Slutet av våren karaktäriseras i vanlig ordning av intensitet och gärna med fokus på konferenser. Detta året även kryddat med bostadsflytt (som tydligen toppar listan, på delad förstaplats, över mest oorganiserade flyttar, enligt den erfarne flyttaren J) och golvläggning. En helt ny erfarenhet som helt klart fått mig att tänka tanken om karriärsbyte åtminstone en gång.
Förra helgen var vi på Sjöviks folkhögskola och pratade om Mellanöstern, som vanligt. Och även om vistelsen avbröts för rösträkning under EU-valet, fick jag med mig en hel del intryck. Även det som vanligt.
En av de talare som gjorde starkast intryck i år var Amos Gvirtz, en israelisk pacifist som har i decennier varit aktiv i bl a de internationella nätverken WRI och IFOR och som t o m var med på Krf:s 70-årsjubileum (organisationen fyllde 90 år iår). Amos bad oss att inte prata om kriget i "dåtid", då krigshandlingar och krigsbrott fortsätter att begås hela tiden – inte bara under kriget i Gaza i vintras eller det senaste Libanonkriget för tre år sedan.
Vanliga israeler märker inte av det, men för den ockuperade palestinska befolkningen är konfiskeringen av land, husdemoleringarna, godtyckliga arresteringar och vägspärrar i allra högsta grad påtagliga krigshandlingar. Så Amos bad oss att inte glömma det pågående kriget. Att inte glömma att Nakban är en pågående nakba. Att inte glömma att det internationella samfundet genom sin tystnad accepterar dessa krigsbrott och därmed blir de facto medbrottslingar. Om ingen verklig press sätts på Israel att upphöra med ockupationen.
Amos menar att attackerna mot den palestinska befolkningen kommer att fortsätta att intensifieras så länge som vi i omvärlden genom vår passivitet och tystnad godtar Israels agerande.
Så det krävs faktiskt mer än ett (i flera avseende historiskt) tal av Obama för att ockupationen ska upphöra. Det krävs en total suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel och inte bara en framskjutning av uppgraderingen av handelsavtalet för att ockupationen ska upphöra. Det krävs att Lieberman, med sina fascistiska idéer, behandlas som han förtjänar (i likhet med Jörg Haider i Österrike på sin tid) och att han inte bjuds in för att hänga med EU:s utrikesministrar i Luxemburg, för att ockupationen ska upphöra.
tisdag 16 juni 2009
måndag 15 juni 2009
Loyal arrow söker civila dödsoffer
Under två veckor nu i juni ska det pågå en NATO-övning i Norrland under namnet "Loyal Arrow", Luleå är bas för hela operationen. Eftersom Sverige inte är med i NATO är det intressant att regeringen har sett detta som ett rutinärende och därmed inte informerat varken riksdagen eller riksdagens försvarsutskott, och definitivt inte allmänheten.
Några kanske tycker det låter häftigt när organisatörerna nu söker "civila dödsoffer" till övningen, se http://www.loyalarrow.se, för att delta under flera scenarier. Men jag skulle tro att de flesta tycker att det inte bara låter osmakligt (texten på hemsidan lyder: "vi dör för dig"), utan också i allra högsta grad är problematiskt.
Problematiskt för vår "alliansfrihet" och för den svenska politiken för global utveckling (PGU) som ska vara vägledande i vår utrikespolitik. Men också i allra högsta grad problematiskt för samerna och deras rennäring, som om jag förstår det rätt kommer att störas rejält under kalvningen. Att ha stridsflygplan härjandes över sig tenderar att framkalla någon form av stressyndrom hos de flesta. Men samerna har väl egentligen aldrig varit prioriterade i svensk politik, möjligtvis med undantaget det gränsavtal som slöts mellan Norge och Sverige 1751.
Loyal Arrow är en enorm övning där ca 50 stridsplan kommer att delta tillsammans med ett hangarfartyg och ca 2000 soldater från de 15 deltagande länderna. Samt de civila dödsoffren som tydligen planeras att rekryteras.
Att Sverige närmar sig NATO är ingen nyhet, Sverige har deltagit i massor av NATO-övningar. Men om detta ses som ett rutinärende, bör vi akta oss för att inte även ett medlemskap i NATO ses som ett rutinärende som sakta smyger sig på oss utan att vi har tid och möjlighet att säga ett skarpt nej till detta.
Några kanske tycker det låter häftigt när organisatörerna nu söker "civila dödsoffer" till övningen, se http://www.loyalarrow.se, för att delta under flera scenarier. Men jag skulle tro att de flesta tycker att det inte bara låter osmakligt (texten på hemsidan lyder: "vi dör för dig"), utan också i allra högsta grad är problematiskt.
Problematiskt för vår "alliansfrihet" och för den svenska politiken för global utveckling (PGU) som ska vara vägledande i vår utrikespolitik. Men också i allra högsta grad problematiskt för samerna och deras rennäring, som om jag förstår det rätt kommer att störas rejält under kalvningen. Att ha stridsflygplan härjandes över sig tenderar att framkalla någon form av stressyndrom hos de flesta. Men samerna har väl egentligen aldrig varit prioriterade i svensk politik, möjligtvis med undantaget det gränsavtal som slöts mellan Norge och Sverige 1751.
Loyal Arrow är en enorm övning där ca 50 stridsplan kommer att delta tillsammans med ett hangarfartyg och ca 2000 soldater från de 15 deltagande länderna. Samt de civila dödsoffren som tydligen planeras att rekryteras.
Att Sverige närmar sig NATO är ingen nyhet, Sverige har deltagit i massor av NATO-övningar. Men om detta ses som ett rutinärende, bör vi akta oss för att inte även ett medlemskap i NATO ses som ett rutinärende som sakta smyger sig på oss utan att vi har tid och möjlighet att säga ett skarpt nej till detta.
söndag 10 maj 2009
Efter Gazakriget. Efter israeliska valet.
Kom på årets Sjöviksseminarium, den 5-7 juni och träffa andra som också är intresserade av vad som händer i Mellanöstern. Text nedan är tagen från inbjudan:
SEMINARIUM SJÖVIK 5-7 JUNI 2009
Kan det bli värre i Mellanöstern? En relevant fråga de senaste decennierna och en fråga som alltför ofta har blivit besvarad med "ja". Våren 2009 står det klart att situationen blivit värre från 2008 och vi får än en gång ställa samma fråga. Kan någon längre ärligt uppmana till fredsförhandlingar mellan palestinier och israeler? Är det så att i dag bör man inte försöka få till stånd fredsfrämjande åtgärder utan fredstvingande?
Men vad "fredstvingande" åtgärder är, finns det inga enkla svar på. Tankarna går till USA och EU. En otålighet finns över EU:s långvariga tolerans med Israel och tröghet att förändra. En viss hoppfullhet över Obama vad gäller USA:s fortsatta agerande, dock grusat av många fläckar med konservatism i den amerikanska maktens korridorer.
Vi behöver träffas och tala om detta. Därför är du varmt välkommen till det sjunde Sjöviks-seminariet. Du behövs i samtalet!
Varför är det så tyst?
De senaste veckorna har jag undrat över den ekande tystnaden efter Gaza-kriget. Det kändes ett tag efter attackerna att det internationella samfundet äntligen, äntligen skulle reagera på vad som händer i Mellanöstern. Att ett momentum höll på att skapas så att det nu iallafall inte skulle kunna bli värre. Och jag har påpekat det förut, ja, man kan nästan hävda att jag tjatar, att tystnaden skriker ut vår gemensamma skuld över dessa brott mot folkrätten.
Och värre blir det. De senaste dagarna strömmar det in rapporter från Jerusalem om tiotusentals hus som hotas av rivningar. Om tiotusentals människor som riskerar att bli hemlösa. Om vissa vägspärrar som ska datoriseras, vilket tvingar de palestinier (ca 75 000 personer) som har arbetstillstånd i Israel att ta långa omvägar längre resor till jobbet och ökade kostnader, då antalet vägspärrar som palestinier får använda minskas. Om polisutredningar mot israeliska fredsgrupper. (Läs bl a Anna Westers krönika i Stockholms fria tidning nu härom dagen).
Och vi väntar fortfarande på att något ska hända när det gäller Gaza. Om omvärlden accepterar att IDF utreder sig själva och sina egna övergrepp och ser sådana utredningar som oberoende, då kommer vi inte komma någonstans. Läs Gideon Levy på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1084418.html om att vi förtjänar att få reda på vad som hände i Gaza.
Vi vet ju iochförsig vad som hände. Och fortfarande händer. Det finns palestinska journalister på plats. Och internationella aktivister. IAF (Israeli AirForce) har ju faktiskt bombat Gaza igen, sedan kriget i vintras avslutades, härom dagen bombades tunnlarna på gränsen till Egypten och flera personer dog. Men en oberoende utredning verkar ju vara en förutsättning för omvärldens förhållningssätt gentemot Israel och det som hände. Och vad som händer nu. Och vad som kommer att hända framöver.
Lieberman återvände precis från en rundresa i Europa och menar att relationerna är goda. Netanyahu ska träffa Obama om någon vecka. Den nuvarande politiska linjen säger att om man skapar ekonomiska förutsättningar för palestinierna så kommer konflikten att lösas - att då kommer de ge upp sin rätt till frihet. De pratar om transfer-policies, lojalitetskrav, växande bosättningar som alltså inte alls ska avvecklas. Någonsin. Den nuvarande politiska linjen är så otroligt tydlig - varför är det då fortfarande så tyst??
Lieberman sa för övrigt härom dagen att han tror att Cypern-lösningen vore en bra lösning på konflikten i Israel och Palestina. Där viss transfer av människor har skett. Han verkar dock glömma att Cypern-konflikten inte är löst. Inte alls.
Och värre blir det. De senaste dagarna strömmar det in rapporter från Jerusalem om tiotusentals hus som hotas av rivningar. Om tiotusentals människor som riskerar att bli hemlösa. Om vissa vägspärrar som ska datoriseras, vilket tvingar de palestinier (ca 75 000 personer) som har arbetstillstånd i Israel att ta långa omvägar längre resor till jobbet och ökade kostnader, då antalet vägspärrar som palestinier får använda minskas. Om polisutredningar mot israeliska fredsgrupper. (Läs bl a Anna Westers krönika i Stockholms fria tidning nu härom dagen).
Och vi väntar fortfarande på att något ska hända när det gäller Gaza. Om omvärlden accepterar att IDF utreder sig själva och sina egna övergrepp och ser sådana utredningar som oberoende, då kommer vi inte komma någonstans. Läs Gideon Levy på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1084418.html om att vi förtjänar att få reda på vad som hände i Gaza.
Vi vet ju iochförsig vad som hände. Och fortfarande händer. Det finns palestinska journalister på plats. Och internationella aktivister. IAF (Israeli AirForce) har ju faktiskt bombat Gaza igen, sedan kriget i vintras avslutades, härom dagen bombades tunnlarna på gränsen till Egypten och flera personer dog. Men en oberoende utredning verkar ju vara en förutsättning för omvärldens förhållningssätt gentemot Israel och det som hände. Och vad som händer nu. Och vad som kommer att hända framöver.
Lieberman återvände precis från en rundresa i Europa och menar att relationerna är goda. Netanyahu ska träffa Obama om någon vecka. Den nuvarande politiska linjen säger att om man skapar ekonomiska förutsättningar för palestinierna så kommer konflikten att lösas - att då kommer de ge upp sin rätt till frihet. De pratar om transfer-policies, lojalitetskrav, växande bosättningar som alltså inte alls ska avvecklas. Någonsin. Den nuvarande politiska linjen är så otroligt tydlig - varför är det då fortfarande så tyst??
Lieberman sa för övrigt härom dagen att han tror att Cypern-lösningen vore en bra lösning på konflikten i Israel och Palestina. Där viss transfer av människor har skett. Han verkar dock glömma att Cypern-konflikten inte är löst. Inte alls.
onsdag 6 maj 2009
New Profile attackeras av polis
I höstas skrev jag vid ett tillfälle om att riksåklagaren i Israel hade inlett en utredning av New Profile, en pacifistisk, feministisk organisation som jag har haft kontakt med och samarbetat med i flera år. För drygt en vecka sedan, söndagen den 26 april, knackade polisen på dörren till fem NP-medlemmar, gick igenom deras hem, beslagtog datorer och tog in dem på förhör till polisstationen. De släpptes därefter men belades med förbud att prata med varandra och att använda internet. Dessutom anade NP att fler medlemmar skulle utredas.
Och i torsdags, den 30 april, fick ytterligare några medlemmar telefonsamtal från polisen om att förhör skulle hållas även med dem under den här veckan.
I torsdags kväll demonstrerade ca 60-70 personer, från NP men även från andra organisationer, flest kvinnor, utanför polisstationen i Tel Aviv. Det var en stillsam manifestation där man ville visa solidaritet med NP och protestera mot polisens agerande. Polisen gick dock i attack, fysiskt, mot demonstranterna och arresterade åtta personer. Se mer på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=zXT08cISAMI.
Och i torsdags, den 30 april, fick ytterligare några medlemmar telefonsamtal från polisen om att förhör skulle hållas även med dem under den här veckan.
I torsdags kväll demonstrerade ca 60-70 personer, från NP men även från andra organisationer, flest kvinnor, utanför polisstationen i Tel Aviv. Det var en stillsam manifestation där man ville visa solidaritet med NP och protestera mot polisens agerande. Polisen gick dock i attack, fysiskt, mot demonstranterna och arresterade åtta personer. Se mer på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=zXT08cISAMI.
De som arresterades hölls i häktet över natten och släpptes först vid 11-tiden i fredags, efter att en domare beordrat polisen att ta av dem de handbojor och fotbojor de hade på sig.
Läs mer om New Profile på http://www.newprofile.org/english/ och om vad som händer där. På hemsidan finns det också en lista på saker som vi i omvärlden kan göra för att visa dem vårt stöd.
Hela historien känns bizarr och ganska skrattretande, om den inte vore sann. Hur polisen kan se dessa kvinnor som ett så stort hot. Men visst, de utmanar ju några av de grundvalar som den israeliska staten har byggt sitt kontrakt mellan stat och medborgare på - kopplingen till "folkets armé" och värnplikten som något centralt och idén om att militära "lösningar" är de enda lösningar som finns, eftersom våld är det enda språk som förstås och respekteras av "fienden".
Läs mer om New Profile på http://www.newprofile.org/english/ och om vad som händer där. På hemsidan finns det också en lista på saker som vi i omvärlden kan göra för att visa dem vårt stöd.
Hela historien känns bizarr och ganska skrattretande, om den inte vore sann. Hur polisen kan se dessa kvinnor som ett så stort hot. Men visst, de utmanar ju några av de grundvalar som den israeliska staten har byggt sitt kontrakt mellan stat och medborgare på - kopplingen till "folkets armé" och värnplikten som något centralt och idén om att militära "lösningar" är de enda lösningar som finns, eftersom våld är det enda språk som förstås och respekteras av "fienden".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
