lördag 28 januari 2012

10 procent?

Under decennier har psykologer fascinerats över och studerat ondska och vad det är som gör att människor hemfaller åt olika former av ondska, sadism, mobbing, folkmord etc. En av de mest kända studierna är den av professor Milgram som undersöker människors benägenhet att lyda order som går emot deras moraliska kompass. Detta undersökte han genom att se hur villiga "försökspersonerna" var att ge elektriska stötar till personer som de trodde var med i ett "inlärningsexperiment" utan att förstå att de i själva verket var studieobjekten. Hans ursprungliga hypotes gick ut på att kanske en procent av personerna skulle vara villiga att ge elstötar som skulle ha varit dödliga. Experimentet visade att det var två tredjedelar.

En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.

Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."

Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.

Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.

Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.

Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?

söndag 25 december 2011

Sörj inte! Organisera.

I en ganska grå och mörk vardag med ständigt nyheter om ökade klyftor, ökad fattigdom, och fler utslagna är det uppfriskande och hoppingivande att läsa Göran Greiders artikel: Hejdå, nyliberalismen, på Aftonbladets kultursidor den 19 december i år.

Nyliberalismen har varit den rådande politiken under de senaste tre decennierna, som förespråkats av högern men även till stor del implementerats av mitten-vänstern. Konsekvenserna kan inte bara skyllas på en part utan ansvaret faller tungt över en mycket bredare skara. Ansvaret att bryta ner det som mödosamt byggts upp av tidigare generationer. Ofta har man skyllt på att man inte har haft något val, i sann chockdoktrin-anda, de gånger där missnöjda har höjt sina röster i protest och ledarna tvingats försvara sig. I andra fall har reformerna smugit sig på, utan att skapa den uppmärksamhet som de troligtvis förtjänat. Ibland kanske "vi hade inte något val" stämmer, men ganska ofta är det likväl en tom ursäkt för att slippa ta ansvar.

Till exempel utförsäljningen av SJ, som har gjort att Sverige har en av de mest krångliga tågsystemen i Europa. Mikael Nyberg beskriver vidden av kaoset och förfallet i Det stora tågrånet, härom veckan recenserad i DN av Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-nyberg-det-stora-tagranet. Jag kan inte se någon som helst anledning till att detta var ett val som man inte hade. Och jag kan inte se någon anledning till varför man inte snabbt som attan gör något åt det, om inte annat för att kollektivtrafiken i ett stort land som Sverige är avgörande för att vi ska kunna göra miljövänligare omställningar och därmed åtminstone visa på någon politisk vilja att göra det vi alla vet måste göras.

Ett annat förfall som kan skyllas på de nyliberala vindarna är förstås vård och framförallt äldreomsorgen, vilket har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Att riskkapitalföretag ska få plocka ut skattepengar som vinst är en gåta som många brottas med. Ändå röstar majoriteten för partier som vill fortsätta denna praxis. Detta måste väljarna själva ta ansvar för. Och mellan valen måste man ta ansvar för att se till att det parti man röstade för faktiskt driver en politik som är sund och hållbar. Inte endast en bred skara ledare kan hållas ansvariga, vi väljare måste komma ihåg detta fram till nästa val.

Och i all denna frustration över ett välfärdssamhälle som dels faller samman, dels inte leder till ökad genuin valfrihet, är det som sagt befriande och upplyftande att läsa Greider: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14099827.ab. Han skriver bland annat om den "solidariska genen och Frans de Vaals forskning på primater och som beskriver människan som en "genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!"

Och därför behövs samarbete och ett kollektivt tänkande för att alla ska få det bättre. Och som jag skrivit tidigare om i den här bloggen finns det forskning som visar att mer jämlika samhällen är bra för alla, inklusive för de rika: The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better.

Greiders uppmaning handlar därför precis om detta, om samarbete: "Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna (...) Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner."

Och det minsta man kan vänta sig är kritiskt tänkande inför nästa val.

torsdag 22 december 2011

Tyst diplomati?

Igår kom domen mot de två svenska journalister, Johan Persson och Martin Schibbye, som den 1 juli i år arresterades i den etiopiska provinsen Ogaden. De står anklagade för att illegalt ha tagit sig in i landet och för "terroristbrott". Anti-terrorism-lagstiftningen i Etiopien används flitigt för att tysta oppositionella och journalister, och nu även utländska journalister.

Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.

Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."

Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?

Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.

Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."

Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.

onsdag 13 juli 2011

Dags att vakna nu, kanske?

I måndags var det (ännu) en svart dag för organisationer och individer i Israel som arbetar för rättvisa och mänskliga rättigheter. I måndags röstade Knesset igenom en lag som gör det olagligt att uppmana till bojkott av Israel. I måndags blev det möjligt att stämma individer och organisationer, utan att behöva lägga fram bevisning för att de faktiskt har drabbats ekonomiskt. I måndags blev det ok att anklaga någon utan att behöva visa på direkta länkar mellan något den anklagande och den anklagade. Det som räknas som bojkotts-snack är väldigt vagt.

I måndags blev det dessutom olagligt att ens uppmana till bojkott av bosättarprodukter - produkter producerade i bosättningar på ockuperad mark och som är olagliga enligt folkrätten och världssamfundet. Produkter som ska vara undantagna frihandelsavtalet mellan Israel och EU, genom ursprungsmärkning. Det finns dock många tecken på att producenter fuskar med ursprungsmärkningen - och därmed bryter mot avtalet med EU. Kommer det framöver bli olagligt att påpeka detta? Bryter jag nu mot lagen när jag skriver detta?

+972-bloggen, http://972mag.com, skriver om lagen i inlägget: Everything you (never) wanted to know about Israel's anti-boycott law - A reader’s guide to democracy’s dark hour vilket har genererat en Q&A i kommentatorsfältet.

Vad kommer denna nya lag, en av i en rad av nya anti-demokratiska lagar (många väntar sig att fler kommer) innebära? Att personer eller organisationer på högerkanten kommer börja stämma folk till höger och vänster? Att människorättsorganisationer kommer tyngas ner tidsmässigt och ekonomiskt av juridiska processer? Att folk kommer att tystna eller istället bli ännu mer högljudda? Att omvärlden äntligen börjar reagera mot de brott och kränkningar som begås här när det blir omöjligt att fortsätta hävda att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"? Som om det skulle göra brotten mer ok...

En av frågorna som ställts är om palestinier på ockuperat områden kan drabbas av den här lagen? Svaret verkar vara: de lever under militär lag, inte under israelisk lag och därför troligen inte. Vilket egentligen är ett ganska konstigt svar. Palestinier har ju i åratal drabbats för sin politiska aktivism, sitt motstånd mot ockupation och diskriminering. De fängslas eller sätts i "administrative detention" - förvar utan rättegång, de förvägras tillstånd att resa utomlands, deras protester stoppas med övervåld och mängder av tårgas.

Dags att vakna nu, kanske?

lördag 11 juni 2011

Utopias skuggbelagda bakgård

Jag måste erkänna (om det ännu inte är uppenbart) att jag alltid är kritisk när militära insatser tror att de ska gå in och "städa upp", eller "få slut på" en konflikt på ett par månader. Det är så lätt att säga att vi bara ska bidra med åtta JAS-plan för att skydda flygförbudszonen och sedan ska vi hem igen, endast 200 miljoner kronor.

När hörde ni senast om en militär insats som faktiskt var över efter endast ett par månader? Vietnamkriget började så, USA förklarade inte ens formellt krig eftersom det skulle gå så snabbt så snabbt och sedan ska ni se, "våra grabbar" är hemma igen. 1961 hade USA 1500 trupper i Vietnam, under 1965 hade det ökat till 200.000 och de sista återvände hem i förlust 1975, efter fruktansvärda brott har begåtts av alla inblandade sidor, där framförallt civilbefolkningen drabbades (som i alla krig). Civilbefolkningen som ska behandlas som personer med rätt till extra skydd och som aldrig får ses som måltavlor i krig.

Så hur tänkte man nu runt Libyen egentligen? Härom dagen citerades Christopher Schnaubelt från Nato Defense College i Rom i DN (8 juni 2011):
– Det skulle inte förvåna mig om Nato blir kvar i landet i åratal.
Oh no, men skulle vi inte bara vara där i ett par månader, göra oss av med den där galna diktatorn och sedan åka hem igen? Skulle det inte vara så lätt att flyga lite stridsplan över ett av Afrikas största land, släppa lite bomber, och sedan nöjt kunna klappa sig på axeln och säga: vi befriade Libyen? Eller "JAS är nu äntligen stridsprövade, vi kan åka hem".

Alltså, missförstå mig rätt, folket i Libyen förtjänar att bli av men den galna diktatorn, men som jag sagt förut: är detta verkligen det snabbaste och mest kostnads-effektiva metoden att nå det målet och samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Libyen med mänskliga rättigheter och rättvisa i fokus? Med kostnader menar jag inte bara de skattepengar som används för själva insatsen, det är ju endast en liten del av kostnaden totalt. I kostnaderna måste man åtminstone inkludera antalet döda, skadade och lemlästade, antalet människor som fördrivits från sina hem, som flyr landet i båtar som sjunker ute på öppet hav, som är traumatiserade kanske för livet, antalet våldtagna kvinnor och barn, den infrastruktur som förstörs genom attackerna, kostnaderna för återuppbyggnad etc. Listan kan göras lång, den måste göras lång för att en så korrekt analys som möjligt ska kunna göras.

Chefsåklagaren vid Internationella Brottmålsdomstolen håller på att undersöka bevisen på att Ghaddafi har beordrat våldtäkt av hundratals kvinnor som en del av krigföringen. Det sexuella våldet ökar i konflikter över hela världen. Som Margot Wallström sa på en presskonferens nyligen, "Sexual violence has become a tactic of choice for armed groups, being cheaper, more destructive and easier to get away with than other methods of warfare," (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13732753)

Och detta skulle ta slut på ett par månader? Vem sa det och vem trodde på det? Och vem ska ta ansvar för det? Jag har ingen universallösning att erbjuda, men frustrationen över att se detta hända igen och igen och igen, gör ont och får mig att vilja skrika ut min ilska och frustration och hålla någon ansvarig. Ja, framförallt det, hålla någon ansvarig. Men på utopias skuggbelagda bakgård håller stater varandra om ryggen och makten blundar på tryggt avstånd från verkligen och låtsas vara upptagna med annat.