Fängelse för att försöka stoppa våld

Idag kom domen mot min kompis Martin och de andra medåtalade som bröt sig in på Saab där JAS-plan tillverkas. Det blev 4-6 månader fängelse, samt ett gemensamt skadestånd som ska betalas till Saab på 151 000 kr. De har alla suttit häktade sedan 22 mars, då aktionen skedde, och fördes efter domen idag återigen tillbaka till häktet.

Martin kommenterade domen idag: ”I Linköpings tingsrätt tog jag upp risken att JAS skulle användas för att avfyra kärnvapen. Något är snett när man döms till fängelse för försök att avstyra ett kärnvapenhot” (citat från www.ofog.org)

Under rättegången förra veckan menade åklagaren att sabotaget hade en "avsevärd betydelse för rikets försvar". Men de anklagade yrkade på ett frikännande "eftersom de agerat i nödvärn för att hindra det lidande och död Jas-plan från Sverige orsakar runt om i världen". (www.ofog.org) Som Martin skriver på www.avrusta.blogspot.com: "Våra advokater och vi tyckte inte att det var rimligt att det skulle bedömas som sabotage eftersom vi var ute efter exportplan som inte alls har med Sveriges försvar att göra. Vi sa visserligen att om vi inte hade lyckas hitta några exportplan skulle vi kunna tänka oss att hamra på ett eller flera Jas tillhörande försvarsmakten, eftersom dessa titt som tätt hyrs ut eller säljs till olika länder."

Och återigen ställer jag mig frågan om civil olydnad och när det är OK, och vem som har tolkningsföreträde att avgöra detta. Eller vem som tar sig tolkningsföreträde. Och hur civil olydnad skiljer sig mellan olika länder, till exempel Sverige och Sudan. Vilka risker tar man som aktivist och vad kan man uppnå. Jag har inga definitiva svar ännu, utan fortsätter att fundera över detta - försöker både att gå på magkänslan men också att basera funderingarna på logiskt resonemang och filosofi. Och jag måste ju erkänna att jag är glad att Martin & co driver den här frågan som jag tycker är oerhört viktig och att de tar risker som vi andra inte gör.