Today the world turned a darker shade of black. And it gets darker by the minute, by the bloodshed but even more so by the silence. A silence so loud that it is hurting me, and I believe, humanity at large. How can the world sit quiet and watch what is happening in Gaza.
We were in a service from Ramallah to Nablus today when the news started coming over the radio: 50 dead, 90 dead, 120 dead, 140 dead.... just in less than an hour. Now ten hours later, the toll is more than 200 and the number of injured is over 700.
Oh, of course there has been some condemnation of the attacks, saying that Israel should avoid targeting civilians when "retaliating", that "both sides should restrain from violence" etc. Maybe there will be some angry letters telling Israel how angry the world is. But nothing more, I'm afraid. I am sick of all excuses being made, and I am sick of all the angry letters. And I have to admit, I am quite sick of demonstrations as well. The world is responsible for what happened today. That is the reality.
The world is responsible. For neglecting to hold Israel accountable. For even actively supporting its "war on terror". Sure, there are plenty of other nasty players out there that also need to be condemned, but as my friend Shai once said, all those other nasty players "don't have the active support of the rest of the world". Because of this, the world is responsible.
When is enough really enough? When will the leaders of the world get the will to change this situation? To solve this conflict once and for all? Way too many people think this conflict is too complicated to solve. It is not. All the leaders, that have the ability to do something, know what needs to be done. They just don't want to. And it is really hard for me to face that reality, and it makes me cry. Because I desperately want to believe in humanity, and that "despite all, I still believe that people are good at heart" as Anne Frank wrote.
Until the world understands this responsibility and acts on it, is it possible to change planets?
lördag 27 december 2008
fredag 12 december 2008
Skäms Veolia, heja Diakonia!!
På senare tid har man kunnat hitta några artiklar om Veolia och hur de bryter mot folkrätten genom att bygga en spårväg i östra Jerusalem på uppdrag av Israel. Det är nämligen förbjudet enligt folkrätten för en ockupationsmakt att bygga eller på andra sätt störa eller ändra demografin och infrastrukturen på ockuperat område. Enligt Veolia kommer spårvägen gynna alla boende i östra Jerusalem men den byggs framförallt för att bättre koppla ihop bosättningarna med stadskärnan.
Denna artikel i Fria Tidningen, http://www.fria.nu/artikel/75948, berättar om den närastående upphandlingen av driften av Stockholms lokaltrafik. Veolia är ett av de företag som lämnat in anbud till Stockholms stad för att fortsätta att driva SL. Under hösten har protesterna mot detta börjat ta fart.
Diakonia, är en av de organisationer som starkt kritiserat detta och även fått uppmärksamhet för det, både i Sverige och internationellt . Och efter att andra företag på senare tid fått på foten för att de bryter mot folkrätten genom aktiviteter på ockuperat område borde rimligtvis även Veolia få det. Och mer av detta! Det ska svida att bryta mot folkrätten. Jag vill se fler snöbollseffekter. Att bryta mot folkrätten ska helt enkelt inte vara OK. Och framförallt statliga företag och institutioner borde besluta att ha det som en del av kraven vid offentliga upphandlingar, att företagen som lämnar anbud inte kan bli aktuella ifall de kraftigt kränker mänskliga rättigheter eller folkrätten.
Länken till denna artikel hittade jag för övrigt i ett palestinskt nyhetsbrev som en israelisk kompis till mig vidarebefordrade. Kul att Joakim och Diakonia även får internationell uppmärksamhet. Heja heja!
Denna artikel i Fria Tidningen, http://www.fria.nu/artikel/75948, berättar om den närastående upphandlingen av driften av Stockholms lokaltrafik. Veolia är ett av de företag som lämnat in anbud till Stockholms stad för att fortsätta att driva SL. Under hösten har protesterna mot detta börjat ta fart.
Diakonia, är en av de organisationer som starkt kritiserat detta och även fått uppmärksamhet för det, både i Sverige och internationellt . Och efter att andra företag på senare tid fått på foten för att de bryter mot folkrätten genom aktiviteter på ockuperat område borde rimligtvis även Veolia få det. Och mer av detta! Det ska svida att bryta mot folkrätten. Jag vill se fler snöbollseffekter. Att bryta mot folkrätten ska helt enkelt inte vara OK. Och framförallt statliga företag och institutioner borde besluta att ha det som en del av kraven vid offentliga upphandlingar, att företagen som lämnar anbud inte kan bli aktuella ifall de kraftigt kränker mänskliga rättigheter eller folkrätten.
Länken till denna artikel hittade jag för övrigt i ett palestinskt nyhetsbrev som en israelisk kompis till mig vidarebefordrade. Kul att Joakim och Diakonia även får internationell uppmärksamhet. Heja heja!
Preventive presence as a method
Tips: PRESENCE THATPREVENTS VIOLENCE
Protective accompaniment
17 December 14.00-16.00 Biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37
Please pass on information to interested people!
International accompaniment is a useful tool that helps prevent violence againstsocial activists, human rights defenders and civilian population. Accompanimentis carried out in conflict areas and among armed actors. This seminar provides anopportunity to learn and discuss the possibilities and challenges linked to accompanimentand how it can be applied in different conflict scenarios.
LUIS ENRIQUE EGUREN (Spain 1962), physician and expert in internationalaccompaniment and protection, is the Co-director of the Research and Training Unitof Protection International in Brussels. Consultant, trainer and researcher, he hasworked in different countries and published several articles and books on the topicsof accompaniment and protection.
Entry is free. Coffee and a snack is served from 13.30. If possible tell us in advance thatyou are coming by e-mailing seappi@skr.org. Welcome!
Seminariet arrangeras av SEAPPI och Kristna Fredsrörelsen
Protective accompaniment
17 December 14.00-16.00 Biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37
Please pass on information to interested people!
International accompaniment is a useful tool that helps prevent violence againstsocial activists, human rights defenders and civilian population. Accompanimentis carried out in conflict areas and among armed actors. This seminar provides anopportunity to learn and discuss the possibilities and challenges linked to accompanimentand how it can be applied in different conflict scenarios.
LUIS ENRIQUE EGUREN (Spain 1962), physician and expert in internationalaccompaniment and protection, is the Co-director of the Research and Training Unitof Protection International in Brussels. Consultant, trainer and researcher, he hasworked in different countries and published several articles and books on the topicsof accompaniment and protection.
Entry is free. Coffee and a snack is served from 13.30. If possible tell us in advance thatyou are coming by e-mailing seappi@skr.org. Welcome!
Seminariet arrangeras av SEAPPI och Kristna Fredsrörelsen
Årets bästa skräcklitteratur
Under större delen av hösten har jag läst Naomi Kleins Chockdoktrinen, en av de läskigaste böcker jag någonsin läst. Den är också helt otroligt läsvärd. Om man har några som helst anlag för konspirationsteorier (vilket jag i allra högsta grad har!), får man en mängd ytterligare bevis för att det faktiskt finns genuint onda människor på den här jorden. Och då snackar jag inte om någon sadist /kannibal som äter upp sina offer i en liten håla i Tyskland efter att ha raggat upp måltiderna på internet.
Nej, dessa freaks skadeverkan är iochförsig obehaglig så det förslår men i storleksordningen mini jämfört med konsekvenserna av vissa andra, väldigt accepterade och respekterade människors politiska handlingar. Ekonomi är politik. Och ekonomisk politik får konsekvenser. Och särskilt den laissez-faire-politik som varit poppis de senaste decennierna, har fått mycket stora konsekvenser. Och inga alls att skryta om. Vad sägs om den ökade fattigdomen i Ryssland på 90-talet: den totala avregleringen av ekonomin ökade antalet fattiga från en miljon till 77 miljoner på mindre än tio år. Det är inte illa pinkat.
Naomi Klein har skrivit en bok som jag antar är oerhört kontroversiell i vissa kretsar och visst ska all fakta läsas kritiskt. Hennes gedigna referenslista ökar dock trovärdigheten. Till skillnad från Bengt Nilssons nästan obefintliga referenslista i "Sveriges Afrikanska krig", till exempel. Vad boken kommer fram till är något som vi egentligen redan visste, att en total nyliberal marknadsekonomi inte kan hantera utveckling eller kriser. Över huvud taget. Och att dess förespråkare är usla forskare.
För vad annat kan man kalla dem? Deras teorier har inte en ända gång i praktiken bekräftats. Och om man som forskare förstår att ens teorier är såpass impopulära att de endast kan införas i icke-demokratiska regimer eller i samhällen i stor kris, borde man inte då, istället för att som Milton Friedman plötsligt börja stödja en rad militärkupper i bland annat Latinamerika, fråga sig: vad är det för fel på mina teorier om majoriteten av världens människor motsätter sig dem? Att försöka falsifiera sina egna forskningsresultat anses väl fortfarande vara ett tecken på god forskningsetik?
Och varför är detta intressant idag? Vi ger Nobelpriset i ekonomi till Paul Krugman som förstås har fattat detta. Och han får det nu, iår, med bakgrund till den ekonomiska kris som vi befinner oss i. Som vi hade kunnat undvika om våra ledare började lära sig av historien. Och välja att inte göra om samma misstag om och om igen. Ett misstag man inte lär sig av, är ett dubbelt misstag. Jag är oerhört glad över att priset gick till Krugman. Jag hade varit ännu gladare om våra ledare lärde sig av historien så att han inte behövde påtala det uppenbara.
Nej, dessa freaks skadeverkan är iochförsig obehaglig så det förslår men i storleksordningen mini jämfört med konsekvenserna av vissa andra, väldigt accepterade och respekterade människors politiska handlingar. Ekonomi är politik. Och ekonomisk politik får konsekvenser. Och särskilt den laissez-faire-politik som varit poppis de senaste decennierna, har fått mycket stora konsekvenser. Och inga alls att skryta om. Vad sägs om den ökade fattigdomen i Ryssland på 90-talet: den totala avregleringen av ekonomin ökade antalet fattiga från en miljon till 77 miljoner på mindre än tio år. Det är inte illa pinkat.
Naomi Klein har skrivit en bok som jag antar är oerhört kontroversiell i vissa kretsar och visst ska all fakta läsas kritiskt. Hennes gedigna referenslista ökar dock trovärdigheten. Till skillnad från Bengt Nilssons nästan obefintliga referenslista i "Sveriges Afrikanska krig", till exempel. Vad boken kommer fram till är något som vi egentligen redan visste, att en total nyliberal marknadsekonomi inte kan hantera utveckling eller kriser. Över huvud taget. Och att dess förespråkare är usla forskare.
För vad annat kan man kalla dem? Deras teorier har inte en ända gång i praktiken bekräftats. Och om man som forskare förstår att ens teorier är såpass impopulära att de endast kan införas i icke-demokratiska regimer eller i samhällen i stor kris, borde man inte då, istället för att som Milton Friedman plötsligt börja stödja en rad militärkupper i bland annat Latinamerika, fråga sig: vad är det för fel på mina teorier om majoriteten av världens människor motsätter sig dem? Att försöka falsifiera sina egna forskningsresultat anses väl fortfarande vara ett tecken på god forskningsetik?
Och varför är detta intressant idag? Vi ger Nobelpriset i ekonomi till Paul Krugman som förstås har fattat detta. Och han får det nu, iår, med bakgrund till den ekonomiska kris som vi befinner oss i. Som vi hade kunnat undvika om våra ledare började lära sig av historien. Och välja att inte göra om samma misstag om och om igen. Ett misstag man inte lär sig av, är ett dubbelt misstag. Jag är oerhört glad över att priset gick till Krugman. Jag hade varit ännu gladare om våra ledare lärde sig av historien så att han inte behövde påtala det uppenbara.
torsdag 11 december 2008
Uppgradering av relationer
EU har precis fattat beslut om relationerna till grannländerna runt Medelhavet och meddelar att relationerna både till Israel och till Marocko, bland andra, ska uppgraderas och intensifieras. När det gäller de uppgraderade relationerna till Israel, skriver man: "That building-up must be based on the shared values of both parties, and particularly on democracy, respect for human rights, the rule of law and fundamental freedoms, good governance and international humanitarian law." I det här nyspråket går det inte att hitta något om att Israel idag bryter mot dessa "gemensamma värderingar" genom sin fortsätta ockupation av Palestina.
När det gäller Marocko, står det: "the common willingness of the Kingdom of Morocco and the European Union to establish an increasingly close and mutually beneficial partnership, covering all aspects and at all levels, in order inter alia to consolidate the reform and economic and social modernisation process in that country." I texten om Marocko nämns varken mänskliga rättigheter, folkrätten eller demokrati. Ord som iochförsig hade varit svåra att få in i något sammanhang över huvud taget som berör Marocko. Inte heller nämns den olagliga ockupationen av Västsahara. Vilket jag kanske inte borde bli förvånad över. Besviken, ja, men inte förvånad.
Och vad ska vi som bor i EU göra åt detta? Det är våra ledare som inte står upp för de principer de hävdar ska vägleda dem. Det är våra ledare som medvetet väljer att inte agera mot de brott och kränkningar som begås. Det är våra ledare som är mer intresserade av ekonomisk vinning och/eller gamla vänskapsband som därför kastar sin etik och moral i sjön.
När det gäller Marocko, står det: "the common willingness of the Kingdom of Morocco and the European Union to establish an increasingly close and mutually beneficial partnership, covering all aspects and at all levels, in order inter alia to consolidate the reform and economic and social modernisation process in that country." I texten om Marocko nämns varken mänskliga rättigheter, folkrätten eller demokrati. Ord som iochförsig hade varit svåra att få in i något sammanhang över huvud taget som berör Marocko. Inte heller nämns den olagliga ockupationen av Västsahara. Vilket jag kanske inte borde bli förvånad över. Besviken, ja, men inte förvånad.
Och vad ska vi som bor i EU göra åt detta? Det är våra ledare som inte står upp för de principer de hävdar ska vägleda dem. Det är våra ledare som medvetet väljer att inte agera mot de brott och kränkningar som begås. Det är våra ledare som är mer intresserade av ekonomisk vinning och/eller gamla vänskapsband som därför kastar sin etik och moral i sjön.
Jag önskar att detta vore en god nyhet
Enligt BBC menar Robert Mugabe att det nu inte längre pågår någon kolera-epidemi i Zimbabwe. Vad jag önskar att det vore sant! Hittills har 800 personer dött av koleran som härjar i landet. Befolkningen är redan försvagad som ett resultat av den explosionsaktiga fattigdomen, och bristen på både mat och rent vatten. Och förstås som ett resultat av en ledare som är totalt ointresserad av den egna befolkningen.
"The cholera cause doesn't exist any more," säger han enligt BBC:s hemsida. Nyspråket som 84-åringen har använt sig av i åratal äcklar verkligen. En tredjedel av landets befolkning har redan flytt till grannländerna och vad kommer att hända med resten?
Mugabe har suttit vid makten i 28 år och var under lång tid västvärldens älskling, då Zimbabwe genomförde en mängd reformer som ledde till ökad hälsa, utbildning och välstånd i landet. Den utvecklingen vände för en mängd år sedan och anledningen kan inte bara skyllas på strukturanpassningsprogrammen som påtvingades landet. Det kan heller inte skyllas på det koloniala arvet, som Mugabe själv brukar hänvisa till. Utan framförallt på Mugabe själv och de människor i Zimbabwe som håller honom om ryggen. En ledare som borde lämnat sin post INNAN han blev maktfullkomlig. Eller var han det hela tiden? Att makt korrumperar, det är ingen nyhet.
"The cholera cause doesn't exist any more," säger han enligt BBC:s hemsida. Nyspråket som 84-åringen har använt sig av i åratal äcklar verkligen. En tredjedel av landets befolkning har redan flytt till grannländerna och vad kommer att hända med resten?
Mugabe har suttit vid makten i 28 år och var under lång tid västvärldens älskling, då Zimbabwe genomförde en mängd reformer som ledde till ökad hälsa, utbildning och välstånd i landet. Den utvecklingen vände för en mängd år sedan och anledningen kan inte bara skyllas på strukturanpassningsprogrammen som påtvingades landet. Det kan heller inte skyllas på det koloniala arvet, som Mugabe själv brukar hänvisa till. Utan framförallt på Mugabe själv och de människor i Zimbabwe som håller honom om ryggen. En ledare som borde lämnat sin post INNAN han blev maktfullkomlig. Eller var han det hela tiden? Att makt korrumperar, det är ingen nyhet.
Ge med ena handen
... och ta med den andra. Härom dagen meddelade Israel att man skulle frige 231 palestinier som idag sitter i israeliska fängelser. Med tanke på att ca 11 000 personer sitter fängslade för tillfället och att allt som allt 800 000 palestinier har suttit i fängelse under de senaste 20 åren (ca 20 procent av hela befolkningen) så låter det ju lysande. Särskilt med tanke på att flertalet av dem inte haft några ordentliga rättegångar utan dömts i militära domstolar utan tillgång till ett bra försvar, vittnen etc.
Men drygt 300 har arresterats bara den senaste månaden, i år har allt som allt 5000 palestinier arresterats. Så frigivning är bra. Men ett slut på godtyckliga arresteringar vore ännu bättre.
Men drygt 300 har arresterats bara den senaste månaden, i år har allt som allt 5000 palestinier arresterats. Så frigivning är bra. Men ett slut på godtyckliga arresteringar vore ännu bättre.
onsdag 10 december 2008
Vänstern ändrar åsikt om vapenexport
Igår presenterades delar av det nya samarbetet mellan sossarna, miljöpartiet och vänsterpartiet i DN och efter att miljöpartiet de senaste åren haft den mest kritiska hållningen mot svensk vapenexport, har vänstern gått om och menar att man nu ska arbeta mot svensk vapenexport. Punkt. Coolt.
En ny riktning som känns extra kul med tanke på att vi om två år isåfall kan ha ett parti i regeringsställning som är emot alla former av svensk vapenexport. Hur häftigt som helst. Hoppas att miljöpartiet antar utmaningen och rör sig åt samma håll. Att istället för att kritisera vapenexport till länder i krig, problematisera hela idén med vapenexport och det ansvar Sverige har när vi väljer att aktivt bidra till och tjäna pengar på krig och lidande runt om i världen.
För att sälja vapen till länder som inte är i krig är ingen som helst garanti. Vi kan liksom inte skriva in i avtalet att de aldrig kommer att få användas ifall krig utbryter. Det faller lite på sin egen orimlighet. Vi måste därför erkänna för oss själva att de vapen som tillverkas och säljs troligen någon gång kommer att användas för att döda eller skada människor. Och de flesta som dödas eller skadas i krig idag är civila.
Kanske kan Sverige gå ytterligare ett steg längre och göra som Irland och Storbritannien tidigare gjort: förbjuda enhandsvapen. Alltså sådana handeldvapen som du kan hålla och använda med bara en hand. Så alla jägare kan fortfarande känna sig trygga och alltså pusta ut.
En ny riktning som känns extra kul med tanke på att vi om två år isåfall kan ha ett parti i regeringsställning som är emot alla former av svensk vapenexport. Hur häftigt som helst. Hoppas att miljöpartiet antar utmaningen och rör sig åt samma håll. Att istället för att kritisera vapenexport till länder i krig, problematisera hela idén med vapenexport och det ansvar Sverige har när vi väljer att aktivt bidra till och tjäna pengar på krig och lidande runt om i världen.
För att sälja vapen till länder som inte är i krig är ingen som helst garanti. Vi kan liksom inte skriva in i avtalet att de aldrig kommer att få användas ifall krig utbryter. Det faller lite på sin egen orimlighet. Vi måste därför erkänna för oss själva att de vapen som tillverkas och säljs troligen någon gång kommer att användas för att döda eller skada människor. Och de flesta som dödas eller skadas i krig idag är civila.
Kanske kan Sverige gå ytterligare ett steg längre och göra som Irland och Storbritannien tidigare gjort: förbjuda enhandsvapen. Alltså sådana handeldvapen som du kan hålla och använda med bara en hand. Så alla jägare kan fortfarande känna sig trygga och alltså pusta ut.
tisdag 9 december 2008
Bosättare på vift i Stockholm
Efter några veckors tystnad på grund av gäster från Mellanöstern och den första ordentliga förkylningen på tre år kände jag mig igår återigen "fit for fight". Detta firades med att gå på seminarium på ABF-huset med den intressanta titeln: Bosättarna på västbanken och dess betydelse för fredsprocessen.
Arieh (Lasse) Fyrth utvandrade till Israel 1972 och bor sedan 1996 i Maale Adumim, den största bosättningen på Västbanken. Under en timmes utläggning om den historiska utvecklingen från 4000 år sedan lyckas karln att undvika att prata om idag och om situationen på marken. Det tar honom 45 minuter att ens nämna ordet palestinier (tack Jessica för tidtagningen!) och folkrätten baserar han helt på Nationernas Förbunds mandat efter andra världskriget. What?!?
Eftersom ABF låter honom prata helt fritt, kunde han mala på om i dagsläget ganska ointressant och irrelevant historisk kuriosa om Abraham och Moses och vilka som bodde i regionen då. Och han menar att det först i början av 1900-talet fanns palestinier, även då redan romarna började kalla området för Palestina. Men som sagt, nutiden är under rådande omständigheter mer relevant att diskutera.
Och till slut kommer Lasse till nutiden. Han menar att det eventuellt hade varit bättre om Israel givit upp ockupationen redan 1967 (förutom Jerusalem förstås!), att läget då hade sett annorlunda ut idag, och troligen bättre. No shit, Sherlock! I övrigt hade karln inte många rätt.
Folkrätten baserar han helt på Nationernas Förbunds mandat (och vad jag kommer ihåg kollapsade Nationernas Förbund ganska rejält?) där det enligt honom stod att judar villkorlöst ska få bosätta sig mellan Jordanfloden och havet. Ergo, bosättningar är OK. Karln är jurist och hänvisar till Nationernas Förbund och ignorerar helt alla FN-resolutioner, Genèvekonventioner etc. Eller de ingångna avtal som parterna ändå har kommit överens om och som han personligen bidragit till att bryta genom att bosätta sig efter Osloavtalet i Maale Adumim.
Han menar även att muren (nej, förlåt, säkerhetsbarriären!) är den de facto nya gränsen och att området väster om den inte längre är ockuperat. Vilket förstås inte Jerusalem heller är. Och jag skulle kunna fortsätta i evighet om problematiken i hans resonemang, men stannar där. Med frågan: vilken status har de 49 byar som hamnat mellan den gröna linjen och muren, som enligt juristen Lasse inte längre lever under ockupation?
Arieh (Lasse) Fyrth utvandrade till Israel 1972 och bor sedan 1996 i Maale Adumim, den största bosättningen på Västbanken. Under en timmes utläggning om den historiska utvecklingen från 4000 år sedan lyckas karln att undvika att prata om idag och om situationen på marken. Det tar honom 45 minuter att ens nämna ordet palestinier (tack Jessica för tidtagningen!) och folkrätten baserar han helt på Nationernas Förbunds mandat efter andra världskriget. What?!?
Eftersom ABF låter honom prata helt fritt, kunde han mala på om i dagsläget ganska ointressant och irrelevant historisk kuriosa om Abraham och Moses och vilka som bodde i regionen då. Och han menar att det först i början av 1900-talet fanns palestinier, även då redan romarna började kalla området för Palestina. Men som sagt, nutiden är under rådande omständigheter mer relevant att diskutera.
Och till slut kommer Lasse till nutiden. Han menar att det eventuellt hade varit bättre om Israel givit upp ockupationen redan 1967 (förutom Jerusalem förstås!), att läget då hade sett annorlunda ut idag, och troligen bättre. No shit, Sherlock! I övrigt hade karln inte många rätt.
Folkrätten baserar han helt på Nationernas Förbunds mandat (och vad jag kommer ihåg kollapsade Nationernas Förbund ganska rejält?) där det enligt honom stod att judar villkorlöst ska få bosätta sig mellan Jordanfloden och havet. Ergo, bosättningar är OK. Karln är jurist och hänvisar till Nationernas Förbund och ignorerar helt alla FN-resolutioner, Genèvekonventioner etc. Eller de ingångna avtal som parterna ändå har kommit överens om och som han personligen bidragit till att bryta genom att bosätta sig efter Osloavtalet i Maale Adumim.
Han menar även att muren (nej, förlåt, säkerhetsbarriären!) är den de facto nya gränsen och att området väster om den inte längre är ockuperat. Vilket förstås inte Jerusalem heller är. Och jag skulle kunna fortsätta i evighet om problematiken i hans resonemang, men stannar där. Med frågan: vilken status har de 49 byar som hamnat mellan den gröna linjen och muren, som enligt juristen Lasse inte längre lever under ockupation?
fredag 28 november 2008
Mellanöstern i Sverige
De senaste dagarna har jag rest runt i Västergötland med tre gäster från Mellanöstern, Rafa från Ramallah, Daoud från Betlehem och Nava från Jerusalem. Vi har besökt skolor och församlingar och även blivit intervjuade i lokalpressen. Jag har även påstått att de skulle besöka Selma Lagerlöfs hemort när det i själva verket endast rörde sig om Vårgårda. Mårbacka och Vårgårda låter ju nästan likadant och tyvärr är både Västergötland och Värmland vita fläckar för mig. Gästerna lät imponerade dock, efter att ha läst eller sett Nils Holgersson. Och jag, jag fick en karta över regionen i present....
Vi genomför alltså någon form av föreläsningsturné för att prata om konflikten i Mellanöstern. Och varför är det viktigt? Den här konflikten är såpass internationell, att omvärldens agerande har en påverkan på den lokala situationen. Vi har alltså ett ansvar i hur vi agerar, om vi bidrar till fred, eller det motsatta. För att människor ska kunna välja att agera för fred, behöver de först och främst veta vad konflikten handlar. Det är först då vi kan börja prata om lösningar.
Men det är också viktigt att visa på att fredsaktivister på båda sidor oförtrutet arbetar för fred. Om vi begränsar vårt nyhetsintag till TV och tidningar är det lätt att tro att regionen är "a lost case", en konflikt som har pågått hur länge som helst där inga lösningar verkar finnas inom räckhåll. Så är det förstås inte. Alla konflikter har ett slut och även om den här konflikten är väldigt komplex så är lösningarna faktiskt inte det. Det är ganska tydligt vad som måste hända för att en rättvis fred ska vara möjlig. Det är inte komplexiteten som gör att konflikten fortgår.
Det är bristen på politisk vilja att lösa den. Alla därnere vet vad som behöver göras. Vad som behöver hända. Men viljan finns tyvärr inte. Inte än.
Våra gäster kommer nästa vecka besöka Norrköping, Linköping och Oxelösund.
Vi genomför alltså någon form av föreläsningsturné för att prata om konflikten i Mellanöstern. Och varför är det viktigt? Den här konflikten är såpass internationell, att omvärldens agerande har en påverkan på den lokala situationen. Vi har alltså ett ansvar i hur vi agerar, om vi bidrar till fred, eller det motsatta. För att människor ska kunna välja att agera för fred, behöver de först och främst veta vad konflikten handlar. Det är först då vi kan börja prata om lösningar.
Men det är också viktigt att visa på att fredsaktivister på båda sidor oförtrutet arbetar för fred. Om vi begränsar vårt nyhetsintag till TV och tidningar är det lätt att tro att regionen är "a lost case", en konflikt som har pågått hur länge som helst där inga lösningar verkar finnas inom räckhåll. Så är det förstås inte. Alla konflikter har ett slut och även om den här konflikten är väldigt komplex så är lösningarna faktiskt inte det. Det är ganska tydligt vad som måste hända för att en rättvis fred ska vara möjlig. Det är inte komplexiteten som gör att konflikten fortgår.
Det är bristen på politisk vilja att lösa den. Alla därnere vet vad som behöver göras. Vad som behöver hända. Men viljan finns tyvärr inte. Inte än.
Våra gäster kommer nästa vecka besöka Norrköping, Linköping och Oxelösund.
torsdag 20 november 2008
Peres i brittiska parlamentet
En annan nyhet från mitt kära gamla Mellanöstern är att Shimon Peres, numera Israels president, har besökt Storbritannien och dess parlament. Han är dessutom den första israeliska ledaren som talat inför båda husen. Och idag ska han tydligen träffa drottningen. OK, så vad sa han då?
Han pratade förstås en del om Balfour-deklarationen och Storbritanniens historiska roll nere i Mellanöstern, om att han själv kom dit när det fortfarande styrdes av britterna. Men det är inte det jag vill kommentera. Iallafall inte just nu.
Han kläcker däremot kommentaren, att Israel riskerar inbördeskrig vid en eventuell evakuering av bosättningar.
Borde inte de israeliska ledarna tänkt på det lite tidigare? Sedan 1967 har bosättningar byggts ofta med hjälp av regeringen och om inte annat med deras goda minne. Sedan Osloavtalet skrevs under 1993, då man lovade att frysa byggandet av bosättningar, har de fördubblats. Idag finns det över 500 000 bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Bosättningar som inte bara är folkrättsvidriga utan som försvårar alla initiativ till en lösning på konflikten.
Så kunde man inte tänkt på detta lite tidigare? Det är ju inte helt okänt att bosättarrörelsen redan när Sinai lämnades tillbaka ville skapa så mycket kaos och konflikter med militären och polisen att staten aldrig skulle våga sig på något liknande med bosättningar på Västbanken. Och det är ju inte helt okänt att de bosättare som drivs av religiösa eller ideologiska övertygelser om sin rätt till landet, inte har någon respekt för staten Israel eller dess rättsväsende.
Alltså, en ganska jobbig grupp människor att ha att göra med.
Så varför har man hela tiden gått dem till mötes?
Jag har inga förklaringar alls, men det skickar ju vissa signaler till omvärlden. Typ att det här med en rättvis fred egentligen inte är så intressant.
ps: för att läsa mer om bosättarrörelsen, läs boken The Lords of the Land, av Akiva Eldar och Idith Zertal, som kom ut 1997.
Han pratade förstås en del om Balfour-deklarationen och Storbritanniens historiska roll nere i Mellanöstern, om att han själv kom dit när det fortfarande styrdes av britterna. Men det är inte det jag vill kommentera. Iallafall inte just nu.
Han kläcker däremot kommentaren, att Israel riskerar inbördeskrig vid en eventuell evakuering av bosättningar.
Borde inte de israeliska ledarna tänkt på det lite tidigare? Sedan 1967 har bosättningar byggts ofta med hjälp av regeringen och om inte annat med deras goda minne. Sedan Osloavtalet skrevs under 1993, då man lovade att frysa byggandet av bosättningar, har de fördubblats. Idag finns det över 500 000 bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Bosättningar som inte bara är folkrättsvidriga utan som försvårar alla initiativ till en lösning på konflikten.
Så kunde man inte tänkt på detta lite tidigare? Det är ju inte helt okänt att bosättarrörelsen redan när Sinai lämnades tillbaka ville skapa så mycket kaos och konflikter med militären och polisen att staten aldrig skulle våga sig på något liknande med bosättningar på Västbanken. Och det är ju inte helt okänt att de bosättare som drivs av religiösa eller ideologiska övertygelser om sin rätt till landet, inte har någon respekt för staten Israel eller dess rättsväsende.
Alltså, en ganska jobbig grupp människor att ha att göra med.
Så varför har man hela tiden gått dem till mötes?
Jag har inga förklaringar alls, men det skickar ju vissa signaler till omvärlden. Typ att det här med en rättvis fred egentligen inte är så intressant.
ps: för att läsa mer om bosättarrörelsen, läs boken The Lords of the Land, av Akiva Eldar och Idith Zertal, som kom ut 1997.
Ett israeliskt NRA
En av de värsta nyheterna de senaste dygnen måste väl ändå vara bildandet av ett israeliskt NRA (National Rifle Association). Som om militarismen och vapenspridningen inte var tillräcklig. Som om en lobbygrupp för att öka vapenspridningen ytterligare och möjligheten att använda dem verkligen skulle behövas därnere. Som att en bättre organiserad vapenlobby skulle kunna bidra positivt till utvecklingen därnere.
Återigen är det säkerhet som anges som behov, och självförsvar: "the right to carry a firearm for all law abiding, military-serving Israeli citizens," som Haaretz citerar, läs hela artikeln på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1037295.html. Dessutom har det tillkommit en lag det senaste året som tillåter människor att skjuta i självförsvar vid inbrott. Innan dess var det faktiskt inte tillåtet, iallafall inte inne i "Israel proper". Hur bosättarna beter sig på ockuperat område är ju ett välkänt faktum. Och jag tänker inte ens gå in på debatten om utredningar runt soldater som skjuter... nu pratar jag endast om det civila rättssystemet.
Förutom att fler civila ska få bära vapen i självförsvar så vill det israeliska NRA också förstås ha tuffare straffskala för mördare, våldtäktsmän och terrorister och förstås bättre villkor för polis och säkerhetspersonnel.
När det är till exempel en skolskjutning i USA är den första frågan europeiska journalister ställer: kommer detta leda till hårdare vapenlagar? Vid varje tillfälle frågan ställs verkar intervjuoffret helt oförstående och svarar, som om det vore helt uppenbart, att snarare tvärtom. Hade fler av elever och lärare varit beväpnade hade detta aldrig hänt. Eller inte blivit så blodigt.
Detta tankesätt är så främmande och ologiskt att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå resonemanget. Säkerhetsparadigmet i Israel är i princip lika oförståeligt och jag vill inte ens börja fundera på vad ett israeliskt NRA kommer bidra med. En sak känns tyvärr säker, det blir ännu svårare för New Profile och andra att bryta igenom det här paradigmet och nå ut med andra sanningar.
Återigen är det säkerhet som anges som behov, och självförsvar: "the right to carry a firearm for all law abiding, military-serving Israeli citizens," som Haaretz citerar, läs hela artikeln på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1037295.html. Dessutom har det tillkommit en lag det senaste året som tillåter människor att skjuta i självförsvar vid inbrott. Innan dess var det faktiskt inte tillåtet, iallafall inte inne i "Israel proper". Hur bosättarna beter sig på ockuperat område är ju ett välkänt faktum. Och jag tänker inte ens gå in på debatten om utredningar runt soldater som skjuter... nu pratar jag endast om det civila rättssystemet.
Förutom att fler civila ska få bära vapen i självförsvar så vill det israeliska NRA också förstås ha tuffare straffskala för mördare, våldtäktsmän och terrorister och förstås bättre villkor för polis och säkerhetspersonnel.
När det är till exempel en skolskjutning i USA är den första frågan europeiska journalister ställer: kommer detta leda till hårdare vapenlagar? Vid varje tillfälle frågan ställs verkar intervjuoffret helt oförstående och svarar, som om det vore helt uppenbart, att snarare tvärtom. Hade fler av elever och lärare varit beväpnade hade detta aldrig hänt. Eller inte blivit så blodigt.
Detta tankesätt är så främmande och ologiskt att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå resonemanget. Säkerhetsparadigmet i Israel är i princip lika oförståeligt och jag vill inte ens börja fundera på vad ett israeliskt NRA kommer bidra med. En sak känns tyvärr säker, det blir ännu svårare för New Profile och andra att bryta igenom det här paradigmet och nå ut med andra sanningar.
tisdag 18 november 2008
Apropå förtroende
Alliansen anses ha ganska stort förtroende hos allmänheten i hur de hittills har hanterat finanskrisen. Själv är jag inte alls lika imponerad. Dels handlar det om att det var först den här veckan som Anders Borg presenterade en reviderad ekonomisk prognos för det kommande året. Och prognosen och nästa års budget innehåller hittills inte något åtgärdsprogram att prata om. De menar att de först ska få budgeten godkänd i riksdagen, och först efter det börja se över hur krisen ska hanteras.
What?!?! Hur ska riksdagen kunna rösta om något som de vet kommer att (och måste!) revideras bara om ett par veckor och då måste innehålla ett åtgärdsprogram? När till och med Milton Friedmans hemland USA, som när det gäller ekonomiska åtgärdsprogram brukar se rött om det inte handlar om IMF:s strukturanpassningsprogram, pratar öppet om behovet av åtgärder i bästa Keynes-anda, borde väl alliansen åtminstone erkänna att behovet finns. På ett program som går utöver att rädda finansvalparna.
Och hur mycket på allvar kan vi ta regeringens nya kritik till höga bonusar inom bankvärlden (som det uppenbarligen känt till i åratal) när det visar sig att Postens nya chef har 900 000 kr i lön, i månaden? På en statligt tillsatt tjänst inom ett statligt bolag. Och då har jag inte ens räknat in hans feta pension från Nordea på 5 miljoner kr om året eller arvoden för diverse styrelseuppdrag....
Jag måste erkänna att det på sätt och vis känns skönt att den fria kapitalismen inte kan fixa finanskriser av det här slaget. När dess förespråkare tvingas byta ideologi, om ändå bara tillfälligt, och se på världen med lite mer socialistiska ögon. De exempel som finns på Friedman-anhängarnas hantering av tidigare kriser visar uteslutande på ödesdigra resultat. Hur värdefull är en ekonomisk ideologi som inte ens kan ge svar på hur finanskriser ska hanteras egentligen?
What?!?! Hur ska riksdagen kunna rösta om något som de vet kommer att (och måste!) revideras bara om ett par veckor och då måste innehålla ett åtgärdsprogram? När till och med Milton Friedmans hemland USA, som när det gäller ekonomiska åtgärdsprogram brukar se rött om det inte handlar om IMF:s strukturanpassningsprogram, pratar öppet om behovet av åtgärder i bästa Keynes-anda, borde väl alliansen åtminstone erkänna att behovet finns. På ett program som går utöver att rädda finansvalparna.
Och hur mycket på allvar kan vi ta regeringens nya kritik till höga bonusar inom bankvärlden (som det uppenbarligen känt till i åratal) när det visar sig att Postens nya chef har 900 000 kr i lön, i månaden? På en statligt tillsatt tjänst inom ett statligt bolag. Och då har jag inte ens räknat in hans feta pension från Nordea på 5 miljoner kr om året eller arvoden för diverse styrelseuppdrag....
Jag måste erkänna att det på sätt och vis känns skönt att den fria kapitalismen inte kan fixa finanskriser av det här slaget. När dess förespråkare tvingas byta ideologi, om ändå bara tillfälligt, och se på världen med lite mer socialistiska ögon. De exempel som finns på Friedman-anhängarnas hantering av tidigare kriser visar uteslutande på ödesdigra resultat. Hur värdefull är en ekonomisk ideologi som inte ens kan ge svar på hur finanskriser ska hanteras egentligen?
Förbrukat förtroende
Sitter och kollar på Debatt som handlar om finanskriserna och bankernas förbrukade förtroende. Bankerna verkar inte ta detta förbrukade förtroende på allvar, beter sig allmänt arrogant gentemot kunderna och kan inte ens ställa upp att ta debatten. De menar att svenska banker ligger bra till internationellt sätt, för att de inte spekulerat lika fritt och galet som i andra länder, men den ursäkt räcker tyvärr inte. De menar också att de lärt sig mycket från bankkrisen i Sverige från tidigt nittiotal.
Sorry. Guilty until proven innocent är ingen form av rättsväsende som jag förespråkar men när det gäller bankvärlden och hur de och alliansen och alla andra inblandade skyller ifrån med varandra så ställer jag mig väldigt skeptisk till deras ursäkter och väntar på något bättre innan jag ändrar min "verdict".
Både löner för toppchefer och deras bonusar sticker förstås i ögonen, otroligt mycket. Det har sagts förut och just nu sägs det mest hela tiden. Äntligen verkar sådana som tidigare inte sett det som ett problem nu ändra inställning och kanske kanske kan detta leda till en ny nivå i debatten och en ny utveckling i bankväsendet. Så även om det har sagts förut, måste jag ändå säga det igen.
Enligt en av deltagarna i Debatt fick chefer för multinationella företag för trettio år sedan i genomsnitt 35 gånger så mycket lön som de som gick på fabriksgolvet. Idag tjänar de 350 gånger så mycket. Och då har vi inte ens räknat med bonusarna. Som betalas ut till och med när det går dåligt. Ja, till och med när personen ifråga avskedas för att de inte har klarat av att axla sitt jobb på ett bra sätt.
Den första frågan som jag tänker på varje gång när det här ämnet kommer upp är hur i helvete man har mage att förhandla till sig sådana bonusar. Vilken typ av person är det som på fullaste allvar tycker att man förtjänar 150 miljoner i pensionsavtal, oavsett hur länge man stannar på jobbet eller om man har ett annat jobb att gå vidare eller om man gör ett bra jobb?? Jag kan inte för mitt liv tro att en sådan person har kvar någon form av verklighetsförankring. Och hur ska isåfall en sådan person kunna leda en verksamhet som främst riktar sig till människor som i allra högsta grad lever i verkligheten?
Och jag ska inte ens gå in på problematiken då man går in och stöttar upp företag som Carnegie ur ett "systemperspektiv" men inte alla de industrier och andra branscher som nu varslar tusentals människor. Vissa arbeten är uppenbart mer värda att rädda än andra och erfarenheterna från de senaste veckan visar att det är de som har försatt oss i detta "fritt fall" som ska räddas. Är det av omsorg för den livskris de kan hamna i ifall de tvingas ändra livsstil?
Sorry. Guilty until proven innocent är ingen form av rättsväsende som jag förespråkar men när det gäller bankvärlden och hur de och alliansen och alla andra inblandade skyller ifrån med varandra så ställer jag mig väldigt skeptisk till deras ursäkter och väntar på något bättre innan jag ändrar min "verdict".
Både löner för toppchefer och deras bonusar sticker förstås i ögonen, otroligt mycket. Det har sagts förut och just nu sägs det mest hela tiden. Äntligen verkar sådana som tidigare inte sett det som ett problem nu ändra inställning och kanske kanske kan detta leda till en ny nivå i debatten och en ny utveckling i bankväsendet. Så även om det har sagts förut, måste jag ändå säga det igen.
Enligt en av deltagarna i Debatt fick chefer för multinationella företag för trettio år sedan i genomsnitt 35 gånger så mycket lön som de som gick på fabriksgolvet. Idag tjänar de 350 gånger så mycket. Och då har vi inte ens räknat med bonusarna. Som betalas ut till och med när det går dåligt. Ja, till och med när personen ifråga avskedas för att de inte har klarat av att axla sitt jobb på ett bra sätt.
Den första frågan som jag tänker på varje gång när det här ämnet kommer upp är hur i helvete man har mage att förhandla till sig sådana bonusar. Vilken typ av person är det som på fullaste allvar tycker att man förtjänar 150 miljoner i pensionsavtal, oavsett hur länge man stannar på jobbet eller om man har ett annat jobb att gå vidare eller om man gör ett bra jobb?? Jag kan inte för mitt liv tro att en sådan person har kvar någon form av verklighetsförankring. Och hur ska isåfall en sådan person kunna leda en verksamhet som främst riktar sig till människor som i allra högsta grad lever i verkligheten?
Och jag ska inte ens gå in på problematiken då man går in och stöttar upp företag som Carnegie ur ett "systemperspektiv" men inte alla de industrier och andra branscher som nu varslar tusentals människor. Vissa arbeten är uppenbart mer värda att rädda än andra och erfarenheterna från de senaste veckan visar att det är de som har försatt oss i detta "fritt fall" som ska räddas. Är det av omsorg för den livskris de kan hamna i ifall de tvingas ändra livsstil?
fredag 14 november 2008
schysst julmarknad - TIPS
Jag fick precis ett nyhetsbrev från Forum Syd som bland annat tipsar om en julmarknad den 6-7 december i ABF-huset: Schysst jul - den rättvisa julmarknaden. Där kan du köpa julklappar som är tillverkade med respekt för mänskliga rättigheter. Det anordnas även filmvisnar, seminarer, utställningar etc. Det är 20 organisationer som anordnar julmarknaden, tillsammans med lika många småföretag. ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Jag kan även rekommendera helgens evenemang i samma hus: Socialistiskt Forum, med bokbord och framförallt massor av spännande seminarier. Själv tänkte jag bland annat gå på ett seminarium om Mellanöstern och Sudan, med bland annat Jan Eliasson och Pierre Schori som talare.
Fullständigt program hittas på www.abfstockholm.se/socforum.
Jag kan även rekommendera helgens evenemang i samma hus: Socialistiskt Forum, med bokbord och framförallt massor av spännande seminarier. Själv tänkte jag bland annat gå på ett seminarium om Mellanöstern och Sudan, med bland annat Jan Eliasson och Pierre Schori som talare.
Fullständigt program hittas på www.abfstockholm.se/socforum.
Gideon Levy summerar året som gått
I en artikel som passande heter "Twilight Zone / Blindfolded" summerar den israeliska journalisten Gideon Levy det senaste året av ockupation. Antalet döda, men också historier om attacker från bosättare, kidnappningar, nattliga arresteringar, förstörda hus etc. Bland annat skriver han:
"This was a routine year, another year of the occupation of which no end is in sight. From Rosh Hashana 5768 to Rosh Hashana 5769, our forces killed 584 Palestinians, 95 of them minors. Many fewer than in 2002, when 989 were killed; many more than in 2005, with 190 killed. Eighteen Israelis were also killed in the past year, many more than in the previous year, when just five were killed, and much less than in 2002, when 184 Israelis were killed. All in all, an average year for bloodshed.
All of this was observed by Israeli society with eyes covered."
Jag måste anta att han har rätt, att människorna som har en möjlighet att påverka den här konflikten och ett slut på ockupationen, inte ser vad som händer. Att om de såg vad som hände, skulle de aldrig acceptera det. Men att inte se, det är ett val. Lika mycket som det är att val att se, och agera för att stoppa detta. Den stora passiva massan som tillåter övergrepp kritiseras alltid i historieskrivningen. Utan deras tysta medgivande skulle övergreppen aldrig kunnat begås.
Men jag är trött på att vänta på historieskrivningen, i alla konflikter som just nu pågår runt om i världen! Jag är trött på att det alltid är civilbefolkningen som drabbas hårdast och att det alltid finns människor som tjänar så mycket på att upprätthålla status quo att de sålt sin själ. Och att det alltid finns den stora passiva massan som skulle kunna ändra historien om de bara ville och orkade. Det är meningen att vi ska lära oss av tidigare erfarenheter, både misstag och hjältedåd. Ett misstag som vi inte lär oss av är ett dubbelt misstag. Har vi inte fått nog av detta snart?
"This was a routine year, another year of the occupation of which no end is in sight. From Rosh Hashana 5768 to Rosh Hashana 5769, our forces killed 584 Palestinians, 95 of them minors. Many fewer than in 2002, when 989 were killed; many more than in 2005, with 190 killed. Eighteen Israelis were also killed in the past year, many more than in the previous year, when just five were killed, and much less than in 2002, when 184 Israelis were killed. All in all, an average year for bloodshed.
All of this was observed by Israeli society with eyes covered."
Jag måste anta att han har rätt, att människorna som har en möjlighet att påverka den här konflikten och ett slut på ockupationen, inte ser vad som händer. Att om de såg vad som hände, skulle de aldrig acceptera det. Men att inte se, det är ett val. Lika mycket som det är att val att se, och agera för att stoppa detta. Den stora passiva massan som tillåter övergrepp kritiseras alltid i historieskrivningen. Utan deras tysta medgivande skulle övergreppen aldrig kunnat begås.
Men jag är trött på att vänta på historieskrivningen, i alla konflikter som just nu pågår runt om i världen! Jag är trött på att det alltid är civilbefolkningen som drabbas hårdast och att det alltid finns människor som tjänar så mycket på att upprätthålla status quo att de sålt sin själ. Och att det alltid finns den stora passiva massan som skulle kunna ändra historien om de bara ville och orkade. Det är meningen att vi ska lära oss av tidigare erfarenheter, både misstag och hjältedåd. Ett misstag som vi inte lär oss av är ett dubbelt misstag. Har vi inte fått nog av detta snart?
Heja Schweiz!!
För mig är det självklart att det internationella samfundet ska använda sig av de verktyg de själva har satt upp för att minska krigsbrott, kränkningar av mänskliga rättigheter och annat otyg. De olika konventioner som stater har skrivit under, ratificerat och alltså lovat att respektera, t ex Genèvekonventionerna om hur stater ska agera i krig, skyldigheter och rättigheter etc. Det är en ständig frustration att så inte görs, iallafall inte lika ofta som önskat. Och inte på lika villkor.
Eftersom världspolis saknas så är det upp till de enskilda staterna att respektera dessa konventioner och institutioner, samt att kräva att andra respekterar dem. Tycker ni att jag tjatar?
Igår anklagade Schweiz Israel för att bryta mot den fjärde Genèvekonventionen, som fastställer agerandet vid militär ockupation, genom sina godtyckliga rivningar av palestinska hus i östra Jerusalem och på andra platser på Västbanken.
Taleskvinnan på Israels ambassad menar att rivningarna följde ett domstolsbeslut. Så kanske det var, men domstolsbeslut kan fortfarande bryta mot internationell rätt, som rimligtvis borde stå över nationell lagstiftning. Och fjärde Genèvekonventionen fastslår väldigt tydligt att ockupationsmakten måste respektera och skydda den ockuperade civilbefolkningens egendom. Sedan 2000 har mer än 600 hem förstörts bara i östra Jerusalem.
Schweiz har nu lämnat in en formell protest till israeliska UD. De hänvisar till paragrafen i Genèvekonventionen som säger att förestår en direkt militär nödvändighet kan egendom förstöras och menar att så inte är fallet med några av de här husrivningarna, och därmed är de ett tydligt brott mot folkrätten.
ICAHD, Israeli Committee Against House Demolitions, som jag samarbetar med en hel del, menar att det finns domstolsbeslut från israeliska domstolar på åtminstone ytterligare 90 husrivningar bara i östra Jerusalem. För att detta ska kunna stoppas krävs att fler länder gör som Schweiz och protesterar. Påtalar de uppenbara brotten mot folkrätten. Och kräver en rättvis fred genom förhandlingar för att en gång för alla få slut på den här konflikten.
Eftersom världspolis saknas så är det upp till de enskilda staterna att respektera dessa konventioner och institutioner, samt att kräva att andra respekterar dem. Tycker ni att jag tjatar?
Igår anklagade Schweiz Israel för att bryta mot den fjärde Genèvekonventionen, som fastställer agerandet vid militär ockupation, genom sina godtyckliga rivningar av palestinska hus i östra Jerusalem och på andra platser på Västbanken.
Taleskvinnan på Israels ambassad menar att rivningarna följde ett domstolsbeslut. Så kanske det var, men domstolsbeslut kan fortfarande bryta mot internationell rätt, som rimligtvis borde stå över nationell lagstiftning. Och fjärde Genèvekonventionen fastslår väldigt tydligt att ockupationsmakten måste respektera och skydda den ockuperade civilbefolkningens egendom. Sedan 2000 har mer än 600 hem förstörts bara i östra Jerusalem.
Schweiz har nu lämnat in en formell protest till israeliska UD. De hänvisar till paragrafen i Genèvekonventionen som säger att förestår en direkt militär nödvändighet kan egendom förstöras och menar att så inte är fallet med några av de här husrivningarna, och därmed är de ett tydligt brott mot folkrätten.
ICAHD, Israeli Committee Against House Demolitions, som jag samarbetar med en hel del, menar att det finns domstolsbeslut från israeliska domstolar på åtminstone ytterligare 90 husrivningar bara i östra Jerusalem. För att detta ska kunna stoppas krävs att fler länder gör som Schweiz och protesterar. Påtalar de uppenbara brotten mot folkrätten. Och kräver en rättvis fred genom förhandlingar för att en gång för alla få slut på den här konflikten.
torsdag 13 november 2008
Upprop: avrusta nu!
Den 15 oktober iår genomförde fem aktivister ett par aktioner mot Bofors, både i Karlskoga (BAE Systems) och i Eskilstuna (Saab Bofors Dynamics). Två personer på vardera stället och en person som var ansvarig att hålla kontakt med media och andra ifall aktivisterna inne på vapenfabrikerna blev arresterade. De var inte så säkra på att de ens skulle komma in, som en av dem säger i sin blogg: "visst vore det märkligt om det var möjligt att bryta sig in på två av Sveriges största vapenfabriker endast med hjälp av en kofot och några skruvmejslar.Till saken hör också att vi i gruppen har extremt lite erfarenhet i användandet av en kofot eller andra inbrytarverktyg. Vad jag vet med mig så har jag aldrig tidigare ens hållit i en kofot och nu förväntades det av mig att jag skulle bryta upp en ståldörr!"
Men in kom de och arresterade blev de. Men först efter att ha gett sig på några av vapnen inne i fabrikerna och filmat det. En av aktivisterna, en f d kollega, kom förbi kontoret härom dagen för att berätta mer om deras civil olydnadsaktion mot den svenska vapenexporten. Efter ca 25 minuters inbrytningsförsök på fabriken i Eskilstuna och ytterligare lika lång tid inne i fabriken hade varken väktare eller polis dykt upp. Då ringde de själva polisen, berättade vad de gjort och satte sig mitt på fabriksgolvet för att vänta.
Och för mig är det så här civil olydnad ska gå till. I ett demokratiskt land som Sverige, ska tilläggas. Jag tänker inte påstå att jag vet hur man bör agera i mindre charmiga stater. Civil olydnad i Sverige som jag ser det är att medvetet bryta mot den rådande lagstiftningen för att protestera mot något, t ex vapenexporten (där riksdagen för övrigt också bryter mot svensk lagstiftning genom att sälja vapen till länder i krig och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter!). Och att vara öppen med sin aktion och ta sitt straff. Tydligt visa att man respekterar det demokratiska systemet. En tydlig agenda. Ett kampanjarbete som lyfter frågan och försöker påverka på andra sätt också. Som involverar fler personer. Och inga ansiktsmaskar.
De två som bröt sig in på vapenfabriken i Karlskoga har suttit häktade sedan dess och fick härom dagen sin dom, 3 månaders fängelse och 220 000 kr vardera i skadestånd. De andra två inväntar fortfarande rättegång. På http://avrusta.blogspot.com/ kan ni följa allt som händer och även gå tillbaka i tiden till den 16 oktober då min kompis släpptes ur häktet.
Men in kom de och arresterade blev de. Men först efter att ha gett sig på några av vapnen inne i fabrikerna och filmat det. En av aktivisterna, en f d kollega, kom förbi kontoret härom dagen för att berätta mer om deras civil olydnadsaktion mot den svenska vapenexporten. Efter ca 25 minuters inbrytningsförsök på fabriken i Eskilstuna och ytterligare lika lång tid inne i fabriken hade varken väktare eller polis dykt upp. Då ringde de själva polisen, berättade vad de gjort och satte sig mitt på fabriksgolvet för att vänta.
Och för mig är det så här civil olydnad ska gå till. I ett demokratiskt land som Sverige, ska tilläggas. Jag tänker inte påstå att jag vet hur man bör agera i mindre charmiga stater. Civil olydnad i Sverige som jag ser det är att medvetet bryta mot den rådande lagstiftningen för att protestera mot något, t ex vapenexporten (där riksdagen för övrigt också bryter mot svensk lagstiftning genom att sälja vapen till länder i krig och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter!). Och att vara öppen med sin aktion och ta sitt straff. Tydligt visa att man respekterar det demokratiska systemet. En tydlig agenda. Ett kampanjarbete som lyfter frågan och försöker påverka på andra sätt också. Som involverar fler personer. Och inga ansiktsmaskar.
De två som bröt sig in på vapenfabriken i Karlskoga har suttit häktade sedan dess och fick härom dagen sin dom, 3 månaders fängelse och 220 000 kr vardera i skadestånd. De andra två inväntar fortfarande rättegång. På http://avrusta.blogspot.com/ kan ni följa allt som händer och även gå tillbaka i tiden till den 16 oktober då min kompis släpptes ur häktet.
söndag 9 november 2008
Återförening i Selamfamiljen
Det som är mest positivt med det faktum att jag inte fått något visum till Sudan (där jag egentligen skulle spendera höst-mörka och regniga november) är att jag återigen kunde vara med på Selam African Festival, denna gång på Kägelbanan, Södra Teatern. Det är mitt fjärde år men festivalen har pågått nu i nio år, och genom Selam har jag fått uppleva sjukt mycket bra musik som jag annars inte skulle kommit i kontakt med. Och i höstmörkret behövs det verkligen. Musik som får mig att känna mig riktigt levande. Dessutom att träffa kära vänner och gamla kollegor.
I fredags deltog jag i ett seminarium som hette: "360 degrees of Africa, Women, Culture & Entrepreneurship" på Dieselverkstan, i Sickla. När jag trillade in dit, sömndrucken och med Sudan på luren för besked om ytterligare förseningar (avslag?) på visumansökan, var det fantastiskt att ändå få prata om Afrika och om kultur, istället för krig och konflikt. Och träffa bekanta och vänner och inbjudna gäster. Otroligt spännande talare men alldeles för kort tid. Diskussioner om bilden av Afrika i världen. Om möjlighet att försörja sig och arbeta självständigt med kultur. Om biståndets roll att kanalisera stöd för kultur, kultur för kulturens egen skull men också kulturens roll i demokratiseringsprocesser. Detta följdes upp i samarbete med Cinemafrica dagen efter, med fokus på hiphopkulturen och dess politiska roll, med maratonfilmvisning och samtal på Kägelbanan.
Med tanke på hur mycket musik och kultur betyder för mig, och framförallt i höstregn och vintermörker, känns det ganska självklart att kultur är viktigt på så många plan och för alla samhällen. Och behöver uppmuntran och stöd och aktiva politiska beslut kopplat till budgetar som stödjer inte bara etablissemangets kultur i form av Operan (som jag fortfarande är sur på!) utan mer alternativa kulturinstitutioner eller kulturyttringar som t ex Selam.
Ikväll ska jag frossa i Amadou&Mariam på Konserthuset och jag ser väldigt mycket fram till deras nästa skivsläpp, den 19 november. En skiva där de har samarbetat med Damian Albarn, K'naan och en hel del andra...
I fredags deltog jag i ett seminarium som hette: "360 degrees of Africa, Women, Culture & Entrepreneurship" på Dieselverkstan, i Sickla. När jag trillade in dit, sömndrucken och med Sudan på luren för besked om ytterligare förseningar (avslag?) på visumansökan, var det fantastiskt att ändå få prata om Afrika och om kultur, istället för krig och konflikt. Och träffa bekanta och vänner och inbjudna gäster. Otroligt spännande talare men alldeles för kort tid. Diskussioner om bilden av Afrika i världen. Om möjlighet att försörja sig och arbeta självständigt med kultur. Om biståndets roll att kanalisera stöd för kultur, kultur för kulturens egen skull men också kulturens roll i demokratiseringsprocesser. Detta följdes upp i samarbete med Cinemafrica dagen efter, med fokus på hiphopkulturen och dess politiska roll, med maratonfilmvisning och samtal på Kägelbanan.
Med tanke på hur mycket musik och kultur betyder för mig, och framförallt i höstregn och vintermörker, känns det ganska självklart att kultur är viktigt på så många plan och för alla samhällen. Och behöver uppmuntran och stöd och aktiva politiska beslut kopplat till budgetar som stödjer inte bara etablissemangets kultur i form av Operan (som jag fortfarande är sur på!) utan mer alternativa kulturinstitutioner eller kulturyttringar som t ex Selam.
Ikväll ska jag frossa i Amadou&Mariam på Konserthuset och jag ser väldigt mycket fram till deras nästa skivsläpp, den 19 november. En skiva där de har samarbetat med Damian Albarn, K'naan och en hel del andra...
Rahmbo flyttar till Washington
Ok, i grund och botten är jag optimist och tänker så förbli även om Rahmbo flyttar med Obama till Washington. Obama är fortfarande det coolaste som har hänt USA på länge och mitt hjärta värms av det här valresultatet. Även om jag är väldigt skeptisk till Rahmbo. Jag säger det igen: väldigt skeptisk.
Läs mer om honom, Rahmbo alltså, och hans charm på: http://blog.foreignpolicy.com/node/10236, ett bloggtips från Filip i Boston.
Läs mer om honom, Rahmbo alltså, och hans charm på: http://blog.foreignpolicy.com/node/10236, ett bloggtips från Filip i Boston.
torsdag 6 november 2008
Och ytterligare en dag senare
Gick omkring hela dagen igår med ett leende på läpparna. Valet i USA och Obamas seger var dagens samtalsämne. Jag vet att allt inte kommer att ändras, som jag tycker behöver ändras, eller att det kommer att ske lika snabbt som jag skulle önska. Men ändå, det kändes plötsligt som att världen fick en ny chans och att denna seger verkligen betyder förändring.
Idag meddelade Obama vem han har utsett till sin chief-of-staff och det kändes lite som en kalldusch. Iallafall för alla oss som önskar och arbetar för fred i Mellanöstern.
I all välvilja måste jag fråga: var är den rådgivare som ska berätta för honom vilka signaler det skickar ut att utse en person som åker till Israel för att inställa sig som frivillig i armén under Gulfkriget 1991? Dessutom son till en som var aktiv i Irgun, en militant sionistisk grupp aktiv i Palestina på 30-40-talet.
Han kan vara hur bra strateg och taktiker som helst, och man kan inte rå för sina föräldrar eller övriga släktingar, och jag ska försöka att inte döma honom ohörd. Men om man menar allvar att fred i Mellanöstern står högt på agendan.... hm, ja... då skickar en sådan utnämning ganska motstridiga signaler. Minst sagt.
Så nu väntar jag, som många andra, på ett tydligt åtagande och ställningstagande när det gäller konflikten i Mellanöstern och framförallt om USA:s roll i (och vilja!) att lösa konflikten.
Idag meddelade Obama vem han har utsett till sin chief-of-staff och det kändes lite som en kalldusch. Iallafall för alla oss som önskar och arbetar för fred i Mellanöstern.
I all välvilja måste jag fråga: var är den rådgivare som ska berätta för honom vilka signaler det skickar ut att utse en person som åker till Israel för att inställa sig som frivillig i armén under Gulfkriget 1991? Dessutom son till en som var aktiv i Irgun, en militant sionistisk grupp aktiv i Palestina på 30-40-talet.
Han kan vara hur bra strateg och taktiker som helst, och man kan inte rå för sina föräldrar eller övriga släktingar, och jag ska försöka att inte döma honom ohörd. Men om man menar allvar att fred i Mellanöstern står högt på agendan.... hm, ja... då skickar en sådan utnämning ganska motstridiga signaler. Minst sagt.
Så nu väntar jag, som många andra, på ett tydligt åtagande och ställningstagande när det gäller konflikten i Mellanöstern och framförallt om USA:s roll i (och vilja!) att lösa konflikten.
onsdag 5 november 2008
Dagen efter
Vissa personer jag känner satt uppe hela natten och valvakade. Och det hade jag också gärna gjort, med glass, godis, en skön filt och mysiga ljus. Men valet är ju lite mer gastkramande än Oscarsgalan och gastkramande saker på TV vill jag sällan se ensam. Och somna kan jag oftast. Liksom igår kväll.
Kanske för att magkänslan sa något om förändring. Att ett sådant övertag inte lätt valfuskas bort. Och vilken fantastisk känsla att vakna i ett dimmigt och mörkt höstigt Stockholm och inse saker och ting faktiskt kan komma att förändras nu. Inte allt och inte tillräckligt. Det finns frågor som jag och en amerikansk president (oavsett vem det är) aldrig kommer att vara överens om. Och som en god vän i Sudan precis sa, att för dem i tredje världen kanske det inte innebär någon tydlig förändring alls. Men vi utbrister båda, vännen i Sudan och jag, i ett stort HURRA och jag måste erkänna att ögonen vattnades lite under vinnar-talet.
Och nu är det mindre än två år till vårt eget nästa val....
Kanske för att magkänslan sa något om förändring. Att ett sådant övertag inte lätt valfuskas bort. Och vilken fantastisk känsla att vakna i ett dimmigt och mörkt höstigt Stockholm och inse saker och ting faktiskt kan komma att förändras nu. Inte allt och inte tillräckligt. Det finns frågor som jag och en amerikansk president (oavsett vem det är) aldrig kommer att vara överens om. Och som en god vän i Sudan precis sa, att för dem i tredje världen kanske det inte innebär någon tydlig förändring alls. Men vi utbrister båda, vännen i Sudan och jag, i ett stort HURRA och jag måste erkänna att ögonen vattnades lite under vinnar-talet.
Och nu är det mindre än två år till vårt eget nästa val....
tisdag 4 november 2008
Den första tisdagen i november
Den första tisdagen i november som infaller vart fjärde år är därmed lika ovanlig som skottdagen och känns alltid ganska ödemättat. Och ännu mer så iår. Valet i USA fick man ju nog av redan innan demokraterna hade bestämt sig om det var den första kvinnan eller den första svarta som skulle leda dem till seger. Jag skriver seger, eftersom jag under hela tiden inte kunnat se något annat resultat än en demokratisk seger.
Det kunde jag ju inte heller förra gången iochförsig, eller gången innan den, för den delen. Och båda de gångerna hade jag ju fel. Så det borde rimligtvis kunna hända igen. Eller....? Nej, jag har varit förväntansfullt hoppfull, om dock nervös så det räcker och blir över. Särskilt med tanke på de två sista valen. Hur århundradets mest hjärndöda president kunde vinna två gånger över helt acceptabla kandidater är ju ungefär hur galet och läskigt som helst.
Men som sagt, trött på valet var jag redan i våras. Och nu sitter jag här ändå framför TV:n. Håller tummarna. Biter nästan på naglarna. Tar i trä varje gång tanken om att jag kan ha fel även i år tränger sig in i hjärnan. Följer varenda nyhetsrapportering och dokumentär (den om Lee Atwater som sändes igår på SVT var verkligen intressant och svarade på en hel del frågor om varför så många bra kandidater förlorar). Har tittat på otaliga klipp som skämtar om Sarah Palin på Youtube. Just nu är Bill Maher-inslagen oöverträffade.
Och är helt enkelt sjukt nervös.
Går det att byta planet om fel man vinner?
Det kunde jag ju inte heller förra gången iochförsig, eller gången innan den, för den delen. Och båda de gångerna hade jag ju fel. Så det borde rimligtvis kunna hända igen. Eller....? Nej, jag har varit förväntansfullt hoppfull, om dock nervös så det räcker och blir över. Särskilt med tanke på de två sista valen. Hur århundradets mest hjärndöda president kunde vinna två gånger över helt acceptabla kandidater är ju ungefär hur galet och läskigt som helst.
Men som sagt, trött på valet var jag redan i våras. Och nu sitter jag här ändå framför TV:n. Håller tummarna. Biter nästan på naglarna. Tar i trä varje gång tanken om att jag kan ha fel även i år tränger sig in i hjärnan. Följer varenda nyhetsrapportering och dokumentär (den om Lee Atwater som sändes igår på SVT var verkligen intressant och svarade på en hel del frågor om varför så många bra kandidater förlorar). Har tittat på otaliga klipp som skämtar om Sarah Palin på Youtube. Just nu är Bill Maher-inslagen oöverträffade.
Och är helt enkelt sjukt nervös.
Går det att byta planet om fel man vinner?
Just det, getterna
I förra veckan läste jag om en minst sagt annorlunda skönhetstävling. Det handlade inte om kvinnor som inte bara ska vara snygga och vaxade, utan även kränga kommentarer om att vilja se världen och förstås även rädda den. Det handlade heller inte om någon av alla de utställningar som finns av djur, där de ska bedömas utifrån avelspotential, svansföring etc. Nåja, kanske svansföring inkluderas...
I Saudiarabien har man skönhetstävlingar för getter. Det kanske inte alls låter så annorlunda, jag har ju precis påpekat att det finns många tävlingar där djur rankas. Och även här ska vackraste get utses, förstås. Både bock och tacka. Heter det tacka även för getter? 135 getter deltar i tävlingen och priserna är minst sagt väl tilltagna, lyxbilar och stora summor pengar.
Det som gör denna tävling speciell och som gör mig extra nyfiken är det tredje tävlingsmomentet. Det moment där den bästa get-dikten ska utses. Jag skulle ge ganska mycket för att få några av de bästa alstrerna upplästa för mig. För jag kan inte för mitt liv lista ut vad en getdikt bör innehålla för att vara ett vinnande bidrag. Är det en Limerick? En kärleksdikt? En dikt på klassisk hexameter? En dikt om getten som människans bästa vän? Om skillnaden mellan får och getter?
Om det är någon som kan lägga beslag på en kopia på den vinnande dikten lovar jag att få den översatt och sedan publicera den här.
I Saudiarabien har man skönhetstävlingar för getter. Det kanske inte alls låter så annorlunda, jag har ju precis påpekat att det finns många tävlingar där djur rankas. Och även här ska vackraste get utses, förstås. Både bock och tacka. Heter det tacka även för getter? 135 getter deltar i tävlingen och priserna är minst sagt väl tilltagna, lyxbilar och stora summor pengar.
Det som gör denna tävling speciell och som gör mig extra nyfiken är det tredje tävlingsmomentet. Det moment där den bästa get-dikten ska utses. Jag skulle ge ganska mycket för att få några av de bästa alstrerna upplästa för mig. För jag kan inte för mitt liv lista ut vad en getdikt bör innehålla för att vara ett vinnande bidrag. Är det en Limerick? En kärleksdikt? En dikt på klassisk hexameter? En dikt om getten som människans bästa vän? Om skillnaden mellan får och getter?
Om det är någon som kan lägga beslag på en kopia på den vinnande dikten lovar jag att få den översatt och sedan publicera den här.
Goda handlingar blir till ringar på vattnet
Redan för ett år sedan skrev jag om sajten God Handling, www.godhandling.se, och nu vill jag lyfta den igen, med uppdaterad hemsida. Den kvalar definitivt in som en god nyhet. Inte bara det att jag slipper trängas bland folk i julhandelshysterin ute på stan. Jag handlar också från nätbutiker som har förbundit sig att skänka en viss del av sina inkomster (om de kommer genom sajten God Handling) till en organisation som jag som kund valt att stödja. Vilken vinna-vinna-situation! Fantastisk affärsidé!
På sajten kan du välja en organisation som du vill stödja (t ex Kristna Fredsrörelsen) och sedan gå vidare till den av de hundratals nätbutiker som du vill handla från. Böcker, skivor, resor, linsvätska, Apple-produkter, kläder, kontorsmaterial etc etc etc... De olika nätbutikerna skänker antingen en fast summa per köp eller en procentsats av köpet till organisationen du har valt.
Detta är ett otroligt enkelt sätt att göra goda handlingar. De organisationer som kan få stöd på det här sättet har stor möjlighet att använda även ganska små medel på ett effektivt sätt. Och som sagt, man slipper trängas på stan så här på senhösten när julhandeln redan har börjat. Alldeles för tidigt som vanligt.
På sajten kan du välja en organisation som du vill stödja (t ex Kristna Fredsrörelsen) och sedan gå vidare till den av de hundratals nätbutiker som du vill handla från. Böcker, skivor, resor, linsvätska, Apple-produkter, kläder, kontorsmaterial etc etc etc... De olika nätbutikerna skänker antingen en fast summa per köp eller en procentsats av köpet till organisationen du har valt.
Detta är ett otroligt enkelt sätt att göra goda handlingar. De organisationer som kan få stöd på det här sättet har stor möjlighet att använda även ganska små medel på ett effektivt sätt. Och som sagt, man slipper trängas på stan så här på senhösten när julhandeln redan har börjat. Alldeles för tidigt som vanligt.
onsdag 29 oktober 2008
Assa Abloy flyttar fabrik efter påtryckningar
Jag påstår ju titt som tätt att bloggandet började för att skriva om positiva nyheter. Resultatet motsvarar dock ganska sällan den ambitionen. Tyvärr. Det finns så mycket annat jag har åsikter om, och ofta då saker som upprör. Nu vill jag dock lyfta ett exempel på att påtryckningar och annat påverkansarbete faktiskt fungerar (jag ligger någon dryg vecka efter i tiden, när det gäller nyhetsvärdet, men detta är värt att nämna i alla fall).
Tisdagen 21 oktober släppte Diakonia, Swedwatch och Svenska Kyrkan en rapport om det svenska företaget Assa Abloy, som sedan 2000 äger företaget Mul-T-Lock som gör lås och säkerhetslösningar. Mul-T-Lock har en fabrik i Barkan, en illegal israelisk bosättning på Västbanken.
Enligt rapporten så uppmuntrar Israel "såväl inhemska som utländska investeringar på ockuperad mark genom att erbjuda en rad förmåner till de som investerar i industri, turism och fast egendom. Assa Abloy bekräftar att företaget tar emot sådana förmåner, men avstår från att uttala sig om omfattningen."
Problemet är bara att det är olagligt enligt internationell lag, fjärde Genèvekonventionen, för en ockupationsmakt att bygga på eller flytta civilbefolkning till ockuperat område. Jag citerar ännu en gång rapporten: 1979 fastslog FN:s säkerhetsråd att "den av Israel förda politiken, att etablera bosättningar på palestinskt och annat arabiskt territorium som ockuperats sedan 1967, saknar lagligt stöd och utgör ett allvarligt hinder mot att uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern."
Inom internationell humanitär rätt fastslås främst staters skyldigheter, men det finns även en princip om individuellt brottsansvar, vilket skulle kunna möjliggöra att även individer kan ställas till svars för brott mot folkrätten.
Men även om det är oklart i vilken utsträckning ett företag kan hållas ansvarig i en domstol, är det dock väldigt klart att inte bara stater utan även individer och företag kan ha en påverkan på hur en konflikt utvecklas. Vetskapen om att man som internationell aktör kan påverka en konflikt i positiv eller negativ riktning borde rimligtvis vara tillräckligt för att få aktören att ändra beteende.
Därför skrevs den här rapporten. Och som ett resultat lovade Assa Abloy, samma dag som rapporten släpptes, att flytta sin fabrik. Som ett svar på rapporten meddelade svensk Israelinformation att 3500 palestinier riskerar att bli arbetslösa ifall fabriken tvingas flytta. Detta är dock totalt felaktigt då den högteknologiska fabriken endast har 100 anställda, varav endast en är palestinier. Så tack, Assa Abloy för den snabba responsen!
Tisdagen 21 oktober släppte Diakonia, Swedwatch och Svenska Kyrkan en rapport om det svenska företaget Assa Abloy, som sedan 2000 äger företaget Mul-T-Lock som gör lås och säkerhetslösningar. Mul-T-Lock har en fabrik i Barkan, en illegal israelisk bosättning på Västbanken.
Enligt rapporten så uppmuntrar Israel "såväl inhemska som utländska investeringar på ockuperad mark genom att erbjuda en rad förmåner till de som investerar i industri, turism och fast egendom. Assa Abloy bekräftar att företaget tar emot sådana förmåner, men avstår från att uttala sig om omfattningen."
Problemet är bara att det är olagligt enligt internationell lag, fjärde Genèvekonventionen, för en ockupationsmakt att bygga på eller flytta civilbefolkning till ockuperat område. Jag citerar ännu en gång rapporten: 1979 fastslog FN:s säkerhetsråd att "den av Israel förda politiken, att etablera bosättningar på palestinskt och annat arabiskt territorium som ockuperats sedan 1967, saknar lagligt stöd och utgör ett allvarligt hinder mot att uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern."
Inom internationell humanitär rätt fastslås främst staters skyldigheter, men det finns även en princip om individuellt brottsansvar, vilket skulle kunna möjliggöra att även individer kan ställas till svars för brott mot folkrätten.
Men även om det är oklart i vilken utsträckning ett företag kan hållas ansvarig i en domstol, är det dock väldigt klart att inte bara stater utan även individer och företag kan ha en påverkan på hur en konflikt utvecklas. Vetskapen om att man som internationell aktör kan påverka en konflikt i positiv eller negativ riktning borde rimligtvis vara tillräckligt för att få aktören att ändra beteende.
Därför skrevs den här rapporten. Och som ett resultat lovade Assa Abloy, samma dag som rapporten släpptes, att flytta sin fabrik. Som ett svar på rapporten meddelade svensk Israelinformation att 3500 palestinier riskerar att bli arbetslösa ifall fabriken tvingas flytta. Detta är dock totalt felaktigt då den högteknologiska fabriken endast har 100 anställda, varav endast en är palestinier. Så tack, Assa Abloy för den snabba responsen!
tisdag 28 oktober 2008
Soulfood serveras i bushen
För drygt en vecka sedan kom jag tillbaka från en semester, två veckor helt utan nyheter eller internet. Bortkopplad i allra högsta grad från "verkligheten". Det kan verkligen rekommenderas.
Inte för att jag på något sätt vill uppmuntra folk att göra som jag och bidra till ökade luftutsläpp genom flygning. Men, möjligheten att koppla bort verkligheten och fylla på reserverna genom lite "soulfood", det önskar jag alla. Och mitt sätt att göra det på gick verkligen inte av för hackor!
I tolv dagar gick jag tillsammans med vän J en ranger-kurs i Sydafrika, strax utanför Krügerparken. Vi hängde på Moholoholo forest camp och det intilliggande rehabiliteringscentret för skadade djur samt i Nhoveni, en Big-5-reserve. Vi sov bland annat ute under fullmåne och stjärnor runt en lägereld, med elefanter som passerade oss på natten på väg till vattenhålet och en nyfiken och sällskapssjuk hyena som strök runt lägret hela natten.
Vi lekte med de två 2-veckors gamla noshörningskalvarna Skosa och Zatara, matade gamar, spårade leoparder, lejon, kudus, noshörningar, giraffer och annat. Vi körde landrover (nåja, de med körkort körde landrover, jag tittade på). Vi klappade Pumba-vårtsvin, stora håriga spindlar, höll i skorpioner och pytonormar och spanade in hur svarta mambor äter. Vi lärde oss mängder av träd, fåglar och djur utantill och mycket annat om ekosystemet på savannen.
Sammanfattningsvis: vi lekte i tolv dagar och dessutom klarade vi proven, både de praktiska och teoretiska. Och snacka om adrenalinkicken sista kvällen när vi satt runt bordet efter avslutat braai och pratade om alla minnesvärda händelser under kursen och plötsligt hörde en leopard utanför lägret. Denna semester uppfyllde iallafall en hel rad av mina gamla barndomsdrömmar och jag kan lätt rekommendera den. Dessutom väldigt prisvärd.
Stoffel, Big Boy och några av de andra djuren på Moholoholo rehab kan ses på YouTube, och det går att åka dit som volontär. Undvik dock de elektriska staketen, 4000 volt är inte skönt att ta i.
Inte för att jag på något sätt vill uppmuntra folk att göra som jag och bidra till ökade luftutsläpp genom flygning. Men, möjligheten att koppla bort verkligheten och fylla på reserverna genom lite "soulfood", det önskar jag alla. Och mitt sätt att göra det på gick verkligen inte av för hackor!
I tolv dagar gick jag tillsammans med vän J en ranger-kurs i Sydafrika, strax utanför Krügerparken. Vi hängde på Moholoholo forest camp och det intilliggande rehabiliteringscentret för skadade djur samt i Nhoveni, en Big-5-reserve. Vi sov bland annat ute under fullmåne och stjärnor runt en lägereld, med elefanter som passerade oss på natten på väg till vattenhålet och en nyfiken och sällskapssjuk hyena som strök runt lägret hela natten.
Vi lekte med de två 2-veckors gamla noshörningskalvarna Skosa och Zatara, matade gamar, spårade leoparder, lejon, kudus, noshörningar, giraffer och annat. Vi körde landrover (nåja, de med körkort körde landrover, jag tittade på). Vi klappade Pumba-vårtsvin, stora håriga spindlar, höll i skorpioner och pytonormar och spanade in hur svarta mambor äter. Vi lärde oss mängder av träd, fåglar och djur utantill och mycket annat om ekosystemet på savannen.
Sammanfattningsvis: vi lekte i tolv dagar och dessutom klarade vi proven, både de praktiska och teoretiska. Och snacka om adrenalinkicken sista kvällen när vi satt runt bordet efter avslutat braai och pratade om alla minnesvärda händelser under kursen och plötsligt hörde en leopard utanför lägret. Denna semester uppfyllde iallafall en hel rad av mina gamla barndomsdrömmar och jag kan lätt rekommendera den. Dessutom väldigt prisvärd.
Stoffel, Big Boy och några av de andra djuren på Moholoholo rehab kan ses på YouTube, och det går att åka dit som volontär. Undvik dock de elektriska staketen, 4000 volt är inte skönt att ta i.
inte ofta man stormar ut från en föreställning....
För någon månad sen var jag och ett par kompisar på Kungliga Operan här i Stockholm och såg "Simson och Delila". Jag hade sett fram emot det då historien hade förlagts till dagens Israel/Palestina och då deras program menade att den berättades med "dokumentär precision". Dessutom var annonsen ganska snygg. Tyvärr kan jag omöjligt hålla med om den beskrivningen utan stormade ut under tredje akten då man hade klätt upp barn som självmordsbombare.
Dagen efter skrev en kollega och jag ett argt brev till Operan och efter ett par veckor fick vi ett brev tillbaka som inte alls tog upp de frågeställningar vi hade ställt till dem utan mest verkar vara ett standardsvar. Jag skrev även ihop den här texten (inspirerat av mitt och kollegans brev) som skickades till Arbetaren och tydligen publicerades på deras debattsida medan jag var utomlands på semester. Kopierar in den här:
"Det är inte enkelt att skildra konflikten i Israel och Palestina på ett balanserat sätt och särskilt inte under de begränsade omständigheter som en operascen erbjuder, men Operans uppsättning av Simson och Delila verkar inte alls ha ambitionen att ge en balanserad eller korrekt bild av dagens konflikt. Att många människor på båda sidor har fallit offer för våldet kom fram i föreställningen. Men i sista akten försvann all känsla av saklighet och verklighetsförankring i och med den långa scenen då självmordsbombarna förberedde sig för sina dåd under allmänt jubel från folkmassorna.
Det är inget problem att Operan gör uppsättningar som tar sig an aktuella problem i omvärlden, tvärtom.
I Operans programblad står det att föreställningen skildrar konflikten med"dokumentär precision", vilket är rent löjeväckande och direkt felaktigt. Att man måste förenkla ett skeende för att göra det begripligt är en sak, men att visa hur palestinska barn förses med bälten med sprängämnen är smaklöst och väldigt magstarkt. Självmordsbombningar överhuvudtaget är en marginell företeelse men visas här upp som den enda formen av palestinskt motstånd och att barn har försetts med bombbälten under jubelrop är direkt felaktigt. Dessutom porträtteras palestinierna som fulla med hat och hämndlystnad, där Hamas är huvudaktör,och att det är huvudorsaken till deras agerande, inte motståndet mot Israels militära ockupation.
Dessutom finns det ett utbrett ickevåldsmotstånd i det palestinska samhället mot ockupationen och många erfarenheter av gräsrotsorganisering.Naturligtvis är det inte Operans sak att vara heltäckande i sin skildring av konflikten, men sista scenen kan i bästa fall definieras som som ett grovt övertramp. I Simson och Delilas slutscen får man bilden av att Israel, i form av den rättrådige krigaren Simson, står mot en en hop galna, hatfyllda islamister som under folkligt jubel skickar sina barn i döden. Ingenting om deras legitima kamp mot den militära ockupationen och för självständighet." (se Arbetaren)
Dagen efter skrev en kollega och jag ett argt brev till Operan och efter ett par veckor fick vi ett brev tillbaka som inte alls tog upp de frågeställningar vi hade ställt till dem utan mest verkar vara ett standardsvar. Jag skrev även ihop den här texten (inspirerat av mitt och kollegans brev) som skickades till Arbetaren och tydligen publicerades på deras debattsida medan jag var utomlands på semester. Kopierar in den här:
"Det är inte enkelt att skildra konflikten i Israel och Palestina på ett balanserat sätt och särskilt inte under de begränsade omständigheter som en operascen erbjuder, men Operans uppsättning av Simson och Delila verkar inte alls ha ambitionen att ge en balanserad eller korrekt bild av dagens konflikt. Att många människor på båda sidor har fallit offer för våldet kom fram i föreställningen. Men i sista akten försvann all känsla av saklighet och verklighetsförankring i och med den långa scenen då självmordsbombarna förberedde sig för sina dåd under allmänt jubel från folkmassorna.
Det är inget problem att Operan gör uppsättningar som tar sig an aktuella problem i omvärlden, tvärtom.
I Operans programblad står det att föreställningen skildrar konflikten med"dokumentär precision", vilket är rent löjeväckande och direkt felaktigt. Att man måste förenkla ett skeende för att göra det begripligt är en sak, men att visa hur palestinska barn förses med bälten med sprängämnen är smaklöst och väldigt magstarkt. Självmordsbombningar överhuvudtaget är en marginell företeelse men visas här upp som den enda formen av palestinskt motstånd och att barn har försetts med bombbälten under jubelrop är direkt felaktigt. Dessutom porträtteras palestinierna som fulla med hat och hämndlystnad, där Hamas är huvudaktör,och att det är huvudorsaken till deras agerande, inte motståndet mot Israels militära ockupation.
Dessutom finns det ett utbrett ickevåldsmotstånd i det palestinska samhället mot ockupationen och många erfarenheter av gräsrotsorganisering.Naturligtvis är det inte Operans sak att vara heltäckande i sin skildring av konflikten, men sista scenen kan i bästa fall definieras som som ett grovt övertramp. I Simson och Delilas slutscen får man bilden av att Israel, i form av den rättrådige krigaren Simson, står mot en en hop galna, hatfyllda islamister som under folkligt jubel skickar sina barn i döden. Ingenting om deras legitima kamp mot den militära ockupationen och för självständighet." (se Arbetaren)
tisdag 16 september 2008
Sensationsjournalistik när seriös granskning behövs
Förra veckan släpptes en ny bok på Timbro. Journalisten Bengt Nilssons bidrag till biståndskritiken, Sveriges afrikanska krig. Frågan om biståndets påverkan på väpnade konflikter och eventuella stöd till väpnade aktörer är förstås en oerhört viktig fråga och förtjänar en seriös debatt och professionell granskning och inte den kvällstidningsinspirerande sensationsjournalistik som författaren dessvärre visar prov på i den här boken.
Jag började läsa den för att Kristna Fredsrörelsen tillsammans med vissa andra organisationer fick ett påhopp (s. 258) utan verklighetsförankring eller några källhänvisningar i det kapitel som handlar om Sudan. Över huvud taget är boken väldigt dåligt underbyggd när det gäller källor, som bara ges i vissa fall av direktcitat. Vilket förstås blir problematiskt, och trist att ens försöka bemöta. Men det har vi iallafall gjort idag: http://www.krf.se/sudan_080916.asp
På inget sätt vill jag ge ytterligare spridning till den här boken, men jag måste nog ändå citera den för att exemplifiera: s 258 som sagt: "Under det långa kriget fick SPLA omfattande stöd från Svenska Kyrkan, Liv & Fredinstitutet, Kristna Fredsrörelsen och andra kyrkliga organisationer. Stödet kanaliserades via mottagare som New Sudan Council of Churches, en sudanesisk kyrklig sammanslutning som hade nära och aktiva kontaktermed SPLA."
Som jag har tjatat om otaliga gånger är KrF en ickevåldsrörelse som tar avstånd från alla former av våld, både direkt och strukturellt, och det gör förstås även vår partnerorganisation i Sudan. Det faller lite på sin egen orimlighet att vi skulle ha stött en gerilla-armé. Nåja, källorna lyser med sin frånvaro, som sagt.
Måste ge ett exempel till på de ganska oseriösa ansatserna i den här boken. Författaren hävdar att han arbetat med och i Afrika i 30 år el dyl och här kommer hans väldigt svart-vita analys av Sudan, som inte ger något utrymme för det komplexa och mångfacetterade landet och dess konflikter. Samtidigt använder han ett språkbruk som mer påminner om nordisk familjebok anno 1908 än 2008 (s. 226): "Folk i norr är muslimer och kallar sig ofta för nubier, många av dem ser sig som ättlingar till faraonerna. Människorna i södern är animister eller kristna, de har i alla tider livnärt sig på boskapsskötsel och vandrar med sina långhornade kor mellan höglänta och låglänta områden efter årstidernas växlingar. Relationen mellan folken i södern och norr har i alla tider präglats av konflikt och exploatering. De kolsvarta, nakna boskapsskötarna har förslavats och diskriminerats i århundraden...."
Bengt Nilssons raljerande och svepande förenklingar av Afrika får en att undra vad syftet med Sveriges afrikanska krig är: att väcka en seriös debatt om ett oerhört viktigt ämne eller att skapa sensationsjournalistik.
Jag började läsa den för att Kristna Fredsrörelsen tillsammans med vissa andra organisationer fick ett påhopp (s. 258) utan verklighetsförankring eller några källhänvisningar i det kapitel som handlar om Sudan. Över huvud taget är boken väldigt dåligt underbyggd när det gäller källor, som bara ges i vissa fall av direktcitat. Vilket förstås blir problematiskt, och trist att ens försöka bemöta. Men det har vi iallafall gjort idag: http://www.krf.se/sudan_080916.asp
På inget sätt vill jag ge ytterligare spridning till den här boken, men jag måste nog ändå citera den för att exemplifiera: s 258 som sagt: "Under det långa kriget fick SPLA omfattande stöd från Svenska Kyrkan, Liv & Fredinstitutet, Kristna Fredsrörelsen och andra kyrkliga organisationer. Stödet kanaliserades via mottagare som New Sudan Council of Churches, en sudanesisk kyrklig sammanslutning som hade nära och aktiva kontaktermed SPLA."
Som jag har tjatat om otaliga gånger är KrF en ickevåldsrörelse som tar avstånd från alla former av våld, både direkt och strukturellt, och det gör förstås även vår partnerorganisation i Sudan. Det faller lite på sin egen orimlighet att vi skulle ha stött en gerilla-armé. Nåja, källorna lyser med sin frånvaro, som sagt.
Måste ge ett exempel till på de ganska oseriösa ansatserna i den här boken. Författaren hävdar att han arbetat med och i Afrika i 30 år el dyl och här kommer hans väldigt svart-vita analys av Sudan, som inte ger något utrymme för det komplexa och mångfacetterade landet och dess konflikter. Samtidigt använder han ett språkbruk som mer påminner om nordisk familjebok anno 1908 än 2008 (s. 226): "Folk i norr är muslimer och kallar sig ofta för nubier, många av dem ser sig som ättlingar till faraonerna. Människorna i södern är animister eller kristna, de har i alla tider livnärt sig på boskapsskötsel och vandrar med sina långhornade kor mellan höglänta och låglänta områden efter årstidernas växlingar. Relationen mellan folken i södern och norr har i alla tider präglats av konflikt och exploatering. De kolsvarta, nakna boskapsskötarna har förslavats och diskriminerats i århundraden...."
Bengt Nilssons raljerande och svepande förenklingar av Afrika får en att undra vad syftet med Sveriges afrikanska krig är: att väcka en seriös debatt om ett oerhört viktigt ämne eller att skapa sensationsjournalistik.
Pacifist = brottsling?
Riksåklagaren i Israel, Menachem Mazuz, har just inlett en brottsutredning mot New Profile, en av de organisationer som jag har samarbete med. Enligt dagstidningen Haaretz är det första gången man inleder en sådan utredning mot en organisation som uppmuntrar vapenvägran.
Detta sker på begäran av IDF (Israeli Defence Forces) - som det senaste året har intensifierat sin kamp mot "draft dodgers" där detta blir ett av vapnen vid sidan om bland annat utbredda PR-kampanjer. Dessutom har mer eller mindre vansinniga lagförslag lagts fram på sistone om hur vapenvägrare ytterligare kan marginaliseras i det israeliska samhället och som därför ska ha en "avskräckande" effekt.
New Profile är en anti-militaristisk, feministisk ickevåldsorganisation som arbetar för civil-isering av det israeliska samhället och de ger bland annat information och moraliskt stöd till personer som vill vapenvägra.
Enligt israelisk lag är det förbjudet att uppmuntra till vapenvägran, men New Profile menar själva att de inte gör något brottsligt utan bara tillhandahåller information som är väldigt svårtillgänglig annars och som inte minst IDF inte vill ska komma ut. IDF vill istället upprätthålla bilden av att "alla gör värnplikten - det bara är så". I deras kampanj går de hårt åt pacifister, fredsaktivister etc och menar att de är opatriotiska och inte lika mycket "israeler". Vad nu det betyder. De pratar nämligen inte alls lika mycket om de verkligt stora grupperna som väljer att inte tjänstgöra i armén, de religiösa, men som väljer bort värnplikten av andra anledningar.
Pacifister däremot verkar vara ett allmänt villebråd. Vilka brottlingar de är! Och tänk, det var inte så länge sedan som pacifister ansågs kriminella här i Sverige.
Detta sker på begäran av IDF (Israeli Defence Forces) - som det senaste året har intensifierat sin kamp mot "draft dodgers" där detta blir ett av vapnen vid sidan om bland annat utbredda PR-kampanjer. Dessutom har mer eller mindre vansinniga lagförslag lagts fram på sistone om hur vapenvägrare ytterligare kan marginaliseras i det israeliska samhället och som därför ska ha en "avskräckande" effekt.
New Profile är en anti-militaristisk, feministisk ickevåldsorganisation som arbetar för civil-isering av det israeliska samhället och de ger bland annat information och moraliskt stöd till personer som vill vapenvägra.
Enligt israelisk lag är det förbjudet att uppmuntra till vapenvägran, men New Profile menar själva att de inte gör något brottsligt utan bara tillhandahåller information som är väldigt svårtillgänglig annars och som inte minst IDF inte vill ska komma ut. IDF vill istället upprätthålla bilden av att "alla gör värnplikten - det bara är så". I deras kampanj går de hårt åt pacifister, fredsaktivister etc och menar att de är opatriotiska och inte lika mycket "israeler". Vad nu det betyder. De pratar nämligen inte alls lika mycket om de verkligt stora grupperna som väljer att inte tjänstgöra i armén, de religiösa, men som väljer bort värnplikten av andra anledningar.
Pacifister däremot verkar vara ett allmänt villebråd. Vilka brottlingar de är! Och tänk, det var inte så länge sedan som pacifister ansågs kriminella här i Sverige.
onsdag 10 september 2008
Tips: Bi'lin Habibti
Filmen Bi’lin Habibti (Bi’lin my love, regissör: Shai Carmeli Pollack) är en dokumentärfilm som handlar om den palestinska byn Bi’lin på Västbanken, som har organiserat sig i ett ickevåldsmotstånd mot den israeliska ockupationen och rent konkret mot byggandet av muren på deras mark. Bi’lin riskerar att förlora över hälften av sin mark genom byggandet av muren och utvidgningen av en närliggande israelisk bosättning. I sina försök att motstå grävmaskiner, arresteringar och våld, konfronterar byborna armén genom kreativa ickevåldsliga demonstrationer. Shai Pollack kommer till en början till Bi’lin för att delta i protesterna men filmar även aktiviteterna som tar plats varje vecka och dokumenterar deras kamp.
Filmregissören Shai Pollack kommer tillsammans med två av filmens huvudpersoner, Wagee och Rani Bornat, till Sverige i samband med European Social Forum, för att visa och samtala runt filmen. Wagee och Rani kommer att berätta om sina erfarenheter av ickevåldsmotståndet mot muren som nu har pågått i tre år. Shai kommer att prata om sina erfarenheter som filmare och aktivist och hur filmen kom till i samarbetet med människorna i Bi’lin.
Efter European Social Forum kommer gästerna resa till Stockholm och Uppsala, för att även här prata om filmen och sitt ickevåldsmotstånd, och om hur det är att leva under ockupation. Håll utkik efter mer information.
Filmregissören Shai Pollack kommer tillsammans med två av filmens huvudpersoner, Wagee och Rani Bornat, till Sverige i samband med European Social Forum, för att visa och samtala runt filmen. Wagee och Rani kommer att berätta om sina erfarenheter av ickevåldsmotståndet mot muren som nu har pågått i tre år. Shai kommer att prata om sina erfarenheter som filmare och aktivist och hur filmen kom till i samarbetet med människorna i Bi’lin.
Efter European Social Forum kommer gästerna resa till Stockholm och Uppsala, för att även här prata om filmen och sitt ickevåldsmotstånd, och om hur det är att leva under ockupation. Håll utkik efter mer information.
torsdag 31 juli 2008
Murens dragning ändras vid Jayyous
Israels militär, IDF, har sagt att de ska riva och bygga om delar av murens dragning vid byn Jayyous, på Västbanken. Israeliska högsta domstolen dömde redan för två år sedan att dragningen av muren måste ändras, sedan dess har ingenting hänt då man tydligen inte kunnat enas om den nya dragningen. Härom dagen kom det dock ett uttalande om att man, militären, nu är redo att göra ändringar.
Det är bra att man nu anser sig villiga att ändra dragningen. Problemet är ju förstås att den nya dragningen inte heller kommer att följa gränsen utan fortfarande inkludera palestinsk mark på den västra sidan av muren. Endast en fjärdedel av marken som nu är på "fel" sida av muren kommer med omdragningen hamna på den palestinska sidan. Ca 6000 dunams och flera vattenkällor kommer fortfarande att vara på västra sidan av muren.
Muren, eller säkerhetsbarriären, byggs enligt Israel för att skydda landet mot terrorattacker från det palestinska området. Kritiker menar att det mer, eller åtminstone minst lika mycket, handlar om att roffa åt sig mark och vattenkällor. Murens dragning är nämligen nästan tre gånger så lång som själva gränsen och byggs i stort inne på ockuperat område.
I juli 2004 gjorde den Internationella Domstolen i Haag ett uttalande om muren, som kan sammanfattas såhär: All israelisk bebyggelse på ockuperat palestinskt område bryter mot folkrätten. Långa sträckor av muren går långt inne på palestinskt område. Byggandet av muren riskerar att skapa ett oåterkalleligt faktum där muren kommer att ses som den faktiska gränsen mellan Israel och Västbanken. Byggandet av muren hindrar även allvarligt palestiniernas rätt till självbestämmande.
Har man något sinne för konspirationsteorier ligger det nära till hands att se landstöld som den verkliga anledningen till byggandet av muren, annars borde det rimligtvis inte varit så svårt att bygga den på gränsen. Att bygga murar på din egen mark eller på själva gränsen är ju faktiskt tillåtet även om det är sorgligt och trist och fult. Inte folkrättsvidrigt som nu.
Risken med detta beslut, att dra om muren, är att debatten och kritiken tystnar. Att man tycker att byborna i Jayyous vunnit en seger. Risken är att omvärlden nu tycker att Israel tagit sitt ansvar genom att ändra dragningen, utan att inse hur minimal förändringen faktiskt är och hur mycket av palestiniernas mark som fortfarande hamnat på andra sidan...
Det är bra att man nu anser sig villiga att ändra dragningen. Problemet är ju förstås att den nya dragningen inte heller kommer att följa gränsen utan fortfarande inkludera palestinsk mark på den västra sidan av muren. Endast en fjärdedel av marken som nu är på "fel" sida av muren kommer med omdragningen hamna på den palestinska sidan. Ca 6000 dunams och flera vattenkällor kommer fortfarande att vara på västra sidan av muren.
Muren, eller säkerhetsbarriären, byggs enligt Israel för att skydda landet mot terrorattacker från det palestinska området. Kritiker menar att det mer, eller åtminstone minst lika mycket, handlar om att roffa åt sig mark och vattenkällor. Murens dragning är nämligen nästan tre gånger så lång som själva gränsen och byggs i stort inne på ockuperat område.
I juli 2004 gjorde den Internationella Domstolen i Haag ett uttalande om muren, som kan sammanfattas såhär: All israelisk bebyggelse på ockuperat palestinskt område bryter mot folkrätten. Långa sträckor av muren går långt inne på palestinskt område. Byggandet av muren riskerar att skapa ett oåterkalleligt faktum där muren kommer att ses som den faktiska gränsen mellan Israel och Västbanken. Byggandet av muren hindrar även allvarligt palestiniernas rätt till självbestämmande.
Har man något sinne för konspirationsteorier ligger det nära till hands att se landstöld som den verkliga anledningen till byggandet av muren, annars borde det rimligtvis inte varit så svårt att bygga den på gränsen. Att bygga murar på din egen mark eller på själva gränsen är ju faktiskt tillåtet även om det är sorgligt och trist och fult. Inte folkrättsvidrigt som nu.
Risken med detta beslut, att dra om muren, är att debatten och kritiken tystnar. Att man tycker att byborna i Jayyous vunnit en seger. Risken är att omvärlden nu tycker att Israel tagit sitt ansvar genom att ändra dragningen, utan att inse hur minimal förändringen faktiskt är och hur mycket av palestiniernas mark som fortfarande hamnat på andra sidan...
torsdag 24 juli 2008
Jag vill att ni läser...
Gideon Levys artikel Worse than Apartheid, om den sydafrikanska delegationen som spenderade några dagar på Västbanken och i Jerusalem för ett par veckor sedan. Delegationen bestod av 21 människorättsaktivister som alla varit aktiva i motståndet mot apartheid i sitt hemland: idag är de parlamentledamöter, domare från högsta domstolen, journalister, författare... både svarta och vita, varav hälften judar.
Artikeln beskriver deras besök i Nablus, den största staden tillika den mest avstängda på Västbanken. De passerade Huwarra-vägspärren, en av de sex vägspärrar som stänger av staden från omvärlden, där de människor som har rätt att lämna staden ändå förnedras dagligen. De reste även på de s k bypass-roads, som bara är till för armén och bosättarna, som skär sönder Västbanken och inte får användas av palestinier. De besökte den gamla stan, Casban, med flera hundra år gamla hus som sprejats fulla av kulhål och där hus raserats av bulldozers eller bombats.
Kanske känns artikeln extra stark eftersom jag själv besökte Nablus för två veckor sedan. Jag var på semester i Israel/Palestina för att träffa släkt och vänner och besökte bland annat Yanoun, den by jag var följeslagare i för två och ett halvt år. En av dagarna besökte jag Nablus och fick en guidad tur genom gamla stan av en student vid Al Najah-universitetet och jag var tvungen att passera Huwarra. Kanske kändes artikeln så stark för att den lyckas beskriva verkligheten och precis hur illa det är.
Jag vill inte skriva om de sydafrikanska delegaternas respons till vad de såg, utan föredrar att ni läser artikeln. Därför vidarebefordrar jag gärna artikeln till intresserade.
Artikeln beskriver deras besök i Nablus, den största staden tillika den mest avstängda på Västbanken. De passerade Huwarra-vägspärren, en av de sex vägspärrar som stänger av staden från omvärlden, där de människor som har rätt att lämna staden ändå förnedras dagligen. De reste även på de s k bypass-roads, som bara är till för armén och bosättarna, som skär sönder Västbanken och inte får användas av palestinier. De besökte den gamla stan, Casban, med flera hundra år gamla hus som sprejats fulla av kulhål och där hus raserats av bulldozers eller bombats.
Kanske känns artikeln extra stark eftersom jag själv besökte Nablus för två veckor sedan. Jag var på semester i Israel/Palestina för att träffa släkt och vänner och besökte bland annat Yanoun, den by jag var följeslagare i för två och ett halvt år. En av dagarna besökte jag Nablus och fick en guidad tur genom gamla stan av en student vid Al Najah-universitetet och jag var tvungen att passera Huwarra. Kanske kändes artikeln så stark för att den lyckas beskriva verkligheten och precis hur illa det är.
Jag vill inte skriva om de sydafrikanska delegaternas respons till vad de såg, utan föredrar att ni läser artikeln. Därför vidarebefordrar jag gärna artikeln till intresserade.
onsdag 16 juli 2008
Ny svensk strategi för stöd till Palestina
UD har tagit fram en ny svensk strategi för stödet till Palestina, som gäller från 1 juli 2008 till 31 december 2011. De specifika målen för den här strategin är att "främja fredsbyggande och fredsprocessen, samt att främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande." Inledningsvis skriver man att "ett framgångsrikt utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza förutsätter en politisk fredsprocess som baseras på folkrätten och syftar till en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten och upprättandet av en palestinsk stat."
So far so good, eller hur. En ganska bra analys hittills, enligt de flesta, skulle jag tro. Tyvärr genomsyras inte övrig text av andemeningen i dessa stora ord. Till exempel så nämns ordet "ockupation" endast fyra gånger i det 21 sidor långa dokumentet:
1. De utvecklingsmål som den palestinska myndigheten har tagit fram som prioriterade (demokratisk samhällsstyrning, social utveckling, ekonomisk utveckling och infrastruktur) "förutsätter framsteg i fredsprocessen, och lättnader i den israeliska ockupationsmakten" (s. 4). Lättnader? Den ska väl avslutas?
2. "Begränsningarna i rörelsefrihet och tillträde för personer och gods, och andra effekter av ockupationen är för närvarande de främsta hindren för handel, produktion och investeringsvilja." No shit, Sherlock! Därför ska "konkreta insatser ... göras för att utveckla kapaciteten inom det privata näringslivet och öka palestinskt deltagande i internationell handel"... Det står något mer i samma stycke om att Sverige ska sträva efter att "uppnå ökat kvinnligt deltagande i näringslivet"... (s. 8) Så vad är det Sverige säger att vi ska göra, minska begränsningarna i rörelsefriheten? Ta bort en vägspärr?
3. Under rubriken "sammanfattande landanalys" står det informerande om att "folkrätten, inklusive den internationella humanitära rätten som reglerar förhållandet mellan en ockupationsmakt och den ockuperande befolkningen, är de jure fullt tillämplig i de ockuperade palestinska områdena" (s. 14). (OK, orättvist av mig att säga att ordet ockupation nämns bara fyra gånger när de faktiskt fick med "ockuperade" två gånger i den här meningen. Det ordet nämns faktiskt ytterligare två gånger i texten, samt ytterligare en gång i en fotnot. Inte illa pinkat.)
4. Sist men inte minst, under rubriken "sammanfattande landanalys" står det också: "Som ockupationsmakt har Israel, enligt den fjärde Genèvekonventionen, inte bara skyldighet att ombesörja den palestinska befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska behov, utan även tillåta humanitär verksamhet inom ockuperat område." (s. 14) Här nämns ingenting om att det internationella samfundet, dvs bland annat Sverige, har en skyldighet att respektera och även garantera respekten för att folkrätten efterlevs. I hela världen, inte bara i vårt eget land.
Det grundläggande problemet med den här texten är att det inte framgår klart och tydligt att ockupationen är det stora hindret till en positiv utveckling i Palestina och att huvudmålet med den svenska strategin därför rimligtvis bör vara att arbeta för ett upphörande av ockupationen och en rättvis fred genom förhandlingar. I den förklarande texten om att "främja fredsprocessen och fredsbyggande" är målen att stärka den palestinska förhandlingskapaciteten, stärkta freds- och försoningsprocesser baserade på folkrätten, "ökat förtroende och samarbetstillfällen mellan israeler och palestinier" och ökat kvinnligt deltagande (s. 6).
Det står vad jag kan se ingenting om vårt ansvar att sätta press på Israel som ockupationsmakt. Det står heller inte någonting om att en stor satsning på humanitärt stöd, utan effektivt fredsbyggande, de facto bidrar till att upprätthålla status quo, även om detta inte är syftet med stödet. Det står att man ska sträva efter att öka biståndets effektivitet, vilket rimligtvis borde resultera i ett större engagemang för att avsluta konflikten.
Sverige har aldrig tidigare gett så här stort stöd till Västbanken och Gaza och jag uppskattar engagemanget. Vad jag ifrågasätter är den politiska viljan att faktiskt bidra till en rättvis fred i regionen, för alla parter. Jag hoppas att Sverige i handling under de kommande tre åren inte förblir lika tandlöst som det här dokumentet indikerar.
So far so good, eller hur. En ganska bra analys hittills, enligt de flesta, skulle jag tro. Tyvärr genomsyras inte övrig text av andemeningen i dessa stora ord. Till exempel så nämns ordet "ockupation" endast fyra gånger i det 21 sidor långa dokumentet:
1. De utvecklingsmål som den palestinska myndigheten har tagit fram som prioriterade (demokratisk samhällsstyrning, social utveckling, ekonomisk utveckling och infrastruktur) "förutsätter framsteg i fredsprocessen, och lättnader i den israeliska ockupationsmakten" (s. 4). Lättnader? Den ska väl avslutas?
2. "Begränsningarna i rörelsefrihet och tillträde för personer och gods, och andra effekter av ockupationen är för närvarande de främsta hindren för handel, produktion och investeringsvilja." No shit, Sherlock! Därför ska "konkreta insatser ... göras för att utveckla kapaciteten inom det privata näringslivet och öka palestinskt deltagande i internationell handel"... Det står något mer i samma stycke om att Sverige ska sträva efter att "uppnå ökat kvinnligt deltagande i näringslivet"... (s. 8) Så vad är det Sverige säger att vi ska göra, minska begränsningarna i rörelsefriheten? Ta bort en vägspärr?
3. Under rubriken "sammanfattande landanalys" står det informerande om att "folkrätten, inklusive den internationella humanitära rätten som reglerar förhållandet mellan en ockupationsmakt och den ockuperande befolkningen, är de jure fullt tillämplig i de ockuperade palestinska områdena" (s. 14). (OK, orättvist av mig att säga att ordet ockupation nämns bara fyra gånger när de faktiskt fick med "ockuperade" två gånger i den här meningen. Det ordet nämns faktiskt ytterligare två gånger i texten, samt ytterligare en gång i en fotnot. Inte illa pinkat.)
4. Sist men inte minst, under rubriken "sammanfattande landanalys" står det också: "Som ockupationsmakt har Israel, enligt den fjärde Genèvekonventionen, inte bara skyldighet att ombesörja den palestinska befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska behov, utan även tillåta humanitär verksamhet inom ockuperat område." (s. 14) Här nämns ingenting om att det internationella samfundet, dvs bland annat Sverige, har en skyldighet att respektera och även garantera respekten för att folkrätten efterlevs. I hela världen, inte bara i vårt eget land.
Det grundläggande problemet med den här texten är att det inte framgår klart och tydligt att ockupationen är det stora hindret till en positiv utveckling i Palestina och att huvudmålet med den svenska strategin därför rimligtvis bör vara att arbeta för ett upphörande av ockupationen och en rättvis fred genom förhandlingar. I den förklarande texten om att "främja fredsprocessen och fredsbyggande" är målen att stärka den palestinska förhandlingskapaciteten, stärkta freds- och försoningsprocesser baserade på folkrätten, "ökat förtroende och samarbetstillfällen mellan israeler och palestinier" och ökat kvinnligt deltagande (s. 6).
Det står vad jag kan se ingenting om vårt ansvar att sätta press på Israel som ockupationsmakt. Det står heller inte någonting om att en stor satsning på humanitärt stöd, utan effektivt fredsbyggande, de facto bidrar till att upprätthålla status quo, även om detta inte är syftet med stödet. Det står att man ska sträva efter att öka biståndets effektivitet, vilket rimligtvis borde resultera i ett större engagemang för att avsluta konflikten.
Sverige har aldrig tidigare gett så här stort stöd till Västbanken och Gaza och jag uppskattar engagemanget. Vad jag ifrågasätter är den politiska viljan att faktiskt bidra till en rättvis fred i regionen, för alla parter. Jag hoppas att Sverige i handling under de kommande tre åren inte förblir lika tandlöst som det här dokumentet indikerar.
lördag 12 juli 2008
The Heart of Jenin
On Thursday the Jerusalem film festival 2008 started and I have carefully looked through all the 200-something films that I won't be able to see, since I am going home already on Tuesday. However, there was on film that I am very happy I went to see yesterday: The Heart of Jenin.
Two and a half year ago, a 12 year old Palestinian boy, Ahmed Khatib, from Jenin was shot by an Israeli soldier when he was out playing with a toy gun. When he was found he was still alive and was rushed to a hospital in Israel, where he was declared dead. His parents then, after talking with a nurse at the hospital, decided to donate his organ. There were six recipients of his organs, all living inside Israel.
The story made the news when it happened and I have heard about it several times, from different sources. An Israeli documentary filmer contacted the family immediately and the film was shown for the first time in public yesterday, at the Cinemateque here in Jerusalem.
The documentary follows the family of Ahmed Khatib, mainly the father Ismael, as well as three of the children who received his organs, and their families. One of the recipients, the youngest, died during surgery and the other two decided to be anonymous. The father has kept in touch with all of them and in the film visits them inside Israel.
I really recommend everyone to see this film. I cried (which I always do) a lot, and I think it was very very beautiful and well made. At the screening yesterday, Ismael Khatib and two of the children were at the Cinemateque and they got a five minute standing ovation when they got up together with the producer and the director and others on stage. Thinking about all the hatred, suspicision and mistrust down here, this place needs more movies like this one.
Two and a half year ago, a 12 year old Palestinian boy, Ahmed Khatib, from Jenin was shot by an Israeli soldier when he was out playing with a toy gun. When he was found he was still alive and was rushed to a hospital in Israel, where he was declared dead. His parents then, after talking with a nurse at the hospital, decided to donate his organ. There were six recipients of his organs, all living inside Israel.
The story made the news when it happened and I have heard about it several times, from different sources. An Israeli documentary filmer contacted the family immediately and the film was shown for the first time in public yesterday, at the Cinemateque here in Jerusalem.
The documentary follows the family of Ahmed Khatib, mainly the father Ismael, as well as three of the children who received his organs, and their families. One of the recipients, the youngest, died during surgery and the other two decided to be anonymous. The father has kept in touch with all of them and in the film visits them inside Israel.
I really recommend everyone to see this film. I cried (which I always do) a lot, and I think it was very very beautiful and well made. At the screening yesterday, Ismael Khatib and two of the children were at the Cinemateque and they got a five minute standing ovation when they got up together with the producer and the director and others on stage. Thinking about all the hatred, suspicision and mistrust down here, this place needs more movies like this one.
onsdag 2 juli 2008
Say again, who is the dangerous criminal?
For the past couple of months, Breaking the Silence has not been able to enter Hebron with their weekly tours of Israelis and foreigners. The reason stated is that the organisation is dangerous and the members, especially Yehuda Shaul, the director, are criminals.
Says who?
The settlers in Hebron. Who are among the most violent and fundamental persons in this conflict. Just watch the documentary "Inside God's bunker" and you'll understand what I mean. The filmer meet and interview the settlers, thus, whatever is said in that film are their words, not propaganda against them. Period.
So the settlers in Hebron claims that Yehuda Shaul is a dangerous criminal. What's so problematic about that? Couldn't he just avoid the place and in that way be safe?
This is not about him being safe, this is more than anything else a propaganda war, where the peaceniks, the good guys, the solution oriented (call them whatever you want) are seen as the enemy, as anti-Israeli, as, at the best, naive. It somehow reminds me about 1984 and the reconstruction of language....
The settlers in Hebron are approximately 600 people, at least half of them children. Why bother about them? OK, they're fanatics, but so what? They're so few, and Israel is a democracy so therefore the state can and wants to control these fanatic elements in order to protect the civilian population.
Or so I'd like to believe. The police based in Hebron now quotes the settlers and use their arguments to block the Breaking the Silence tours. The attorney general in Israel said, off the record, that even if the Supreme court rules against the behaviour of the settlers and the police in Hebron, they will be ignored. OK, that was at least partly commonly known, but stated that directly....?
More people need to join the tours to Hebron. And to give Yehuda and the rest of the guys support. I hope they'll be safe. I hope they'll not be discouraged to continue working for change. Go to http://www.breakingthesilence.org/, for more information about their work.
Says who?
The settlers in Hebron. Who are among the most violent and fundamental persons in this conflict. Just watch the documentary "Inside God's bunker" and you'll understand what I mean. The filmer meet and interview the settlers, thus, whatever is said in that film are their words, not propaganda against them. Period.
So the settlers in Hebron claims that Yehuda Shaul is a dangerous criminal. What's so problematic about that? Couldn't he just avoid the place and in that way be safe?
This is not about him being safe, this is more than anything else a propaganda war, where the peaceniks, the good guys, the solution oriented (call them whatever you want) are seen as the enemy, as anti-Israeli, as, at the best, naive. It somehow reminds me about 1984 and the reconstruction of language....
The settlers in Hebron are approximately 600 people, at least half of them children. Why bother about them? OK, they're fanatics, but so what? They're so few, and Israel is a democracy so therefore the state can and wants to control these fanatic elements in order to protect the civilian population.
Or so I'd like to believe. The police based in Hebron now quotes the settlers and use their arguments to block the Breaking the Silence tours. The attorney general in Israel said, off the record, that even if the Supreme court rules against the behaviour of the settlers and the police in Hebron, they will be ignored. OK, that was at least partly commonly known, but stated that directly....?
More people need to join the tours to Hebron. And to give Yehuda and the rest of the guys support. I hope they'll be safe. I hope they'll not be discouraged to continue working for change. Go to http://www.breakingthesilence.org/, for more information about their work.
Award winning journalist beaten and harassed
Yesterday it became very clear why no news are good news. Whenever news arrived they were everything but good. The most shocking one was reading about Mohammed Omer being beaten and harassed at the Allenby bridge checkpoint returning from Europe to Gaza a few days ago.
Mohammed Omer is quite an impressive guy, 24 years old and has worked as an independent journalist since he was 17. He writes for Washington Report, among others. He was just awarded one of the most prestigious awards for war correspondence and he is the first non-Ango-Saxon person to get it. He managed to get out of Gaza with the help of the Dutch embassy, so he could collect the award in the UK but also do a small speaking tour, in Sweden, and other countries. He spoke in the Swedish parliament, as well as in a few other places.
When he got back to Palestine last week, from Jordan, the border police strip searched him interrogated him for several hours. When he left custody he was taken straight to hospital, since he was in quite a bad shape. Apparently he had a few broken ribs and besides being dragged on the floor completely naked in front of other people he had also vomited and fainted.
The Dutch diplomates took him straight to a hospital after he was released and he was interviewed about his injuries. The border polices replied that he was searched because they suspected that he had been in contact with "hostile elements" while abroad, and concerning the injuries, he got that from losing his balance and falling on the floor. An internal investigation will take place, according to them.
How the hell do you vomit and break ribs from losing your balance?
The only positive thing I can see in all this, is that Mohammed has enough foreign friends that this will get at least some attention abroad.
(Writing this in English since I'm in Jerusalem and don't have a Swedish keyboard.)
Mohammed Omer is quite an impressive guy, 24 years old and has worked as an independent journalist since he was 17. He writes for Washington Report, among others. He was just awarded one of the most prestigious awards for war correspondence and he is the first non-Ango-Saxon person to get it. He managed to get out of Gaza with the help of the Dutch embassy, so he could collect the award in the UK but also do a small speaking tour, in Sweden, and other countries. He spoke in the Swedish parliament, as well as in a few other places.
When he got back to Palestine last week, from Jordan, the border police strip searched him interrogated him for several hours. When he left custody he was taken straight to hospital, since he was in quite a bad shape. Apparently he had a few broken ribs and besides being dragged on the floor completely naked in front of other people he had also vomited and fainted.
The Dutch diplomates took him straight to a hospital after he was released and he was interviewed about his injuries. The border polices replied that he was searched because they suspected that he had been in contact with "hostile elements" while abroad, and concerning the injuries, he got that from losing his balance and falling on the floor. An internal investigation will take place, according to them.
How the hell do you vomit and break ribs from losing your balance?
The only positive thing I can see in all this, is that Mohammed has enough foreign friends that this will get at least some attention abroad.
(Writing this in English since I'm in Jerusalem and don't have a Swedish keyboard.)
torsdag 26 juni 2008
Biståndsministern läser Amartya Sen
PGU, politik för global utveckling, har nämnts åtskilliga gånger här. Inte minst har jag kritiserat den bristande implementeringen av PGU, där mycket har lämnats att önska fast den antogs av riksdagen redan 2003. Nu har biståndsminister Gunilla Carlsson, blivit samordningsansvarig för implementeringen av PGU och menar, enligt en artikel i Omvärlden (4/2008) att det "hittills har ... saknats både ägarskap och förståelse för hur PGU s¨ka omsättas i praktiken."
Bra så!
"I den genomförandefas som väntar efter riksdagsbehandlinngen i höst ska PGU bli en gemensam fråga för hela regeringen."
Bra så! Inte en dag för tidigt. I höst blir det alltså upp till bevis.
I "En ny utvecklingspolitik - med friheten i centrum" ställer sig Gunilla Carlsson "helhjärtat bakom den syn på global utveckling som fastställdes av riksdagen 2003" (Omvärlden 4/2008)och kritiserar den tidigare bristande implementeringen hårt. "Det har i praktiken handlat om läpparnas bekännelse av samstämmighet mellan olika politikerområden." Hon menar även att nuvarande regering ska ändra på detta.
Bra så!
Om det är sant. Jag skulle så gärna vilja säga att mina förväntningar nu är skyhöga och att jag känner mig förtröstansfull att svenskt bistånd är i så goda händer. Tyvärr har nuvarande regeringen hittils inte visat på någon samstämmighet där rättighetsperspektivet och den fattiga människans behov ställs i fokus, så som PGU fastslår. Att detta ska ändras nu, är jag tyvärr tveksam till.
Att Gunilla Carlsson läser och verkar uppskatta Amartya Sen länns dock lite hoppfullt och jag tillåter mig ändå att känna viss förväntan inför höstens utlovade samordning kring PGU.
Bra så!
"I den genomförandefas som väntar efter riksdagsbehandlinngen i höst ska PGU bli en gemensam fråga för hela regeringen."
Bra så! Inte en dag för tidigt. I höst blir det alltså upp till bevis.
I "En ny utvecklingspolitik - med friheten i centrum" ställer sig Gunilla Carlsson "helhjärtat bakom den syn på global utveckling som fastställdes av riksdagen 2003" (Omvärlden 4/2008)och kritiserar den tidigare bristande implementeringen hårt. "Det har i praktiken handlat om läpparnas bekännelse av samstämmighet mellan olika politikerområden." Hon menar även att nuvarande regering ska ändra på detta.
Bra så!
Om det är sant. Jag skulle så gärna vilja säga att mina förväntningar nu är skyhöga och att jag känner mig förtröstansfull att svenskt bistånd är i så goda händer. Tyvärr har nuvarande regeringen hittils inte visat på någon samstämmighet där rättighetsperspektivet och den fattiga människans behov ställs i fokus, så som PGU fastslår. Att detta ska ändras nu, är jag tyvärr tveksam till.
Att Gunilla Carlsson läser och verkar uppskatta Amartya Sen länns dock lite hoppfullt och jag tillåter mig ändå att känna viss förväntan inför höstens utlovade samordning kring PGU.
tisdag 3 juni 2008
Kollektiv bestraffning bör dissas imorgon
För ett par år sedan köpte jag på uppdrag av E en bok till hennes blivande man i Australien, om Sverige och svenskarna, för att han kanske skulle uppskatta de eventuella kulturkrockarna mer som mjuka och och sköna i-bumpningar. Boken, vars namn är som bortblåst, var skriven av några personer med utländsk bakgrund som är bosatta här och gifta med svenskar. Även kommentarer från de svenska "hälfterna" fanns med. Tjuvläste förstås boken innan jag gav bort den och förutom de småinurliga leenden som producerades när jag begrundade mina egna och mina medmänniskors egenskaper genom ett kulturellt filter, är det jag bäst kommer ihåg från boken avsnittet om relationen mellan stat och medborgare i det här landet.
Alltså, detta är en charm-rolig bok om kulturella särdrag baserade på några personers iakttagelser och inte på mer "vetenskapliga fakta" än så, so don't quote me on this, men skribenterna verkade iallafall alla vara förvånade, imponerande och kanske framförallt fascinerade av det stora förtroende som de upplevde finns mellan stat och medborgare. Där grundförutsättningen verkar vara att vi kan lita på varandra. Vilket skapar förutsättningar för ett öppet, generöst och empatiskt samhälle, baserad på en tro att alla vill vara goda medborgare (läs: människor) och att statens roll och vilja är att värna om och garantera människors väl och ve.
Detta "väl och ve" förknippas ofta, och definitivt i den här texten, som nära förknippat med välfärd. Som är nära kopplat till idén om att alla de som kan, bidrar efter förmåga, och att alla de andra som under en viss period inte kan bidra, får det stöd de behöver för att ändå kunna ha ett värdigt (inte enbart drägligt) liv. Att inte kunna bidra nu = under en viss period, kan bero på flera faktorer eller faser i livet: barn i dagisåldern och skolåldern, universitetsstudenter, arbetslösa, föräldralediga, sjukskrivna (korttids- eller långtids-) och pensionärer.
Imorgon röstar riksdagen om regeringens förslag på ny, drastiskt försämrad sjukförsäkring. Ett förslag som visar på en bristande förtroende från statens håll gentemot medborgarna. Som kommer att leda till, ifall det röstas igenom, en fortsatt nedmontering av välfärden, och därmed drabba vårt väl och ve negativt. Jag skriver vårt, eftersom jag är övertygad om att samhället som helhet (större än summan av individerna som ingår i det) mår bättre om individernas väl och ve värnas om och kan garanteras. Och därför att jag inte vet när jag kommer att vara i en sits då jag behöver det här stödet.
Resultatet kommer tyvärr bli att en mängd människor slås ut. Och att dessa människor får det ännu svårare att återigen bli en av de "produktiva", de som premieras. Dessa människor som behöver och förtjänar stöd, inte bespottning. Det kanske finns enstaka fuskare, som inte förtjänar förtroendet som vårt system ger dem, men kollektiv bestraffning är förbjudet inte endast i svensk lagstiftning utan även enligt internationell rätt.
Ett exempel på vad förslaget innebär: en sjukskriven måste efter 181 dagar acceptera vilket som helst arbete, oavsett utbildning, bostadsort eller andra faktorer. Vägrar man t ex flytta förlorar man sjukpenningen. Jag tror inte att jag behöver måla upp några tänkbara scenarior för att exemplifiera vad detta kommer att innebära för mängder av människor.
Läskigt, läskigt som fan. Uppmana era politiker att rösta NEJ och håll tummarna. Hårt.
Alltså, detta är en charm-rolig bok om kulturella särdrag baserade på några personers iakttagelser och inte på mer "vetenskapliga fakta" än så, so don't quote me on this, men skribenterna verkade iallafall alla vara förvånade, imponerande och kanske framförallt fascinerade av det stora förtroende som de upplevde finns mellan stat och medborgare. Där grundförutsättningen verkar vara att vi kan lita på varandra. Vilket skapar förutsättningar för ett öppet, generöst och empatiskt samhälle, baserad på en tro att alla vill vara goda medborgare (läs: människor) och att statens roll och vilja är att värna om och garantera människors väl och ve.
Detta "väl och ve" förknippas ofta, och definitivt i den här texten, som nära förknippat med välfärd. Som är nära kopplat till idén om att alla de som kan, bidrar efter förmåga, och att alla de andra som under en viss period inte kan bidra, får det stöd de behöver för att ändå kunna ha ett värdigt (inte enbart drägligt) liv. Att inte kunna bidra nu = under en viss period, kan bero på flera faktorer eller faser i livet: barn i dagisåldern och skolåldern, universitetsstudenter, arbetslösa, föräldralediga, sjukskrivna (korttids- eller långtids-) och pensionärer.
Imorgon röstar riksdagen om regeringens förslag på ny, drastiskt försämrad sjukförsäkring. Ett förslag som visar på en bristande förtroende från statens håll gentemot medborgarna. Som kommer att leda till, ifall det röstas igenom, en fortsatt nedmontering av välfärden, och därmed drabba vårt väl och ve negativt. Jag skriver vårt, eftersom jag är övertygad om att samhället som helhet (större än summan av individerna som ingår i det) mår bättre om individernas väl och ve värnas om och kan garanteras. Och därför att jag inte vet när jag kommer att vara i en sits då jag behöver det här stödet.
Resultatet kommer tyvärr bli att en mängd människor slås ut. Och att dessa människor får det ännu svårare att återigen bli en av de "produktiva", de som premieras. Dessa människor som behöver och förtjänar stöd, inte bespottning. Det kanske finns enstaka fuskare, som inte förtjänar förtroendet som vårt system ger dem, men kollektiv bestraffning är förbjudet inte endast i svensk lagstiftning utan även enligt internationell rätt.
Ett exempel på vad förslaget innebär: en sjukskriven måste efter 181 dagar acceptera vilket som helst arbete, oavsett utbildning, bostadsort eller andra faktorer. Vägrar man t ex flytta förlorar man sjukpenningen. Jag tror inte att jag behöver måla upp några tänkbara scenarior för att exemplifiera vad detta kommer att innebära för mängder av människor.
Läskigt, läskigt som fan. Uppmana era politiker att rösta NEJ och håll tummarna. Hårt.
måndag 2 juni 2008
Wannabe Blackwaters, någon?
Idag lanserade Krf en rapport om svenska privata säkerhetsföretag (PSF) "Säkerhet på export - om svenska säkerhetsföretag utan demokratisk kontroll". Syftet har varit att försöka få en överblick över den här branschen och att se studien som en introduktion till vidare diskussion om problematiken som omger den. Utgångspunkten har varit det vidgade säkerhetsbegreppet (mänsklig säkerhet) och rapporten inleds med frågorna: "vad innebär det att människor är säkra?", "vad minskar respektive ökar människors säkerhet?" och "vems säkerhet räknas?"
Förekomsten av PSF har väl främst uppmärksammats i och med krigen i Irak och Afganistan, och då främst i samband med Blackwater-skandalen i sept 2007 (?) då anställda vid detta amerikanska PSF sköt ihjäl 17 civila irakier. Händelsen ställde många frågor på sin spets, framförallt frågan om demokratisk kontroll och möjligheten att utkräva ansvar när brott begås av privata företag i högriskområden, och de privata företagens påverkan på den lokala konfliktdynamiken. Alla aktörer som befinner sig i en väpnad konflikt påverkar konflikten, och minimikravet vore att de externa aktörer som kommer in gör en konfliktkonsekvensbedömning (KKB) för att åtminstone se till att man inte riskerar att förlänga eller förvärra konflikten genom sin närvaro och sina aktiviteter.
Vad sysslar då dessa PSF med? De företag som finns i Sverige erbjuder framförallt olika konsulttjänster inom säkerhetsområdet såsom personskydd, förhandling och fritagning av gisslan, och utbildning för säkerhetstjänster. Hur stort detta problem är beror förstås på vad företagen säljer, de personer som utför tjänsterna och vem kunden/uppdragsgivaren är. I dagsläget finns det ingen egentlig kontroll från svenskt håll av dessa företag. Det finns heller ingen tillförlitlig eller konplett information tillgänglig om varken svenska eller utländska privata säkerhetsföretagens storlek, omsättning och internationella verksamhet.
Sverige har en tydlig och bra reglering när det gäller bevakningsföretag, vilket sköts av berörda länsstyrelser tillsammans med Rikspolisstyrelsen. Dock gäller inte det dessa PSF och detta kan förstås få allvarliga konsekvenser för alla inblandade, de anställda, företagen, civilbefolkningen i de högriskområden de är verksamma i, andra internationella aktörer såsom humanitära och biståndsorganisationer. Det skulle även kunna få negativa konsekvenser för svensk utrikes- och säkherhetspolitik, då de olika aktörernas roller och mandat är otydliga och kan vara svåra att hålla isär.
En ökad reglering och tydligare lagstiftning både på nationell och internationell nivå efterfrågas, samt en ökad transparens och dialog om den problematik som ställts upp, mellan alla berörda parter. Utvecklar gärna detta ytterligare vid annat tillfälle, tydligen tycker någon/några att jag skriver för långa inlägg...........
Eva Maria Sköld har skrivit studien och Folke Bernadotte-Akademin har gett oss finansiellt stöd. Under lanseringen presenterades studien och jag modererade en paneldebatt med representanter från Rikspolisstyrelsen, svenska Röda Korset och Justitieutskottet. Även representanter för Försvarsutskottet och de svenskaPSF som nämns i studien var inbjudna. Det går att ladda ner hela studien från www.krf.se för mer information.
Förekomsten av PSF har väl främst uppmärksammats i och med krigen i Irak och Afganistan, och då främst i samband med Blackwater-skandalen i sept 2007 (?) då anställda vid detta amerikanska PSF sköt ihjäl 17 civila irakier. Händelsen ställde många frågor på sin spets, framförallt frågan om demokratisk kontroll och möjligheten att utkräva ansvar när brott begås av privata företag i högriskområden, och de privata företagens påverkan på den lokala konfliktdynamiken. Alla aktörer som befinner sig i en väpnad konflikt påverkar konflikten, och minimikravet vore att de externa aktörer som kommer in gör en konfliktkonsekvensbedömning (KKB) för att åtminstone se till att man inte riskerar att förlänga eller förvärra konflikten genom sin närvaro och sina aktiviteter.
Vad sysslar då dessa PSF med? De företag som finns i Sverige erbjuder framförallt olika konsulttjänster inom säkerhetsområdet såsom personskydd, förhandling och fritagning av gisslan, och utbildning för säkerhetstjänster. Hur stort detta problem är beror förstås på vad företagen säljer, de personer som utför tjänsterna och vem kunden/uppdragsgivaren är. I dagsläget finns det ingen egentlig kontroll från svenskt håll av dessa företag. Det finns heller ingen tillförlitlig eller konplett information tillgänglig om varken svenska eller utländska privata säkerhetsföretagens storlek, omsättning och internationella verksamhet.
Sverige har en tydlig och bra reglering när det gäller bevakningsföretag, vilket sköts av berörda länsstyrelser tillsammans med Rikspolisstyrelsen. Dock gäller inte det dessa PSF och detta kan förstås få allvarliga konsekvenser för alla inblandade, de anställda, företagen, civilbefolkningen i de högriskområden de är verksamma i, andra internationella aktörer såsom humanitära och biståndsorganisationer. Det skulle även kunna få negativa konsekvenser för svensk utrikes- och säkherhetspolitik, då de olika aktörernas roller och mandat är otydliga och kan vara svåra att hålla isär.
En ökad reglering och tydligare lagstiftning både på nationell och internationell nivå efterfrågas, samt en ökad transparens och dialog om den problematik som ställts upp, mellan alla berörda parter. Utvecklar gärna detta ytterligare vid annat tillfälle, tydligen tycker någon/några att jag skriver för långa inlägg...........
Eva Maria Sköld har skrivit studien och Folke Bernadotte-Akademin har gett oss finansiellt stöd. Under lanseringen presenterades studien och jag modererade en paneldebatt med representanter från Rikspolisstyrelsen, svenska Röda Korset och Justitieutskottet. Även representanter för Försvarsutskottet och de svenskaPSF som nämns i studien var inbjudna. Det går att ladda ner hela studien från www.krf.se för mer information.
söndag 1 juni 2008
Världen är stor, och allt jag vill är att vara i Gröndal
Jag läser tidningen och nyheterna på nätet och känslan av att mycket är galet i världen. Som vanligt blir jag förstås upprörd, absolut, jag hoppas att jag aldrig slutar förfasas över orättvisor, galenskap och krig. Men till skillnad mot andra dagar förmår jag mig inte att uppbåda samma indignation över vad som händer. Sådana här dagar sträcker sig mitt fokus inte mycket längre än min stadsdel, Gröndal.
Gröndal är en plats för lyx i det lilla, med Mälaren som omsluter klipporna och inbjuder till dopp. Med bryggor och båtar som guppar i vattnet. Utsikt mot lummiga Stora Essingen, flashiga lägenheter med stora balkonger på Lilla Essingen, Smedsuddsbadet på Kungsholmen, gröna sköna Långholmen och stränderna utmed Reimersholme. Jag har svårt att tänka mig att någon annan stad kan konkurrera med Stockholm en så'n här dag.
Jag önskar mig: Fler sådana här dagar på året! Mer semester i Stockholm åt folket! Fler baddagar med vänner på bryggan! Längre sommarlov för vuxna! Mer skärgårdstid på sommaren!
kramar från lilla mig som är lycklig och nybadad
Gröndal är en plats för lyx i det lilla, med Mälaren som omsluter klipporna och inbjuder till dopp. Med bryggor och båtar som guppar i vattnet. Utsikt mot lummiga Stora Essingen, flashiga lägenheter med stora balkonger på Lilla Essingen, Smedsuddsbadet på Kungsholmen, gröna sköna Långholmen och stränderna utmed Reimersholme. Jag har svårt att tänka mig att någon annan stad kan konkurrera med Stockholm en så'n här dag.
Jag önskar mig: Fler sådana här dagar på året! Mer semester i Stockholm åt folket! Fler baddagar med vänner på bryggan! Längre sommarlov för vuxna! Mer skärgårdstid på sommaren!
kramar från lilla mig som är lycklig och nybadad
torsdag 29 maj 2008
Missförstå mig rätt
Att Sverige anordnar en internationell konferens om Irak är i sig inte ett problem. Att bjuda in det internationella samfundet för att tillsammans lösa de akuta problemen och förhoppningsvis även leta efter långsiktiga och hållbara lösningar är förstås bra. Irak behöver allt stöd de kan få, fred, stabilitet och utveckling är oerhört viktigt för vanliga människor, civilbefolkningen, och för hela regionen.
Däremot kritiserar jag Sveriges helt okritiska inställning till problemen och till USAs roll. Jag kritiserar det faktum att Sverige inte står upp för folkrätten och därmed är med och underminerar hela det internationella ramverk som reglerar staters och andra aktörers skyldigheter och rättigher i relation till varandra. Oavsett om det är fred eller krig.
Jag kritiserar även att det civila samhället helt har uteslutits från konferensen, från diskussionerna och processen om att hitta hållbara lösningar för Irak och dess befolkning. Som i så många andra konflikter. Jag kritiserar oviljan att lära sig från tidigare erfarenheter, om oförmågan att lösa konflikter med militära medel, om behovet av att inkludera civilbefolkningen i fredsprocesser, om oviljan att lösa konflikter innan de exploderat och därmed blivit tiofalt dyrare. Allt detta visar på att kortsiktiga intressen sätter agendan, istället för den irakiska befolknigens behov.
Jag kritiserar att man inte erkänner den akuta humanitära katastrofen i Irak för vad den är utan tjurskalligt fortsätter att upprepa Bushs mantra om att "det inte pågår någon väpnad konflikt i Irak." Vad är det då jag förväntar mig, jag som uppenbarligen har väldigt många åsikter om detta? Lite raka ryggar, tydlighet, klarsynthet och principer om fred och rättvisa skulle inte skada. Lite skön attityd, helt enkelt.
Däremot kritiserar jag Sveriges helt okritiska inställning till problemen och till USAs roll. Jag kritiserar det faktum att Sverige inte står upp för folkrätten och därmed är med och underminerar hela det internationella ramverk som reglerar staters och andra aktörers skyldigheter och rättigher i relation till varandra. Oavsett om det är fred eller krig.
Jag kritiserar även att det civila samhället helt har uteslutits från konferensen, från diskussionerna och processen om att hitta hållbara lösningar för Irak och dess befolkning. Som i så många andra konflikter. Jag kritiserar oviljan att lära sig från tidigare erfarenheter, om oförmågan att lösa konflikter med militära medel, om behovet av att inkludera civilbefolkningen i fredsprocesser, om oviljan att lösa konflikter innan de exploderat och därmed blivit tiofalt dyrare. Allt detta visar på att kortsiktiga intressen sätter agendan, istället för den irakiska befolknigens behov.
Jag kritiserar att man inte erkänner den akuta humanitära katastrofen i Irak för vad den är utan tjurskalligt fortsätter att upprepa Bushs mantra om att "det inte pågår någon väpnad konflikt i Irak." Vad är det då jag förväntar mig, jag som uppenbarligen har väldigt många åsikter om detta? Lite raka ryggar, tydlighet, klarsynthet och principer om fred och rättvisa skulle inte skada. Lite skön attityd, helt enkelt.
Kvinnor och fred i rapporteringen av krig
Härom veckan var jag på ett väldigt intressant seminarium som Kvinna till Kvinna anordnade, om svensk medias krigsrapportering och vilket utrymme kvinnor och fred får i denna rapportering. Som ni säkert kan gissa är det framförallt män som syns i rapporteringen, som subjekt, medan kvinnorna kanske syns och då nästan alltid som objekt. Och det skrivs förstås mycket mer om krig än om fred, troligen för att krig har ett större nyhetsvärde en fred, som faktiskt är normaltillståndet för de flesta länder. Och då kanske det inte är så konstigt. Däremot är det intressant att studera, som Kvinna till Kvinna har gjort, vad som skrivs om de konflikter som pågår, och då är fredsinitiativ eller fredsaktörer tyvärr väldigt osynliga.
"Vi måste ju prioritera att skriva om det som händer. Det är vårt huvudansvar som journalister." svarade de som kom från media och satt med i den panel som Kvinna till Kvinna inbjudit till. Företrädare för Svenska Dagbladet, TT och Sveriges Radio, som alla arbetar just med internationella nyheter. Gustav Fridolin från Kalla Fakta var den enda av paneldeltagarna som kunde och var intresserad av att problematisera detta ytterligare, men det kanske främst ha att göra med hans bakgrund inom politiken, mer än med Kalla Faktas inställning till detta fenomen.
Jag håller med om att medias uppgift är att, till stor del, rapportera om det som händer. Men problemet som Kvinna till Kvinna och flera av oss i publiken pekade på, är definitionen av "vad som händer". Enligt media generellt så definieras händelser i konflikt utifrån blod, död och bomber och lämnar väldigt lite utrymme för allt det andra som också händer i konflikter.
Som de flesta förhoppningsvis vet händer det mycket mer i konflikter, både "bra" och "dåliga" för konfliktdynamiken. Det finns t ex alltid individer och människor på alla sidor i en konflikt som arbetar för fred och dialog, och det finns alltid mötesplatser där människor möts utan att ha ihjäl varandra. En viktig del i fredsarbete handlar ju om hur dessa människor, grupper, platser och andra "connectors" kan stärkas och hur det som är "dividers" i ett samhälle kan försvagas eller marginaliseras.
Och jag skulle verkligen uppskatta en viktning av "händelser" i konflikt, gjord av media, där de har en förmåga och vilja att lyfta upp händelser som har en större betydelse för konfliktdynamiken än enbart våldsamma attacker, som tyvärr inte ger oss mer kunskap om en konflikt än antalet döda på en specifik plats under en specifik dag. Ytterligare ett exempel från Sudan är den folkräkning som genomfördes i april och som knappt nämndes över huvud taget i svensk media, men som har en oerhört viktig roll för ett framtida fredligt och demokratiskt Sudan. Istället rapporterades det om en regim-understödd attack i Darfur med sju döda. Dessa sju döda är sju döda för mycket, men om inte omvärlden förstår konflikten i Darfur och hur den är ihopkopplad med övriga landet så kan det internationella samfundet heller inte förväntas ta sitt ansvar för att avsluta den här konflikten. Och då kommer vi tyvärr få många fler döda än de som redan har fallit offer för våldet. Ur det här perspektivet vill jag att media rapporterar om vad som "händer" i konflikter.
"Vi måste ju prioritera att skriva om det som händer. Det är vårt huvudansvar som journalister." svarade de som kom från media och satt med i den panel som Kvinna till Kvinna inbjudit till. Företrädare för Svenska Dagbladet, TT och Sveriges Radio, som alla arbetar just med internationella nyheter. Gustav Fridolin från Kalla Fakta var den enda av paneldeltagarna som kunde och var intresserad av att problematisera detta ytterligare, men det kanske främst ha att göra med hans bakgrund inom politiken, mer än med Kalla Faktas inställning till detta fenomen.
Jag håller med om att medias uppgift är att, till stor del, rapportera om det som händer. Men problemet som Kvinna till Kvinna och flera av oss i publiken pekade på, är definitionen av "vad som händer". Enligt media generellt så definieras händelser i konflikt utifrån blod, död och bomber och lämnar väldigt lite utrymme för allt det andra som också händer i konflikter.
Som de flesta förhoppningsvis vet händer det mycket mer i konflikter, både "bra" och "dåliga" för konfliktdynamiken. Det finns t ex alltid individer och människor på alla sidor i en konflikt som arbetar för fred och dialog, och det finns alltid mötesplatser där människor möts utan att ha ihjäl varandra. En viktig del i fredsarbete handlar ju om hur dessa människor, grupper, platser och andra "connectors" kan stärkas och hur det som är "dividers" i ett samhälle kan försvagas eller marginaliseras.
Och jag skulle verkligen uppskatta en viktning av "händelser" i konflikt, gjord av media, där de har en förmåga och vilja att lyfta upp händelser som har en större betydelse för konfliktdynamiken än enbart våldsamma attacker, som tyvärr inte ger oss mer kunskap om en konflikt än antalet döda på en specifik plats under en specifik dag. Ytterligare ett exempel från Sudan är den folkräkning som genomfördes i april och som knappt nämndes över huvud taget i svensk media, men som har en oerhört viktig roll för ett framtida fredligt och demokratiskt Sudan. Istället rapporterades det om en regim-understödd attack i Darfur med sju döda. Dessa sju döda är sju döda för mycket, men om inte omvärlden förstår konflikten i Darfur och hur den är ihopkopplad med övriga landet så kan det internationella samfundet heller inte förväntas ta sitt ansvar för att avsluta den här konflikten. Och då kommer vi tyvärr få många fler döda än de som redan har fallit offer för våldet. Ur det här perspektivet vill jag att media rapporterar om vad som "händer" i konflikter.
onsdag 28 maj 2008
Min naivitet botas med myrsteg
Jag måste erkänna att jag faktiskt blev förvånad när jag härom veckan läste att Sverige planerade en Irakkonferens som infaller imorgon. En konferens om ett krig som ingen gillar förutom vår utrikesminister. Om ett land varifrån vi tar emot mer flyktingar än något annat land i Europa eller USA. I ett land vars Migrationsverk hävdar att det inte pågår en väpnad konflikt och därför har börjat skicka till flyktingar till. Och vår statsminister pratar om att konferensen är ett "myrsteg" i rätt riktning. Hm, jag kanske inte alls borde bli förvånad, möjligen över min egen naivitet.
Sverige ska arbeta för fred och säkhert i världen, samtidigt som vi är en av världens största vapenexportörer, vilket förstås rimmar illa. Trots denna motsättning, åtnjuter Sverige ett relativt stort förtroende runtom i världen. Kanske beror det på den långa freden eller minnet av Olof Palmes starka kritik mot USAs krig i Vietnam. Vi borde värna mer om detta förtroende och höga anseende.
Det förtroendet kan knappast vara ett resultat av rådande politik, där regeringen verkar närma sig USA när det gäller utrikespolitiken: analysen att det nu inte pågår en väpnad konflikt där, Carl Bildts öppna stöd för USAs invasion i Irak, vissa folkpartister som inför invasionen gick ett steg längre och förespråkade ett svenskt deltagande i invasionen.
Med tanke på läget i Irak känns det minst sagt konstigt att ordna en konferens, med Condoleezza Rice som en av huvudtalarna, visserligen bredvid FNs generalsekreterare och Iraks premiärminister, som risker att "bidra till att ge legitimitet åt USAs agerande" som socialdemokraterna Urban Ahlin och Peter Weiderud skriver i Svenska Dagbladet idag, den 28 maj. "Den svenska regeringens tystnad inför våldet i Irak och USAs ansvar är fullständigt oacceptabel."
Vidare skriver de i debattinlägget att "Sverige ska inte medverka till att USAs sätt att karaktärisera läget i Irak får internationellt erkännande. Motståndet mot USA-koalitionen i Irak är så stort och så utbrett att det inte på ett trovärdigt sätt kan avfärdas enbart som terrorism." Även de våldshandlingar som ibland kan ses som legitima inom ramen för folkrätten måste karaktäriseras av "nödvändighet" och "proportionalitet", där nödvändighet syftar på att alla andra alternativ ska vara uttömda innan våld kan användas och vad man menar med proportionalitet borde vara ganska uppenbart.
Dessutom, är fredsopinionen i Sverige såpass stark att det tillsammans med i sig borde vara tillräckligt för våra politiker att ta en tydlig ställning emot kriget, påtala de regionala och globala risker som är en konsekvens av kriget och uppmana koalitionen att ta ansvar för den humanitära katastrofen och den framtida demokratiska utvecklingen i Irak.
Konferensen betalas dessutom bland annat av biståndspengar och jag undrar förstås, som vanligt hur man motiverar detta som en effektivisering av biståndet, samtidigt som de jämförelsevis väldigt kostnadseffektiva folkrörelserna ständigt har fått mindre att röra sig med, sedan den här regeringens tillträde. Men det är en annan diskussion...
Sverige ska arbeta för fred och säkhert i världen, samtidigt som vi är en av världens största vapenexportörer, vilket förstås rimmar illa. Trots denna motsättning, åtnjuter Sverige ett relativt stort förtroende runtom i världen. Kanske beror det på den långa freden eller minnet av Olof Palmes starka kritik mot USAs krig i Vietnam. Vi borde värna mer om detta förtroende och höga anseende.
Det förtroendet kan knappast vara ett resultat av rådande politik, där regeringen verkar närma sig USA när det gäller utrikespolitiken: analysen att det nu inte pågår en väpnad konflikt där, Carl Bildts öppna stöd för USAs invasion i Irak, vissa folkpartister som inför invasionen gick ett steg längre och förespråkade ett svenskt deltagande i invasionen.
Med tanke på läget i Irak känns det minst sagt konstigt att ordna en konferens, med Condoleezza Rice som en av huvudtalarna, visserligen bredvid FNs generalsekreterare och Iraks premiärminister, som risker att "bidra till att ge legitimitet åt USAs agerande" som socialdemokraterna Urban Ahlin och Peter Weiderud skriver i Svenska Dagbladet idag, den 28 maj. "Den svenska regeringens tystnad inför våldet i Irak och USAs ansvar är fullständigt oacceptabel."
Vidare skriver de i debattinlägget att "Sverige ska inte medverka till att USAs sätt att karaktärisera läget i Irak får internationellt erkännande. Motståndet mot USA-koalitionen i Irak är så stort och så utbrett att det inte på ett trovärdigt sätt kan avfärdas enbart som terrorism." Även de våldshandlingar som ibland kan ses som legitima inom ramen för folkrätten måste karaktäriseras av "nödvändighet" och "proportionalitet", där nödvändighet syftar på att alla andra alternativ ska vara uttömda innan våld kan användas och vad man menar med proportionalitet borde vara ganska uppenbart.
Dessutom, är fredsopinionen i Sverige såpass stark att det tillsammans med i sig borde vara tillräckligt för våra politiker att ta en tydlig ställning emot kriget, påtala de regionala och globala risker som är en konsekvens av kriget och uppmana koalitionen att ta ansvar för den humanitära katastrofen och den framtida demokratiska utvecklingen i Irak.
Konferensen betalas dessutom bland annat av biståndspengar och jag undrar förstås, som vanligt hur man motiverar detta som en effektivisering av biståndet, samtidigt som de jämförelsevis väldigt kostnadseffektiva folkrörelserna ständigt har fått mindre att röra sig med, sedan den här regeringens tillträde. Men det är en annan diskussion...
torsdag 15 maj 2008
Sudan gillar inte...
Israel. Surprise surprise! Efter helgens attack på Omdurman följer nu uttalade hot, anklagelser, massarresteringar, konspirationsteorier och annat, där den ständige fienden Israel utmålas som den bakomliggande aktören för attacken.
Enligt Sudans president, Omar Al Bashir, ligger Israel och "sionisterna" bakom JEMs attack. Förstås. Hur hade vi någonsin kunnat tro något annat? Särskilt med tanke på att Al Bashir samtidigt utmålar Tschads president som ansvarig och avbryter de diplomatiska relationerna med grannlandet i väster. Och intensifierar på kuppen det proxy-krig som grannländerna sysslat med sedan Darfur-konfliktens början. Och särskilt med tanke på att Khalil Ibrahim, ledaren för JEM, är en politisk islamist som åtminstone tidigare haft nära relationer till och stött Turabi, islamisten framför andra i Sudan. Al Bashirs slutledningsförmåga är verkligen fenomenal och djupt analytisk.
Tänk vad mycket makt han tillskriver det lilla landet Israel (stort som Småland, eller Kirunas kommun till ytan, Sudan är stort som hela västeuropa), detta land som inte ens existerar enligt densamme. Imponerande, faktiskt. Vilket erkännande! Eller..?
I övrigt känns läget i Sudan ganska osäkert just nu, med väldigt mycket som händer i olika delar av landet, och som alla kan få allvarliga konsekvenser för Sudan och fredsprocesserna där. Bland annat: intensifierade stridigheter i Abyei, Sudans "Kashmir", som Alex de Waal, Sudan-expert, kallar det oljerika gränslandet mellan nord och syd. SPLM:s kongress som inleds nu, där man bl a ska välja partiets framtida president. Fram till igår trodde väl de flesta att sittande president, Salva Kiir, var den enda kandidaten, men så lätt ska det inte gå. Varför förvänta sig det?!
Nu har Riek Machar, nuvarande vice president i södra Sudan (Emma's man, för alla er som läst tidigare bloggar), och Nhial Deng Nhial, tydligen en tidigare minister som bott i exil i London tills nu (?), sagt att de funderar på att ställa upp i valet. Och det kan ju bli intressant. SPLM har en historia av intern splittring, där just Dr Riek tidigare utmanat makten, då under brinnande krig. Det ledde knappast till mindre stridigheter den gången. Å andra sidan, ska ju SPLM nu vara ett demokratiskt, politiskt parti och då ska ju olika kandidater rimligtvis kunna utmana makten utan blodspillan eller annan oro. Så, jag önskar kongressen lycka till, är optimistisk och väntar mig en snygg process.
Enligt Sudans president, Omar Al Bashir, ligger Israel och "sionisterna" bakom JEMs attack. Förstås. Hur hade vi någonsin kunnat tro något annat? Särskilt med tanke på att Al Bashir samtidigt utmålar Tschads president som ansvarig och avbryter de diplomatiska relationerna med grannlandet i väster. Och intensifierar på kuppen det proxy-krig som grannländerna sysslat med sedan Darfur-konfliktens början. Och särskilt med tanke på att Khalil Ibrahim, ledaren för JEM, är en politisk islamist som åtminstone tidigare haft nära relationer till och stött Turabi, islamisten framför andra i Sudan. Al Bashirs slutledningsförmåga är verkligen fenomenal och djupt analytisk.
Tänk vad mycket makt han tillskriver det lilla landet Israel (stort som Småland, eller Kirunas kommun till ytan, Sudan är stort som hela västeuropa), detta land som inte ens existerar enligt densamme. Imponerande, faktiskt. Vilket erkännande! Eller..?
I övrigt känns läget i Sudan ganska osäkert just nu, med väldigt mycket som händer i olika delar av landet, och som alla kan få allvarliga konsekvenser för Sudan och fredsprocesserna där. Bland annat: intensifierade stridigheter i Abyei, Sudans "Kashmir", som Alex de Waal, Sudan-expert, kallar det oljerika gränslandet mellan nord och syd. SPLM:s kongress som inleds nu, där man bl a ska välja partiets framtida president. Fram till igår trodde väl de flesta att sittande president, Salva Kiir, var den enda kandidaten, men så lätt ska det inte gå. Varför förvänta sig det?!
Nu har Riek Machar, nuvarande vice president i södra Sudan (Emma's man, för alla er som läst tidigare bloggar), och Nhial Deng Nhial, tydligen en tidigare minister som bott i exil i London tills nu (?), sagt att de funderar på att ställa upp i valet. Och det kan ju bli intressant. SPLM har en historia av intern splittring, där just Dr Riek tidigare utmanat makten, då under brinnande krig. Det ledde knappast till mindre stridigheter den gången. Å andra sidan, ska ju SPLM nu vara ett demokratiskt, politiskt parti och då ska ju olika kandidater rimligtvis kunna utmana makten utan blodspillan eller annan oro. Så, jag önskar kongressen lycka till, är optimistisk och väntar mig en snygg process.
tisdag 13 maj 2008
Kent + Thåström = sommar
Mitt i min oro över vad som händer i Sudan och hur mina vänner där har det ploppade det ner en riktigt positiv nyhet: Joakim Thåström spelar tillsammans med Kent på några av deras inplanerade spelningar i sommar, inklusive den som jag ska på den 28 juni på Zinkensdamm IP. Helt lysande. Vad härligt att några förstår hur den här sommaren kan göras komplett.
Till skillnad från Erykah Badu som spelar på Berns två dagar tidigare. Jag höll på att storkna när jag var inne på Ticnets hemsida för att beställa biljetter och de kostade sjukt mycket. För det facila priset av 625 kronor får du lyssna på en visserligen fantastisk sångerska, och om du lägger på ytterligare 300 kr får du även en bento-tallrik att avnjuta tillsammans med musiken. What the...!!?!?!
Sommar i Stockholm ska, enligt mig, innehålla gärna både mycket och bra musik, för att sommaren ska kännas sådär fantastisk som den bara kan här. Men delar av nöjet försvinner med dessa summor. Snopet, minst sagt. Så det blev ingen Badu-biljett även om jag har velat se henne i massor av år utan jag får ta med min lilla ipod ut i det gröna och lyssna på henne nere på bryggan i Green Valley istället.
Till skillnad från Erykah Badu som spelar på Berns två dagar tidigare. Jag höll på att storkna när jag var inne på Ticnets hemsida för att beställa biljetter och de kostade sjukt mycket. För det facila priset av 625 kronor får du lyssna på en visserligen fantastisk sångerska, och om du lägger på ytterligare 300 kr får du även en bento-tallrik att avnjuta tillsammans med musiken. What the...!!?!?!
Sommar i Stockholm ska, enligt mig, innehålla gärna både mycket och bra musik, för att sommaren ska kännas sådär fantastisk som den bara kan här. Men delar av nöjet försvinner med dessa summor. Snopet, minst sagt. Så det blev ingen Badu-biljett även om jag har velat se henne i massor av år utan jag får ta med min lilla ipod ut i det gröna och lyssna på henne nere på bryggan i Green Valley istället.
söndag 11 maj 2008
Strider i Omdurman
Jag hade tänkt att skriva något om hur fantastiskt Stockholm är den här tiden på året, med en grönska som fullkomligt exploderar och vackra människor som njuter av solen och de långa dagarna överallt, i parker, vid vattnet och på caféer. Så döm om min förvåning när jag precis lyssnade på nyheterna och får höra att det har varit strider i Omdurman nu i helgen.
Omdurman är Khartoums systerstad, som ligger på Nilens västra strand, medan Khartoum ligger på den östra stranden, precis där den vita och blå Nilen flyter ihop. Omdurman är staden där General Gordon belägrades och till slut dödades. Omdurman är den stad där vi håller våra långa kurser Training of Trainers in Nonviolence.
Under hela det långa inbördeskriget mellan nord och syd (det som jag oftast nämner när jag pratar om Sudan) nådde stridigheterna aldrig Khartoum, staden ansågs säker och flyktingar från hela landet har hela flockats här, även då det är här regimen sitter som i stort är ansvarig för de olika konflikterna i landet. Jag har aldrig känt mig otrygg där, t o m trafiken har känts OK för att vara en storstad i Afrika. Alla kör som galningar men det är inte så många bilar och vägarna är ganska ofta såpass dåliga att det helt enkelt inte går att köra för fort.
Nu är det JEM, Justice and Equality Movement, en av rebellgrupperna i Darfur (det finns ett gäng) som alltså har attackerat huvudstaden. Enligt Sudan har man redan lyckats köra bort dem och det utegångsförbud som infördes igår i hela stan har hävts i alla delar förutom just Omdurman. Flera rebellsoldater uppges har gripits, många tydligen pojkar i tonåren. Regimen i Sudan hävdar att attacken har skett med hjälp av Tchad, och har därför avbrutit alla diplomatiska förbindelser med grannlandet i väster. Tchad förnekar detta, vilket även JEM gör, ändå finns det stor risk av en upptrappning av våldet i regionen. Sverige har ca 200 soldater i Tchad, för att skydda flyktingbefolkningen där och min kompis Erik är där sedan några månader. Och Lotten sitter i Khartoum.
Det hela känns ganska overkligt och jag undrar hur alla mina Sudanesiska vänner har det. De flesta av dem bor ju i Khartoum, vissa t o m i Omdurman. Jag har redan skickat iväg ett dussin mail, men utgår från att jag inte kommer att höra något från någon förrän tidigast imorgon då jag kan ringa dem. Och jag som längtar dit och pratar om Sudan dagligen, om mina erfarenheter där och om människorna och de historier de berättar för mig. Overkligt var ordet.
Om ni vill läsa mer om utvecklingen i Sudan kan jag rekommendera Sudan Tribune, en sudanesisk nyhetssajt: www.sudantribune.com.
Omdurman är Khartoums systerstad, som ligger på Nilens västra strand, medan Khartoum ligger på den östra stranden, precis där den vita och blå Nilen flyter ihop. Omdurman är staden där General Gordon belägrades och till slut dödades. Omdurman är den stad där vi håller våra långa kurser Training of Trainers in Nonviolence.
Under hela det långa inbördeskriget mellan nord och syd (det som jag oftast nämner när jag pratar om Sudan) nådde stridigheterna aldrig Khartoum, staden ansågs säker och flyktingar från hela landet har hela flockats här, även då det är här regimen sitter som i stort är ansvarig för de olika konflikterna i landet. Jag har aldrig känt mig otrygg där, t o m trafiken har känts OK för att vara en storstad i Afrika. Alla kör som galningar men det är inte så många bilar och vägarna är ganska ofta såpass dåliga att det helt enkelt inte går att köra för fort.
Nu är det JEM, Justice and Equality Movement, en av rebellgrupperna i Darfur (det finns ett gäng) som alltså har attackerat huvudstaden. Enligt Sudan har man redan lyckats köra bort dem och det utegångsförbud som infördes igår i hela stan har hävts i alla delar förutom just Omdurman. Flera rebellsoldater uppges har gripits, många tydligen pojkar i tonåren. Regimen i Sudan hävdar att attacken har skett med hjälp av Tchad, och har därför avbrutit alla diplomatiska förbindelser med grannlandet i väster. Tchad förnekar detta, vilket även JEM gör, ändå finns det stor risk av en upptrappning av våldet i regionen. Sverige har ca 200 soldater i Tchad, för att skydda flyktingbefolkningen där och min kompis Erik är där sedan några månader. Och Lotten sitter i Khartoum.
Det hela känns ganska overkligt och jag undrar hur alla mina Sudanesiska vänner har det. De flesta av dem bor ju i Khartoum, vissa t o m i Omdurman. Jag har redan skickat iväg ett dussin mail, men utgår från att jag inte kommer att höra något från någon förrän tidigast imorgon då jag kan ringa dem. Och jag som längtar dit och pratar om Sudan dagligen, om mina erfarenheter där och om människorna och de historier de berättar för mig. Overkligt var ordet.
Om ni vill läsa mer om utvecklingen i Sudan kan jag rekommendera Sudan Tribune, en sudanesisk nyhetssajt: www.sudantribune.com.
onsdag 7 maj 2008
Ska Sverige sälja vapen till Colombia?
På Aftonbladet debatt finns det ett debattinlägg om Sveriges eventuella krigsmateriellexport till Colombia som jag tidigare skrivit om. Budskapet från debattörerna, där Kristna Freds är en av de organisationer som skrivit under, är: "Politikerna urholkar de etiska riktlinjerna för vapenexporten" läs hela artikeln på: http://www.aftonbladet.se/debatt/article2411589.ab.
I artikeln står det att den "interna väpnade konflikten i Colombia har pågått i mer än fyrtio år och skapat en av världens värsta humanitära kriser med över tre miljoner internflyktingar. Konflikten har urholkat respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.
Samtliga väpnade aktörer, det vill säga vänstergerillor såsom FARC och ELN, paramilitära grupper och säkerhetsstyrkor, har bidragit till ett utsuddande av gränsen mellan civila och stridande som dagligen skördar oskyldiga människors liv. Kvinnorna är särskilt utsatta."
Längre ner i artikeln står det: "Colombia är inte det enda fallet. Förra året gavs klartecken till Saab att offerera export av Erieye till Saudiarabien, en diktatur där systematiska och omfattande kränkningar förekommer.
2006 stod det klart att Saab fått igenom en jätteaffär av samma system till dåvarande militärdiktaturen i Pakistan, med exportkontrollrådets goda minne för hela 16 miljarder kronor inklusive kostnader för svenska statliga lån och exportkreditgarantier."
Mina kollegor Milosz och Håkan har varit drivande i författandet av artikeln, tillsammans med andra organisationer. Behöver jag skriva hur jag tycker att ni ska rösta i frågan om huruvida Sverige ska sälja vapen till Colombia?
I artikeln står det att den "interna väpnade konflikten i Colombia har pågått i mer än fyrtio år och skapat en av världens värsta humanitära kriser med över tre miljoner internflyktingar. Konflikten har urholkat respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.
Samtliga väpnade aktörer, det vill säga vänstergerillor såsom FARC och ELN, paramilitära grupper och säkerhetsstyrkor, har bidragit till ett utsuddande av gränsen mellan civila och stridande som dagligen skördar oskyldiga människors liv. Kvinnorna är särskilt utsatta."
Längre ner i artikeln står det: "Colombia är inte det enda fallet. Förra året gavs klartecken till Saab att offerera export av Erieye till Saudiarabien, en diktatur där systematiska och omfattande kränkningar förekommer.
2006 stod det klart att Saab fått igenom en jätteaffär av samma system till dåvarande militärdiktaturen i Pakistan, med exportkontrollrådets goda minne för hela 16 miljarder kronor inklusive kostnader för svenska statliga lån och exportkreditgarantier."
Mina kollegor Milosz och Håkan har varit drivande i författandet av artikeln, tillsammans med andra organisationer. Behöver jag skriva hur jag tycker att ni ska rösta i frågan om huruvida Sverige ska sälja vapen till Colombia?
måndag 5 maj 2008
Debattinlägg om folkräkningen i Sudan
I fredags publicerades detta debattinlägg skrivet av mig och underskrivet av KrF:s generalsekreterare Anna Åkerlund i Dagen:
"För drygt treår sedan, i januari 2005, fick ett av Afrikas längsta och blodigaste krig ett slut. Fredsavtalet, Comprehensive Peace Agreement (CPA), förhandlades fram mellan regimen i Khartoum och Sudan Peoples Liberation Movement/Army (SPLM/A), rebellgruppen i södra Sudan.
I höstas drog sig SPLM tillfälligt ur samlingsregeringen som en protest mot att implementeringen av fredsprocessen haltar. Exempel på åtaganden som inte har uppfyllts är beslutet om gränsdragningen mellan nord och syd och den omtvistade regionen Abyei, där mycket av Sudans olja finns. Under de senaste månaderna har trupper mobiliserats både i nord och syd och sammandrabbningar har skett. SPLM återupptog regeringssamarbetet i december, men situationen är fortfarande oroande. Risken finns att fredsavtalet CPA bryter ihop och att konflikten bryter ut igen.
Sedan 2005 har flera milstolpar i CPA skjutits på framtiden utan att det internationella samfundet har höjt sin röst. En viktig sådan är folkräkningen som är en förutsättning för att nationella val ska kunna hållas 2009. Folkräkningen skulle ha påbörjats redan under 2007 och dess försening kan få stora konsekvenser för möjligheten att genomföra demokratiska och rättvisa val, och därmed även för fredsprocessen. Nu har parterna sagt att folkräkningen ska genomföras nu i april 2008, men risken för ytterligare förseningar är stor.
Det hörs väldigt lite om denna utveckling. Om nyheter når oss om Sudan, gäller det nästan enbart konflikten i Darfur och den humanitära katastrof som är en följd av år av väpnad konflikt där. Det som händer i Darfur är den värsta humanitära katastrofen i världen just nu, men Darfur hänger ihop med resten av landet. En lösning där förutsätter relativ stabilitet i andra delar av landet, och i hela regionen. Att då ignorera det som pågår mellan nord och syd är ytterst riskabelt och kortsiktigt.
Kristna Fredsrörelsen uppmanar Sveriges regering att arbeta för att minska risken att den väpnade konflikten mellan nord och syd blossar upp igen. Det är hög tid att det internationella samfundet sätter press på de sudanesiska aktörerna, och då inte minst den sudanesiska regeringen, att respektera ingångna avtal. Sverige kan dessutom bidra till fred genom ökat stöd till implementeringen av fredsavtalet, bland annat repatrieringen av flyktingar till Sydsudan, avväpning, tillbakadragandet av trupper och stöd för att folkräkning och nationella val ska kunna genomföras på bästa sätt. Folkräkning i Afrikas största land kräver både medel och kapacitet. Sverige bör även ytterligare stödja och stärka det sudanesiska civila samhället såsom aktörer i det långsiktiga freds- och försoningsarbetet. Dessa åtgärder bidrar till att stärka utsikterna för fred i hela Sudan."
och jag är förstås nöjd och glad över publiceringen och måste därför dela med mig av detta....
"För drygt treår sedan, i januari 2005, fick ett av Afrikas längsta och blodigaste krig ett slut. Fredsavtalet, Comprehensive Peace Agreement (CPA), förhandlades fram mellan regimen i Khartoum och Sudan Peoples Liberation Movement/Army (SPLM/A), rebellgruppen i södra Sudan.
I höstas drog sig SPLM tillfälligt ur samlingsregeringen som en protest mot att implementeringen av fredsprocessen haltar. Exempel på åtaganden som inte har uppfyllts är beslutet om gränsdragningen mellan nord och syd och den omtvistade regionen Abyei, där mycket av Sudans olja finns. Under de senaste månaderna har trupper mobiliserats både i nord och syd och sammandrabbningar har skett. SPLM återupptog regeringssamarbetet i december, men situationen är fortfarande oroande. Risken finns att fredsavtalet CPA bryter ihop och att konflikten bryter ut igen.
Sedan 2005 har flera milstolpar i CPA skjutits på framtiden utan att det internationella samfundet har höjt sin röst. En viktig sådan är folkräkningen som är en förutsättning för att nationella val ska kunna hållas 2009. Folkräkningen skulle ha påbörjats redan under 2007 och dess försening kan få stora konsekvenser för möjligheten att genomföra demokratiska och rättvisa val, och därmed även för fredsprocessen. Nu har parterna sagt att folkräkningen ska genomföras nu i april 2008, men risken för ytterligare förseningar är stor.
Det hörs väldigt lite om denna utveckling. Om nyheter når oss om Sudan, gäller det nästan enbart konflikten i Darfur och den humanitära katastrof som är en följd av år av väpnad konflikt där. Det som händer i Darfur är den värsta humanitära katastrofen i världen just nu, men Darfur hänger ihop med resten av landet. En lösning där förutsätter relativ stabilitet i andra delar av landet, och i hela regionen. Att då ignorera det som pågår mellan nord och syd är ytterst riskabelt och kortsiktigt.
Kristna Fredsrörelsen uppmanar Sveriges regering att arbeta för att minska risken att den väpnade konflikten mellan nord och syd blossar upp igen. Det är hög tid att det internationella samfundet sätter press på de sudanesiska aktörerna, och då inte minst den sudanesiska regeringen, att respektera ingångna avtal. Sverige kan dessutom bidra till fred genom ökat stöd till implementeringen av fredsavtalet, bland annat repatrieringen av flyktingar till Sydsudan, avväpning, tillbakadragandet av trupper och stöd för att folkräkning och nationella val ska kunna genomföras på bästa sätt. Folkräkning i Afrikas största land kräver både medel och kapacitet. Sverige bör även ytterligare stödja och stärka det sudanesiska civila samhället såsom aktörer i det långsiktiga freds- och försoningsarbetet. Dessa åtgärder bidrar till att stärka utsikterna för fred i hela Sudan."
och jag är förstås nöjd och glad över publiceringen och måste därför dela med mig av detta....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
