Nedräkning...

Min tid i Jerusalem närmar sig sitt slut, iallafall för den här gången, och det bär av hemåt till Stockholm och Bandhagen. Jag har varit här nu i ett och ett halvt år, en tid som har gått för snabbt och som på många sätt är alldeles för kort. Samtidigt som jag längtar hem. Blandade känslor, men det är ju inget nytt, det är så livet är. Man kan inte alltid på precis som man vill hela tiden, och nu är det dags att byta fokus och komma hem.

Ända från början har jag sagt att jobbet här är mitt drömjobb, och så är det fortfarande, och jag har lärt mig otroligt mycket. Jag har fantastiska kollegor som jag själv har rekryterat, alla utom en som redan fanns på kontoret när jag började. Jag har också jobbat otroligt mycket och att-göra-listorna har aldrig sinat. Det har inte varit lätt och jag har inte haft så mycket tid över till annat, men jag har alltid vaknat på morgonen och tyckt det är roligt att gå till jobbet.

Härom kvällen hade vi en avslutningsmiddag med teamet som fick mig både att skratta och gråta. Fina ord om vad vi har byggt upp, vilket fint team vi har med underbart trevliga, roliga och smarta personer som jag alla kommer sakna oerhört.

Mitt ibland dessa tårar känner jag också en lättnad över att veta att jag kommer alltid att återvända hit. Än så länge (förhoppningsvis aldrig) behöver jag ha definitiva avsked.

Det finns också en känsla av saknad över allt jag ännu inte har hunnit. Jag har ännu inte varit i Jordanien och sett Petra och Wadi Rum. Lite mer tid vid Röda Havet hade inte skadat. Inte fler vandringar heller. Det finns flera människor som jag har träffat och blivit bekant med, men som jag gärna hade lärt känna bättre och blivit vän med. Vissa av dem finns förstås kvar här och det finns fortfarande tid för det, andra är internationella, precis som jag, och kommer troligen flytta på sig vid tillfälle. Om inte annat efter fem år när vi inte längre kan få arbetstillstånd.

Och så finns det en massa längtan efter det som finns hemma i Stockholm och Sverige. Och även andra platser i Europa som är lite för långt bort härifrån, som London och Köpenhamn. Framförallt mitt hem och alla underbara människor som jag inte har kunnat träffa eller träffa ordentligt under den här tiden. Jag vill se er, krama er, veta allt om hur era liv är, göra saker med er, gå långa promenader i vårsol och skratta eller bara vara tysta tillsammans. Inte stressa runt enbart på en massa korta och inbokade fika. Och möjligheten att åka på semester, en känsla som inte riktigt infinner sig när man "pendlar" mellan två ställen som båda innehåller en massa måsten. Lycka!

Några dagar kvar, packning, kramar, vårsol och hejdå som ändå inte riktigt är hejdå utan mer "vi ses".