En av de saker som vi försökte lära oss mer om i södra Sudan var avväpning. I CPA, Comprehensive Peace Agreement, från januari 2005, står det att avväpning är ett viktigt steg i implementeringen av freden. Och särskilt då i södra Sudan där stridigheterna under kriget var som värst och där man idag befarar att 80 procent av befolkningen är beväpnad.
Hittills har GoSS (Government of Southern Sudan) gjort några tappra men misslyckade försök till avväpning i vissa områden. Vilket inte var så svårt att räkna ut. Att de skulle bli misslyckade, alltså. Bland annat har man med våld försökt avväpna vissa grupper, vilket skickar ju ganska blandade budskap om behovet av att skydda sig och vapnens roll i detta. Hittills har försöken som sagt varit misslyckade. Grupperna har antingen bara lämnat ifrån sig de äldsta och mest slitna vapnen och behållit resten. En kalashnikov håller utan problem i 40 års tid. Och är alldeles för billig för de flestas bästa. Eller så har man helt enkelt gått ut och skaffat sig nya vapen veckan efter. Eller så har grannbyn attackerat - passat på då man vet att en viss grupp för tillfället är vapenlösa. I de mest misslyckade fallen har befolkningen känt att deras mänskliga rättigheter - rätten till säkerhet - har blivit kränkt och därför slagits tillbaka. Och blod har spillts, människor har både skadats och dödats.
Inte så lyckat, med andra ord. Och säkerhet är en rättighet. Och i ett område som Sudan, som har haft inbördeskrig större delen av tiden sedan självständigheten 1956, och där vissa etniska grupper traditionsenligt har rykt samman för att sno boskap från varandra och där LRA (Lord's Resistance Army) härjar i gränstrakterna, kan man inte bara gå in och avväpna folk. Oavsett hur fel man tycker det är med vapen. Och hur mycket man intellektuellt kan argumentera för skillnaderna mellan statlig säkerhet och mänsklig säkerhet och att vapen faktiskt rent statistiskt leder till större mänsklig osäkerhet.
Alternativ måste erbjudas. Om jag inte kan försvara mig själv när jag blir attackerad, vem gör det då? Om jag har varit soldat sedan barnsben och varken kan läsa eller skriva eller är tränad i någon form av yrke - vad betyder då mitt vapen för min identitet? Och vad ska jag göra istället, när mitt vapen tagits ifrån mig?
En avväpningsprocess i den här typen av kontext måste ske samtidigt som väldigt många andra processer i samhället. Bland annat måste reella alternativ erbjudas - både vad det gäller säkerhet och identitet. Civila samhället och de folkvalda (nåja, folkvalda blir de ju förstås först med nästa val - hittills är de "folkvalda" en produkt av CPA) kan samarbeta runt detta och stärka varandra. En "disarmament of the mind" måste ske. Och alla samhällen har ickevåldsliga metoder för att lösa konflikter som kan användas eller återupplivas ifall de fallit i träta - man behöver inte importera Gandhi hela tiden. Försoningsprocesser tjänar nog en funktion.
Dessutom, avväpning handlar i allra högsta grad om grundläggande ekonomi, om efterfrågan och utbud - och båda måste man förhålla sig till. När gränserna till Eritrea, Etiopien, Kenya och Uganda svämmar över av billiga vapen kommer inga avväpningskampanjer att fungera.
tisdag 14 april 2009
måndag 13 april 2009
Sent en natt...
...försöker jag återigen samla mina tankar från senaste Sudan-resan och reflekterar över den enorma internationella närvaron i södra Sudan. Juba är "the it-place" just nu i biståndsvärlden. För tio år sedan var det Kambodja, därefter Afganistan... och nu Juba. Alla dessa vita jeepar med loggor som förstås har som mål att hjälpa.
Och så många frågor väcks i mitt huvud. Jag träffade en parlamentariker i utskottet för "regional and international cooperation" som berättade att vi var de enda khawajas ("vitingar" - mitt val av ord) som kommit till honom för att be honom om en behovsanalys och en prioriteringsordning på utmaningar. Vi, en liten fredsorganisation från Sverige, som definitivt inte i någon hög grad kan möta alla dessa utmaningar. Som inte har någon permanent eller ens temporär närvaro i Sudan. Är vi verkligen de enda som bett att de, sudaneserna själva, ska definiera sina behov?
Jag får ofta påminna min partnerorganisation om att vi inte är deras givare - utan att vi är precis det - en partnerorganisation. Jag får påminna dem om att jag inte är mer kvalificerad än de själva att definiera deras behov. Eller prioriteringar. Jag får ofta påminna dem om att det är de själva som ska sätta deras agenda - det är inte jag som har planer för dem. Jag får påminna dem om att allt jag kan om Sudan (nåja, mycket iallafall - och när det gäller sudanesiska flyktingar i norra Uganda har jag en av föreläsarna vid SOAS att tacka) har jag lärt mig av dem. Jag får påminna dem om att vi är jämlikar.
Om detta är biståndets baksida - hur tar vi oss ur detta? När de stora givarna fortfarande agerar helt top-down och när vi små organisationer som vill ha en så jämställd relation som möjligt till våra partnerorganisationer ändå fastnar i detta? Hur undviker vi det internationella samfundet agerar som imperialister i sitt förhållningssätt till Afrika?
Och så många frågor väcks i mitt huvud. Jag träffade en parlamentariker i utskottet för "regional and international cooperation" som berättade att vi var de enda khawajas ("vitingar" - mitt val av ord) som kommit till honom för att be honom om en behovsanalys och en prioriteringsordning på utmaningar. Vi, en liten fredsorganisation från Sverige, som definitivt inte i någon hög grad kan möta alla dessa utmaningar. Som inte har någon permanent eller ens temporär närvaro i Sudan. Är vi verkligen de enda som bett att de, sudaneserna själva, ska definiera sina behov?
Jag får ofta påminna min partnerorganisation om att vi inte är deras givare - utan att vi är precis det - en partnerorganisation. Jag får påminna dem om att jag inte är mer kvalificerad än de själva att definiera deras behov. Eller prioriteringar. Jag får ofta påminna dem om att det är de själva som ska sätta deras agenda - det är inte jag som har planer för dem. Jag får påminna dem om att allt jag kan om Sudan (nåja, mycket iallafall - och när det gäller sudanesiska flyktingar i norra Uganda har jag en av föreläsarna vid SOAS att tacka) har jag lärt mig av dem. Jag får påminna dem om att vi är jämlikar.
Om detta är biståndets baksida - hur tar vi oss ur detta? När de stora givarna fortfarande agerar helt top-down och när vi små organisationer som vill ha en så jämställd relation som möjligt till våra partnerorganisationer ändå fastnar i detta? Hur undviker vi det internationella samfundet agerar som imperialister i sitt förhållningssätt till Afrika?
söndag 12 april 2009
Folkräkning och val
I senaste inlägget nämnde jag något om den undermåliga folkräkningen i Sudan som genomfördes i april förra året. Det står i CPA - Comprehensive Peace Agreement - att en folkräkning skulle hållas innan nationella val kan genomföras. Vilket låter ju klokt och i allra högsta grad genomtänkt. Särskilt i ett land som har haft krig större delen av tiden sedan självständigheten 1956. Och som aldrig har haft varken fria val eller folkräkning tidigare.
Och då tänker man ju per automatik att det är A och O att en sådan folkräkning går bra till - för att de första fria valen faktiskt ska bli fria, inklusiva och demokratiska. Eller? I april förra året genomfördes en folkräkning på två veckor i Afrikas största land. En av de viktigaste händelserna i fredsprocessen och något som det var nästan helt tyst om i media här hemma. Två veckor?!?! Är det en rimlig tid för en folkräkning i Afrika största land? Under regnperioden, då stora delar av södra landet är isolerade och många vägar är helt oframkomliga? I ett land där många människor fortfarande inte vet vad CPA innebär. Vissa områden besöktes inte alls. Och i Darfur fortgår ju kriget...
Dessutom vägrade regeringen i Khartoum att inkludera frågor om etnicitet och religion i folkräkningen. De menar att det inte är viktigt. Och det kanske det inte borde vara - men i ett land där konflikterna i allra högsta grad har etniska och religiösa förtecken (även om de som överallt annars handlar om makt, resurser och land) så blir det problematiskt att utelämna detta. Särskilt när alla som tillhör olika minoritetsgrupper eller marginaliserade grupper genast tolkar detta ur konspirationsteoretikerns perspektiv: "de försöker dölja fakta på marken". Denna känsla förstärks ytterligare då regeringen hittills har vägrat att släppa resultaten från folkräkningen.
"The possibility of the elections next year being democratic and fair is already lost due to the census", sade en person som jag träffade i Juba. Och jag är böjd att hålla med. Och följdfrågorna blir per automatik många. För många att jag ska börja rada upp dem nu. Om ni har några, hör av er så lägger jag till dem på listan och publicerar den i nästa inlägg. Typ.
Och då tänker man ju per automatik att det är A och O att en sådan folkräkning går bra till - för att de första fria valen faktiskt ska bli fria, inklusiva och demokratiska. Eller? I april förra året genomfördes en folkräkning på två veckor i Afrikas största land. En av de viktigaste händelserna i fredsprocessen och något som det var nästan helt tyst om i media här hemma. Två veckor?!?! Är det en rimlig tid för en folkräkning i Afrika största land? Under regnperioden, då stora delar av södra landet är isolerade och många vägar är helt oframkomliga? I ett land där många människor fortfarande inte vet vad CPA innebär. Vissa områden besöktes inte alls. Och i Darfur fortgår ju kriget...
Dessutom vägrade regeringen i Khartoum att inkludera frågor om etnicitet och religion i folkräkningen. De menar att det inte är viktigt. Och det kanske det inte borde vara - men i ett land där konflikterna i allra högsta grad har etniska och religiösa förtecken (även om de som överallt annars handlar om makt, resurser och land) så blir det problematiskt att utelämna detta. Särskilt när alla som tillhör olika minoritetsgrupper eller marginaliserade grupper genast tolkar detta ur konspirationsteoretikerns perspektiv: "de försöker dölja fakta på marken". Denna känsla förstärks ytterligare då regeringen hittills har vägrat att släppa resultaten från folkräkningen.
"The possibility of the elections next year being democratic and fair is already lost due to the census", sade en person som jag träffade i Juba. Och jag är böjd att hålla med. Och följdfrågorna blir per automatik många. För många att jag ska börja rada upp dem nu. Om ni har några, hör av er så lägger jag till dem på listan och publicerar den i nästa inlägg. Typ.
lördag 11 april 2009
Utmaningar i södra Sudan
Jag är nyss hemkommen från en vecka i Juba och försöker smälta alla intryck. Det är mitt andra besök i huvudstaden i det autonoma södra Sudan och det var på många sätt ett kärt återseende. En hel del har hänt under de 18 månader sedan jag senast var där. Bland annat har den största gatan (Airport road) asfalteras. Alla andra gator är fortfarande röda av jorden och blir till lervälling så fort regnen börjar. Och de behagade börja den här veckan. Tydligen tidigare än väntat och vår vanliga bil hade det inte alls lika lätt som alla vita fyrhjulsdrivna jeepar som fortfarande fyller gatorna.
Det byggs också en hel del i stan och framförallt hotellen och restaurangerna känns delvis nya, med europeiska priser. Anpassat efter de hundratals, ja, troligen tusentals, expats som befinner sig i Juba. Hur vanliga sudaneser klarar sig, är en helt annan fråga. Och en väldigt viktig sådan. När vi pratade med medlemmarna i vår partnerorganisation Sonad (Sudanese Organisation for Nonviolence and Development) om deras största rädslor i vardagen var de stigande matpriserna ett av dem.
Södra Sudan är troligen ett av världens bördigaste områden med enorma möjligheter att inte bara försörja sin egen befolkning utan även exportera produkter, till norra delarna av landet men även till andra länder. Idag importeras dock den mesta maten från Uganda och Kenya. Och när fd soldater och krigsveteraner, som inte fått sin lön eller ersättning utbetald på flera månader, blockerade vägarna runt gränsen till Uganda syntes det direkt då de redan höga matpriserna ökade ytterligare.
En annan rädsla är närvaron av lätta vapen. Enligt beräkningar av Small Arms Survey äger 80 procent av befolkningen i södra Sudan vapen. 80 procent! Och eftersom staten ännu inte är stark och stabil nog att erbjuda befolkningen skydd, finns det idag ingen vilja att låta sig avväpnas. För att en avväpning ska kunna bli hållbar måste alternativ erbjudas. Men när hoten om attacker fortfarande är så reella, kommer det inte funka. Vissa grupper har avväpnats med våld av staten, och vad skickar det för signaler!? Många därnere anser att deras rättigheter kränks och våldsamheter har utbrytit vid dessa avväpningskampanjer. Dessutom har de åter skaffat nya vapen så fort avväpningen avslutats. Och så länge det fortfarande pågår en mängd lokala väpnade konflikter mellan olika grupper i södra Sudan lär det inte gå att komma längre i den här frågan.
Därför är vikten av freds- och försoningsarbete enormt viktigt, som bland annat kan fokusera på lokala konfliktlösningsmekanismer och återuppliva dem. Varenda samhälle i världen har sådana mekanismer men ibland handlar de i skuggan av krig och måste putsas av. Tyvärr har givare världen över en tendens att överge områden när ett fredsavtal skrivits. Som om allt då skulle vara "fine and dandy". As if. Fredsavtal sluts mellan ledare. Fred implementeras av människorna. Och idag finns det fortfarande grupper i södra Sudan som knappt vet om att ett fredsavtal skrevs under för fyra år sedan, ännu mindre vad det innehåller.
Och ur det perspektivet, och den slarvigt och direkt odemokratiska folkräkning som genomfördes förra året, undrar man ju med rätta hur det kommer att gå när de första nationella valen ska hållas i februari nästa år. Uppförsbacken dit är lång. Samtidigt som jag känner mig matt av alla dessa utmaningar känner jag mig hoppfull efter alla möten med människor, både gräsrotsaktivister och parlamentariker, som har en otroligt stark vilja att fortsätta försöka skapa ett nytt Sudan.
Det byggs också en hel del i stan och framförallt hotellen och restaurangerna känns delvis nya, med europeiska priser. Anpassat efter de hundratals, ja, troligen tusentals, expats som befinner sig i Juba. Hur vanliga sudaneser klarar sig, är en helt annan fråga. Och en väldigt viktig sådan. När vi pratade med medlemmarna i vår partnerorganisation Sonad (Sudanese Organisation for Nonviolence and Development) om deras största rädslor i vardagen var de stigande matpriserna ett av dem.
Södra Sudan är troligen ett av världens bördigaste områden med enorma möjligheter att inte bara försörja sin egen befolkning utan även exportera produkter, till norra delarna av landet men även till andra länder. Idag importeras dock den mesta maten från Uganda och Kenya. Och när fd soldater och krigsveteraner, som inte fått sin lön eller ersättning utbetald på flera månader, blockerade vägarna runt gränsen till Uganda syntes det direkt då de redan höga matpriserna ökade ytterligare.
En annan rädsla är närvaron av lätta vapen. Enligt beräkningar av Small Arms Survey äger 80 procent av befolkningen i södra Sudan vapen. 80 procent! Och eftersom staten ännu inte är stark och stabil nog att erbjuda befolkningen skydd, finns det idag ingen vilja att låta sig avväpnas. För att en avväpning ska kunna bli hållbar måste alternativ erbjudas. Men när hoten om attacker fortfarande är så reella, kommer det inte funka. Vissa grupper har avväpnats med våld av staten, och vad skickar det för signaler!? Många därnere anser att deras rättigheter kränks och våldsamheter har utbrytit vid dessa avväpningskampanjer. Dessutom har de åter skaffat nya vapen så fort avväpningen avslutats. Och så länge det fortfarande pågår en mängd lokala väpnade konflikter mellan olika grupper i södra Sudan lär det inte gå att komma längre i den här frågan.
Därför är vikten av freds- och försoningsarbete enormt viktigt, som bland annat kan fokusera på lokala konfliktlösningsmekanismer och återuppliva dem. Varenda samhälle i världen har sådana mekanismer men ibland handlar de i skuggan av krig och måste putsas av. Tyvärr har givare världen över en tendens att överge områden när ett fredsavtal skrivits. Som om allt då skulle vara "fine and dandy". As if. Fredsavtal sluts mellan ledare. Fred implementeras av människorna. Och idag finns det fortfarande grupper i södra Sudan som knappt vet om att ett fredsavtal skrevs under för fyra år sedan, ännu mindre vad det innehåller.
Och ur det perspektivet, och den slarvigt och direkt odemokratiska folkräkning som genomfördes förra året, undrar man ju med rätta hur det kommer att gå när de första nationella valen ska hållas i februari nästa år. Uppförsbacken dit är lång. Samtidigt som jag känner mig matt av alla dessa utmaningar känner jag mig hoppfull efter alla möten med människor, både gräsrotsaktivister och parlamentariker, som har en otroligt stark vilja att fortsätta försöka skapa ett nytt Sudan.
onsdag 1 april 2009
Snarstucken?
Ok, jag erkänner att jag känner mig ganska besviken på arabländerna som nu har sagt att de ska stödja Al Bashir och därmed fördöma Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder. Jag kanske inte borde vara förvånad, men definitivt besviken. Särskilt då Al Bashir samtidigt menar att han tänker försöka tona ner Palestina-frågan på det Arab League-möte som pågår nu. För att palestinierna kräver att Israel ställs inför ICC för de krigsbrott och brott mot folkrätten som begicks under kriget mot Gaza nu i vintras.
Dubbelmoral är alltid vidrigt och det här måste väl räknas som den värsta typen. Riktigt cynisk dubbelmoral.
Återigen visar man att Palestina-frågan faktiskt inte är så viktig för arabvärlden, det verkar bra mycket viktigare för dem att Israel fortsätter att vara den stora fienden. Återigen visar man att människorna i Darfur inte är viktiga. Fast flera hundra tusen har dött de senaste fem åren, och flera miljoner nu hotas att drabbas av svält efter att Al Bashir kastat ut de internationella humanitära organisationer som funnits på plats i Darfur. Det är tydligen mycket viktigare att hålla goda relationer till Al Bashir.
Karln är uppenbarligen en skurk, i ordets rätta benämning. Men hur ska man då se på ICC:s arresteringsorder gentemot Al Bashir. I relation till fredsprocessen i landet. I relation till den attityden gentemot andra aktörer. I relationen mellan fred och rättvisa. ICC och andra folkrättsverktyg bör användas och användas oftare. De bör användas mindre selektivt och se till att alla behandlas lika inför lagen. Men då "världspolis" inte finns och då stater alla har sin egen agenda ser det inte ut att bli på det sättet inom en snar framtid. Inte ens inom en överskådlig långsiktig framtid.
Dubbelmoral är alltid vidrigt och det här måste väl räknas som den värsta typen. Riktigt cynisk dubbelmoral.
Återigen visar man att Palestina-frågan faktiskt inte är så viktig för arabvärlden, det verkar bra mycket viktigare för dem att Israel fortsätter att vara den stora fienden. Återigen visar man att människorna i Darfur inte är viktiga. Fast flera hundra tusen har dött de senaste fem åren, och flera miljoner nu hotas att drabbas av svält efter att Al Bashir kastat ut de internationella humanitära organisationer som funnits på plats i Darfur. Det är tydligen mycket viktigare att hålla goda relationer till Al Bashir.
Karln är uppenbarligen en skurk, i ordets rätta benämning. Men hur ska man då se på ICC:s arresteringsorder gentemot Al Bashir. I relation till fredsprocessen i landet. I relation till den attityden gentemot andra aktörer. I relationen mellan fred och rättvisa. ICC och andra folkrättsverktyg bör användas och användas oftare. De bör användas mindre selektivt och se till att alla behandlas lika inför lagen. Men då "världspolis" inte finns och då stater alla har sin egen agenda ser det inte ut att bli på det sättet inom en snar framtid. Inte ens inom en överskådlig långsiktig framtid.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
