Efter andra världskriget ropade världen unisont: Alrig mer! Och även om stater i krigets kölvatten kom överens om att skapa ett internationellt ramverk för att säkerställa "aldrig mer" fortsatte 1900-talet att vara ett oerhört blodigt och våldsamt sekel. Våldsamheterna kopplades samman med självständighetskamper runt om i världen och de koloniala makternas motstånd mot detta. Våldsamheterna kopplades även samman med det kalla kriget, som i "periferin" var allt annat än kallt. Nästan alla länder fick sin självständighet och muren föll för 22 år sedan, och samtidigt fortsätter våldet. Nu skyller man på "hotet från terrorismen" och vissa citerar även Huntington's "clash of civilisations".
Det ramverk av lagar och konventioner som skulle förhindra liknande brott sammanfattades delvis i de fyra Genève-konventionerna, som skrevs under 1949, men det finns även både tidigare och senare överenskommelser som också inkluderas i vad som sammanfattningsvis kallas Internationell Humanitär Rätt (IHR). Även kallat "krigets lagar", då det reglerar hur väpnade konflikter får föras, utan att diskutera eller ta ställning till varför man krigar. Syftet är att minimera skadorna som per automatik är ett resultat av väpnad konflikt, att skydda civilbefolkningen och att på så sätt, förhoppningsvis, skapa bättre förutsättningar för en hållbar fred. IHR är ett komplement till Mänskliga Rättigheter (MR), för att stärka skyddet för civila i sådana extraordinära situationer som krig (läs mer på www.diakonia.se/ihl, den engelska sidan, den svenska är inte alls lika uppdaterad).
Så IHR berättar vad man får och inte får göra i krig, men det finns inga självklara mekanismer för att reglera detta i verkligheten. Och detta är ju den svaga länken, då stater aldrig skulle få för sig att skriva under konventioner som alltför mycket begränsar deras handlingsutrymme. Förstås. Tyvärr.
Men måste vi acceptera den här begränsningen och acceptera staters motivering för krig och övervåld, bara för att det konservativt sett kan motiveras utifrån allmänt erkända konventioner? Nej, självklart inte. Som Katleen Cavanaugh från Irish Centre for Human Rights sa på en konferens på Bir Zeit University i höstas: "We need to reclaim IHL to utopia, to what we want it to be!"
Och det är väl en ganska bra beskrivning på varför jag valde att flytta till Jerusalem och arbeta med Diakonia's folkrättsprogram. För att påminna stater om deras ansvar att "respektera och garantera respekten för" dessa överenskommelser och för mänskliga rättigheter. För att påminna stater om deras skyldighet att hindra att brott mot folkrätten och grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte sker. Varsomhelst i världen. Att stater har en skyldighet att inte stödja andra stater som bryter mot folkrätten. Att ta på sig rollen som den reglerande mekanism som idag saknas. För att vi på allvar ska kunna prata om "aldrig mer".
Runt om i världen önskar sig människor frihet, jämlikhet och broderskap/systerskap. Och det är motståndet mot denna längtan som föder allt detta våld, stater som förtrycker befolkningar, inom sina gränser eller i andra länder genom den politik som bedrivs. Istället har vi en skyldighet att agera i stöd med denna frihetslängtan, oavsett om det handlar om diktaturer, chockdoktriner eller militär ockupation.
Men detta sker alldeles för sällan. Det verkar finnas alldeles för få visioner om "utopia".
Carl Bildt pratar om behovet av stabilitet framför demokrati och rättvisa i Mellanöstern och Nordafrika. Israels premiärminister Netanyahu fördömer palestiniernas enande och säger att Fatah måste välja: Fred med Israel eller med Hamas. Och vilken fred var det nu som Israel har erbjudit? Fler bosättningar. Fortsatt kollektiv bestraffning. Fortsatt fängslande av politiskt aktiva. Mördade civila palestinier varje vecka, ofta minderåriga. Inget erkännande av ansvaret i fördrivningen av palestinier 1948 och 1967. En fördrivning som fortsätter än idag. 500 hem på ockuperat område förstördes under 2010, 900 hem förstördes inne i Israel.
Och jag kan inte riktigt förstå varför vissa är så rädda för "frihet och rättvisa åt alla". Vilken oerhörd snikenhet. Som om världen är ett enda stort noll-summespel där vissa av oss kan gotta oss åt att vara födda på en plats som ger oss en trygg och behaglig ställning och som vi uppenbarligen tror att vi kommer förlora om vi delar med oss. Istället borde vi föreställa oss utopia.
Delad glädje är dubbel glädje, eller hur var det nu?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar