För någon månad sen var jag och ett par kompisar på Kungliga Operan här i Stockholm och såg "Simson och Delila". Jag hade sett fram emot det då historien hade förlagts till dagens Israel/Palestina och då deras program menade att den berättades med "dokumentär precision". Dessutom var annonsen ganska snygg. Tyvärr kan jag omöjligt hålla med om den beskrivningen utan stormade ut under tredje akten då man hade klätt upp barn som självmordsbombare.
Dagen efter skrev en kollega och jag ett argt brev till Operan och efter ett par veckor fick vi ett brev tillbaka som inte alls tog upp de frågeställningar vi hade ställt till dem utan mest verkar vara ett standardsvar. Jag skrev även ihop den här texten (inspirerat av mitt och kollegans brev) som skickades till Arbetaren och tydligen publicerades på deras debattsida medan jag var utomlands på semester. Kopierar in den här:
"Det är inte enkelt att skildra konflikten i Israel och Palestina på ett balanserat sätt och särskilt inte under de begränsade omständigheter som en operascen erbjuder, men Operans uppsättning av Simson och Delila verkar inte alls ha ambitionen att ge en balanserad eller korrekt bild av dagens konflikt. Att många människor på båda sidor har fallit offer för våldet kom fram i föreställningen. Men i sista akten försvann all känsla av saklighet och verklighetsförankring i och med den långa scenen då självmordsbombarna förberedde sig för sina dåd under allmänt jubel från folkmassorna.
Det är inget problem att Operan gör uppsättningar som tar sig an aktuella problem i omvärlden, tvärtom.
I Operans programblad står det att föreställningen skildrar konflikten med"dokumentär precision", vilket är rent löjeväckande och direkt felaktigt. Att man måste förenkla ett skeende för att göra det begripligt är en sak, men att visa hur palestinska barn förses med bälten med sprängämnen är smaklöst och väldigt magstarkt. Självmordsbombningar överhuvudtaget är en marginell företeelse men visas här upp som den enda formen av palestinskt motstånd och att barn har försetts med bombbälten under jubelrop är direkt felaktigt. Dessutom porträtteras palestinierna som fulla med hat och hämndlystnad, där Hamas är huvudaktör,och att det är huvudorsaken till deras agerande, inte motståndet mot Israels militära ockupation.
Dessutom finns det ett utbrett ickevåldsmotstånd i det palestinska samhället mot ockupationen och många erfarenheter av gräsrotsorganisering.Naturligtvis är det inte Operans sak att vara heltäckande i sin skildring av konflikten, men sista scenen kan i bästa fall definieras som som ett grovt övertramp. I Simson och Delilas slutscen får man bilden av att Israel, i form av den rättrådige krigaren Simson, står mot en en hop galna, hatfyllda islamister som under folkligt jubel skickar sina barn i döden. Ingenting om deras legitima kamp mot den militära ockupationen och för självständighet." (se Arbetaren)
tisdag 28 oktober 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Sara,
intressant att höra. Även jag såg nämligen Samson och Delila (premiärföreställningen den 13 september) och jag måste erkänna att jag absolut inte fick samma intryck som du.
Jag medger att det flög genom mitt huvud att Operan denna gång hade stuckit ut hakan mer än vanligt och förutsåg (bevisligen korrekt) att det skulle komma rätt starka reaktioner på den ganska explicita skildringen. Jag kan begripa om du har invändningar därför att du tycker att det är magstarkt eller smaklöst, men å andra sidan kan man ju fråga sig varför man alltid ska sluta medan det fortfarande är smakfullt. Det är ju inte direkt så man skapar debatt. Konsten måste få vara fri. Jag kan tillägga att jag kände lika starkt för detta om den installation i Sthlm där en kvinnlig självmordsbombare skildrades på ett hyllande sätt, vilket upprörde en israelisk diplomat så mycket att han faktiskt försökte sabotera konstverket. Det är samma grundprincip.
Jag reagerade inte alls på samma sätt som du på operan. Det framfördes ju ett flertal gånger under förställningen (i början, i scenen med sjalarna med barnansikten osv) att även de civila "palestinierna" drabbades hårt av konflikten.
Det som jag gillade med iscensättningen, och som var mitt bestående intryck av förflyttningen till den nutida konflikten, var den röda tråden. Nu menar jag inte hur berättelsen hängde ihop utan jag menar det röda repet, där en knut syntes på den "palestinska" sidan i hårklipparscenen i andra akten, där Samson tvingades dra åt repet, dvs. förflyttning av gränsen och ett åtstramande kring det "judiska" folket, vilket jag uppfattade som en symbolik och uttryck för att det funnits förtryck i alla riktningar under årtusendena (det är ju faktiskt de som den bibliska berättelsen handlar om) men där det sedan i den sista akten var "palestinierna" som var instängda mellan två murar (vilket ju som alla vet och som FN-domstolen bekräftat är mer likt det faktiska dagsläget). "Självmordsbombarglädjen" uppfattade i alla fall jag som satt i sitt sammanhang med denna instängdhet, begränsning och den frustration det för med sig, samt de oförrätter som skildrats mot "palestinska" civila tidigare (i den första scenen med Folke Bernadotte-attentatet). Och jag tyckte inte att Samson skildrades som en folkhjälte, det var inget som slog mig i vart fall (även om det är det han är i den bibliska versionen, förstås). Man måste kanske också ha i åtanke den historiska och kulturella kontext som librettot är skrivet i, vilket ju i viss mån styr vad de agerande ska göra och vilka roller de har tilldelats (även om det naturligtvis skrivs om en hel del när man gör en sådan förflyttning i tiden).
Intressant att vi hade så olika upplevelser av uppsättningen. Jag böjer mig naturligtvis för din mycket mer konkreta erfarenhet av området och konflikten, men kan inte dela din uppfattning att Operan har gjort något upprörande eller stötande. Antar att ditt engagemang kanske kan vara orsaken till att det leder till en starkare reaktion än vad det ledde till hos en teknisk folkrättsjurist som jag...?
Vad kul att få kommentarer! Jag var faktiskt förvånad att föreställningen inte hade väckt mer debatt och insåg att jag och mina kompisar tydligen är ganska ensamma om vår reaktion. Jag var väldigt öppen till att börja med och håller med dig om den röda tråden och barnansikten från nakban etc och att det i början kändes som att de försökte hålla en balans. Jag tycker också att olika konstinstitutioner ska sticka ut hakan och våga ta i svåra ämnen. Liksom Israelfödde Dror Feiler gjorde, vars konstverk sedan förstördes av dåvarande ambassadör.
Jag stormade ut när de satte bombbälten på barn i barnvagn medan folket jublade. Dels för att det är smaklöst. Men också för att det är en totalt felaktig beskrivning av palestiniernas kamp mot ockupation - och enligt mig spär på fördomar om den här konflikten och parterna i den, som i allra högsta grad existerar här. Som inte på något sätt gynnar eller bidrar till fred. Snarare tvärtom. Omvärldens engagemang är en av förutsättningarna för att den här konflikten ska kunna lösas och då krävs till att börja med en korrekt kunskap om konflikten och vad den handlar om. Musiken däremot var fantastisk.
Skicka en kommentar