Min tid i Jerusalem närmar sig sitt slut, iallafall för den här gången, och det bär av hemåt till Stockholm och Bandhagen. Jag har varit här nu i ett och ett halvt år, en tid som har gått för snabbt och som på många sätt är alldeles för kort. Samtidigt som jag längtar hem. Blandade känslor, men det är ju inget nytt, det är så livet är. Man kan inte alltid på precis som man vill hela tiden, och nu är det dags att byta fokus och komma hem.
Ända från början har jag sagt att jobbet här är mitt drömjobb, och så är det fortfarande, och jag har lärt mig otroligt mycket. Jag har fantastiska kollegor som jag själv har rekryterat, alla utom en som redan fanns på kontoret när jag började. Jag har också jobbat otroligt mycket och att-göra-listorna har aldrig sinat. Det har inte varit lätt och jag har inte haft så mycket tid över till annat, men jag har alltid vaknat på morgonen och tyckt det är roligt att gå till jobbet.
Härom kvällen hade vi en avslutningsmiddag med teamet som fick mig både att skratta och gråta. Fina ord om vad vi har byggt upp, vilket fint team vi har med underbart trevliga, roliga och smarta personer som jag alla kommer sakna oerhört.
Mitt ibland dessa tårar känner jag också en lättnad över att veta att jag kommer alltid att återvända hit. Än så länge (förhoppningsvis aldrig) behöver jag ha definitiva avsked.
Det finns också en känsla av saknad över allt jag ännu inte har hunnit. Jag har ännu inte varit i Jordanien och sett Petra och Wadi Rum. Lite mer tid vid Röda Havet hade inte skadat. Inte fler vandringar heller. Det finns flera människor som jag har träffat och blivit bekant med, men som jag gärna hade lärt känna bättre och blivit vän med. Vissa av dem finns förstås kvar här och det finns fortfarande tid för det, andra är internationella, precis som jag, och kommer troligen flytta på sig vid tillfälle. Om inte annat efter fem år när vi inte längre kan få arbetstillstånd.
Och så finns det en massa längtan efter det som finns hemma i Stockholm och Sverige. Och även andra platser i Europa som är lite för långt bort härifrån, som London och Köpenhamn. Framförallt mitt hem och alla underbara människor som jag inte har kunnat träffa eller träffa ordentligt under den här tiden. Jag vill se er, krama er, veta allt om hur era liv är, göra saker med er, gå långa promenader i vårsol och skratta eller bara vara tysta tillsammans. Inte stressa runt enbart på en massa korta och inbokade fika. Och möjligheten att åka på semester, en känsla som inte riktigt infinner sig när man "pendlar" mellan två ställen som båda innehåller en massa måsten. Lycka!
Några dagar kvar, packning, kramar, vårsol och hejdå som ändå inte riktigt är hejdå utan mer "vi ses".
torsdag 8 mars 2012
onsdag 29 februari 2012
Markstölder
En av de största brott som begås under ockupation är markstölder, mark stjäls till höger och vänster, framförallt för bosättningar, jordbruksindustrin, "by-pass roads", militära övningsområden och "naturområden". Detta har pågått sedan ockupationen började 1967. Inne i Israel har det pågått ännu längre. Sedan Oslo-avtalet har stölderna på ockuperat område begränsats till östra Jerusalem och det som kallas Area C på Västbanken. Vilket inte betyder att stölderna har minskat, begränsningen är endast geografisk.
Sedan avtalet reglerade uppdelningen och kontrollen över områdena A, B och C, har markstölderna istället eskalerat i de områden där Israel fortfarande hade full kontroll, och hela Västbanken ser mer och mer ut som en schweizisk ost. Fram till nu har det som sagt alltså handlat mest om markstölder i Area C och östra Jerusalem. Efterforskningar visar att bosättningar och "outposts" även har börjat ta mark i område B, vilket avslöjades i Haaretz härom veckan. http://www.haaretz.com/print-edition/news/west-bank-outposts-spreading-into-area-b-in-violation-of-oslo-accords-1.413390.
Dror Etkes som nämns i artikeln, skriven av Akiva Eldar, är troligen den person som kan mest om dessa markstölder och som under de senaste tio åren har arbetat med att bevaka dem. Han har en databas som heter duga, och som visar på komplexiteten i de policies som styr ockupationen och som låter bosättarna ta mer och mer och mer mark med statens goda minne. Genom vägar, vägspärrar, staket, övervakningsutrustning och militära installationer, genom vapen och rädsla.
Min kollega Nadine och jag var ute och körde med Dror i fyra timmar idag för att lära oss mer om det arbete han gör. Det är tydligt för alla som varit här nere en längre tid att varenda litet fakta är viktig för att dokumentera vad som händer för att man ska kunna försöka driva processer i rätten för att kräva ett slut på detta beteende. För att skydda civilbefolkningen. För att våga drömma om upprättelse och på lång sikt även rättvisa. Detta rättsliga spel är tyvärr inte speciellt effektivt ännu, men informationen om vad som pågår finns åtminstone. Det borde inte finnas någon som kan säga att de inte vet vad som händer. Till skillnad från så många andra konflikter i världen, där det finns väldigt lite information om det som händer.
Information har ju dock visat sig inte vara tillräckligt, inte på långa vägar. Om det inte finns någon politisk vilja för att ändra situationen här (och som det ser ut idag kommer förändringen inte komma av sig själv), så kommer ockupationen fortsätta.
Men så lyssnar jag på en P3 Dokumentär om Nelson Mendela och kampen för ett fritt Sydafrika....
P3 Dokumentären hittas på: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=3878436, från 1 augusti 2010.
Sedan avtalet reglerade uppdelningen och kontrollen över områdena A, B och C, har markstölderna istället eskalerat i de områden där Israel fortfarande hade full kontroll, och hela Västbanken ser mer och mer ut som en schweizisk ost. Fram till nu har det som sagt alltså handlat mest om markstölder i Area C och östra Jerusalem. Efterforskningar visar att bosättningar och "outposts" även har börjat ta mark i område B, vilket avslöjades i Haaretz härom veckan. http://www.haaretz.com/print-edition/news/west-bank-outposts-spreading-into-area-b-in-violation-of-oslo-accords-1.413390.
Dror Etkes som nämns i artikeln, skriven av Akiva Eldar, är troligen den person som kan mest om dessa markstölder och som under de senaste tio åren har arbetat med att bevaka dem. Han har en databas som heter duga, och som visar på komplexiteten i de policies som styr ockupationen och som låter bosättarna ta mer och mer och mer mark med statens goda minne. Genom vägar, vägspärrar, staket, övervakningsutrustning och militära installationer, genom vapen och rädsla.
Min kollega Nadine och jag var ute och körde med Dror i fyra timmar idag för att lära oss mer om det arbete han gör. Det är tydligt för alla som varit här nere en längre tid att varenda litet fakta är viktig för att dokumentera vad som händer för att man ska kunna försöka driva processer i rätten för att kräva ett slut på detta beteende. För att skydda civilbefolkningen. För att våga drömma om upprättelse och på lång sikt även rättvisa. Detta rättsliga spel är tyvärr inte speciellt effektivt ännu, men informationen om vad som pågår finns åtminstone. Det borde inte finnas någon som kan säga att de inte vet vad som händer. Till skillnad från så många andra konflikter i världen, där det finns väldigt lite information om det som händer.
Information har ju dock visat sig inte vara tillräckligt, inte på långa vägar. Om det inte finns någon politisk vilja för att ändra situationen här (och som det ser ut idag kommer förändringen inte komma av sig själv), så kommer ockupationen fortsätta.
Men så lyssnar jag på en P3 Dokumentär om Nelson Mendela och kampen för ett fritt Sydafrika....
P3 Dokumentären hittas på: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=3878436, från 1 augusti 2010.
tisdag 28 februari 2012
Den sista diktatorn....
Det är återigen den tid på året då statistiken över svensk vapenexport redovisas. Det har gått snart en vecka sedan efter bokslutet gjordes för 2011 och Sverige har återigen ökat sin vapenexport. Framförallt till diktaturer och länder i krig, till länder som gravt kränker mänskliga rättigheter.
De fyra största mottagarna är Saudiarabien, Thailand, Indien och Pakistan. Vilket visar ju vilket skämt det politiska ramverket är när det gäller att maximera vinsten. Vi har visserligen inget demokrati-kriterium ännu men däremot MR-kriterium, vilket betyder att respekt för mänskliga rättigheter är ett villkor för att vapenexport ska godkännas. Istället väljer man att hela tiden ignorera detta regelverk.
"Exportstatistiken visar att de svenska reglerna för vapenexport konstant åsidosätts. När Saudiarabien, en av världens mest brutala diktaturer, får köpa vapen för 2,9 miljarder av Sverige är det svårt att se vilken funktion reglerna överhuvudtaget fyller" säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds i deras pressmeddelande från 22 februari: http://www.svenskafreds.se/dramatisk-okning-av-vapenexport-till-diktaturer
I våras beslutade dessutom riksdagen att regelverket för vapenexport ska ses över och skärpas. Sedan dess har handelsminister Ewa Björling inte gjort något för att följa upp det här beslutet. Och Sverige säljer mer vapen än någonsin.
Det får mig osökt att tänka på matkedjans Nando's reklam: Last Dictator Standing, skrattar, nynnar med i "Those were the days my friend", undrar över Mugabes ålder, är glad för att vi åtminstone inte exporterar vapen dit (för det gör vi väl inte?) och hoppas på bättre tider: http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=tbap1wt6OwQ&feature=endscreen&fb_source=message
Eller om jag ska vara helt ärlig, jag tittar på Nando's reklam, men lyssnar på Thåström's Aldrig Nånsin Komma ner, får som vanligt gåshud av hans röst och texter, längtar till sommarkonserter i Sverige.... och hoppas på bättre tider.
De fyra största mottagarna är Saudiarabien, Thailand, Indien och Pakistan. Vilket visar ju vilket skämt det politiska ramverket är när det gäller att maximera vinsten. Vi har visserligen inget demokrati-kriterium ännu men däremot MR-kriterium, vilket betyder att respekt för mänskliga rättigheter är ett villkor för att vapenexport ska godkännas. Istället väljer man att hela tiden ignorera detta regelverk.
"Exportstatistiken visar att de svenska reglerna för vapenexport konstant åsidosätts. När Saudiarabien, en av världens mest brutala diktaturer, får köpa vapen för 2,9 miljarder av Sverige är det svårt att se vilken funktion reglerna överhuvudtaget fyller" säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds i deras pressmeddelande från 22 februari: http://www.svenskafreds.se/dramatisk-okning-av-vapenexport-till-diktaturer
I våras beslutade dessutom riksdagen att regelverket för vapenexport ska ses över och skärpas. Sedan dess har handelsminister Ewa Björling inte gjort något för att följa upp det här beslutet. Och Sverige säljer mer vapen än någonsin.
Det får mig osökt att tänka på matkedjans Nando's reklam: Last Dictator Standing, skrattar, nynnar med i "Those were the days my friend", undrar över Mugabes ålder, är glad för att vi åtminstone inte exporterar vapen dit (för det gör vi väl inte?) och hoppas på bättre tider: http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=tbap1wt6OwQ&feature=endscreen&fb_source=message
Eller om jag ska vara helt ärlig, jag tittar på Nando's reklam, men lyssnar på Thåström's Aldrig Nånsin Komma ner, får som vanligt gåshud av hans röst och texter, längtar till sommarkonserter i Sverige.... och hoppas på bättre tider.
måndag 13 februari 2012
Spisarnas fortsatta spridning följer oss
Intervjun med biståndsminister Gunilla Carlsson har fått många att reagera, framförallt bland oss som arbetar med bistånd. Nu idag var hon i debatt med min kollega Magnus Walan i Studio Ett, och även idag kändes hennes svar som om vi befann oss på två olika planeter när det gäller svenskt bistånd.
Hon pratar om reform-ovillighet i en bransch där det finns en lång historia av organisatoriskt lärande och utbyte av erfarenheter. Hon talar om analyser som görs hemma i Stockholm och inte ute i fält, när de allra flesta (iallafall svenska) organisationer samt givare som Sida baserar behovsanalyser och landstrategier just på lokala partners i de olika samarbetsländerna. Hon pratar om att människor frågar efter "cash" när hela branschen pratar om att det är bättre att ge människor fiskredskap och lära dem att fiska än att dela ut fisk.
Svenskt bistånd har idag väldigt lite tålamod med allmosor, utan vill istället skapa förutsättningar för människor att påverka sina liv och sin omvärld. Detta bistånd har väldigt högt anseende ute i världen, där det är tydligt att deltagarstyrt bistånd ges med ansvar och transparens, baserat på mottagarnas behov. Diakonias motto är "människor som förändrar världen" och vi tror på att det är fullt möjligt. Men det går inte att förändra världen med allmosor.
Vi samlar inte in gamla avlagda kläder och skickar till barnen i Afrika. Vi delar inte ut spisar till kvinnorna. Inte nog med att det inte är hållbart - det skapar inga förändrade strukturer som garanterar att samma problem inte uppstår igen - det är rent kontraproduktivt för den ekonomiska utvecklingen i mottagarländerna, då lokala företagare och producenter slås ut då de inte kan konkurrera med inflödet av billiga eller gratis varor från givarländer.
Ekonomisk utveckling handlar bland annat om att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva, men också för stater att genom skatteintäkter och omfördelning möjliggöra för investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning etc. Vilket kommer befolkningen till godo, även på lång sikt. Även demokratiarbetet är viktigt för denna typ av utveckling. Med större inflytande och insyn kan människor lättare utkräva ansvar från beslutsfattarna. Fattigdomen byggs bort undan för undan genom en mängd strategier. Som på lång sikt ska göra biståndet onödigt.
Dessa strategier handlar förstås inte bara om bistånd. Som jag skrivit tidigare utgör biståndet en minimal del av utveckling. Handel är också en viktig pusselbit för att förstå utvecklingens drivkrafter. Vi vet att de länder som bäst lyckats ta sig ur fattigdomen och få igång en bra ekonomisk utveckling är de länder som har skyddat sin egen marknad på olika sätt, till exempel genom tullar, och som har diversifierat sin produktion. Detta gäller inte bara länder som vi har kunnat följa under de senaste decennierna, som de asiatiska tigrarna. Samma sak gäller för länderna i Europa och USA som alltid har skyddat sina egna marknader för extern konkurrens. Inte de länder som påtvingats total öppenhet mot världsmarknaden.
Diskussionen om varför det finns ett egenvärde i demokrati- och MR-biståndet (alltså utöver den ekonomiska utvecklings-diskussionen) sparar jag till en annan gång. Om det skulle behövas. Vi får väl se debatten fortsätter....
Lyssna på debatten mellan Gunilla Carlsson och Magnus Walan idag den 13 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4962387
Hon pratar om reform-ovillighet i en bransch där det finns en lång historia av organisatoriskt lärande och utbyte av erfarenheter. Hon talar om analyser som görs hemma i Stockholm och inte ute i fält, när de allra flesta (iallafall svenska) organisationer samt givare som Sida baserar behovsanalyser och landstrategier just på lokala partners i de olika samarbetsländerna. Hon pratar om att människor frågar efter "cash" när hela branschen pratar om att det är bättre att ge människor fiskredskap och lära dem att fiska än att dela ut fisk.
Svenskt bistånd har idag väldigt lite tålamod med allmosor, utan vill istället skapa förutsättningar för människor att påverka sina liv och sin omvärld. Detta bistånd har väldigt högt anseende ute i världen, där det är tydligt att deltagarstyrt bistånd ges med ansvar och transparens, baserat på mottagarnas behov. Diakonias motto är "människor som förändrar världen" och vi tror på att det är fullt möjligt. Men det går inte att förändra världen med allmosor.
Vi samlar inte in gamla avlagda kläder och skickar till barnen i Afrika. Vi delar inte ut spisar till kvinnorna. Inte nog med att det inte är hållbart - det skapar inga förändrade strukturer som garanterar att samma problem inte uppstår igen - det är rent kontraproduktivt för den ekonomiska utvecklingen i mottagarländerna, då lokala företagare och producenter slås ut då de inte kan konkurrera med inflödet av billiga eller gratis varor från givarländer.
Ekonomisk utveckling handlar bland annat om att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva, men också för stater att genom skatteintäkter och omfördelning möjliggöra för investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning etc. Vilket kommer befolkningen till godo, även på lång sikt. Även demokratiarbetet är viktigt för denna typ av utveckling. Med större inflytande och insyn kan människor lättare utkräva ansvar från beslutsfattarna. Fattigdomen byggs bort undan för undan genom en mängd strategier. Som på lång sikt ska göra biståndet onödigt.
Dessa strategier handlar förstås inte bara om bistånd. Som jag skrivit tidigare utgör biståndet en minimal del av utveckling. Handel är också en viktig pusselbit för att förstå utvecklingens drivkrafter. Vi vet att de länder som bäst lyckats ta sig ur fattigdomen och få igång en bra ekonomisk utveckling är de länder som har skyddat sin egen marknad på olika sätt, till exempel genom tullar, och som har diversifierat sin produktion. Detta gäller inte bara länder som vi har kunnat följa under de senaste decennierna, som de asiatiska tigrarna. Samma sak gäller för länderna i Europa och USA som alltid har skyddat sina egna marknader för extern konkurrens. Inte de länder som påtvingats total öppenhet mot världsmarknaden.
Diskussionen om varför det finns ett egenvärde i demokrati- och MR-biståndet (alltså utöver den ekonomiska utvecklings-diskussionen) sparar jag till en annan gång. Om det skulle behövas. Vi får väl se debatten fortsätter....
Lyssna på debatten mellan Gunilla Carlsson och Magnus Walan idag den 13 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4962387
söndag 12 februari 2012
Spisar till 30 000 kvinnor i Uganda
I helgen intervjuades biståndsminister Gunilla Carlsson i Ekot, och jag hoppas att så många som möjligt lyssnade på det. För om det fortfarande fanns några illusioner kvar om att GC kan utveckling och bistånd, så måste denna intervju spräckt hål på dem. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hennes resonemang och bristande logik, men jag ska försöka fokusera. För er skull.
Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...
Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.
Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.
Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".
Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.
Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.
Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.
Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.
Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.
Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.
Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...
Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.
Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.
Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".
Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.
Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.
Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.
Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.
Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.
Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
