Sent en natt...

...försöker jag återigen samla mina tankar från senaste Sudan-resan och reflekterar över den enorma internationella närvaron i södra Sudan. Juba är "the it-place" just nu i biståndsvärlden. För tio år sedan var det Kambodja, därefter Afganistan... och nu Juba. Alla dessa vita jeepar med loggor som förstås har som mål att hjälpa.

Och så många frågor väcks i mitt huvud. Jag träffade en parlamentariker i utskottet för "regional and international cooperation" som berättade att vi var de enda khawajas ("vitingar" - mitt val av ord) som kommit till honom för att be honom om en behovsanalys och en prioriteringsordning på utmaningar. Vi, en liten fredsorganisation från Sverige, som definitivt inte i någon hög grad kan möta alla dessa utmaningar. Som inte har någon permanent eller ens temporär närvaro i Sudan. Är vi verkligen de enda som bett att de, sudaneserna själva, ska definiera sina behov?

Jag får ofta påminna min partnerorganisation om att vi inte är deras givare - utan att vi är precis det - en partnerorganisation. Jag får påminna dem om att jag inte är mer kvalificerad än de själva att definiera deras behov. Eller prioriteringar. Jag får ofta påminna dem om att det är de själva som ska sätta deras agenda - det är inte jag som har planer för dem. Jag får påminna dem om att allt jag kan om Sudan (nåja, mycket iallafall - och när det gäller sudanesiska flyktingar i norra Uganda har jag en av föreläsarna vid SOAS att tacka) har jag lärt mig av dem. Jag får påminna dem om att vi är jämlikar.

Om detta är biståndets baksida - hur tar vi oss ur detta? När de stora givarna fortfarande agerar helt top-down och när vi små organisationer som vill ha en så jämställd relation som möjligt till våra partnerorganisationer ändå fastnar i detta? Hur undviker vi det internationella samfundet agerar som imperialister i sitt förhållningssätt till Afrika?