Nu har jag varit hemma från "the holy mess", aka Jerusalem, i ca tre månader och jag börjar så sakteliga landa. Det är inte helt lätt att byta tillvaro, särskilt inte när det innebär sådana stora skillnader, när det gäller vardag, tempo, ljudnivåer etc. Jerusalem är nog aldrig så tyst som Bandhagen, särskilt inte när man har bott nära en moské och dessutom haft gatuarbetare utanför huset som föredragit att renovera gatan nattetid under flera månader. Måna om att inte störa biltrafiken på dagtid. Men det där med människors sömn verkade inte riktigt lika viktigt...
Vardagen där nere bestod framförallt av jobb, och då är det också lite konstigt, om än väldigt skönt, att komma hem och faktiskt ha mer eller mindre normala arbetstider. Att gå hem från kontoret och fortfarande ha tid och energi att hitta på saker. Känns lite som en nyupptäckt tillvaro där jag just nu frossar pocketböcker och faktiskt varit på bio flera gånger. Och växterna på kontoret i Jerusalem fick sig ett uppsving när jag flyttade in, torra grenar förvandlades till frodiga gröna bladverk. Och även om jag tveksamt lämnade över dem till kollegornas vård när jag åkte hem är det ännu häftigare att lukta på nyutslagna syréner och pioner och se hallonplantor och tomater växa.
Att lämna mitt drömjobb var inte lätt, särskilt när jag hade världens bästa chef och fantastiska kollegor. Men att komma hem och skapa tid och utrymme för annat i livet är värt hur mycket som helst. Jag tyckte jag var smart som planerade in min hemresa till tidig vår, som sedan visade sig vara vinterkall och ändå full med pollen, men sommar är Stockholm är ändå något alldeles alldeles speciellt.
Tankarna om orden "hem" och "att vara hemma" snurrar och jag kan inte riktigt reda ut min relation till dem, eller till den eller de platser som jag kallar hem. Kommer jag någonsin känna mig helt hemma någonstans? En del av mig kommer alltid finnas någon annanstans, i tankarna, med väskan packad och klivet ut genom dörren som känns så lätt, lätt. Hur länge kan jag vara här utan att det kliar för mycket i fingrarna och jag börjar klättra på väggarna?
Stockholm kvalar väl lättast in som "hem" även om jag kan känna mig ganska "lost" här. Vad gör man på lediga dagar mitt i veckan, till exempel? Jerusalem är definitivt en plats som jag kallar hem, även om det kanske är den mest ambivalenta och komplicerade platsen som kvalar in i gruppen av "hem". London med, men inte alls lika komplicerad, mest njutningsfull. Kapstaden skulle jag vilja ha med på listan, men faktum kvarstår, hittills har jag inte bott där. Det bara känns som hemma varje gång jag kliver ur planet och andas in luften där. Är det dit jag ska nästa gång....?
Vardagen där nere bestod framförallt av jobb, och då är det också lite konstigt, om än väldigt skönt, att komma hem och faktiskt ha mer eller mindre normala arbetstider. Att gå hem från kontoret och fortfarande ha tid och energi att hitta på saker. Känns lite som en nyupptäckt tillvaro där jag just nu frossar pocketböcker och faktiskt varit på bio flera gånger. Och växterna på kontoret i Jerusalem fick sig ett uppsving när jag flyttade in, torra grenar förvandlades till frodiga gröna bladverk. Och även om jag tveksamt lämnade över dem till kollegornas vård när jag åkte hem är det ännu häftigare att lukta på nyutslagna syréner och pioner och se hallonplantor och tomater växa.
Att lämna mitt drömjobb var inte lätt, särskilt när jag hade världens bästa chef och fantastiska kollegor. Men att komma hem och skapa tid och utrymme för annat i livet är värt hur mycket som helst. Jag tyckte jag var smart som planerade in min hemresa till tidig vår, som sedan visade sig vara vinterkall och ändå full med pollen, men sommar är Stockholm är ändå något alldeles alldeles speciellt.
Tankarna om orden "hem" och "att vara hemma" snurrar och jag kan inte riktigt reda ut min relation till dem, eller till den eller de platser som jag kallar hem. Kommer jag någonsin känna mig helt hemma någonstans? En del av mig kommer alltid finnas någon annanstans, i tankarna, med väskan packad och klivet ut genom dörren som känns så lätt, lätt. Hur länge kan jag vara här utan att det kliar för mycket i fingrarna och jag börjar klättra på väggarna?
Stockholm kvalar väl lättast in som "hem" även om jag kan känna mig ganska "lost" här. Vad gör man på lediga dagar mitt i veckan, till exempel? Jerusalem är definitivt en plats som jag kallar hem, även om det kanske är den mest ambivalenta och komplicerade platsen som kvalar in i gruppen av "hem". London med, men inte alls lika komplicerad, mest njutningsfull. Kapstaden skulle jag vilja ha med på listan, men faktum kvarstår, hittills har jag inte bott där. Det bara känns som hemma varje gång jag kliver ur planet och andas in luften där. Är det dit jag ska nästa gång....?
1 kommentar:
Välkommen hem Sara!
Skicka en kommentar