Gideon Levy summerar året som gått

I en artikel som passande heter "Twilight Zone / Blindfolded" summerar den israeliska journalisten Gideon Levy det senaste året av ockupation. Antalet döda, men också historier om attacker från bosättare, kidnappningar, nattliga arresteringar, förstörda hus etc. Bland annat skriver han:

"This was a routine year, another year of the occupation of which no end is in sight. From Rosh Hashana 5768 to Rosh Hashana 5769, our forces killed 584 Palestinians, 95 of them minors. Many fewer than in 2002, when 989 were killed; many more than in 2005, with 190 killed. Eighteen Israelis were also killed in the past year, many more than in the previous year, when just five were killed, and much less than in 2002, when 184 Israelis were killed. All in all, an average year for bloodshed.
All of this was observed by Israeli society with eyes covered."

Jag måste anta att han har rätt, att människorna som har en möjlighet att påverka den här konflikten och ett slut på ockupationen, inte ser vad som händer. Att om de såg vad som hände, skulle de aldrig acceptera det. Men att inte se, det är ett val. Lika mycket som det är att val att se, och agera för att stoppa detta. Den stora passiva massan som tillåter övergrepp kritiseras alltid i historieskrivningen. Utan deras tysta medgivande skulle övergreppen aldrig kunnat begås.

Men jag är trött på att vänta på historieskrivningen, i alla konflikter som just nu pågår runt om i världen! Jag är trött på att det alltid är civilbefolkningen som drabbas hårdast och att det alltid finns människor som tjänar så mycket på att upprätthålla status quo att de sålt sin själ. Och att det alltid finns den stora passiva massan som skulle kunna ändra historien om de bara ville och orkade. Det är meningen att vi ska lära oss av tidigare erfarenheter, både misstag och hjältedåd. Ett misstag som vi inte lär oss av är ett dubbelt misstag. Har vi inte fått nog av detta snart?