De senaste dagarna har återigen bonus-debatten flammat upp och med all rätta. Det känns otroligt magstarkt att vissa företagsledningar fortsätter att ge sig själva pengar samtidigt som vanliga löntagare varslas. Samtidigt som flera företag handlar centralt med facken om sänkta löner för att undvika de värsta farhågorna om massarbetslöshet. Samtidigt som fackförbundens medlemsavgifter stiger och ökar på kostnaderna för vanliga arbetare. Samtidigt som staten fortsätter att sticka huvudet i sanden och se sin egen roll i krisen, bonuspaketen, ökade fackliga kostnader för individen och en osäkrare verklighet för de svagaste i samhället.
Hur motiveras dessa bonussystem? Jo, att utan dem så gör chefer och styrelseledamöter inte sitt jobb tillräckligt bra. De måste motiveras till att bidra med det där "lilla extra". Men förväntas det inte av alla löntagare att de gör sitt jobb så bra som möjligt? Och ska då inte de redan skyhöga lönerna för företagsledningar fungera som ett sådant incitament?
Ordet bonus – smaka på det – får det inte er att tänka på företag som det går bra för? En liten bonus när allting ligger på topp? Lite extra pengar lagom till jul? Som om just dessa personer har problem med att täcka sina kostnader och behöver det där tillskottet för att klara av både räkningar och julklappar. Och om de har problem med detta, då kanske de i all rimlighet ska se över sina utgifter. I kristider, då det är uppenbart att det går rent ut sagt skitdåligt för väldigt många företag, finns det i min föreställningsvärld inget som helst utrymme för extra små julklappar på några miljoner här och där.
Det som svider mest är de företagsledare som inte ens ser problematiken i kraven på bonusar och skyhöga löner då facken tvingas acceptera sänkta löner för sina medlemmar för att rädda så många jobb som möjligt. Med tanke på att det går ganska många industriarbetare på varje chefslön skulle en politiskt korrekt sänkning av de uppblåsta lönerna se snyggt ut. Det skulle inte rädda industrin ur krisen. Men det skulle onekligen se snyggt ut. Och om man inte fattar detta, vad har man då för verklighetsförankring?
fredag 6 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Så sant, så sant. Här pratar man om kompensation mer än bonus. Läste det här häromdagen, och gillade det:
Commenting on the issue of "executive compensation," The New Yorker's Hendrik Hertzberg recently wrote, "I have to say, I get a little dizzy with disgust whenever I hear that word used to describe some C.E.O.'s pay envelope. … What, exactly, are these people being 'compensated' for? Are they victims of crime? Or is it the long hours, the loneliness, the inability to spend time with their children—so much more terrible than the plight of a middle-aged immigrant mother working double shifts as an office cleaner?"
Skicka en kommentar