Avväpning var det...

En av de saker som vi försökte lära oss mer om i södra Sudan var avväpning. I CPA, Comprehensive Peace Agreement, från januari 2005, står det att avväpning är ett viktigt steg i implementeringen av freden. Och särskilt då i södra Sudan där stridigheterna under kriget var som värst och där man idag befarar att 80 procent av befolkningen är beväpnad.

Hittills har GoSS (Government of Southern Sudan) gjort några tappra men misslyckade försök till avväpning i vissa områden. Vilket inte var så svårt att räkna ut. Att de skulle bli misslyckade, alltså. Bland annat har man med våld försökt avväpna vissa grupper, vilket skickar ju ganska blandade budskap om behovet av att skydda sig och vapnens roll i detta. Hittills har försöken som sagt varit misslyckade. Grupperna har antingen bara lämnat ifrån sig de äldsta och mest slitna vapnen och behållit resten. En kalashnikov håller utan problem i 40 års tid. Och är alldeles för billig för de flestas bästa. Eller så har man helt enkelt gått ut och skaffat sig nya vapen veckan efter. Eller så har grannbyn attackerat - passat på då man vet att en viss grupp för tillfället är vapenlösa. I de mest misslyckade fallen har befolkningen känt att deras mänskliga rättigheter - rätten till säkerhet - har blivit kränkt och därför slagits tillbaka. Och blod har spillts, människor har både skadats och dödats.

Inte så lyckat, med andra ord. Och säkerhet är en rättighet. Och i ett område som Sudan, som har haft inbördeskrig större delen av tiden sedan självständigheten 1956, och där vissa etniska grupper traditionsenligt har rykt samman för att sno boskap från varandra och där LRA (Lord's Resistance Army) härjar i gränstrakterna, kan man inte bara gå in och avväpna folk. Oavsett hur fel man tycker det är med vapen. Och hur mycket man intellektuellt kan argumentera för skillnaderna mellan statlig säkerhet och mänsklig säkerhet och att vapen faktiskt rent statistiskt leder till större mänsklig osäkerhet.

Alternativ måste erbjudas. Om jag inte kan försvara mig själv när jag blir attackerad, vem gör det då? Om jag har varit soldat sedan barnsben och varken kan läsa eller skriva eller är tränad i någon form av yrke - vad betyder då mitt vapen för min identitet? Och vad ska jag göra istället, när mitt vapen tagits ifrån mig?

En avväpningsprocess i den här typen av kontext måste ske samtidigt som väldigt många andra processer i samhället. Bland annat måste reella alternativ erbjudas - både vad det gäller säkerhet och identitet. Civila samhället och de folkvalda (nåja, folkvalda blir de ju förstås först med nästa val - hittills är de "folkvalda" en produkt av CPA) kan samarbeta runt detta och stärka varandra. En "disarmament of the mind" måste ske. Och alla samhällen har ickevåldsliga metoder för att lösa konflikter som kan användas eller återupplivas ifall de fallit i träta - man behöver inte importera Gandhi hela tiden. Försoningsprocesser tjänar nog en funktion.

Dessutom, avväpning handlar i allra högsta grad om grundläggande ekonomi, om efterfrågan och utbud - och båda måste man förhålla sig till. När gränserna till Eritrea, Etiopien, Kenya och Uganda svämmar över av billiga vapen kommer inga avväpningskampanjer att fungera.