Mellan jobb

Det är en ny erfarenhet det här, att vara mellan jobb, eller arbetslös som det också heter. Kontakten med Arbetsförmedlingen har i bästa fall varit fascinerande, i sämsta fall byråkratiskt sönderfall utan någon som helst känsla för stil. Och då jag har ett nytt jobb från och med augusti, kan jag ju fokusera på det som är fascinerande, men frustrationen och ilskan lyser igenom när jag tänker på de som ännu inte är "mellan jobb" utan helt enkelt endast är "arbetslösa" och som verkligen skulle behöva Arbetsförmedlingens stöd.

Redan vid mitt första besök stod det klart - ja, det sades rakt ut - att de räknar med att inte hjälpa mig skaffa nytt jobb, utan utgår från att jag kommer klara det bäst själv. Jag instämmer visserligen i den analysen, men hade nog förväntat mig ett annat bemötande. Naivt kanske, men det var faktiskt mitt första besök någonsin. "Om du verkligen vill, har vi ju jobb-coacher som kan hjälpa dig se över ditt CV". Tack, men nej tack.

Efter ett par veckor blev det klart att jag har ett nytt jobb från och med augusti och när jag igår pratade med dem för att uppdatera dem om hur många jobb som jag sökt (de tittar bara på kvantitet) så berättade jag också om att jag nu har ett nytt jobb. "Grattis! När börjar du? Vill du fortsätta med a-kassa tills du börjar? Isåfall måste du fortsätta att aktivt söka jobb fram tills två veckor innan du börjar."

Eh, va? Jag måste alltså för syns skull söka jobb aktivt. Med aktivt menar de många jobb. Som sagt, målen är endast kvantitativa. Om jag inte söker blir det ingen a-kassa. Och detta gäller framförallt det jobb som de skickat till mig per post, som de rekommenderar mig att söka. Fast egentligen är det ingen rekommendation. Om jag inte söker just detta jobb - fast det inte alls är i min bransch - så får jag helt enkelt inte a-kassa. Punkt slut.

Så jag ska söka det, och sedan meddela att det är sökt. Och jag ska söka en hel hög andra jobb. Men frågan som jag ställer mig är ju: vilka jobb ska jag söka då? Om jag söker i min egen bransch, som är ganska liten och där nästan alla känner nästan alla... blir inte det konstigt? Jag pratade med en f d kollega som jobbar som receptionist om detta, som berättade att när hon var i samma situation helt enkelt gick in och sökte vilka jobb som helst, de tio första som dök upp: läkare, lärare, forskare, byggarbetare... Det är ju kvantitativa mål som ställts upp.

Jag har själv rekryterat, jag vet hur tidskrävande det är att gå igenom alla de där ansökningarna och känner igen frustrationen över att även gå igenom de ansökningar som är helt irrelevanta. På förhand ber jag om ursäkt till alla rekryterare som måste handlägga mina ansökningar till jobb som jag varken vill ha eller kan ta - eftersom jag redan har ett nytt jobb som jag ser fram emot att börja på. Förlåt. Det är inte mitt fel. Jag tycker inte om att skylla ifrån mig, men i det här fallet får jag faktiskt det. Jag måste skicka in ansökningar, och ni måste läsa dem. Och inga nya jobb har skapats. 

Revolutionens vingslag i Khartoum

Många av mina vänner i Sudan ber mig och andra som de känner utanför Sudan att sprida information om vad som pågår i Khartoum och i andra delar av landet just nu. Det finns knappt någon medierapportering alls internationellt och de förtjänar att inte bli bortglömda. De risker som aktivister i Sudan tar i sitt dagliga engagemang är enorma och behöver synliggöras och de förtjänar all beundran och stöd som går att uppbåda.

Under de senaste tio dagar har det pågått protester mot regimen i Khartoum. Protesterna startade vid universiteten men sprider sig, fler och fler människor går ut på gatorna för att ansluta sig till de som protesterar. Protesterna har även spridits till andra delar av Sudan och riktas mot National Congress party, och för fred, utveckling och stabilitet i Sudan.

Landet upplever nu en ekonomisk kris som bland annat är ett resultat av bortfallet av oljeintäkter sedan Södra Sudan blev självständigt. Detta har inneburit att subventioner på bränsle och andra förnödenheter har lyfts, ökad inflation, ökade skatter och snabbt stigande priser på mat och andra basvaror, vilket ökar pressen på den redan hårt ansatta befolkningen. Priserna har under flera år gått upp och Khartoum är idag väldigt dyrt, medan stora delar av befolkningen som lever under tuffa och fattiga förhållanden.

Det är främst kvinnor, studenter och ungdomar som återfinns bland det demonstranterna, och de har mötts av ett eskalerande våld och massarresteringar där hundratals aktivister hålls i förvar. Demonstranterna slås tillbaka med tårgas och misshandlas av batonger. Det finns också exempel på att skarp ammunition använts av polis och milisgrupper.

I fredags, den 22 juni efter bönen, deltog även flera oppositionspartier i protesterna. Detta har lett till att flera ledare av oppositionspartier har arresterats under de senaste dagarna. Ledare för de två största oppositionspartierna, Popular Congress Party och National Umma Party har arresterats och de har förbjudits att hålla politiska möten.

Det är svårt att hitta information om vad som händer i Sudan just nu, iallafall på engelska, och jag känner en stor frustration över att veta så lite om vad som pågår och om vad som händer med mina vänner. Och det känns inte tillräckligt att försöka skriva en bloggtext om det lilla jag vet. Jag letar information överallt och önskar att jag kunde läsa arabiska. Är det någon av er som hittar bra och tillförlitlig information, skicka över den. Och någon dag hoppas jag att ni alla får chansen att träffa någon av mina fantastiska vänner från Sudan.... så att de själva får berätta sin historia.

Pogromer

För ett par veckor sedan attackerades afrikanska flyktingar i Tel Aviv av människor, många blev misshandlade, affärer och t o m ett dagis sattes i brand. Trakasserier är återkommande. Tyvärr är detta ingen överraskande utveckling då det redan för två år sedan genomfördes flera demonstrationer i denna del av stan för ett "rent, judiskt område". Dessa demonstrationer stöddes då både av politiker på högerkanten och vissa rabbiner. Sedan dess har framförallt de verbala attackerna på flyktingarna, som här kallas för "infiltratörer" ökat, men även lagstiftning har antagits för att lättare avhysa dem. Allt som allt räknar man med att det idag finns 60 000 afrikanska immigranter i Israel. Endast 200 har erkänts som flyktingar av Israel.

Rasismen mot denna grupp som till mer än 80 procent består av flyktingar från Sudan och Eritrea har ökat och måste anses sanktionerad från regeringen. Man har hotat med inspärrning och deportationer, och i södra Israel byggs en stor "detention facility" där flyktingarna kan interneras i upp till tre år, enligt den relativt nya "anti-infiltration"-lagen. Platsen ska kunna rymma upp emot 25 000 personer.

Under attackerna härom veckan liknade Miri Regev, en parliamentariker, dessa "infiltratörer" med cancer som sprider sig i kroppen. Ett uttalande som fick många att reagera, vilket ledde till en ursäkt till cancer-sjuka och till Förintelse-överlevare, inte till flyktingarna. Hon var tidigare talesperson för den israeliska militären och sitter nu i Knesset för Likud.

Den 7 juni, i torsdags, varnade regeringen att personer från Södra Sudan ska deporteras om de inte frivilligt lämnar landet inom en vecka. Man hade då väntat på ett domstolsbeslut från Högsta Domstolen om huruvida deportationerna ansågs lagliga. Och den 7 juni kom detta domslut, fritt fram att deportera sydsudaneser alltså. Och sedan dess har mängder av människor arresterats, flera av dem är minderåriga. 

För att förstå mer situationen för de afrikanska flyktingarna i Israel, se Shai Pollacks dokumentärfilm "Refugees". Den har några år på nacken, och mycket har hänt sedan den gjordes 2008, men den är ändå värd att ses.

Vet inte riktigt vad jag mer ska säga om detta just nu, det handlar om fakta som talar för sig själv. Vi har definitivt inte sett slutet på detta. Om någon vill följa detta närmare rekommenderar jag +972mag.com.

Förresten, förstår från alla kommentarer på Facebook att Sverige spelar sådär idag mot Ukraina. Tur att jag valde att titta på Invictus istället, för där spelas det minsann. Är det någon som kan ha missat att jag landade i Kapstaden dagen efter finalen - en dag för sent på grund av trasigt plan på Arlanda. "I am the master of my fate, I am the captain of my soul", inspiration big time. Mitt första besök i Sydafrika. Jag skulle ha varit där, jag skulle ha varit där....

Hemma

Nu har jag varit hemma från "the holy mess", aka Jerusalem, i ca tre månader och jag börjar så sakteliga landa. Det är inte helt lätt att byta tillvaro, särskilt inte när det innebär sådana stora skillnader, när det gäller vardag, tempo, ljudnivåer etc. Jerusalem är nog aldrig så tyst som Bandhagen, särskilt inte när man har bott nära en moské och dessutom haft gatuarbetare utanför huset som föredragit att renovera gatan nattetid under flera månader. Måna om att inte störa biltrafiken på dagtid. Men det där med människors sömn verkade inte riktigt lika viktigt...

Vardagen där nere bestod framförallt av jobb, och då är det också lite konstigt, om än väldigt skönt, att komma hem och faktiskt ha mer eller mindre normala arbetstider. Att gå hem från kontoret och fortfarande ha tid och energi att hitta på saker. Känns lite som en nyupptäckt tillvaro där jag just nu frossar pocketböcker och faktiskt varit på bio flera gånger. Och växterna på kontoret i Jerusalem fick sig ett uppsving när jag flyttade in, torra grenar förvandlades till frodiga gröna bladverk. Och även om jag tveksamt lämnade över dem till kollegornas vård när jag åkte hem är det ännu häftigare att lukta på nyutslagna syréner och pioner och se hallonplantor och tomater växa.

Att lämna mitt drömjobb var inte lätt, särskilt när jag hade världens bästa chef och fantastiska kollegor. Men att komma hem och skapa tid och utrymme för annat i livet är värt hur mycket som helst. Jag tyckte jag var smart som planerade in min hemresa till tidig vår, som sedan visade sig vara vinterkall och ändå full med pollen, men sommar är Stockholm är ändå något alldeles alldeles speciellt.

Tankarna om orden "hem" och "att vara hemma" snurrar och jag kan inte riktigt reda ut min relation till dem, eller till den eller de platser som jag kallar hem. Kommer jag någonsin känna mig helt hemma någonstans? En del av mig kommer alltid finnas någon annanstans, i tankarna, med väskan packad och klivet ut genom dörren som känns så lätt, lätt. Hur länge kan jag vara här utan att det kliar för mycket i fingrarna och jag börjar klättra på väggarna?

Stockholm kvalar väl lättast in som "hem" även om jag kan känna mig ganska "lost" här. Vad gör man på lediga dagar mitt i veckan, till exempel? Jerusalem är definitivt en plats som jag kallar hem, även om det kanske är den mest ambivalenta och komplicerade platsen som kvalar in i gruppen av "hem". London med, men inte alls lika komplicerad, mest njutningsfull. Kapstaden skulle jag vilja ha med på listan, men faktum kvarstår, hittills har jag inte bott där. Det bara känns som hemma varje gång jag  kliver ur planet och andas in luften där. Är det dit jag ska nästa gång....?