Mer aktioner a la Nimis 2.0 tack!

Aktioner som genomförs med en stor dos intelligens och glimt i ögat vill jag se mer av. Vissa kallar det spratt, och varför inte. Jag gillar ordet spratt, det gör mig nyfiken och glad. Ett av det bästa jag har sett på länge kallas Nimis 2.0 och utspelar sig förstås vid Nimis, Lars Vilks konstinstallation i norra Skåne, i Kullabergs naturreservat, med utsikt över Öresund. Nimis byggdes 1980 och har sedan 1982 varit indragen i en rättsprocess då myndigheterna beslutat att konstverket ska rivas.


Idag är det inte många som har missat Vilks för hans teckning av profeten Muhammed som rondellhund, hans kontroversiella uttalanden om islam och nu senast för hans deltagande i en anti-muslimsk konferens i New York, organiserat av Sion - "Stop Islamization of Nations". Han menar själv att det är betraktaren som skapar verket och det kan ju tolkas som att han avskriver sig allt ansvar för de budskap han väldigt aktivt skriver ut. It takes two to tango, det finns alltså alltid en avsändare och en mottagare i all kommunikation, men det verkar han inte tycka är så relevant.

De som stödjer Vilks menar att han är en förkämpe för yttrandefriheten, dessutom finns det många andra som ger honom stöd då han utsatts för hot. Och Nimis ser han som en egen stat. Och det är här sprattet kommer in, Nimis 2.0 som iscensatts av en kompis, JP, och kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=clQSh0S-BXM&feature=youtu.be. På filmklippet ser man  drivvedsskapelsen med Öresunds vatten i bakgrunden och ur uppsatta högtalare hörs sjungande arabiska. JP har besökt Nimis för att rigga en solcellsdriven högtalare med inspelning av böneutrop.

Och jag tycker det är helt lysande: smart, roligt, tänkvärt, utmanande och fyndigt. Se filmen, jag låter den tala för sig själv, eller snarare, JP förklara det vidare. Mer sån't för att lysa upp regniga höstdagar där nyhetsrapporteringen annars berättar att Sverigedemokraterna i senaste opinionsundersökningarna nu är det fjärde största partiet i Sverige.

Klimatsmart land?

När jag läser Åsa Romsons och Helena Leanders debattartikel i Svenska Dagbladet idag, slås jag återigen (för det är inget nytt) att Alliansen verkar helt ointresserad av miljö- och klimatfrågorna. Och jag undrar hur det kommer sig att ointresset kan vara så stort? För vi har ju alla tillgång till mer eller mindre samma fakta. Vi har alla hört att vi måste inte bara få till en effektivare och miljövänligare energi, vi måste även totalt sänka våra utsläpp och satsa på miljö- och klimatsmarta tekniska lösningar.

Till exempel när det gäller transport, både för varor och människor. Där skatten idag är högre på tåg än på flygbränsle och där det gång på gång visar sig att vår järnväg är i undermåligt skick. Visserligen har regeringen sagt i årets budget-propp att man ska satsa på upprustning av järnvägen, men jag tror tyvärr inte att åtgärderna är tillräckliga. Och jag förstår inte att man samtidigt subventionerar och därmed uppmuntrar till inrikes flygresor.

OK, jag förstår att flyg kan vara det enda rimliga alternativet om man ska åka mellan Stockholm och Kiruna, då sist jag kollade så tog en tågresa utan byten ca 19 timmar. Men mellan Stockholm och Jönköping? Eller Stockholm och Göteborg? Den tid man vinner på att ta flyget måste ju vara ytterst marginell, om det ens handlar om att vinna tid. Jag har sagt det förut, men det måste sägas igen: jag förstår inte den svenska järnvägspolitiken.

Och inte heller den övriga klimatpolitiken. I debattartikeln pratar man om att Sverige kommer missa miljömålen med 150 år! Och ändå ligger det knappt något i budgeten från Alliansen som handlar om klimatåtgärder. Det verkar helt enkelt inte tas på särskilt stort allvar, det kan inte tolkas på så många andra sätt.

Om det är något som skrämmer mig så är det just detta. Att Anders Borg kan undvika att nämna klimat under en hel budgetdebatt. Att regeringen inte verkar bry sig. Hur kan våra politiker driva en sådan kortsiktig politik? Troligen för att vi inte kräver annat. Iallafall inte tillräckligt många av oss. 

Roligt med svar

Jag har alltid uppskattat debatt, men ibland hållit mig borta från debattillfällen online just på grund av kommentatorsfältens pajkastning som alltför ofta färgas av hat, med brist på ett bättre ord. Härom året skrev jag ett inlägg om hur chockad och illa berörd jag blivit efter att ha läst inlägg och kommentarer på andra bloggar. Just då handlade det om helt grundlösa men vansinnigt fördomsfulla attacker på människor som jag känner. Och jag upplevde att folk inte hade några problem att säga nästan vad som helst med lite distans mellan sig själva och de som attackerades. Jag anar att detta problem kvarstår.

Därför blir jag glad när jag får intressanta och konstruktiva svar på det jag skriver, som kommentaren senast från Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet härom dagen. Även när jag ifrågasätter någon av deras aktiviteter. Särskilt när båda aktiviteterna gällde svåra och känsliga frågor, Mellanöstern-konflikten och Lundin Oil i Sudan - där åtminstone den första brukar generera mindre fina ordkombinationer på helt osakliga grunder. Men med sådana här kommentarer, då känns regnet utanför fönstret inte lika höstigt och min söndag i sängen störs inte. Och debatt känns fortfarande kul.

Finding common ground

Jag såg just någon annans inlägg på Facebook som hänvisade till en föreläsning som Dalai Lama hade hållit med titeln "Finding common ground". Så enkelt men så svårt att göra. I majoriteten av debatter som jag försöker hålla mig uppdaterad i, förekommer nästan alltid ett "vi-och-dom"tänk, även om det inte skrivs eller sägs rakt ut. Som om åsikter bara blir giltiga om det finns någon som tycker tvärtemot.

Det får mig osökt att tänka på Samuel Huntingtons bok: Clash of Civilizations" som kom på 90-talet när västvärlden som mest behövde en ny "fiende" för att ersätta ryssen och hans allierade. Då pratades det om en ny världsordning, den globala kartan ritades om. Fukuyama spekulerade runt historiens slut i den kända artikeln "The end of history?" från 1992, och menade att nu fanns det inte några ideologiska kamper att utkämpa längre, den liberala demokratin hade vunnit.

Huntington flyttade bara perspektivet mot Mellanöstern och pekade tydligt ut den "nya fienden", en profetia som har blivit en politisk agenda hos ett antal aktörer över hela världen. Med risk att det blir en självuppfyllande profetia. Hos högerextremistiska grupper i Europa som lyckas samla nya anhängare med det här språket, liksom olika presidentkandidater i USA och allt däremellan. Även människor som försöker motarbeta den här riktningen.

Varför behövs det en extern fiende över huvud taget? Är det för att fortsätta motivera och driva igenom obekväma beslut. Är det för att flytta agendan från frågor som egentligen borde ligga vanliga människor närmare? Som får oss att godta att världens gemensamma militära utgifter motsvarar 600 (eller var det till och med 6000? kan inte hitta referensen nu) år av FN:s totala budget. Som alltså skulle ha kunnat utrota fattigdom för längesen om vi bara prioriterade annorlunda. Men clash of civilization-paradigmet och kriget mot terrorismen som kom i dess kölvatten får oss att acceptera en helt annan och galen prioritering istället.

Men det svarar ju ändå inte på frågan om varför fienden behövs? För att vissa människor med makt ska kunna hålla kvar sig vid makten och andra ska kunna fortsätta och bli ofantligt rika, på bekostnad av övriga 99 procenten av världens befolkning? Kan det verkligen vara så enkelt?

I så fall borde det vara minst lika enkelt att ändra den världsordningen. 

Fred, frihet och försoning?

Att Nobelkommittén i Oslo tidigare idag meddelande årets fredspristagare kan väl inte ha undgått någon? Att EU fick det verkar anses tveksamt av de flesta, med tanke på att Alfred Nobel stödde nedrustning och militärindustrin har en framträdande roll inom EU. Och att några av de starkaste staterna inom unionen är kärnvapenkrafter och/eller med i den militära alliansen NATO. Och även om gemenskapen har lett till "förbrödrande" som Nobel skrev om i testamentet, så kan man ju endast hävda att så är fallet mellan medlemsstaterna, inte utåt sett. För i andra länder kan man minsann kriga, bara det inte är här.

Men det är faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag, utan istället om den debattartikel av Carl Bildt och Beatrice Ask som publicerades i DN idag, med titeln: "Bekämpning av terrorism görs bäst i dialog med andra". Vilket förstås låter bra, jag är t o m böjd att hålla med. Viss reservation om att dialog i sig inte är tillräckligt, men visst, ansatsen är god. Även ingressen fortsätter i samma goda anda: "Vi har arbetat systematiskt för att bekämpa terrorismen. Minst lika viktigt är vårt engagemang för fred, frihet och försoning runt om i världen." (DN, 12 oktober 2012). Återigen är jag böjd att hålla med, iallafall i den andra meningens ansats.

Jag läser därför intresserat vidare, jag tycker ju nämligen att dessa fina ansatser inte riktigt stämmer överens med Sveriges agerande ute i verkligheten. Kanske är det satsningar som jag har missat, som jag inte känner till? Jag är öppen för en omprövning av tidigare intryck.

Men nej, tyvärr. I själva artikeln lyser fred, frihet och försoning till stor del med sin frånvaro. Det pratas om "nationell strategi mot terrorism", om tillskjutna ekonomiska resurser till säkerhetspolisen och polisen, om en intensifiering av det internationella samarbetet mot terrorism, om svenska soldater och poliser som bidrar till stabilitet i Afghanistan, (terroristlandet - min kommentar).

Det nämns visserligen igen att det generella engagemanget för fred, frihet och försoning är viktigt. Och att biståndet bidrar till utveckling, därmed till säkerhet (nåja, den kausala linjen mellan dessa två fenomen är inte så tydlig som många tror, men ok, för den här gången). Och så nämns det att de (artikelförfattarna, antar jag att de menar när de skriver "vi") "driver tanken på att etablera ett europeiskt fredsinstitut, som ska kunna bidra till konfliktlösning just i de komplexa konflikter runt om i världen som alltför ofta utgör en jordmån för våldsam extremism". Men inga konkreta exempel på stöd till fred, frihet och försoning nämns. För tyvärr måste jag upplysa dem om att våra militära insatser i Afghanistan inte hamnar under "konfliktlösning" eller "fredsbygande", på sin höjd som "fredsframtvingande" eller "fredsbevarande". Militär löser inte konflikter och de bygger inte fred.

Jag tvingas också fråga mig själv om de verkligen själva tror att alla dagens konflikter har med "terrorism" att göra. Och om man även kommer erbjuda Norge konfliktlösning för att undvika nya massaker som Utöya förra sommaren? Beatrice Ask borde ju åtminstone veta att över 90 procent av all "terroristattacker" i Europa utförs av högerextrema grupper och individer. Siffrorna kommer ju från Europol.

Jag måste erkänna att det inte är så kul att inse att två ministrar på nyckelposter har en sådan vriden bild av vad "engagemang för fred, frihet och försoning", men det ger ju också en förklaring på den förskjutning i debatten som premierar militära insatser framför försoning och fredsfrämjande. Tänk om, tänk rätt!

Och kräv att EU använder Nobels prispengar för att inrätta en fredsfond för gräsrotsaktörer som verkligen jobbar för fred! Det är det minsta Sverige kan göra.