Jag måste erkänna (om det ännu inte är uppenbart) att jag alltid är kritisk när militära insatser tror att de ska gå in och "städa upp", eller "få slut på" en konflikt på ett par månader. Det är så lätt att säga att vi bara ska bidra med åtta JAS-plan för att skydda flygförbudszonen och sedan ska vi hem igen, endast 200 miljoner kronor.
När hörde ni senast om en militär insats som faktiskt var över efter endast ett par månader? Vietnamkriget började så, USA förklarade inte ens formellt krig eftersom det skulle gå så snabbt så snabbt och sedan ska ni se, "våra grabbar" är hemma igen. 1961 hade USA 1500 trupper i Vietnam, under 1965 hade det ökat till 200.000 och de sista återvände hem i förlust 1975, efter fruktansvärda brott har begåtts av alla inblandade sidor, där framförallt civilbefolkningen drabbades (som i alla krig). Civilbefolkningen som ska behandlas som personer med rätt till extra skydd och som aldrig får ses som måltavlor i krig.
Så hur tänkte man nu runt Libyen egentligen? Härom dagen citerades Christopher Schnaubelt från Nato Defense College i Rom i DN (8 juni 2011):
– Det skulle inte förvåna mig om Nato blir kvar i landet i åratal.
Oh no, men skulle vi inte bara vara där i ett par månader, göra oss av med den där galna diktatorn och sedan åka hem igen? Skulle det inte vara så lätt att flyga lite stridsplan över ett av Afrikas största land, släppa lite bomber, och sedan nöjt kunna klappa sig på axeln och säga: vi befriade Libyen? Eller "JAS är nu äntligen stridsprövade, vi kan åka hem".
Alltså, missförstå mig rätt, folket i Libyen förtjänar att bli av men den galna diktatorn, men som jag sagt förut: är detta verkligen det snabbaste och mest kostnads-effektiva metoden att nå det målet och samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Libyen med mänskliga rättigheter och rättvisa i fokus? Med kostnader menar jag inte bara de skattepengar som används för själva insatsen, det är ju endast en liten del av kostnaden totalt. I kostnaderna måste man åtminstone inkludera antalet döda, skadade och lemlästade, antalet människor som fördrivits från sina hem, som flyr landet i båtar som sjunker ute på öppet hav, som är traumatiserade kanske för livet, antalet våldtagna kvinnor och barn, den infrastruktur som förstörs genom attackerna, kostnaderna för återuppbyggnad etc. Listan kan göras lång, den måste göras lång för att en så korrekt analys som möjligt ska kunna göras.
Chefsåklagaren vid Internationella Brottmålsdomstolen håller på att undersöka bevisen på att Ghaddafi har beordrat våldtäkt av hundratals kvinnor som en del av krigföringen. Det sexuella våldet ökar i konflikter över hela världen. Som Margot Wallström sa på en presskonferens nyligen, "Sexual violence has become a tactic of choice for armed groups, being cheaper, more destructive and easier to get away with than other methods of warfare," (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13732753)
Och detta skulle ta slut på ett par månader? Vem sa det och vem trodde på det? Och vem ska ta ansvar för det? Jag har ingen universallösning att erbjuda, men frustrationen över att se detta hända igen och igen och igen, gör ont och får mig att vilja skrika ut min ilska och frustration och hålla någon ansvarig. Ja, framförallt det, hålla någon ansvarig. Men på utopias skuggbelagda bakgård håller stater varandra om ryggen och makten blundar på tryggt avstånd från verkligen och låtsas vara upptagna med annat.
lördag 11 juni 2011
söndag 22 maj 2011
Kenya lagstiftar mot kvinnlig könsstympning
Äntligen skriver jag om en god nyhet. Goda nyheter var lite poängen med den här bloggen från början men de har generellt sett fått lite utrymme här, det finns så mycket annat att skriva om. Och det är ju inte så att jag direkt spottar ur mig blogginlägg på löpande band. Men nu så... kommer det en riktigt god nyhet. Kenya har lagstiftat mot kvinnlig könsstympning! Ett oerhört viktigt steg för att få bukt med en tradition som bör likställas med tortyr. Och mina tankar går till flera av mina kompisar i Sudan som antingen utsatts för detta ingrepp och/eller arbetar aktivt mot denna utbredda tradition.
Kvinnlig könstympning är ingen motsvarighet till manlig omskärelse, även om vissa kallar det "kvinnlig omskärelse", utan är i allra högsta grad en stympning av kvinnans könsorgan bland annat med syfte att minska kvinnans sexuallust. Hela eller delar av könsorganet skärs bort. Då tortyr enligt internationella konventioner är något som under alla omständigheter är olagligt, borde rimligtvis kvinnlig könsstympning också vara det. I Sverige förbjöds det 1982. Så här står det på WHO:s hemsida:
"FGM is recognized internationally as a violation of the human rights of girls and women. It reflects deep-rooted inequality between the sexes, and constitutes an extreme form of discrimination against women. It is nearly always carried out on minors and is a violation of the rights of children. The practice also violates a person's rights to health, security and physical integrity, the right to be free from torture and cruel, inhuman or degrading treatment, and the right to life when the procedure results in death."
Man tror att ungefär tre miljoner flickor stympas varje år främst i Afrika och Asien, däremot vet jag inte hur många som förblöder eller som dör av infektioner förknippade med ingreppet. Den kenyanska parlamentarikern Sophia Abdi Noor som idag intervjuas i Dagens Nyheter, berättar att av de åtta flickor som omskars samtidigt som hon förblödde tre. Det är ganska otäcka siffror. Hon berättar även att hon fick åka till sjukhuset efter sitt bröllop för att "sprättas upp" för att hon skulle kunna ha samlag.
I Sudan är kvinnlig könsstympning väldigt utbrett, och som sagt, mina tankar går till flera av mina vänner där. Jag vet inte hur många av dem som drabbats av detta, det är inget vi har pratat om, men jag utgår från att det troligen är en majoritet av dem. E och A, är båda läkare ursprungligen från Darfur som jobbar mot könsstympning genom upplysning och utbildning runt konsekvenserna av ingreppet. Genom att utbilda mödrarna om riskerna för deras döttrars hälsa och om att det till exempel inte finns något stöd för ingreppet i deras religion, vilket vissa hävdar, hoppas de kunna förändra attityderna runt den här traditionen.
M, en annan aktivist från Darfur, flydde i vintras ut ur landet efter att ha blivit efterlyst och hotats av säkerhetspolisen under upprepade tillfällen, hon våldtogs och flera gånger. Hon hotades för att hon bland annat har arbetat med att organisera människorättsaktivister, och att hjälpa andra aktivister ut ur landet när det har blivit för farligt för dem att stanna. Då hon som barn utsattes för faraonisk könsstympning (den värsta sorten) var hennes hälsotillstånd väldigt kritiskt när hon till slut lyckades ta sig ut ur landet. Idag har hon återhämtat sig och hennes hälsa har stabiliserats men både de fysiska och psykiska ärren finns förstås kvar.
Det sägs att man i Kenya kommer verkställa den nya lagen genom att bland annat ge dryga böter för ingreppet. Om ingreppet leder till dödsfall ska straffat kunna bli livstids fängelse. Men det är minst lika viktigt med utbildning och upplysning för att ändra människors attityder långsiktigt och nå verklig förändring.
Läs mer på bland annat:
WHO: http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
UNICEF: http://www.unicef.org/protection/index_genitalmutilation.html
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/konsstympad-drev--fram-ny-lag-i-kenya
Kvinnlig könstympning är ingen motsvarighet till manlig omskärelse, även om vissa kallar det "kvinnlig omskärelse", utan är i allra högsta grad en stympning av kvinnans könsorgan bland annat med syfte att minska kvinnans sexuallust. Hela eller delar av könsorganet skärs bort. Då tortyr enligt internationella konventioner är något som under alla omständigheter är olagligt, borde rimligtvis kvinnlig könsstympning också vara det. I Sverige förbjöds det 1982. Så här står det på WHO:s hemsida:
"FGM is recognized internationally as a violation of the human rights of girls and women. It reflects deep-rooted inequality between the sexes, and constitutes an extreme form of discrimination against women. It is nearly always carried out on minors and is a violation of the rights of children. The practice also violates a person's rights to health, security and physical integrity, the right to be free from torture and cruel, inhuman or degrading treatment, and the right to life when the procedure results in death."
Man tror att ungefär tre miljoner flickor stympas varje år främst i Afrika och Asien, däremot vet jag inte hur många som förblöder eller som dör av infektioner förknippade med ingreppet. Den kenyanska parlamentarikern Sophia Abdi Noor som idag intervjuas i Dagens Nyheter, berättar att av de åtta flickor som omskars samtidigt som hon förblödde tre. Det är ganska otäcka siffror. Hon berättar även att hon fick åka till sjukhuset efter sitt bröllop för att "sprättas upp" för att hon skulle kunna ha samlag.
I Sudan är kvinnlig könsstympning väldigt utbrett, och som sagt, mina tankar går till flera av mina vänner där. Jag vet inte hur många av dem som drabbats av detta, det är inget vi har pratat om, men jag utgår från att det troligen är en majoritet av dem. E och A, är båda läkare ursprungligen från Darfur som jobbar mot könsstympning genom upplysning och utbildning runt konsekvenserna av ingreppet. Genom att utbilda mödrarna om riskerna för deras döttrars hälsa och om att det till exempel inte finns något stöd för ingreppet i deras religion, vilket vissa hävdar, hoppas de kunna förändra attityderna runt den här traditionen.
M, en annan aktivist från Darfur, flydde i vintras ut ur landet efter att ha blivit efterlyst och hotats av säkerhetspolisen under upprepade tillfällen, hon våldtogs och flera gånger. Hon hotades för att hon bland annat har arbetat med att organisera människorättsaktivister, och att hjälpa andra aktivister ut ur landet när det har blivit för farligt för dem att stanna. Då hon som barn utsattes för faraonisk könsstympning (den värsta sorten) var hennes hälsotillstånd väldigt kritiskt när hon till slut lyckades ta sig ut ur landet. Idag har hon återhämtat sig och hennes hälsa har stabiliserats men både de fysiska och psykiska ärren finns förstås kvar.
Det sägs att man i Kenya kommer verkställa den nya lagen genom att bland annat ge dryga böter för ingreppet. Om ingreppet leder till dödsfall ska straffat kunna bli livstids fängelse. Men det är minst lika viktigt med utbildning och upplysning för att ändra människors attityder långsiktigt och nå verklig förändring.
Läs mer på bland annat:
WHO: http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
UNICEF: http://www.unicef.org/protection/index_genitalmutilation.html
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/konsstympad-drev--fram-ny-lag-i-kenya
torsdag 19 maj 2011
Oberoende röster
Oberoende röster är i vilket samhälle som helst viktigt för demokratin. Lite förhastat skulle man säkert säga att det är extra viktigt i icke så välfungerande demokratier eller i länder i konflikt. Och så kanske det är, men det får definitivt inte nedprioriteras i andra länder som kallar sig demokratier. För utan oberoende röster kan demokratin eroderas ganska lätt. Och på ett sådant långsamt och omärkbart sätt att människor förblir omedvetna om det.
Media spelar förstås en roll i detta, och jag har skrivit om detta förut. Vad händer när media blir språkrör för makten istället för att ha som uppgift att granska makten? Vad vet vi egentligen om vad som händer i Irak när de flesta nyheter vi får därifrån går via den amerikanska militären i form av pressmeddelanden etc?
Och sedan när började journalister och nyhetsredaktioner att nöja sig med den typen av "fakta", så uppenbart utskickade av en part i konflikten och presenterade som oberoende fakta? Citerat vitt och brett och grunden för västvärldens kunskap om Irak. Detta är en ganska intressant förändring av journalisters förhållning till konflikt. Armén har även tidigare varit journalisters länk till konflikter, men t ex under Vietnam-kriget åkte de ut till fronten, visserligen ofta tillsammans med förbanden, för att rapportera om vad de såg och hörde. Nu möts de alla i ett konferensrum på ett hotell, för att motta pressmeddelanden och uttalanden av militären om vad som händer och varför. Och detta accepteras alltför ofta som tillförlitliga fakta. Den så kallade fria pressen ger sig själv munkavle genom de facto självcensur.
Och de oberoende röster som finns undermineras, fängslas och marginaliseras. Som Bradley Manning, den amerikanska soldat som läckte information till Wikileaks och som nu hålls fängslad under vidriga förhållanden och utan rättegång i USA.
Även här i Israel är pressen fri, men i allra högsta grad utsatt för självcensur. Rapporterna från Cast Lead, det senaste kriget mot Gaza, utelämnade nästan helt det som faktiskt hände inne i Gaza. Det stora antalet döda diskuterades inte. Män beskrevs generellt som kombattanter, även i statistiken över döda. Endast kvinnor och barn sågs som civila. Vilket förstås inte är en accepterad folkrättslig uppdelning av befolkningen.
Det finns dock små friska vindfläktar av oberoende röster om vad som hände i Cast Lead eller i övrigt när det gäller konflikten här i Israel och Palestina. Nyhetstidningen Haaretz har en relativt liten upplaga men levererar högkvalitativa nyheter och analyser om vad som händer här. I övrigt lämnas mycket att önska. Till exempel alternativ media. Bloggen +972 Independent reporting and commentary from Israel and the Palestinian territories är en av dessa friska fläktar och en ny favorit. En grupp israeliska aktivister bloggar om aktuella händelser, ger analyser, politiska analyser etc om vad som händer här.
Den 15 maj, årsdagen av Nakba, den stora katastrofen då fler än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, skrev bland annat skribenten Noam Sheizaf en blogg med titeln: Why Jews need to talk about the Nakba. Detta i en tid då Israel håller på att lagstadga mot uppmärksammandet av Nakban. En oberoende röst som påminner israeler om hur deras historia är och förblir kopplad till palestiniernas historia. Om varför flyktingarnas rätt att återvända kommer fortsätta att vara en viktig fråga som inte kommer glömmas bort eller förminskas även om det går ytterligare tio eller tjugo år.
En annan återkommande frisk fläkt är Breaking the Silence, www.breakingthesilence.org.il, en israelisk organisation bestående av f d soldater och som vittnar om hur ockupationen inte bara påverkar den palestinska befolkningen utan även de som ockuperar, alltså de israeliska soldaterna som gör värnplikten på ockuperat område men också det israeliska samhället i stort. Organisationens syfte är att samla in vittnesmål från soldater som har tjänstgjort på ockuperat områden. Så många vittnesmål som möjligt. För att visa att de fall som uppmärksammas i media inte handlar om "a few rotten apples" utan är ett utslag för ockupationen.
De flesta soldater som har lämnat vittnesmål om sin egen värnplikt har gjort det anonymt och utan att avslöja sina kollegor eller sig själva. Detta har ofta bemötts av förnekelse av militärmaktens företrädare där vittnesmålen anklagats för att vara lögner och påhittade av människor med en politisk agenda. Men härom dagen valde flera soldater att ta bladet från munnen och prata om sina egna erfarenheter. Dagligen läggs nu vittnesmål upp på deras hemsida som inte är anonyma längre. Oberoende röster som vågar blottar sig själva och erkänna sin egen delaktighet i ockupationen. Och Israel försöker på olika sätt tysta dessa oberoende röster.
Oberoende röster är oerhört centrala för att sanningen ska komma fram, för att människor runt om i världen ska få veta vad som händer i konflikter, men minst lika mycket i både icke-demokratiska och demokratiska samhällen. För att vi ska kunna göra oss en uppfattning om vad som händer och om vad vi tycker om det.
Och vår roll som medmänniskor är att vägra sluta lyssna. Och att våga lyssna.
Media spelar förstås en roll i detta, och jag har skrivit om detta förut. Vad händer när media blir språkrör för makten istället för att ha som uppgift att granska makten? Vad vet vi egentligen om vad som händer i Irak när de flesta nyheter vi får därifrån går via den amerikanska militären i form av pressmeddelanden etc?
Och sedan när började journalister och nyhetsredaktioner att nöja sig med den typen av "fakta", så uppenbart utskickade av en part i konflikten och presenterade som oberoende fakta? Citerat vitt och brett och grunden för västvärldens kunskap om Irak. Detta är en ganska intressant förändring av journalisters förhållning till konflikt. Armén har även tidigare varit journalisters länk till konflikter, men t ex under Vietnam-kriget åkte de ut till fronten, visserligen ofta tillsammans med förbanden, för att rapportera om vad de såg och hörde. Nu möts de alla i ett konferensrum på ett hotell, för att motta pressmeddelanden och uttalanden av militären om vad som händer och varför. Och detta accepteras alltför ofta som tillförlitliga fakta. Den så kallade fria pressen ger sig själv munkavle genom de facto självcensur.
Och de oberoende röster som finns undermineras, fängslas och marginaliseras. Som Bradley Manning, den amerikanska soldat som läckte information till Wikileaks och som nu hålls fängslad under vidriga förhållanden och utan rättegång i USA.
Även här i Israel är pressen fri, men i allra högsta grad utsatt för självcensur. Rapporterna från Cast Lead, det senaste kriget mot Gaza, utelämnade nästan helt det som faktiskt hände inne i Gaza. Det stora antalet döda diskuterades inte. Män beskrevs generellt som kombattanter, även i statistiken över döda. Endast kvinnor och barn sågs som civila. Vilket förstås inte är en accepterad folkrättslig uppdelning av befolkningen.
Det finns dock små friska vindfläktar av oberoende röster om vad som hände i Cast Lead eller i övrigt när det gäller konflikten här i Israel och Palestina. Nyhetstidningen Haaretz har en relativt liten upplaga men levererar högkvalitativa nyheter och analyser om vad som händer här. I övrigt lämnas mycket att önska. Till exempel alternativ media. Bloggen +972 Independent reporting and commentary from Israel and the Palestinian territories är en av dessa friska fläktar och en ny favorit. En grupp israeliska aktivister bloggar om aktuella händelser, ger analyser, politiska analyser etc om vad som händer här.
Den 15 maj, årsdagen av Nakba, den stora katastrofen då fler än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, skrev bland annat skribenten Noam Sheizaf en blogg med titeln: Why Jews need to talk about the Nakba. Detta i en tid då Israel håller på att lagstadga mot uppmärksammandet av Nakban. En oberoende röst som påminner israeler om hur deras historia är och förblir kopplad till palestiniernas historia. Om varför flyktingarnas rätt att återvända kommer fortsätta att vara en viktig fråga som inte kommer glömmas bort eller förminskas även om det går ytterligare tio eller tjugo år.
En annan återkommande frisk fläkt är Breaking the Silence, www.breakingthesilence.org.il, en israelisk organisation bestående av f d soldater och som vittnar om hur ockupationen inte bara påverkar den palestinska befolkningen utan även de som ockuperar, alltså de israeliska soldaterna som gör värnplikten på ockuperat område men också det israeliska samhället i stort. Organisationens syfte är att samla in vittnesmål från soldater som har tjänstgjort på ockuperat områden. Så många vittnesmål som möjligt. För att visa att de fall som uppmärksammas i media inte handlar om "a few rotten apples" utan är ett utslag för ockupationen.
De flesta soldater som har lämnat vittnesmål om sin egen värnplikt har gjort det anonymt och utan att avslöja sina kollegor eller sig själva. Detta har ofta bemötts av förnekelse av militärmaktens företrädare där vittnesmålen anklagats för att vara lögner och påhittade av människor med en politisk agenda. Men härom dagen valde flera soldater att ta bladet från munnen och prata om sina egna erfarenheter. Dagligen läggs nu vittnesmål upp på deras hemsida som inte är anonyma längre. Oberoende röster som vågar blottar sig själva och erkänna sin egen delaktighet i ockupationen. Och Israel försöker på olika sätt tysta dessa oberoende röster.
Oberoende röster är oerhört centrala för att sanningen ska komma fram, för att människor runt om i världen ska få veta vad som händer i konflikter, men minst lika mycket i både icke-demokratiska och demokratiska samhällen. För att vi ska kunna göra oss en uppfattning om vad som händer och om vad vi tycker om det.
Och vår roll som medmänniskor är att vägra sluta lyssna. Och att våga lyssna.
tisdag 3 maj 2011
Utopia
Efter andra världskriget ropade världen unisont: Alrig mer! Och även om stater i krigets kölvatten kom överens om att skapa ett internationellt ramverk för att säkerställa "aldrig mer" fortsatte 1900-talet att vara ett oerhört blodigt och våldsamt sekel. Våldsamheterna kopplades samman med självständighetskamper runt om i världen och de koloniala makternas motstånd mot detta. Våldsamheterna kopplades även samman med det kalla kriget, som i "periferin" var allt annat än kallt. Nästan alla länder fick sin självständighet och muren föll för 22 år sedan, och samtidigt fortsätter våldet. Nu skyller man på "hotet från terrorismen" och vissa citerar även Huntington's "clash of civilisations".
Det ramverk av lagar och konventioner som skulle förhindra liknande brott sammanfattades delvis i de fyra Genève-konventionerna, som skrevs under 1949, men det finns även både tidigare och senare överenskommelser som också inkluderas i vad som sammanfattningsvis kallas Internationell Humanitär Rätt (IHR). Även kallat "krigets lagar", då det reglerar hur väpnade konflikter får föras, utan att diskutera eller ta ställning till varför man krigar. Syftet är att minimera skadorna som per automatik är ett resultat av väpnad konflikt, att skydda civilbefolkningen och att på så sätt, förhoppningsvis, skapa bättre förutsättningar för en hållbar fred. IHR är ett komplement till Mänskliga Rättigheter (MR), för att stärka skyddet för civila i sådana extraordinära situationer som krig (läs mer på www.diakonia.se/ihl, den engelska sidan, den svenska är inte alls lika uppdaterad).
Så IHR berättar vad man får och inte får göra i krig, men det finns inga självklara mekanismer för att reglera detta i verkligheten. Och detta är ju den svaga länken, då stater aldrig skulle få för sig att skriva under konventioner som alltför mycket begränsar deras handlingsutrymme. Förstås. Tyvärr.
Men måste vi acceptera den här begränsningen och acceptera staters motivering för krig och övervåld, bara för att det konservativt sett kan motiveras utifrån allmänt erkända konventioner? Nej, självklart inte. Som Katleen Cavanaugh från Irish Centre for Human Rights sa på en konferens på Bir Zeit University i höstas: "We need to reclaim IHL to utopia, to what we want it to be!"
Och det är väl en ganska bra beskrivning på varför jag valde att flytta till Jerusalem och arbeta med Diakonia's folkrättsprogram. För att påminna stater om deras ansvar att "respektera och garantera respekten för" dessa överenskommelser och för mänskliga rättigheter. För att påminna stater om deras skyldighet att hindra att brott mot folkrätten och grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte sker. Varsomhelst i världen. Att stater har en skyldighet att inte stödja andra stater som bryter mot folkrätten. Att ta på sig rollen som den reglerande mekanism som idag saknas. För att vi på allvar ska kunna prata om "aldrig mer".
Runt om i världen önskar sig människor frihet, jämlikhet och broderskap/systerskap. Och det är motståndet mot denna längtan som föder allt detta våld, stater som förtrycker befolkningar, inom sina gränser eller i andra länder genom den politik som bedrivs. Istället har vi en skyldighet att agera i stöd med denna frihetslängtan, oavsett om det handlar om diktaturer, chockdoktriner eller militär ockupation.
Men detta sker alldeles för sällan. Det verkar finnas alldeles för få visioner om "utopia".
Carl Bildt pratar om behovet av stabilitet framför demokrati och rättvisa i Mellanöstern och Nordafrika. Israels premiärminister Netanyahu fördömer palestiniernas enande och säger att Fatah måste välja: Fred med Israel eller med Hamas. Och vilken fred var det nu som Israel har erbjudit? Fler bosättningar. Fortsatt kollektiv bestraffning. Fortsatt fängslande av politiskt aktiva. Mördade civila palestinier varje vecka, ofta minderåriga. Inget erkännande av ansvaret i fördrivningen av palestinier 1948 och 1967. En fördrivning som fortsätter än idag. 500 hem på ockuperat område förstördes under 2010, 900 hem förstördes inne i Israel.
Och jag kan inte riktigt förstå varför vissa är så rädda för "frihet och rättvisa åt alla". Vilken oerhörd snikenhet. Som om världen är ett enda stort noll-summespel där vissa av oss kan gotta oss åt att vara födda på en plats som ger oss en trygg och behaglig ställning och som vi uppenbarligen tror att vi kommer förlora om vi delar med oss. Istället borde vi föreställa oss utopia.
Delad glädje är dubbel glädje, eller hur var det nu?
Det ramverk av lagar och konventioner som skulle förhindra liknande brott sammanfattades delvis i de fyra Genève-konventionerna, som skrevs under 1949, men det finns även både tidigare och senare överenskommelser som också inkluderas i vad som sammanfattningsvis kallas Internationell Humanitär Rätt (IHR). Även kallat "krigets lagar", då det reglerar hur väpnade konflikter får föras, utan att diskutera eller ta ställning till varför man krigar. Syftet är att minimera skadorna som per automatik är ett resultat av väpnad konflikt, att skydda civilbefolkningen och att på så sätt, förhoppningsvis, skapa bättre förutsättningar för en hållbar fred. IHR är ett komplement till Mänskliga Rättigheter (MR), för att stärka skyddet för civila i sådana extraordinära situationer som krig (läs mer på www.diakonia.se/ihl, den engelska sidan, den svenska är inte alls lika uppdaterad).
Så IHR berättar vad man får och inte får göra i krig, men det finns inga självklara mekanismer för att reglera detta i verkligheten. Och detta är ju den svaga länken, då stater aldrig skulle få för sig att skriva under konventioner som alltför mycket begränsar deras handlingsutrymme. Förstås. Tyvärr.
Men måste vi acceptera den här begränsningen och acceptera staters motivering för krig och övervåld, bara för att det konservativt sett kan motiveras utifrån allmänt erkända konventioner? Nej, självklart inte. Som Katleen Cavanaugh från Irish Centre for Human Rights sa på en konferens på Bir Zeit University i höstas: "We need to reclaim IHL to utopia, to what we want it to be!"
Och det är väl en ganska bra beskrivning på varför jag valde att flytta till Jerusalem och arbeta med Diakonia's folkrättsprogram. För att påminna stater om deras ansvar att "respektera och garantera respekten för" dessa överenskommelser och för mänskliga rättigheter. För att påminna stater om deras skyldighet att hindra att brott mot folkrätten och grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte sker. Varsomhelst i världen. Att stater har en skyldighet att inte stödja andra stater som bryter mot folkrätten. Att ta på sig rollen som den reglerande mekanism som idag saknas. För att vi på allvar ska kunna prata om "aldrig mer".
Runt om i världen önskar sig människor frihet, jämlikhet och broderskap/systerskap. Och det är motståndet mot denna längtan som föder allt detta våld, stater som förtrycker befolkningar, inom sina gränser eller i andra länder genom den politik som bedrivs. Istället har vi en skyldighet att agera i stöd med denna frihetslängtan, oavsett om det handlar om diktaturer, chockdoktriner eller militär ockupation.
Men detta sker alldeles för sällan. Det verkar finnas alldeles för få visioner om "utopia".
Carl Bildt pratar om behovet av stabilitet framför demokrati och rättvisa i Mellanöstern och Nordafrika. Israels premiärminister Netanyahu fördömer palestiniernas enande och säger att Fatah måste välja: Fred med Israel eller med Hamas. Och vilken fred var det nu som Israel har erbjudit? Fler bosättningar. Fortsatt kollektiv bestraffning. Fortsatt fängslande av politiskt aktiva. Mördade civila palestinier varje vecka, ofta minderåriga. Inget erkännande av ansvaret i fördrivningen av palestinier 1948 och 1967. En fördrivning som fortsätter än idag. 500 hem på ockuperat område förstördes under 2010, 900 hem förstördes inne i Israel.
Och jag kan inte riktigt förstå varför vissa är så rädda för "frihet och rättvisa åt alla". Vilken oerhörd snikenhet. Som om världen är ett enda stort noll-summespel där vissa av oss kan gotta oss åt att vara födda på en plats som ger oss en trygg och behaglig ställning och som vi uppenbarligen tror att vi kommer förlora om vi delar med oss. Istället borde vi föreställa oss utopia.
Delad glädje är dubbel glädje, eller hur var det nu?
lördag 2 april 2011
Analys av metod och mål
Analys av metod och mål, måluppfyllelse, kostnadseffektivitet, indikatorer på förändring (utveckling, mindre konflikt, mer fred, färre döda, sjuka, utstötta), snabbaste och minst harmfulla vägen till resultat etc är ord som biståndsorganisationer dagligen använder. Och i ljuset av senaste JAS-satsningen undrar man i sitt stilla sinne (eller snarare ursinniga sinne) varför inte samma analys avkrävs övriga politikerområden, i detta fall framförallt utrikesministeriet, försvarsdepartementet och alla andra som hoppar högt av glädje av att JAS nu äntligen kan få den efterlängtade stridserfarenheten, så att den blir lättare att sälja.
Ja, faktiskt samma aktörer som ganska ofta kritiserar biståndsaktörer för att inte vara tillräckligt mål- och resultatorienterade.
Dessa aktörer kanske skulle kunna lära sig något av de metoder som vi till vardags använder för att ta fram strategier, planera, implementera och följa upp de ungefär 6000 olika biståndsprojekt som bedrivs av svenska folkrörelser runt om i världen. Som kostar drygt en miljard kronor per år. Jämfört med de 200 miljoner som 8 JAS-plan i Libyen kommer kosta (hittills). 8 plan som ska stärka den redan 350 plan starka flygflottan med exakt vad?
Ett annat räkneexempel från försvarets "biståndsinsatser" är den trupp som fanns i Tchad för ett par år sedan. Insatsen kostade ca 600 miljoner kronor under ett halvår, har jag för mig, motsvarande hela folkrörelsebiståndet under samma period. Insatsen kan visserligen ha uppfyllt sina mål, men till vilket pris? Vad sade kostnadseffektivitetsanalysen, var detta den snabbaste, mest kostnadsmedvetna och effektiva metoden att nå dessa mål? Hade man kunna nå målen på ett annat sätt? Med andra metoder?
Eller för att inte tala om diskussionen om klimatförändringarna. För flera år sedan identifierade försvaret klimathotet som det absolut största hotet mot svensk suveränitet. Man pratade om kraftigt höjda havsnivåer, en svalnande Golfström och annat. Och ändå användes endast en bråkdel av statsbudgeten för forskning om klimathotet, om teknik för att underlätta omställning, för att minska vår negativa effekt på miljön och klimatförändringarna. Samtidigt som försvarsmaktens budget var hyfsat intakt. Visst, försvarsmakten har också krävts på sparande under de senaste åren, men de drygt 40 miljarder som deras budget är på, känns ju ganska väl tilltagen om man jämför med de ynka 200 miljoner som läggs på klimatforskning.
Om man hade gjort sin läxa ordentligt...
1. En grundlig kontextanalys, inklusive konfliktanalys
2. En behovsanalys - helst deltagarstyrd - ergo, de som identifieras som drabbade, "behövande" eller extra utsatta grupper deltar i framtagandet av behovsanalysen.
3. En strategi för att för att möta dessa behov, inklusive prioriteringar - återigen deltagarstyrd.
4. En kostnads- och effektivitetsanalys - når vi våra mål på det mest effektiva sättet.
5. En miljökonsekvensbedömning (hur påverkar de föreslagna insatserna miljön)
6. En konfliktkonsekvensbedömning (hur påverkar insatsen rådande konflikt - positivt eller negativt)
7. En RBA - rights based approach - för att se hur de drabbade eller mest utsatta deltar i och tar kontroll över insatsens process och mål, samtidigt som de blir "empowered"
8. En genusanalys av insatsen - hur påverkar den kvinnor respektive män, hur deltar kvinnor respektive män
9. Hållbarhetsanalys - hur hållbar är insatsen eller resultaten/konsekvenserna av insatsen
... hade då svaret på vad insatsen bör vara för att stödja Libyen fortfarande varit 8 JAS-plan?
Å nej, attans, glömde för en sekund bort att målet inte var att stödja Libyens folk i deras frihetskamp. Målet är inte att verkligen förändra världsordningen och kämpa mot orättvisor och fattigdom. JAS-planen skulle få stridserfarenhet, så att fler kan säljas, så att Sverige kan fortsätta ligga i topp när det gäller vapenexport i världen. Ligga i topp är ju kul, eller hur?
Ja, faktiskt samma aktörer som ganska ofta kritiserar biståndsaktörer för att inte vara tillräckligt mål- och resultatorienterade.
Dessa aktörer kanske skulle kunna lära sig något av de metoder som vi till vardags använder för att ta fram strategier, planera, implementera och följa upp de ungefär 6000 olika biståndsprojekt som bedrivs av svenska folkrörelser runt om i världen. Som kostar drygt en miljard kronor per år. Jämfört med de 200 miljoner som 8 JAS-plan i Libyen kommer kosta (hittills). 8 plan som ska stärka den redan 350 plan starka flygflottan med exakt vad?
Ett annat räkneexempel från försvarets "biståndsinsatser" är den trupp som fanns i Tchad för ett par år sedan. Insatsen kostade ca 600 miljoner kronor under ett halvår, har jag för mig, motsvarande hela folkrörelsebiståndet under samma period. Insatsen kan visserligen ha uppfyllt sina mål, men till vilket pris? Vad sade kostnadseffektivitetsanalysen, var detta den snabbaste, mest kostnadsmedvetna och effektiva metoden att nå dessa mål? Hade man kunna nå målen på ett annat sätt? Med andra metoder?
Eller för att inte tala om diskussionen om klimatförändringarna. För flera år sedan identifierade försvaret klimathotet som det absolut största hotet mot svensk suveränitet. Man pratade om kraftigt höjda havsnivåer, en svalnande Golfström och annat. Och ändå användes endast en bråkdel av statsbudgeten för forskning om klimathotet, om teknik för att underlätta omställning, för att minska vår negativa effekt på miljön och klimatförändringarna. Samtidigt som försvarsmaktens budget var hyfsat intakt. Visst, försvarsmakten har också krävts på sparande under de senaste åren, men de drygt 40 miljarder som deras budget är på, känns ju ganska väl tilltagen om man jämför med de ynka 200 miljoner som läggs på klimatforskning.
Om man hade gjort sin läxa ordentligt...
1. En grundlig kontextanalys, inklusive konfliktanalys
2. En behovsanalys - helst deltagarstyrd - ergo, de som identifieras som drabbade, "behövande" eller extra utsatta grupper deltar i framtagandet av behovsanalysen.
3. En strategi för att för att möta dessa behov, inklusive prioriteringar - återigen deltagarstyrd.
4. En kostnads- och effektivitetsanalys - når vi våra mål på det mest effektiva sättet.
5. En miljökonsekvensbedömning (hur påverkar de föreslagna insatserna miljön)
6. En konfliktkonsekvensbedömning (hur påverkar insatsen rådande konflikt - positivt eller negativt)
7. En RBA - rights based approach - för att se hur de drabbade eller mest utsatta deltar i och tar kontroll över insatsens process och mål, samtidigt som de blir "empowered"
8. En genusanalys av insatsen - hur påverkar den kvinnor respektive män, hur deltar kvinnor respektive män
9. Hållbarhetsanalys - hur hållbar är insatsen eller resultaten/konsekvenserna av insatsen
... hade då svaret på vad insatsen bör vara för att stödja Libyen fortfarande varit 8 JAS-plan?
Å nej, attans, glömde för en sekund bort att målet inte var att stödja Libyens folk i deras frihetskamp. Målet är inte att verkligen förändra världsordningen och kämpa mot orättvisor och fattigdom. JAS-planen skulle få stridserfarenhet, så att fler kan säljas, så att Sverige kan fortsätta ligga i topp när det gäller vapenexport i världen. Ligga i topp är ju kul, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
