvalitet, någon? Äsch, de som främst drabbas av den försämrade kvaliteten har minimala möjligheter att försöka klaga eller förändra systemet. De som kan förändra systemet har maximala möjligheter att välja andra alternativ, liksom förebyggande vård. Och den lilla välfärd som finns kvar ska gälla oss i vår lilla bubbla och finansieras av vapenaffärer till diktaturer och krigsförande ledare runt om i världen. Vars befolkningar uppenbarligen inte har samma behov av eller längtan efter demokrati som ger välfärd. De senaste undersökningarna visar att Sverige (återigen) toppar listan på vapenförsäljning per capita. 197 år av fred... vems fred? Och vår säkerhet måste skyddas genom FRA, och minimala rättigheter för de andra.
Huntingtons realpolitiska analys av världen, fokuserar på hat, illvilja och fördomar som anledning till konflikter och glömmer bort en oerhört viktig dimension. Det koloniala, imperialistiska arvet är i allra högsta grad "alive and kicking" där exploateringen fortsätter. Där världen fortsätter att sanktionera en världsordning som håller en miljard människor i absolut fattigdom och minst lika många till i nästan absolut fattigdom. Som sanktionerar en uppsättning regler för den rika världen, och en annan uppsättning regler för andra. Vissa länder har accepterats i sin klassresa och/eller innovationskraft, som Japan och Sydkorea. Andra accepteras för att de helt enkelt är marknadsekonomiska jättar, som Kina eller flera av oljestaterna, eftersom tiga är guld och för att guldet ska fortsätta att flöda in...
Men eftersom "var och en är sin egen lyckas smed" chockas man över att människor runt om i världen ser igenom denna giriga dubbelmoral och kritiserar den, inte bara tyst accepterar deras plats i rangordningen. Och då världsordningen fortfarande baseras på koloniala fördomar om människors förmåga till kritiskt tänkande går det väl inte att föreställa sig att människor är upprörda över att allt snack om universella mänskliga rättigheter aldrig inkluderar dem. Utan det måste handla om hat och fördomar. Deras fördomar. För inte skulle det ju kunna handla om våra fördomar, i våra upplysta samhällen?
Och så fortsätter Israels militära ockupation av Palestina, så fortsätter vapenaffärerna till Saudiarabien, så fortsätter det tysta accepterandet av Ghaddafi och föraktet för Libyens folk som reser sig i protest. Som vägrar erkänna den rådande världsordningen. Och om vi nu är så upplysta och fria från fördomar, varför accepterar vi den?
måndag 28 februari 2011
Breaking the Silence på Stockholms Armémuseum
I oktober 2006 började jag och min kollega Joakim prata om hur häftigt det vore att ta Breaking the Silences fotoutställning till Armémuseet i Stockholm. Breaking the Silence hade precis varit på en lyckad speaking tour i Sverige som jag anordnade och vi började redan planera för att skeppa in hela utställningen. Nu skulle vi bara hitta pengarna och övertala Armémuseet om att detta var en lysande idé. Och nu den 5 mars öppnar utställningen äntligen på Armémuseum, i samarbete med Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Kyrkan.
Breaking the Silence är en organisation av fd israeliska soldater som försöker bryta tystnaden om ockupationen och dess konsekvenser i det egna samhället. Eftersom väldigt få israeler faktiskt beger sig till ockuperat område bestämde man sig för att genom en fotoutställning ta ockupationen till Tel Aviv. Fotografierna är tagna av soldater under sin värnplikt, och de är tagna av vardagssituationer som soldaterna befinner sig i. Vardagssituationer under ockupation, alltså, inte vad vi skulle kalla för vardagssituationer. Vägspärrar, arresteringar, patruller, visiteringar, kontroller, intrång i hem etc.
Soldaterna berättar om vad det innebär att tränas för strid mot en annan armé och sedan ställas inför en civilbefolkning som de ska kontrollera. Om hur ockupationen drabbar den palestinska civilbefolkningen, det dagliga förtrycket, förnedringen, förstörelsen av egendom, kontrollen... men de pratar också om hur detta förtryck påverkar även dem, förtryckarna, och deras samhälle i stort, de vill skapa debatt i Israel "about the price paid for a reality in which young soldiers face a civilian population on a daily basis, and are engaged in the control of that population’s everyday life." www.shovrimshtika.org.
Genom att samla in vittnesmål från hundratals soldater, vill man visa att det som ofta bortförklaras som "a few rotten apples" eller undantag/misstag är en del av ett system som förtrycker och korrumperar. Hur muntlig ordergivning maskerar systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten. Dessa vittnesmål sammanställs i olika publikationer och nu senast i januari 2011 gav de ut en samlingsbok på engelska.
Utställningen visas under två veckor då representanter från Breaking the Silence ständigt finns närvarande för att ge guidade turer och svara på frågor. Det kommer även arrangeras en del samtal och seminarier runt utställningen, både på Armémusem och på andra platser. Den 10 mars blir det t ex filmvisning och diskussion på Stockholms Universitet den 10 mars i samarbete med Students for Palestine.
Då jag har planerat detta så länge, kan jag förstås inte hålla mig borta. Semesterveckan hemma är kort men ska bli naggande god och när jag inte är helt ledig från Mellanöstern kan ni bland annat hitta mig på Armémuseet eller på universitetet.
Breaking the Silence är en organisation av fd israeliska soldater som försöker bryta tystnaden om ockupationen och dess konsekvenser i det egna samhället. Eftersom väldigt få israeler faktiskt beger sig till ockuperat område bestämde man sig för att genom en fotoutställning ta ockupationen till Tel Aviv. Fotografierna är tagna av soldater under sin värnplikt, och de är tagna av vardagssituationer som soldaterna befinner sig i. Vardagssituationer under ockupation, alltså, inte vad vi skulle kalla för vardagssituationer. Vägspärrar, arresteringar, patruller, visiteringar, kontroller, intrång i hem etc.
Soldaterna berättar om vad det innebär att tränas för strid mot en annan armé och sedan ställas inför en civilbefolkning som de ska kontrollera. Om hur ockupationen drabbar den palestinska civilbefolkningen, det dagliga förtrycket, förnedringen, förstörelsen av egendom, kontrollen... men de pratar också om hur detta förtryck påverkar även dem, förtryckarna, och deras samhälle i stort, de vill skapa debatt i Israel "about the price paid for a reality in which young soldiers face a civilian population on a daily basis, and are engaged in the control of that population’s everyday life." www.shovrimshtika.org.
Genom att samla in vittnesmål från hundratals soldater, vill man visa att det som ofta bortförklaras som "a few rotten apples" eller undantag/misstag är en del av ett system som förtrycker och korrumperar. Hur muntlig ordergivning maskerar systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten. Dessa vittnesmål sammanställs i olika publikationer och nu senast i januari 2011 gav de ut en samlingsbok på engelska.
Utställningen visas under två veckor då representanter från Breaking the Silence ständigt finns närvarande för att ge guidade turer och svara på frågor. Det kommer även arrangeras en del samtal och seminarier runt utställningen, både på Armémusem och på andra platser. Den 10 mars blir det t ex filmvisning och diskussion på Stockholms Universitet den 10 mars i samarbete med Students for Palestine.
Då jag har planerat detta så länge, kan jag förstås inte hålla mig borta. Semesterveckan hemma är kort men ska bli naggande god och när jag inte är helt ledig från Mellanöstern kan ni bland annat hitta mig på Armémuseet eller på universitetet.
söndag 27 februari 2011
Men planeten består...?
Äntligen använder Ban Ki-moon ordet revolution när han pratar om vad som måste hända för att rädda vår planet. En ekonomisk revolution behövs, då den nuvarande ekonomiska modellen är en ”environmental global suicide pact”. Framförallt behöver politiska och ekonomiska ledare främja nya idéer och metoder som kan driva utvecklingen framåt när det gäller hållbar teknik och utveckling. No shit, Sherlock. Tiden rinner ifrån oss, det har vi vetat länge, men än så länge är det kortsiktiga vinster och egenintressen istället för hållbarhet, som har fått styra ekonomiska och politiska beslut, både nationellt och internationellt.
Vid the World Economic Forum i Davos kallade Ki-moon den gamla ekonomiska modellen för föråldrad och ett recept för nationell katastrof. Men jag skulle vilja säga: global katastrof. Ki-moon verkar ge upp om att nå en global överenskommelse genom förhandlingar inom FN när det gäller klimatet och istället fokusera på en bredare diskussion om hållbarhet. Vilket låter bra, klimatförändringen är ju ”bara” en del av ett större hot mot vår planet och framförallt mot de nuvarande levande organismerna som lever här, och förhandlingarna har ju hittills bara varit en fars. Dessutom måste lösningarna analyseras och angripas holistiskt för bästa möjliga resultat.
Visst kommer inte teknisk utveckling rädda världen, men det är väl ett argument som är värt sin vikt i guld i detta sammanhang, World Economic Forum, där deltagarna aldrig kommer tumma på behovet av ekonomisk tillväxt. Att människor egentligen behöver ställa om hela våra liv och faktiskt sluta konsumera så mycket och så tanklöst och istället fokusera på ekonomisk utveckling, det är nog ett argument han får ta upp på nästa World Social Forum istället. Varje målgrupp kräver sitt budskap, att känna sin opponent är alltså centralt för att kunna vinna över dem, oavsett om vi pratar militär eller ickevåldslig strategi. Det har varit sant sedan Sun Tzu skrev The Art of War på sexhundratalet f Kr, det mest klassiska verket inom militärstrategi.
Företag måste också tvingas ta ett större ansvar och hållas till svars för deras påverkan på miljön. De kommer inte ändra deras produktionssätt av ren och skär välvilja, utan piska och morot kommer väl till pass. Uppifrån i form av straffskatter och subventioner, nerifrån i form av konsumentmakt. Jag skulle vilja säga att det är dags att vi börjar konsumera med fötterna. Men ärligt talat, det var dags redan för 20 år sedan, och tiden rinner ifrån oss.
Utveckling är förstås också oerhört viktigt, utan att vi glömmer bort eller förminskar de rika ländernas ansvar. Mycket av dagens problem beror på de rika ländernas politiska prioriteringar, och det vore ju coolt om dessa länder någon gång faktiskt kunde ta ansvar för detta någon gång. Betala tillbaka lite, kanske?
Att de fattigare länderna vill uppnå en högre levnadsstandard är självklart och många upplever detta som ett problem. Men med hjälp av nytänkande inom teknologin och utveckling kan detta uppnås utan att planeten förstörs i allt högre takt. ”Utvecklingsländer” behöver inte göra samma resa som de utvecklade länderna har gjort, de har ju möjligheten att hoppa över våra misstag och strunta i sådant där utvecklingen redan har sprungit om oss. Varför ska vissa länder investera i fasta telefonnät när världen idag i allra högsta grad är mobil? Och de gör de inte heller.
Sedan måste jag tipsa om Douglas Adams på TED – ni vet, han som skrev Liftarens guide till galaxen – där han nyktert påpekar att det vi måste kämpa för att rädda kanske framförallt är oss själva och allt annat levande, inte planeten i sig. Som han säger, planeten har tidigare överlevt när hela ekosystem har slagits i spillror och förintats, den överlever säkert även oss.
Vid the World Economic Forum i Davos kallade Ki-moon den gamla ekonomiska modellen för föråldrad och ett recept för nationell katastrof. Men jag skulle vilja säga: global katastrof. Ki-moon verkar ge upp om att nå en global överenskommelse genom förhandlingar inom FN när det gäller klimatet och istället fokusera på en bredare diskussion om hållbarhet. Vilket låter bra, klimatförändringen är ju ”bara” en del av ett större hot mot vår planet och framförallt mot de nuvarande levande organismerna som lever här, och förhandlingarna har ju hittills bara varit en fars. Dessutom måste lösningarna analyseras och angripas holistiskt för bästa möjliga resultat.
Visst kommer inte teknisk utveckling rädda världen, men det är väl ett argument som är värt sin vikt i guld i detta sammanhang, World Economic Forum, där deltagarna aldrig kommer tumma på behovet av ekonomisk tillväxt. Att människor egentligen behöver ställa om hela våra liv och faktiskt sluta konsumera så mycket och så tanklöst och istället fokusera på ekonomisk utveckling, det är nog ett argument han får ta upp på nästa World Social Forum istället. Varje målgrupp kräver sitt budskap, att känna sin opponent är alltså centralt för att kunna vinna över dem, oavsett om vi pratar militär eller ickevåldslig strategi. Det har varit sant sedan Sun Tzu skrev The Art of War på sexhundratalet f Kr, det mest klassiska verket inom militärstrategi.
Företag måste också tvingas ta ett större ansvar och hållas till svars för deras påverkan på miljön. De kommer inte ändra deras produktionssätt av ren och skär välvilja, utan piska och morot kommer väl till pass. Uppifrån i form av straffskatter och subventioner, nerifrån i form av konsumentmakt. Jag skulle vilja säga att det är dags att vi börjar konsumera med fötterna. Men ärligt talat, det var dags redan för 20 år sedan, och tiden rinner ifrån oss.
Utveckling är förstås också oerhört viktigt, utan att vi glömmer bort eller förminskar de rika ländernas ansvar. Mycket av dagens problem beror på de rika ländernas politiska prioriteringar, och det vore ju coolt om dessa länder någon gång faktiskt kunde ta ansvar för detta någon gång. Betala tillbaka lite, kanske?
Att de fattigare länderna vill uppnå en högre levnadsstandard är självklart och många upplever detta som ett problem. Men med hjälp av nytänkande inom teknologin och utveckling kan detta uppnås utan att planeten förstörs i allt högre takt. ”Utvecklingsländer” behöver inte göra samma resa som de utvecklade länderna har gjort, de har ju möjligheten att hoppa över våra misstag och strunta i sådant där utvecklingen redan har sprungit om oss. Varför ska vissa länder investera i fasta telefonnät när världen idag i allra högsta grad är mobil? Och de gör de inte heller.
Sedan måste jag tipsa om Douglas Adams på TED – ni vet, han som skrev Liftarens guide till galaxen – där han nyktert påpekar att det vi måste kämpa för att rädda kanske framförallt är oss själva och allt annat levande, inte planeten i sig. Som han säger, planeten har tidigare överlevt när hela ekosystem har slagits i spillror och förintats, den överlever säkert även oss.
torsdag 24 februari 2011
Cogito, ergo sum.
Media har en central roll i att rapportera nyheter. Det är självklart och inget som ifrågasätts. Vilka slags nyheter är en annan sak, och på vilket sätt. Där finns det klart och tydligt en mängd olika åsikter om vad medias roll är eller bör vara.
Vissa menar att medias enda roll är att rapportera nyheter. Sakligt, opartiskt, opolitiskt. Nyheter, svart på vitt. Kort och koncist. Vissa tror också att detta är möjligt. Som om media var en isolerad ö, och därför står över påverkan från världen runt omkring. Att tro att denna rapportering är möjlig, eller ens önskvärd, är naivt och farligt. Denna tro tillåter oss nämligen att sluta tänka kritiskt och analysera det vi hör.
Media är alltid politik. Precis som det mesta andra som sker i det offentliga (och till stor utsträckning även i det privata) rummet. Allt. Vilka nyheter som rapporteras. Och vad som inte rapporteras. Hur de rapporteras. Vilka som intervjuas. Eller inte intervjuas. Hur man förhåller sig till faktagranskning etc. Förstår du inte detta, som mottagare av nyheter, kommer du köpa ungefär vilken dynga som helst som säljs, du blir plötsligt Fox News älsklingskonsument.
Och visst, all media är inte lika propagandistiskt som Fox News, det behöver inte nödvändigtvis handla om att lögner levereras. Men avsändaren gör mer eller mindre aktiva val i nyhetsrapporteringen. Ibland är valet passivt, mer eller mindre omedvetet, färgat av val som reflekterar ens världsbild. Ibland blir man maktens lakej. Man blir en del av maskineriet att sälja in en politik, ett krig, eller en chockdoktrin.
John Pilger har granskat medias roll framförallt i konflikter och hur media används för att mobilisera folks stöd för t ex krig och han skriver på sin hemsida: "It is not enough for journalists to see themselves as mere messengers without understanding the hidden agenda of the message and myths that surround it."(www.johnpilger.com) Jag menar att detsamma gäller för konsumenterna.
Idag domineras medialandskapet av korta notiser, opolitiska historier om en korvkiosk som rånats i Flen eller en by som bombats i Darfur. Ett par fakta på lika många rader. Ingen analys, inget sammanhang. Inget kritiskt tänkande eller granskande. En konsumtionsvara, kort och gott. Och inte ens en speciellt intressant sådan. Och i ett samhälle där fokus handlar om att konsumera och acceptera utförsäljningar, nedmontering av välfärden, inskränkta rättigheter, försämrade livsvillkor, ökade klyftor mellan fattiga och rika, både lokalt och globalt, då måste även media vara en konsumtionsvara som är lättsmält och lättsåld. Som inte kräver tänkande individer utan framförallt köpande individer.
Det första som offras när makten söker ökad kontroll av befolkningen är det kritiska tänkandet. Oavsett om det är en öppen diktatur som Egypten fram till för någon vecka sedan eller Libyen eller i en s k demokrati som USA eller Sverige.
Men: don't shoot the messenger! Den bredd av alternativ media som finns idag öppnar upp för helt nya möjligheter att kritiskt granska, tänka, reflekera över det som händer i världen - även om den förstås också ska utsättas för granskning. Det verktyg som social media har blivit i handen på folk runt om i världen som strävar efter förändring, är ovärderligt. Denna sociala media bidrar till en maktförskjutning som sätter världen som den sett ut under en alltför lång tid i gungning.
Jag ser på John Pilgers senaste film: The War You Don't See, älskar och vårdar min förmåga att tänka kritiskt och nynnar på REM:s gamla låt: It's the end of the world as we know it, it's the end of the world as we know it, and I feel fine.
Vissa menar att medias enda roll är att rapportera nyheter. Sakligt, opartiskt, opolitiskt. Nyheter, svart på vitt. Kort och koncist. Vissa tror också att detta är möjligt. Som om media var en isolerad ö, och därför står över påverkan från världen runt omkring. Att tro att denna rapportering är möjlig, eller ens önskvärd, är naivt och farligt. Denna tro tillåter oss nämligen att sluta tänka kritiskt och analysera det vi hör.
Media är alltid politik. Precis som det mesta andra som sker i det offentliga (och till stor utsträckning även i det privata) rummet. Allt. Vilka nyheter som rapporteras. Och vad som inte rapporteras. Hur de rapporteras. Vilka som intervjuas. Eller inte intervjuas. Hur man förhåller sig till faktagranskning etc. Förstår du inte detta, som mottagare av nyheter, kommer du köpa ungefär vilken dynga som helst som säljs, du blir plötsligt Fox News älsklingskonsument.
Och visst, all media är inte lika propagandistiskt som Fox News, det behöver inte nödvändigtvis handla om att lögner levereras. Men avsändaren gör mer eller mindre aktiva val i nyhetsrapporteringen. Ibland är valet passivt, mer eller mindre omedvetet, färgat av val som reflekterar ens världsbild. Ibland blir man maktens lakej. Man blir en del av maskineriet att sälja in en politik, ett krig, eller en chockdoktrin.
John Pilger har granskat medias roll framförallt i konflikter och hur media används för att mobilisera folks stöd för t ex krig och han skriver på sin hemsida: "It is not enough for journalists to see themselves as mere messengers without understanding the hidden agenda of the message and myths that surround it."(www.johnpilger.com) Jag menar att detsamma gäller för konsumenterna.
Idag domineras medialandskapet av korta notiser, opolitiska historier om en korvkiosk som rånats i Flen eller en by som bombats i Darfur. Ett par fakta på lika många rader. Ingen analys, inget sammanhang. Inget kritiskt tänkande eller granskande. En konsumtionsvara, kort och gott. Och inte ens en speciellt intressant sådan. Och i ett samhälle där fokus handlar om att konsumera och acceptera utförsäljningar, nedmontering av välfärden, inskränkta rättigheter, försämrade livsvillkor, ökade klyftor mellan fattiga och rika, både lokalt och globalt, då måste även media vara en konsumtionsvara som är lättsmält och lättsåld. Som inte kräver tänkande individer utan framförallt köpande individer.
Det första som offras när makten söker ökad kontroll av befolkningen är det kritiska tänkandet. Oavsett om det är en öppen diktatur som Egypten fram till för någon vecka sedan eller Libyen eller i en s k demokrati som USA eller Sverige.
Men: don't shoot the messenger! Den bredd av alternativ media som finns idag öppnar upp för helt nya möjligheter att kritiskt granska, tänka, reflekera över det som händer i världen - även om den förstås också ska utsättas för granskning. Det verktyg som social media har blivit i handen på folk runt om i världen som strävar efter förändring, är ovärderligt. Denna sociala media bidrar till en maktförskjutning som sätter världen som den sett ut under en alltför lång tid i gungning.
Jag ser på John Pilgers senaste film: The War You Don't See, älskar och vårdar min förmåga att tänka kritiskt och nynnar på REM:s gamla låt: It's the end of the world as we know it, it's the end of the world as we know it, and I feel fine.
tisdag 22 februari 2011
Revolution, någon?
De senaste veckorna har jag, som så många andra, suttit klistrade vid nyheterna och följt utvecklingen i Nordafrika. Framförallt i Tunisien. Egypten och Libyen men även de protester som hörs i andra länder som också törstar efter en annan ordning. Det finns en energi och beslutsamhet som smittar, som gör att det kliar i fingrarna, och som framförallt säger: khalas, det räcker nu. Decennier av maktfullkomna och korrupta envåldshärskare som stjäl från sitt folk och håller dem i bojor. Det räcker nu.
Och mitt i allt detta kom jag ihåg min lilla blogg. För jag vill ju också göra något. Jag vill ut på gatorna, jag med. Jag vill göra min röst hörd. Jag vill visa mitt stöd. Jag vill också förändra allt det som behöver förändras där jag bor (vilket inte säger lite i dagsläget, med tanke på att jag bor i ockuperade östra Jerusalem).
Återigen går tankarna till Howard Zinn och frågan jag då ställde om hur man lyckas hålla en befolkning i förtryck under så lång tid? Följdfrågan då som nu är förstås: vad är det som får människor att plötsligt säga: det räcker nu, och kräva förändring?
Jag lyssnade på Karlavagnen i torsdags kväll, den 17 februari, och min kära vän Kerstin pratade om vår möjlighet att förändra världen. Att det är lätt att känna misstro och hopplöshet och därmed göra oss mindre än vad vi är.
Vi kan förändra världen, om vi vill. Om vi går från att vara passiva till att vara aktiva. Om vi visar vårt missnöje med den rådande ordningen, men också om vi visar på alternativen. Om vi har visioner och mål - utopia - om vi vet vilket samhälle vi istället vill leva i. Om vi organiserar oss med andra som vill samma sak. Om vi får stöd från andra, både nära och långt bort.
Och om vi tror att vi kan.
Och mitt i allt detta kom jag ihåg min lilla blogg. För jag vill ju också göra något. Jag vill ut på gatorna, jag med. Jag vill göra min röst hörd. Jag vill visa mitt stöd. Jag vill också förändra allt det som behöver förändras där jag bor (vilket inte säger lite i dagsläget, med tanke på att jag bor i ockuperade östra Jerusalem).
Återigen går tankarna till Howard Zinn och frågan jag då ställde om hur man lyckas hålla en befolkning i förtryck under så lång tid? Följdfrågan då som nu är förstås: vad är det som får människor att plötsligt säga: det räcker nu, och kräva förändring?
Jag lyssnade på Karlavagnen i torsdags kväll, den 17 februari, och min kära vän Kerstin pratade om vår möjlighet att förändra världen. Att det är lätt att känna misstro och hopplöshet och därmed göra oss mindre än vad vi är.
Vi kan förändra världen, om vi vill. Om vi går från att vara passiva till att vara aktiva. Om vi visar vårt missnöje med den rådande ordningen, men också om vi visar på alternativen. Om vi har visioner och mål - utopia - om vi vet vilket samhälle vi istället vill leva i. Om vi organiserar oss med andra som vill samma sak. Om vi får stöd från andra, både nära och långt bort.
Och om vi tror att vi kan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
