Apropå förtroende

Alliansen anses ha ganska stort förtroende hos allmänheten i hur de hittills har hanterat finanskrisen. Själv är jag inte alls lika imponerad. Dels handlar det om att det var först den här veckan som Anders Borg presenterade en reviderad ekonomisk prognos för det kommande året. Och prognosen och nästa års budget innehåller hittills inte något åtgärdsprogram att prata om. De menar att de först ska få budgeten godkänd i riksdagen, och först efter det börja se över hur krisen ska hanteras.

What?!?! Hur ska riksdagen kunna rösta om något som de vet kommer att (och måste!) revideras bara om ett par veckor och då måste innehålla ett åtgärdsprogram? När till och med Milton Friedmans hemland USA, som när det gäller ekonomiska åtgärdsprogram brukar se rött om det inte handlar om IMF:s strukturanpassningsprogram, pratar öppet om behovet av åtgärder i bästa Keynes-anda, borde väl alliansen åtminstone erkänna att behovet finns. På ett program som går utöver att rädda finansvalparna.

Och hur mycket på allvar kan vi ta regeringens nya kritik till höga bonusar inom bankvärlden (som det uppenbarligen känt till i åratal) när det visar sig att Postens nya chef har 900 000 kr i lön, i månaden? På en statligt tillsatt tjänst inom ett statligt bolag. Och då har jag inte ens räknat in hans feta pension från Nordea på 5 miljoner kr om året eller arvoden för diverse styrelseuppdrag....

Jag måste erkänna att det på sätt och vis känns skönt att den fria kapitalismen inte kan fixa finanskriser av det här slaget. När dess förespråkare tvingas byta ideologi, om ändå bara tillfälligt, och se på världen med lite mer socialistiska ögon. De exempel som finns på Friedman-anhängarnas hantering av tidigare kriser visar uteslutande på ödesdigra resultat. Hur värdefull är en ekonomisk ideologi som inte ens kan ge svar på hur finanskriser ska hanteras egentligen?