Semantik kanske?

Jag har aldrig gillar ordet tolerans, jag tycker att det rangordnar människor, åsikter etc... Underförstått så säger man: "Du är OK, jag accepterar dig, FASTÄN du är annorlunda än jag". Man ger sig själv tolkningsföreträde för vad som är normen, eller vad som är rätt eller fel. Men man är storsint nog att tolerera att andra tycker eller är annorlunda.

Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.

I praktiken då?

Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.

Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.

Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.

Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.

Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.

En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.

Och jag som trodde jag var i Khartoum

För drygt en vecka sedan steg jag av planet i Tel Aviv rakt in i en hetta som mer påminner om Khartoum än om Israel och Palestina. En sådan där värme som klibbar och som får en att ständigt känna sig sunkig, dammig, uppsvullen, febrig och helt enkelt inte så smart.

Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.

Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.

Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?

Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.

Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.

Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?