En av de största brott som begås under ockupation är markstölder, mark stjäls till höger och vänster, framförallt för bosättningar, jordbruksindustrin, "by-pass roads", militära övningsområden och "naturområden". Detta har pågått sedan ockupationen började 1967. Inne i Israel har det pågått ännu längre. Sedan Oslo-avtalet har stölderna på ockuperat område begränsats till östra Jerusalem och det som kallas Area C på Västbanken. Vilket inte betyder att stölderna har minskat, begränsningen är endast geografisk.
Sedan avtalet reglerade uppdelningen och kontrollen över områdena A, B och C, har markstölderna istället eskalerat i de områden där Israel fortfarande hade full kontroll, och hela Västbanken ser mer och mer ut som en schweizisk ost. Fram till nu har det som sagt alltså handlat mest om markstölder i Area C och östra Jerusalem. Efterforskningar visar att bosättningar och "outposts" även har börjat ta mark i område B, vilket avslöjades i Haaretz härom veckan. http://www.haaretz.com/print-edition/news/west-bank-outposts-spreading-into-area-b-in-violation-of-oslo-accords-1.413390.
Dror Etkes som nämns i artikeln, skriven av Akiva Eldar, är troligen den person som kan mest om dessa markstölder och som under de senaste tio åren har arbetat med att bevaka dem. Han har en databas som heter duga, och som visar på komplexiteten i de policies som styr ockupationen och som låter bosättarna ta mer och mer och mer mark med statens goda minne. Genom vägar, vägspärrar, staket, övervakningsutrustning och militära installationer, genom vapen och rädsla.
Min kollega Nadine och jag var ute och körde med Dror i fyra timmar idag för att lära oss mer om det arbete han gör. Det är tydligt för alla som varit här nere en längre tid att varenda litet fakta är viktig för att dokumentera vad som händer för att man ska kunna försöka driva processer i rätten för att kräva ett slut på detta beteende. För att skydda civilbefolkningen. För att våga drömma om upprättelse och på lång sikt även rättvisa. Detta rättsliga spel är tyvärr inte speciellt effektivt ännu, men informationen om vad som pågår finns åtminstone. Det borde inte finnas någon som kan säga att de inte vet vad som händer. Till skillnad från så många andra konflikter i världen, där det finns väldigt lite information om det som händer.
Information har ju dock visat sig inte vara tillräckligt, inte på långa vägar. Om det inte finns någon politisk vilja för att ändra situationen här (och som det ser ut idag kommer förändringen inte komma av sig själv), så kommer ockupationen fortsätta.
Men så lyssnar jag på en P3 Dokumentär om Nelson Mendela och kampen för ett fritt Sydafrika....
P3 Dokumentären hittas på: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2519&artikel=3878436, från 1 augusti 2010.
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Den sista diktatorn....
Det är återigen den tid på året då statistiken över svensk vapenexport redovisas. Det har gått snart en vecka sedan efter bokslutet gjordes för 2011 och Sverige har återigen ökat sin vapenexport. Framförallt till diktaturer och länder i krig, till länder som gravt kränker mänskliga rättigheter.
De fyra största mottagarna är Saudiarabien, Thailand, Indien och Pakistan. Vilket visar ju vilket skämt det politiska ramverket är när det gäller att maximera vinsten. Vi har visserligen inget demokrati-kriterium ännu men däremot MR-kriterium, vilket betyder att respekt för mänskliga rättigheter är ett villkor för att vapenexport ska godkännas. Istället väljer man att hela tiden ignorera detta regelverk.
"Exportstatistiken visar att de svenska reglerna för vapenexport konstant åsidosätts. När Saudiarabien, en av världens mest brutala diktaturer, får köpa vapen för 2,9 miljarder av Sverige är det svårt att se vilken funktion reglerna överhuvudtaget fyller" säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds i deras pressmeddelande från 22 februari: http://www.svenskafreds.se/dramatisk-okning-av-vapenexport-till-diktaturer
I våras beslutade dessutom riksdagen att regelverket för vapenexport ska ses över och skärpas. Sedan dess har handelsminister Ewa Björling inte gjort något för att följa upp det här beslutet. Och Sverige säljer mer vapen än någonsin.
Det får mig osökt att tänka på matkedjans Nando's reklam: Last Dictator Standing, skrattar, nynnar med i "Those were the days my friend", undrar över Mugabes ålder, är glad för att vi åtminstone inte exporterar vapen dit (för det gör vi väl inte?) och hoppas på bättre tider: http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=tbap1wt6OwQ&feature=endscreen&fb_source=message
Eller om jag ska vara helt ärlig, jag tittar på Nando's reklam, men lyssnar på Thåström's Aldrig Nånsin Komma ner, får som vanligt gåshud av hans röst och texter, längtar till sommarkonserter i Sverige.... och hoppas på bättre tider.
De fyra största mottagarna är Saudiarabien, Thailand, Indien och Pakistan. Vilket visar ju vilket skämt det politiska ramverket är när det gäller att maximera vinsten. Vi har visserligen inget demokrati-kriterium ännu men däremot MR-kriterium, vilket betyder att respekt för mänskliga rättigheter är ett villkor för att vapenexport ska godkännas. Istället väljer man att hela tiden ignorera detta regelverk.
"Exportstatistiken visar att de svenska reglerna för vapenexport konstant åsidosätts. När Saudiarabien, en av världens mest brutala diktaturer, får köpa vapen för 2,9 miljarder av Sverige är det svårt att se vilken funktion reglerna överhuvudtaget fyller" säger Anna Ek, ordförande i Svenska Freds i deras pressmeddelande från 22 februari: http://www.svenskafreds.se/dramatisk-okning-av-vapenexport-till-diktaturer
I våras beslutade dessutom riksdagen att regelverket för vapenexport ska ses över och skärpas. Sedan dess har handelsminister Ewa Björling inte gjort något för att följa upp det här beslutet. Och Sverige säljer mer vapen än någonsin.
Det får mig osökt att tänka på matkedjans Nando's reklam: Last Dictator Standing, skrattar, nynnar med i "Those were the days my friend", undrar över Mugabes ålder, är glad för att vi åtminstone inte exporterar vapen dit (för det gör vi väl inte?) och hoppas på bättre tider: http://www.youtube.com/watch?NR=1&v=tbap1wt6OwQ&feature=endscreen&fb_source=message
Eller om jag ska vara helt ärlig, jag tittar på Nando's reklam, men lyssnar på Thåström's Aldrig Nånsin Komma ner, får som vanligt gåshud av hans röst och texter, längtar till sommarkonserter i Sverige.... och hoppas på bättre tider.
måndag 13 februari 2012
Spisarnas fortsatta spridning följer oss
Intervjun med biståndsminister Gunilla Carlsson har fått många att reagera, framförallt bland oss som arbetar med bistånd. Nu idag var hon i debatt med min kollega Magnus Walan i Studio Ett, och även idag kändes hennes svar som om vi befann oss på två olika planeter när det gäller svenskt bistånd.
Hon pratar om reform-ovillighet i en bransch där det finns en lång historia av organisatoriskt lärande och utbyte av erfarenheter. Hon talar om analyser som görs hemma i Stockholm och inte ute i fält, när de allra flesta (iallafall svenska) organisationer samt givare som Sida baserar behovsanalyser och landstrategier just på lokala partners i de olika samarbetsländerna. Hon pratar om att människor frågar efter "cash" när hela branschen pratar om att det är bättre att ge människor fiskredskap och lära dem att fiska än att dela ut fisk.
Svenskt bistånd har idag väldigt lite tålamod med allmosor, utan vill istället skapa förutsättningar för människor att påverka sina liv och sin omvärld. Detta bistånd har väldigt högt anseende ute i världen, där det är tydligt att deltagarstyrt bistånd ges med ansvar och transparens, baserat på mottagarnas behov. Diakonias motto är "människor som förändrar världen" och vi tror på att det är fullt möjligt. Men det går inte att förändra världen med allmosor.
Vi samlar inte in gamla avlagda kläder och skickar till barnen i Afrika. Vi delar inte ut spisar till kvinnorna. Inte nog med att det inte är hållbart - det skapar inga förändrade strukturer som garanterar att samma problem inte uppstår igen - det är rent kontraproduktivt för den ekonomiska utvecklingen i mottagarländerna, då lokala företagare och producenter slås ut då de inte kan konkurrera med inflödet av billiga eller gratis varor från givarländer.
Ekonomisk utveckling handlar bland annat om att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva, men också för stater att genom skatteintäkter och omfördelning möjliggöra för investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning etc. Vilket kommer befolkningen till godo, även på lång sikt. Även demokratiarbetet är viktigt för denna typ av utveckling. Med större inflytande och insyn kan människor lättare utkräva ansvar från beslutsfattarna. Fattigdomen byggs bort undan för undan genom en mängd strategier. Som på lång sikt ska göra biståndet onödigt.
Dessa strategier handlar förstås inte bara om bistånd. Som jag skrivit tidigare utgör biståndet en minimal del av utveckling. Handel är också en viktig pusselbit för att förstå utvecklingens drivkrafter. Vi vet att de länder som bäst lyckats ta sig ur fattigdomen och få igång en bra ekonomisk utveckling är de länder som har skyddat sin egen marknad på olika sätt, till exempel genom tullar, och som har diversifierat sin produktion. Detta gäller inte bara länder som vi har kunnat följa under de senaste decennierna, som de asiatiska tigrarna. Samma sak gäller för länderna i Europa och USA som alltid har skyddat sina egna marknader för extern konkurrens. Inte de länder som påtvingats total öppenhet mot världsmarknaden.
Diskussionen om varför det finns ett egenvärde i demokrati- och MR-biståndet (alltså utöver den ekonomiska utvecklings-diskussionen) sparar jag till en annan gång. Om det skulle behövas. Vi får väl se debatten fortsätter....
Lyssna på debatten mellan Gunilla Carlsson och Magnus Walan idag den 13 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4962387
Hon pratar om reform-ovillighet i en bransch där det finns en lång historia av organisatoriskt lärande och utbyte av erfarenheter. Hon talar om analyser som görs hemma i Stockholm och inte ute i fält, när de allra flesta (iallafall svenska) organisationer samt givare som Sida baserar behovsanalyser och landstrategier just på lokala partners i de olika samarbetsländerna. Hon pratar om att människor frågar efter "cash" när hela branschen pratar om att det är bättre att ge människor fiskredskap och lära dem att fiska än att dela ut fisk.
Svenskt bistånd har idag väldigt lite tålamod med allmosor, utan vill istället skapa förutsättningar för människor att påverka sina liv och sin omvärld. Detta bistånd har väldigt högt anseende ute i världen, där det är tydligt att deltagarstyrt bistånd ges med ansvar och transparens, baserat på mottagarnas behov. Diakonias motto är "människor som förändrar världen" och vi tror på att det är fullt möjligt. Men det går inte att förändra världen med allmosor.
Vi samlar inte in gamla avlagda kläder och skickar till barnen i Afrika. Vi delar inte ut spisar till kvinnorna. Inte nog med att det inte är hållbart - det skapar inga förändrade strukturer som garanterar att samma problem inte uppstår igen - det är rent kontraproduktivt för den ekonomiska utvecklingen i mottagarländerna, då lokala företagare och producenter slås ut då de inte kan konkurrera med inflödet av billiga eller gratis varor från givarländer.
Ekonomisk utveckling handlar bland annat om att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva, men också för stater att genom skatteintäkter och omfördelning möjliggöra för investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning etc. Vilket kommer befolkningen till godo, även på lång sikt. Även demokratiarbetet är viktigt för denna typ av utveckling. Med större inflytande och insyn kan människor lättare utkräva ansvar från beslutsfattarna. Fattigdomen byggs bort undan för undan genom en mängd strategier. Som på lång sikt ska göra biståndet onödigt.
Dessa strategier handlar förstås inte bara om bistånd. Som jag skrivit tidigare utgör biståndet en minimal del av utveckling. Handel är också en viktig pusselbit för att förstå utvecklingens drivkrafter. Vi vet att de länder som bäst lyckats ta sig ur fattigdomen och få igång en bra ekonomisk utveckling är de länder som har skyddat sin egen marknad på olika sätt, till exempel genom tullar, och som har diversifierat sin produktion. Detta gäller inte bara länder som vi har kunnat följa under de senaste decennierna, som de asiatiska tigrarna. Samma sak gäller för länderna i Europa och USA som alltid har skyddat sina egna marknader för extern konkurrens. Inte de länder som påtvingats total öppenhet mot världsmarknaden.
Diskussionen om varför det finns ett egenvärde i demokrati- och MR-biståndet (alltså utöver den ekonomiska utvecklings-diskussionen) sparar jag till en annan gång. Om det skulle behövas. Vi får väl se debatten fortsätter....
Lyssna på debatten mellan Gunilla Carlsson och Magnus Walan idag den 13 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4962387
söndag 12 februari 2012
Spisar till 30 000 kvinnor i Uganda
I helgen intervjuades biståndsminister Gunilla Carlsson i Ekot, och jag hoppas att så många som möjligt lyssnade på det. För om det fortfarande fanns några illusioner kvar om att GC kan utveckling och bistånd, så måste denna intervju spräckt hål på dem. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hennes resonemang och bristande logik, men jag ska försöka fokusera. För er skull.
Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...
Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.
Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.
Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".
Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.
Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.
Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.
Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.
Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.
Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.
Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...
Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.
Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.
Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".
Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.
Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.
Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.
Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.
Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.
Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.
fredag 3 februari 2012
Ännu fler offer för cynismen
Vaknade idag av den fruktansvärda nyheten att över 200 dödats i Homs i Syrien inatt, och hundratals fler är skadade. Antalet döda kommer säkerligen stiga då regimen bombade bostadsområden under natten. Vem vet hur många som ligger begravna under de raserade husen?
Upproret mot regimen i Syrien har snart pågått ett år, med tusentals civila offer. Situationen är förstås ohållbar och regimen där kommer att falla. Frågan är hur många fler som kommer behöva offra sina liv för frihet innan det sker?
Sverige röstar nej mot EU-sanktioner och man undrar ju hur UD i praktiken tolkar "Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt"(s. 1) , eller "Folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik och en förutsättning för en hållbar globalisering" (s. 9) vilket står i den senaste utrikesdeklarationen (feb 2011). Vad betyder det i praktiken? Vems frihet, fred och säkerhet pratar de om?
Det står också, apropå det som händer i MENA-regionen, EU "måste vara frihetens röst och demokratins kraft inte minst i de delar av vår värld som ligger oss så nära. Lika tydligt som vi fördömer det nya förtrycket i Minsk skall vi välkomna den nya friheten i Tunis och Kairo. Och i regionen i dess helhet." (s. 2) Detta skrevs ett par veckor innan upproren i Libyen och Syrien började. Och återigen, vad betyder det i praktiken?
Moderaterna har en historia att vara emot sanktioner, man ville inte ha sanktioner mot Sydafrika heller. Men hur skulle det se ut om de andra partierna ställde lite passande frågor till vår utrikesminister, med tydliga budskap om vad Sveriges utrikespolitik ska handla om? I praktiken. Vad får respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter för implikationer i relationerna till vår omvärld, och för vårt agerande?
Man har åtminstone stoppat utvisningarna till Syrien, inte en dag för sent. Undrar dock vad som har hänt med alla de som har utvisats dit det senaste året. Vad har de kommit tillbaka till?
Och resten av världen då?
Stormakterna leker stormakter och FN:s säkerhetsråd gnabbas över ordval medan folk dör. Har inte Ryssland och Kina annat att göra än att skydda Assad? Säkerhetsrådet har enligt UD-bloggen förhandlat sedan i onsdags och det verkar som att en omröstning eventuellt kommer äga rum idag. Arabförbundet försökte med observatörer men gav upp "Syrien struntar i våra observatörer". Arabförbundet har stor potential att göra något, ett kraftfullt agerande i form av sanktioner från grannländerna skulle kunna ge resultat.
Och Assad skyller ifrån sig och säger att någon annan är ansvarig för dödandet. Vilken soppa full av skitsnack. Syriens förtryck av regeringskritiska och människorättsaktivister har varit ökänd under åratal. Tortyr har gjort syriska säkerhetstjänsten och dess fängelser ökända långt utanför landets gränser. Tidigare skrev en vän till mig en artikel om detta i tidningen Omvärlden: http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Briefing/Inbjudan-OmVarlden-release/
Att folket nu gör uppror mot detta förtryck bör stödjas fullt ut av omvärlden. Och snälla omvärld, när kommer ni "walk the talk" och verkligen leva upp till alla storslagna ord om rättvisa (nja, det ordet kanske inte används så ofta, tyvärr), fred, frihet, folkrätten och mänskliga rättigheter? Era ord lurar ingen, utan lämnar bara en sunkig doft av cynism efter sig.
Upproret mot regimen i Syrien har snart pågått ett år, med tusentals civila offer. Situationen är förstås ohållbar och regimen där kommer att falla. Frågan är hur många fler som kommer behöva offra sina liv för frihet innan det sker?
Sverige röstar nej mot EU-sanktioner och man undrar ju hur UD i praktiken tolkar "Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt"(s. 1) , eller "Folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik och en förutsättning för en hållbar globalisering" (s. 9) vilket står i den senaste utrikesdeklarationen (feb 2011). Vad betyder det i praktiken? Vems frihet, fred och säkerhet pratar de om?
Det står också, apropå det som händer i MENA-regionen, EU "måste vara frihetens röst och demokratins kraft inte minst i de delar av vår värld som ligger oss så nära. Lika tydligt som vi fördömer det nya förtrycket i Minsk skall vi välkomna den nya friheten i Tunis och Kairo. Och i regionen i dess helhet." (s. 2) Detta skrevs ett par veckor innan upproren i Libyen och Syrien började. Och återigen, vad betyder det i praktiken?
Moderaterna har en historia att vara emot sanktioner, man ville inte ha sanktioner mot Sydafrika heller. Men hur skulle det se ut om de andra partierna ställde lite passande frågor till vår utrikesminister, med tydliga budskap om vad Sveriges utrikespolitik ska handla om? I praktiken. Vad får respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter för implikationer i relationerna till vår omvärld, och för vårt agerande?
Man har åtminstone stoppat utvisningarna till Syrien, inte en dag för sent. Undrar dock vad som har hänt med alla de som har utvisats dit det senaste året. Vad har de kommit tillbaka till?
Och resten av världen då?
Stormakterna leker stormakter och FN:s säkerhetsråd gnabbas över ordval medan folk dör. Har inte Ryssland och Kina annat att göra än att skydda Assad? Säkerhetsrådet har enligt UD-bloggen förhandlat sedan i onsdags och det verkar som att en omröstning eventuellt kommer äga rum idag. Arabförbundet försökte med observatörer men gav upp "Syrien struntar i våra observatörer". Arabförbundet har stor potential att göra något, ett kraftfullt agerande i form av sanktioner från grannländerna skulle kunna ge resultat.
Och Assad skyller ifrån sig och säger att någon annan är ansvarig för dödandet. Vilken soppa full av skitsnack. Syriens förtryck av regeringskritiska och människorättsaktivister har varit ökänd under åratal. Tortyr har gjort syriska säkerhetstjänsten och dess fängelser ökända långt utanför landets gränser. Tidigare skrev en vän till mig en artikel om detta i tidningen Omvärlden: http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Briefing/Inbjudan-OmVarlden-release/
Att folket nu gör uppror mot detta förtryck bör stödjas fullt ut av omvärlden. Och snälla omvärld, när kommer ni "walk the talk" och verkligen leva upp till alla storslagna ord om rättvisa (nja, det ordet kanske inte används så ofta, tyvärr), fred, frihet, folkrätten och mänskliga rättigheter? Era ord lurar ingen, utan lämnar bara en sunkig doft av cynism efter sig.
torsdag 2 februari 2012
Toleransens fadda smak
På väg hem från anusara yoga gick jag som vanligt förbi det blivande Toleransmuseet här i Jerusalem, och det slog mig åter hur illa jag tycker om ordet "tolerans". Jag har skrivit om det tidigare, vid åtminstone ett tillfälle. Senast var säkert för ett och ett halvt år sedan när de som bygger det här museet började förstöra gamla muslimska gravar, flera hundra år gamla, för att göra plats för toleransen.
Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.
Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.
När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.
Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.
Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.
Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.
Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.
Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.
När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.
Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.
Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.
Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.
onsdag 1 februari 2012
Tvångsförflyttning, någon?
Med tanke på att jag har haft världens mest intressanta och roliga jobb det senaste ett och ett halvt året (förutom mitt tidigare jobb som också var fantastiskt!), har jag skrivit förvånansvärt lite här på bloggen om detta. När jag tänker efter skrev jag nog mer om mitt nuvarande jobb, alltså om folkrätten, innan jag började än under tiden här i Jerusalem. Vilket känns lite trist, men jag kanske kan ta igen det nu när jag snart är på väg hem igen.
I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".
Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.
När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.
Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.
Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.
För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.
I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".
Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.
När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.
Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.
Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.
För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
