fredag 31 augusti 2012

Gummistövlar

Jag måste ha vetat vad den här sommaren skulle bära med sig när jag i våras införskaffade ett par blommiga gummistövlar. Regn, regn och åter regn. Kallt vatten som strömmar ner inför kragen på vägen till jobbet innan augusti ens är slut. Inte ett sådant där varmt sommarregn som gör att man vill ut och dansa barfota i vattenpölarna. Utan regn som tränger igenom allt och sitter kvar i kläderna och kroppen i timmar efteråt.

Och andra delar av världen törstar efter regn, längtar inte efter någonting annat än dessa livsgivande droppar. Droppar som förvandlar krackelerade flodbäddar till vattendrag med gröna kanter igen, efter ibland år av torka.

Det är förstås omöjligt att dra några som helst slutsatser om klimatet efter en våt och kall sommar. Lika lite som efter de två kalla vintrarna med snön som låg intakt i månader och som fick elräkningarna att gå i taket. Men, vi vet att vissa områden blir torrare och torrare och att andra områden hotas av översvämningar. Båda två extrema situationer som tvingar bort människor från sina hem och som rubbar känsliga ekosystem. Och vi kan anta med ganska stor säkerhet att människans framfart på jorden ligger bakom åtminstone vissa av dessa förändringar.

Hur de kommer påverka oss kan vi inte heller veta, inte än. Att arter, både djur och växter riskerar att försvinna, är klart. Arter har försvunnit, dött ut, under decennier på grund av människans livsstil. Att ekosystem runt jorden kommer rubbas vet vi också. Så sker redan. Medeltemperaturen kommer öka. Vi överutnyttjar jordens resurser och lever på framtida generationers resurser och det leder också till konsekvenser som vi idag inte riktigt kan överblicka. Isarna på Arktis smälter och företag firar möjligheterna till olje- och gasborrning i denna region. Tänk om lika mycket pengar kunde satsas på utveckling av hållbar och grön teknik.

Kommer planeten dö? Troligen inte, men vad som kommer hända med mänskligheten eller alla de andra nuvarande arterna är en helt annan fråga. Och relevant att ställa. Finns det fortfarande hopp att vända nuvarande trend? Inte allt, men säkert mycket, kan vi fortfarande göra något åt. Vi är flexibla och anpassningsbara, på ett sätt som till stora delar är unikt för vår "art".

Men då förändringarna idag sker så pass snabbt hinner vi inte vänta på att vår "biologi" ska anpassa sig till våra förändrade förutsättningar att överleva. Vi behöver politisk vilja att ifrågasätta de senaste decenniernas (egentligen seklernas - men fenomenet har varit globalt framförallt på senare tid) totala fokus på ökad tillväxt och vinst, på bekostnad av annat. Vi behöver en politik som kanske upplevs som obekväm av många men som inte alls behöver vara det, då vi är så anpassningsbara som vi är.

Från och med imorgon förbjuds försäljningen av vanliga glödlampor, till förmån för miljövänligare alternativ. Det känns inte så smärtsamt utan ganska självklart. Tekniken kommer kunna erbjuda andra lösningar som vi idag kanske inte kan föreställa oss - om incitament för den här typen av forskning uppmuntras. Och sådan uppmuntran handlar om politik. Liksom så mycket annat i våra liv.

Det är två år kvar till nästa val här i Sverige och partierna jobbar troligtvis redan nu på högvarv för att ta fram partiprogram som är tillräckligt "säljande". Vi som vanliga medborgare kan påverka detta genom att kräva politiska mål som går bortom nästa mandatperiod, som handlar om långsiktighet och hållbarhet. Politik som tar de stora utmaningarna vi står inför på allvar. Glödlampor förbjuds samtidigt som staten storsatsar på stridsflygplan som över huvud taget inte kan skydda oss från alla de hot och risker vi faktiskt står inför. Visa att du bryr dig, kräv en genuin långsiktighet av våra politiker.

tisdag 28 augusti 2012

Super-JAS

Nu i helgen briserade bomben om att Sverige tänker beställa 40-60 nya JAS-plan under de kommande åren. Enligt regeringen själva för en nota på 90 miljarder kronor. För att göra exakt vad? Man menar förstås att det behövs för att skydda Sverige mot eventuella militära anfall. Jag antar att de menar från Ryssland, den gamla boven. Men även många inom försvarsmakten verkar skeptiska och menar att denna satsning hotar att underminera andra vapenslag och alltså på det stora hela inte bidra till ett "säkrare Sverige".

Anna Ek, ordförande för Svenska Freds, uttryckte det väldigt bra när hon intervjuades i måndags den 27 augusti i Sveriges Radio om detta, hon sa (jag refererar fritt) att det vore mer långsiktigt att investera i demokrati och mänskliga rättigheter för att undvika eventuella hot i framtiden, än i fler JAS-plan. Hon menar också att satsningen klingar mer av industristöd än av säkerhetsanalys, och jag är böjd att hålla med henne. Lyssna på intervjun här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5246566

Den svenska försvarsberedningen publicerade hösten 2007 en omvärldsanalys där man bedömde att ett militärt angrepp på Sverige var osannolikt. Istället lyfte man upp klimatförändringarna som det allvarligaste hotet mot svensk suveränitet, ja, helt enkelt mot vår säkerhet. (Jag kan ha nämnt denna analys tidigare). Regering och opposition verkade vara överens om denna analys, och är det något som har förändrats sedan dess som rimligtvis bör påverka denna bedömning?

Då, inför 2008, valde regeringen att satsa 245 miljoner för att "försvara landet mot effekterna av den globala uppvärmningen" (text stulen från min pappa), samtidigt som försvarsbudgeten har legat ganska konstant på över 40 miljarder de senaste åren. Till ett militärt försvar som man menar inte kommer kunna hantera de största hoten mot Sverige. (Och jag nynnar på min egenhändigt hopsnickrade mål- och resultatvisa...)

Ärligt talat, utan att bli anklagad för att vara alldeles för naiv, men är det inte lite förlegat att 2012 prata om militär säkerhet istället för mänsklig säkerhet? I tider av protester runt om i världen för mänskliga rättigheter och demokrati, i tider av ekonomisk kris som riskerar att kasta miljontals människor djupare in i fattigdom och arbetslöshet även här i Europa, i tider av klimatförändringar som kan få oöverskådliga konsekvenser för mänsklighetens liv på den här planeten?

Inte ens för att skydda svensk industri är det en vettig prioritering, då staten har möjlighet att stödja klimatsmarta satsningar och miljövänlig teknik, som (också) har all potential i världen att bli vår nästa exportsuccé.

Vad fan säger man...?

Tillväxtverket fick se sin chef avskedad men sedan dess har liknande historier rullats upp inom flera myndigheter och forskningsstiftelser, alla som bekostas av skattemedel. Och historierna bara fortsätter... jag blir nyfiken vad det kommer att leda till och hur man kommer att hantera alla skandaler. Hittills har det ju varit väldigt tyst från Reinfeldt, som vanligt när det händer något, men är det inte fler än jag som tycker att det vore snyggt om han tyckte åtminstone något om detta och lovade att se över det hela. Lite lagom kraftfullt sådär.

I grund och botten verkar det ju finnas ett systemfel som när den här typen av slösar-kultur, utan respekt för uppdragsgivarna, a k a skattebetalarna. Det finns regelverk och lagar om hur representation, inklusive intern representation får gå till, liksom när upphandlingar behöver genomföras. Dessutom ska revisorer granska verksamheten på årlig basis, åtminstone. Men man kan inte enbart skylla på systemfel, lika lite som man enbart kan skylla på individerna i systemets toppar.

Och ändå undrar man förstås hur det kommer sig att så många inkompetenta personer återfinns på de här myndigheterna? OK, jag fattar att de kan någonting. Men om man inte har förstått sin grundläggande uppgift eller ens kan ta till sig och respektera de regelverk som finns så kan man ju anta att personerna i fråga inte har förstått sitt uppdrag. Och hur kan man hamna som chef för en myndighet utan att förstå sitt uppdrag...?

Och jag undrar fortfarande vilka dessa revisorer är och vad de har för syn på sin uppgift. Inom de organisationer som jag har arbetat i har vi haft externa revisorer som kollar, dubbelkollar och ifrågasätter allt! Vilket jag alltid sett som bra, det är ju deras jobb. Och en av uppdragsgivarnas kontrollfunktioner för hur verksamheten genomförs, både när det gäller ekonomisk hantering och resultatredovisning. Hur kommer sig att dessa myndigheters revisorer är så annorlunda än alla andra jag har träffat?

Jag vet inte vilken av skandalerna som rimmar mest illa, SÄPO som leker James Bond eller att stiftelsen för strategisk forskning anlitat festfixaren Micael Bindefeldt för 250 000 kr i månaden (enligt Dagens Arena, 29 augusti 2012), för att göra exakt vad i relation till forskning? Och alkoholen som flödar... klarar inte folk med dessa löner (och då inkluderar jag de "vanliga" tjänstemän som också fått gå på festerna) att betala för ett par glas vin ur egen ficka? Fast när man läser om volymerna alkohol som intagits så verkar det ha handlat om rena fylleslag... och det ser helt enkelt så himla illa ut.

Sedan kan jag förstås inte låta bli att återigen tjata om det här med resultat. Den där satsningen på kvinnligt företagande som kostade 375 miljoner kronor över tre år... Wow. Och ingen uppföljning har gått att göra då det inte finns några underlag för att ens försöka titta på resultat. Imponerande.

Så fler diskussioner om resultat efterfrågas, men inom fler (varför inte alla?) politikerområden. Varför inte anlita några biståndsarbetare som konsulter för att dra upp strukturer och metoder för detta, vi har gjort det i åratal....


onsdag 22 augusti 2012

Efter 48 år och två veckor...

Efter 48 år och två veckor kom nyheten i måndags om att Burma har tagit bort lagen om media-censur. Åtminstone lagen som säger att publikationer måste godkännas i förskott. Det händer mycket i Burma just nu och det finns många tecken som tyder på att verklig reform är på väg. Och att öppna upp mediaklimatet måste ju räknas till ett av dessa tecken. Särskilt i ett land som under så lång tid hårdkontrollerat allt som skrivs.

Däremot finns det fortfarande många tecken som visar på bristande politisk vilja för riktig förändring hos juntan. Och på riskerna under en sådan förändringsprocess. Journalister kommer troligtvis fortfarande kunna straffas i efterhand för vad de skriver då många andra lagar som tillåter juntan att kontrollera mediaflödet finns kvar. Och även om fredsförhandlingar pågår i landet, pågår även stridigheter i vissa regioner. Det finns fortfarande många politiska fångar i landet och vad jag har förstått inkluderas ansvarsutkrävande inte nödvändigtvis i pågående förhandlingar.

Men många journalister är ändå försiktigt optimistiska, då de sett en gradvis förändring under de senaste månaderna, då de först fick riktlinjer tilldelade sig om hur de kan/ska skriva om känsliga ämnen och där sedan 300 tidningar som inte skriver om känsliga saker fick godkännande att publicera utan censur. Och nu i måndags alltså avskaffandet av denna lag. Även tillgången till vissa delar av internet har öppnats upp.


Och även jag är optimist, och vågar tro på förändring. För vilken konflikt pågår i evighet? Vilket förtryck pågår i evighet? Vad betyder egentligen denna öppning i praktiken? Det återstår att se... Men det finns tillräckligt många exempel på förändringsprocesser och på att folks krav på fred och rättvisa ger resultat för att jag ska vara optimist.

måndag 13 augusti 2012

Äntligen fri

Mai, som jag skrivit om vid ett flertal tillfällen, släpptes i lördags ur kvinnofängelset i Omdurman där hon har suttit fängslad sedan 1 juli i år. Det verkar som att hon nu har släppts för att hon ännu inte har anklagats för något, och enligt Sudans rättsväsende måste man då släppas efter 45 dagar. De hade ingenting på henne, och därför släppte de henne. Hennes fall fick också en hel del uppmärksamhet både i Sudan och internationellt, men det är svårt förstås att säga vad det har betytt, om något.

Efter omständigheterna mår Mai OK, hon är omtumlad, och oerhört glad över allt stöd hon har fått från så många vänner, familj och andra aktivister. Fängelsevistelsen har dock slitit på henne, med långa förhör, hot men också morötter för att försöka övertala henne om att bli kollaboratör.  Lysrörsljus dygnet runt, alldeles för lite mat, trakasserier, slag och rädsla för sexuellt våld. Men också stöd från medfångarna, där de har försökt hålla humöret uppe på varandra.

Mai och flera andra av de fängslade MR-försvararna har nu alltså släppts, vilket känns fantastiskt. Men vissa andra sitter fortfarande inlåsta, bland annat Rudwan, som jag tidigare skrivit om. Tydligen släpptes han kort idag för att nästan genast arresteras igen. Tyvärr har jag ännu inga fler uppgifter om vad som hände.

Tack till Julia som håller mig uppdaterad och som pratade med Mai igår. Tack alla andra som visat intresse för vad som händer med mina kompisar och andra aktivister i Sudan. Stödet och solidariteten behövs, och protesterna kommer fortsätta.