Kriget fortsätter liksom vår skuld till detta

Slutet av våren karaktäriseras i vanlig ordning av intensitet och gärna med fokus på konferenser. Detta året även kryddat med bostadsflytt (som tydligen toppar listan, på delad förstaplats, över mest oorganiserade flyttar, enligt den erfarne flyttaren J) och golvläggning. En helt ny erfarenhet som helt klart fått mig att tänka tanken om karriärsbyte åtminstone en gång.

Förra helgen var vi på Sjöviks folkhögskola och pratade om Mellanöstern, som vanligt. Och även om vistelsen avbröts för rösträkning under EU-valet, fick jag med mig en hel del intryck. Även det som vanligt.

En av de talare som gjorde starkast intryck i år var Amos Gvirtz, en israelisk pacifist som har i decennier varit aktiv i bl a de internationella nätverken WRI och IFOR och som t o m var med på Krf:s 70-årsjubileum (organisationen fyllde 90 år iår). Amos bad oss att inte prata om kriget i "dåtid", då krigshandlingar och krigsbrott fortsätter att begås hela tiden – inte bara under kriget i Gaza i vintras eller det senaste Libanonkriget för tre år sedan.

Vanliga israeler märker inte av det, men för den ockuperade palestinska befolkningen är konfiskeringen av land, husdemoleringarna, godtyckliga arresteringar och vägspärrar i allra högsta grad påtagliga krigshandlingar. Så Amos bad oss att inte glömma det pågående kriget. Att inte glömma att Nakban är en pågående nakba. Att inte glömma att det internationella samfundet genom sin tystnad accepterar dessa krigsbrott och därmed blir de facto medbrottslingar. Om ingen verklig press sätts på Israel att upphöra med ockupationen.

Amos menar att attackerna mot den palestinska befolkningen kommer att fortsätta att intensifieras så länge som vi i omvärlden genom vår passivitet och tystnad godtar Israels agerande.

Så det krävs faktiskt mer än ett (i flera avseende historiskt) tal av Obama för att ockupationen ska upphöra. Det krävs en total suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel och inte bara en framskjutning av uppgraderingen av handelsavtalet för att ockupationen ska upphöra. Det krävs att Lieberman, med sina fascistiska idéer, behandlas som han förtjänar (i likhet med Jörg Haider i Österrike på sin tid) och att han inte bjuds in för att hänga med EU:s utrikesministrar i Luxemburg, för att ockupationen ska upphöra.