I helgen intervjuades biståndsminister Gunilla Carlsson i Ekot, och jag hoppas att så många som möjligt lyssnade på det. För om det fortfarande fanns några illusioner kvar om att GC kan utveckling och bistånd, så måste denna intervju spräckt hål på dem. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hennes resonemang och bristande logik, men jag ska försöka fokusera. För er skull.
Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...
Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.
Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.
Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".
Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.
Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.
Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.
Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.
Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.
Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.
söndag 12 februari 2012
fredag 3 februari 2012
Ännu fler offer för cynismen
Vaknade idag av den fruktansvärda nyheten att över 200 dödats i Homs i Syrien inatt, och hundratals fler är skadade. Antalet döda kommer säkerligen stiga då regimen bombade bostadsområden under natten. Vem vet hur många som ligger begravna under de raserade husen?
Upproret mot regimen i Syrien har snart pågått ett år, med tusentals civila offer. Situationen är förstås ohållbar och regimen där kommer att falla. Frågan är hur många fler som kommer behöva offra sina liv för frihet innan det sker?
Sverige röstar nej mot EU-sanktioner och man undrar ju hur UD i praktiken tolkar "Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt"(s. 1) , eller "Folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik och en förutsättning för en hållbar globalisering" (s. 9) vilket står i den senaste utrikesdeklarationen (feb 2011). Vad betyder det i praktiken? Vems frihet, fred och säkerhet pratar de om?
Det står också, apropå det som händer i MENA-regionen, EU "måste vara frihetens röst och demokratins kraft inte minst i de delar av vår värld som ligger oss så nära. Lika tydligt som vi fördömer det nya förtrycket i Minsk skall vi välkomna den nya friheten i Tunis och Kairo. Och i regionen i dess helhet." (s. 2) Detta skrevs ett par veckor innan upproren i Libyen och Syrien började. Och återigen, vad betyder det i praktiken?
Moderaterna har en historia att vara emot sanktioner, man ville inte ha sanktioner mot Sydafrika heller. Men hur skulle det se ut om de andra partierna ställde lite passande frågor till vår utrikesminister, med tydliga budskap om vad Sveriges utrikespolitik ska handla om? I praktiken. Vad får respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter för implikationer i relationerna till vår omvärld, och för vårt agerande?
Man har åtminstone stoppat utvisningarna till Syrien, inte en dag för sent. Undrar dock vad som har hänt med alla de som har utvisats dit det senaste året. Vad har de kommit tillbaka till?
Och resten av världen då?
Stormakterna leker stormakter och FN:s säkerhetsråd gnabbas över ordval medan folk dör. Har inte Ryssland och Kina annat att göra än att skydda Assad? Säkerhetsrådet har enligt UD-bloggen förhandlat sedan i onsdags och det verkar som att en omröstning eventuellt kommer äga rum idag. Arabförbundet försökte med observatörer men gav upp "Syrien struntar i våra observatörer". Arabförbundet har stor potential att göra något, ett kraftfullt agerande i form av sanktioner från grannländerna skulle kunna ge resultat.
Och Assad skyller ifrån sig och säger att någon annan är ansvarig för dödandet. Vilken soppa full av skitsnack. Syriens förtryck av regeringskritiska och människorättsaktivister har varit ökänd under åratal. Tortyr har gjort syriska säkerhetstjänsten och dess fängelser ökända långt utanför landets gränser. Tidigare skrev en vän till mig en artikel om detta i tidningen Omvärlden: http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Briefing/Inbjudan-OmVarlden-release/
Att folket nu gör uppror mot detta förtryck bör stödjas fullt ut av omvärlden. Och snälla omvärld, när kommer ni "walk the talk" och verkligen leva upp till alla storslagna ord om rättvisa (nja, det ordet kanske inte används så ofta, tyvärr), fred, frihet, folkrätten och mänskliga rättigheter? Era ord lurar ingen, utan lämnar bara en sunkig doft av cynism efter sig.
Upproret mot regimen i Syrien har snart pågått ett år, med tusentals civila offer. Situationen är förstås ohållbar och regimen där kommer att falla. Frågan är hur många fler som kommer behöva offra sina liv för frihet innan det sker?
Sverige röstar nej mot EU-sanktioner och man undrar ju hur UD i praktiken tolkar "Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt"(s. 1) , eller "Folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik och en förutsättning för en hållbar globalisering" (s. 9) vilket står i den senaste utrikesdeklarationen (feb 2011). Vad betyder det i praktiken? Vems frihet, fred och säkerhet pratar de om?
Det står också, apropå det som händer i MENA-regionen, EU "måste vara frihetens röst och demokratins kraft inte minst i de delar av vår värld som ligger oss så nära. Lika tydligt som vi fördömer det nya förtrycket i Minsk skall vi välkomna den nya friheten i Tunis och Kairo. Och i regionen i dess helhet." (s. 2) Detta skrevs ett par veckor innan upproren i Libyen och Syrien började. Och återigen, vad betyder det i praktiken?
Moderaterna har en historia att vara emot sanktioner, man ville inte ha sanktioner mot Sydafrika heller. Men hur skulle det se ut om de andra partierna ställde lite passande frågor till vår utrikesminister, med tydliga budskap om vad Sveriges utrikespolitik ska handla om? I praktiken. Vad får respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter för implikationer i relationerna till vår omvärld, och för vårt agerande?
Man har åtminstone stoppat utvisningarna till Syrien, inte en dag för sent. Undrar dock vad som har hänt med alla de som har utvisats dit det senaste året. Vad har de kommit tillbaka till?
Och resten av världen då?
Stormakterna leker stormakter och FN:s säkerhetsråd gnabbas över ordval medan folk dör. Har inte Ryssland och Kina annat att göra än att skydda Assad? Säkerhetsrådet har enligt UD-bloggen förhandlat sedan i onsdags och det verkar som att en omröstning eventuellt kommer äga rum idag. Arabförbundet försökte med observatörer men gav upp "Syrien struntar i våra observatörer". Arabförbundet har stor potential att göra något, ett kraftfullt agerande i form av sanktioner från grannländerna skulle kunna ge resultat.
Och Assad skyller ifrån sig och säger att någon annan är ansvarig för dödandet. Vilken soppa full av skitsnack. Syriens förtryck av regeringskritiska och människorättsaktivister har varit ökänd under åratal. Tortyr har gjort syriska säkerhetstjänsten och dess fängelser ökända långt utanför landets gränser. Tidigare skrev en vän till mig en artikel om detta i tidningen Omvärlden: http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Briefing/Inbjudan-OmVarlden-release/
Att folket nu gör uppror mot detta förtryck bör stödjas fullt ut av omvärlden. Och snälla omvärld, när kommer ni "walk the talk" och verkligen leva upp till alla storslagna ord om rättvisa (nja, det ordet kanske inte används så ofta, tyvärr), fred, frihet, folkrätten och mänskliga rättigheter? Era ord lurar ingen, utan lämnar bara en sunkig doft av cynism efter sig.
torsdag 2 februari 2012
Toleransens fadda smak
På väg hem från anusara yoga gick jag som vanligt förbi det blivande Toleransmuseet här i Jerusalem, och det slog mig åter hur illa jag tycker om ordet "tolerans". Jag har skrivit om det tidigare, vid åtminstone ett tillfälle. Senast var säkert för ett och ett halvt år sedan när de som bygger det här museet började förstöra gamla muslimska gravar, flera hundra år gamla, för att göra plats för toleransen.
Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.
Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.
När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.
Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.
Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.
Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.
Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.
Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.
När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.
Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.
Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.
Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.
onsdag 1 februari 2012
Tvångsförflyttning, någon?
Med tanke på att jag har haft världens mest intressanta och roliga jobb det senaste ett och ett halvt året (förutom mitt tidigare jobb som också var fantastiskt!), har jag skrivit förvånansvärt lite här på bloggen om detta. När jag tänker efter skrev jag nog mer om mitt nuvarande jobb, alltså om folkrätten, innan jag började än under tiden här i Jerusalem. Vilket känns lite trist, men jag kanske kan ta igen det nu när jag snart är på väg hem igen.
I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".
Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.
När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.
Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.
Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.
För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.
I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".
Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.
När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.
Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.
Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.
För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.
lördag 28 januari 2012
10 procent?
Under decennier har psykologer fascinerats över och studerat ondska och vad det är som gör att människor hemfaller åt olika former av ondska, sadism, mobbing, folkmord etc. En av de mest kända studierna är den av professor Milgram som undersöker människors benägenhet att lyda order som går emot deras moraliska kompass. Detta undersökte han genom att se hur villiga "försökspersonerna" var att ge elektriska stötar till personer som de trodde var med i ett "inlärningsexperiment" utan att förstå att de i själva verket var studieobjekten. Hans ursprungliga hypotes gick ut på att kanske en procent av personerna skulle vara villiga att ge elstötar som skulle ha varit dödliga. Experimentet visade att det var två tredjedelar.
En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.
Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."
Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.
Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.
Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.
Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?
En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.
Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."
Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.
Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.
Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.
Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
