När jag blir stor ska jag bli politiker

Så här efter valet reflekterar jag ganska mycket på vad som har hänt, vad jag tycker om det, politik och makt mer generellt och mitt förhållande till dessa ord genom livet. Jag sa nog aldrig "när jag blir stor ska jag bli politiker" som liten, men att jag skulle vara politisk och jobba med politik, det stod nog klart ganska tidigt. Under många år trodde jag att det skulle ske genom journalistiken och media. Jag ville granska makten. Och så ville jag skriva.

Jag insåg dock i tid att det inte var något för mig, då jag tvingades erkänna för mig själv att jag varken tyckte om att ställa frågor eller ringa folk. Jag tyckte mer om att tycka, och det behövde jag hitta ett annat forum för. Det finns visserligen lysande journalister i Sverige som tycker massor och som inte låter sig köpas av de stora nyhetskanalernas liberalism, men journalistiken var ändå inget för mig.

Ett tag trodde jag att Sida var drömmålet och att jag där skulle kunna få jobba med internationella frågor, solidaritet, rättvisefrågor etc. Men på myndighet hamnar man ganska långt ifrån de som man jobbar för eller vill hjälpa och det går dessutom inte alltid att vara så politisk och jag upplevde att det ibland var lägre i tak än vad jag hade väntat mig, särskilt om man som jag var ung och kvinna. Det finns visserligen många väldigt politiska Sidaiter, men det var ändå dags för mig att dra vidare.

Civila samhället och folkrörelser blev nästa steg och vad befriande det är att få vara politisk! Att få tycka saker och stå för principer om rättvisa, solidaritet, hållbarhet, mänskliga rättigheter, fred och frihet. Att få arbeta med och för andra människor som också vill kämpa för dessa principer, både i Sverige och internationellt. Att få bli inspirerad av vanliga människors engagemang och gränslöshet. Idealist, ja visst! Det finns visserligen även många inom det civila samhället som är knepiga, fyrkantiga, snåla, egocentrerade och arroganta. Men civila samhället blev ändå mitt hem.

Det finns dock en rastlöshet som gör att det kliar i fingrarna och jag tittar mig omkring och undrar: hur är det att inte bara jobba med politik utan faktiskt vara "politiker"? Jag är nyfiken och undrar om även detta skulle passa mig. Rädslorna är att jag måste kompromissa för mycket med mina åsikter för att passa in, att det inte ska vara högt i tak för debatt och alla mina tankar. Det finns visserligen mängder av politiker som inte kompromissar med sina principer....