Revolution, någon?

De senaste veckorna har jag, som så många andra, suttit klistrade vid nyheterna och följt utvecklingen i Nordafrika. Framförallt i Tunisien. Egypten och Libyen men även de protester som hörs i andra länder som också törstar efter en annan ordning. Det finns en energi och beslutsamhet som smittar, som gör att det kliar i fingrarna, och som framförallt säger: khalas, det räcker nu. Decennier av maktfullkomna och korrupta envåldshärskare som stjäl från sitt folk och håller dem i bojor. Det räcker nu.

Och mitt i allt detta kom jag ihåg min lilla blogg. För jag vill ju också göra något. Jag vill ut på gatorna, jag med. Jag vill göra min röst hörd. Jag vill visa mitt stöd. Jag vill också förändra allt det som behöver förändras där jag bor (vilket inte säger lite i dagsläget, med tanke på att jag bor i ockuperade östra Jerusalem).

Återigen går tankarna till Howard Zinn och frågan jag då ställde om hur man lyckas hålla en befolkning i förtryck under så lång tid? Följdfrågan då som nu är förstås: vad är det som får människor att plötsligt säga: det räcker nu, och kräva förändring?

Jag lyssnade på Karlavagnen i torsdags kväll, den 17 februari, och min kära vän Kerstin pratade om vår möjlighet att förändra världen. Att det är lätt att känna misstro och hopplöshet och därmed göra oss mindre än vad vi är.

Vi kan förändra världen, om vi vill. Om vi går från att vara passiva till att vara aktiva. Om vi visar vårt missnöje med den rådande ordningen, men också om vi visar på alternativen. Om vi har visioner och mål - utopia - om vi vet vilket samhälle vi istället vill leva i. Om vi organiserar oss med andra som vill samma sak. Om vi får stöd från andra, både nära och långt bort.

Och om vi tror att vi kan.