Men planeten består...?

Äntligen använder Ban Ki-moon ordet revolution när han pratar om vad som måste hända för att rädda vår planet. En ekonomisk revolution behövs, då den nuvarande ekonomiska modellen är en ”environmental global suicide pact”. Framförallt behöver politiska och ekonomiska ledare främja nya idéer och metoder som kan driva utvecklingen framåt när det gäller hållbar teknik och utveckling. No shit, Sherlock. Tiden rinner ifrån oss, det har vi vetat länge, men än så länge är det kortsiktiga vinster och egenintressen istället för hållbarhet, som har fått styra ekonomiska och politiska beslut, både nationellt och internationellt.

Vid the World Economic Forum i Davos kallade Ki-moon den gamla ekonomiska modellen för föråldrad och ett recept för nationell katastrof. Men jag skulle vilja säga: global katastrof. Ki-moon verkar ge upp om att nå en global överenskommelse genom förhandlingar inom FN när det gäller klimatet och istället fokusera på en bredare diskussion om hållbarhet. Vilket låter bra, klimatförändringen är ju ”bara” en del av ett större hot mot vår planet och framförallt mot de nuvarande levande organismerna som lever här, och förhandlingarna har ju hittills bara varit en fars. Dessutom måste lösningarna analyseras och angripas holistiskt för bästa möjliga resultat.

Visst kommer inte teknisk utveckling rädda världen, men det är väl ett argument som är värt sin vikt i guld i detta sammanhang, World Economic Forum, där deltagarna aldrig kommer tumma på behovet av ekonomisk tillväxt. Att människor egentligen behöver ställa om hela våra liv och faktiskt sluta konsumera så mycket och så tanklöst och istället fokusera på ekonomisk utveckling, det är nog ett argument han får ta upp på nästa World Social Forum istället. Varje målgrupp kräver sitt budskap, att känna sin opponent är alltså centralt för att kunna vinna över dem, oavsett om vi pratar militär eller ickevåldslig strategi. Det har varit sant sedan Sun Tzu skrev The Art of War på sexhundratalet f Kr, det mest klassiska verket inom militärstrategi.

Företag måste också tvingas ta ett större ansvar och hållas till svars för deras påverkan på miljön. De kommer inte ändra deras produktionssätt av ren och skär välvilja, utan piska och morot kommer väl till pass. Uppifrån i form av straffskatter och subventioner, nerifrån i form av konsumentmakt. Jag skulle vilja säga att det är dags att vi börjar konsumera med fötterna. Men ärligt talat, det var dags redan för 20 år sedan, och tiden rinner ifrån oss.

Utveckling är förstås också oerhört viktigt, utan att vi glömmer bort eller förminskar de rika ländernas ansvar. Mycket av dagens problem beror på de rika ländernas politiska prioriteringar, och det vore ju coolt om dessa länder någon gång faktiskt kunde ta ansvar för detta någon gång. Betala tillbaka lite, kanske?

Att de fattigare länderna vill uppnå en högre levnadsstandard är självklart och många upplever detta som ett problem. Men med hjälp av nytänkande inom teknologin och utveckling kan detta uppnås utan att planeten förstörs i allt högre takt. ”Utvecklingsländer” behöver inte göra samma resa som de utvecklade länderna har gjort, de har ju möjligheten att hoppa över våra misstag och strunta i sådant där utvecklingen redan har sprungit om oss. Varför ska vissa länder investera i fasta telefonnät när världen idag i allra högsta grad är mobil? Och de gör de inte heller.

Sedan måste jag tipsa om Douglas Adams på TED – ni vet, han som skrev Liftarens guide till galaxen – där han nyktert påpekar att det vi måste kämpa för att rädda kanske framförallt är oss själva och allt annat levande, inte planeten i sig. Som han säger, planeten har tidigare överlevt när hela ekosystem har slagits i spillror och förintats, den överlever säkert även oss.