Byta terapin mot brödbak, kanske?

Surdegssatsen står ovanpå kylskåpet, där det är lite varmare än i rummet, och hos mig infinner mig lugnet när tankarna på konflikt, politik och analys släpper taget om mig. Vilket så sällan sker. Jag satte igång den igår, med ett par gram jäst för att hjälpa den på traven, och redan nu har den börjat bubbla, att leva sitt eget liv. En surdeg är något som måste vårdas, måste älskas, och är ingenting man kan skynda förbi medan tankarna är upptagna på annat håll. Den svarar helt enkelt negativt på stress och då levererar den inte. Jäsprocessen kommer inte igång utan det är platt fall. Och du kan inte tvinga igång den, endast tålamod och mycket omsorg fungerar.

Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.

Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?

Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.

Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?

Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.