Utmaningar i södra Sudan

Jag är nyss hemkommen från en vecka i Juba och försöker smälta alla intryck. Det är mitt andra besök i huvudstaden i det autonoma södra Sudan och det var på många sätt ett kärt återseende. En hel del har hänt under de 18 månader sedan jag senast var där. Bland annat har den största gatan (Airport road) asfalteras. Alla andra gator är fortfarande röda av jorden och blir till lervälling så fort regnen börjar. Och de behagade börja den här veckan. Tydligen tidigare än väntat och vår vanliga bil hade det inte alls lika lätt som alla vita fyrhjulsdrivna jeepar som fortfarande fyller gatorna.

Det byggs också en hel del i stan och framförallt hotellen och restaurangerna känns delvis nya, med europeiska priser. Anpassat efter de hundratals, ja, troligen tusentals, expats som befinner sig i Juba. Hur vanliga sudaneser klarar sig, är en helt annan fråga. Och en väldigt viktig sådan. När vi pratade med medlemmarna i vår partnerorganisation Sonad (Sudanese Organisation for Nonviolence and Development) om deras största rädslor i vardagen var de stigande matpriserna ett av dem.

Södra Sudan är troligen ett av världens bördigaste områden med enorma möjligheter att inte bara försörja sin egen befolkning utan även exportera produkter, till norra delarna av landet men även till andra länder. Idag importeras dock den mesta maten från Uganda och Kenya. Och när fd soldater och krigsveteraner, som inte fått sin lön eller ersättning utbetald på flera månader, blockerade vägarna runt gränsen till Uganda syntes det direkt då de redan höga matpriserna ökade ytterligare.

En annan rädsla är närvaron av lätta vapen. Enligt beräkningar av Small Arms Survey äger 80 procent av befolkningen i södra Sudan vapen. 80 procent! Och eftersom staten ännu inte är stark och stabil nog att erbjuda befolkningen skydd, finns det idag ingen vilja att låta sig avväpnas. För att en avväpning ska kunna bli hållbar måste alternativ erbjudas. Men när hoten om attacker fortfarande är så reella, kommer det inte funka. Vissa grupper har avväpnats med våld av staten, och vad skickar det för signaler!? Många därnere anser att deras rättigheter kränks och våldsamheter har utbrytit vid dessa avväpningskampanjer. Dessutom har de åter skaffat nya vapen så fort avväpningen avslutats. Och så länge det fortfarande pågår en mängd lokala väpnade konflikter mellan olika grupper i södra Sudan lär det inte gå att komma längre i den här frågan.

Därför är vikten av freds- och försoningsarbete enormt viktigt, som bland annat kan fokusera på lokala konfliktlösningsmekanismer och återuppliva dem. Varenda samhälle i världen har sådana mekanismer men ibland handlar de i skuggan av krig och måste putsas av. Tyvärr har givare världen över en tendens att överge områden när ett fredsavtal skrivits. Som om allt då skulle vara "fine and dandy". As if. Fredsavtal sluts mellan ledare. Fred implementeras av människorna. Och idag finns det fortfarande grupper i södra Sudan som knappt vet om att ett fredsavtal skrevs under för fyra år sedan, ännu mindre vad det innehåller.

Och ur det perspektivet, och den slarvigt och direkt odemokratiska folkräkning som genomfördes förra året, undrar man ju med rätta hur det kommer att gå när de första nationella valen ska hållas i februari nästa år. Uppförsbacken dit är lång. Samtidigt som jag känner mig matt av alla dessa utmaningar känner jag mig hoppfull efter alla möten med människor, både gräsrotsaktivister och parlamentariker, som har en otroligt stark vilja att fortsätta försöka skapa ett nytt Sudan.