Jag har aldrig gillar ordet tolerans, jag tycker att det rangordnar människor, åsikter etc... Underförstått så säger man: "Du är OK, jag accepterar dig, FASTÄN du är annorlunda än jag". Man ger sig själv tolkningsföreträde för vad som är normen, eller vad som är rätt eller fel. Men man är storsint nog att tolerera att andra tycker eller är annorlunda.
Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.
I praktiken då?
Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.
Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.
Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.
Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.
Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.
En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.
tisdag 10 augusti 2010
måndag 9 augusti 2010
Och jag som trodde jag var i Khartoum
För drygt en vecka sedan steg jag av planet i Tel Aviv rakt in i en hetta som mer påminner om Khartoum än om Israel och Palestina. En sådan där värme som klibbar och som får en att ständigt känna sig sunkig, dammig, uppsvullen, febrig och helt enkelt inte så smart.
Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.
Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.
Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?
Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.
Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.
Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?
Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.
Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.
Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?
Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.
Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.
Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?
torsdag 15 april 2010
Datoravstånd och bloggkultur
Jag börjar sakta men säkert inse att när människor inte behöver kommunicera direkt med varandra utan kan gömma sig bakom datorskärmar och konstiga, avpersonifierade användarnamn så släpper alla hämningar. Och jag menar verkligen alla hämningar. Även de som bloggar, och som alltså framstår med eget namn och ibland bild blir maktfullkomliga och raljerande och använder sig flitigt av härskartekniker och personangrepp. Särskilt då de inte vet vem den andra personen är.
Jag är chockad. Det är faktiskt svårt att förstå hur chockad jag är och plötsligt är jag glad att det endast verkar vara mina vänner eller sådana som redan känner till min bloggadress som kan läsa den. Jag vet inte varför, men den verkar inte dyka upp om man bara googlar mitt namn och enligt något sådant där statistiskt verktyg verkar de flesta sökningarna studsa. Jag tackar mig själv för att jag är en sådan teknik-blondie och inte lyckats ändra de där rigida inställningarna. Annars skulle jag nog tystnat helt för länge sedan.
Vad beror det här uppvaknandet på? Jag hittade för några dagar sedan en blogg som skrivit om några kompisar till mig och jag tyckte bloggen var helt osaklig och uttryckte en mängd fördomar och ännu fler faktafel. Att ge sig in i den debatten var inte nådig där vissa kommentatorer som höll med bloggaren fick komma med både rasistiska och hatiska inlägg, ej att förglömma de fortsatta faktafelen. När vi som försökte påpeka faktafelen eller försvara de som bloggaren ursprungligen skrivit inlägget om, rann det galla utmed datorskärmen. Raljerande förtal och allmän skitkastning.
Och lilla jag blir tyst. Efter några försök att påpeka hur ord och åsikter lades i min mun och att jag kände mig tvingad att försvara mig för saker som jag inte hade sagt och att det både var ointressant och ocharmigt att debattera på det sätt, så blev jag tyst och kände mig kränkt. Och som sagt, chockad.
En av de viktigaste lärdomarna som jag fått är att i slutändan är jag bara ansvarig för mina egna handlingar (direkta, indirekta samt icke-handlingar), jag är inte ansvarig för några andra. Jag kan heller inte skylla ifrån mig på andra i linje med något slags sandlådebråk. Och, om jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad så funkar livet ganska bra. Och om denna ömsesidighet var mer utbredd skulle nog världen också se bättre ut.
Men om internets potential även tar ifrån människor de mest grundläggande nivåerna av sunt förnuft och ömsesidig respekt, då…. Tja… vad säger man…. Jag är tacksam över att jag slipper vara tonåring under det här beteendeförfallet. Man skulle väl kunna kalla mig desillusionerad. Och chockad.
Jag är chockad. Det är faktiskt svårt att förstå hur chockad jag är och plötsligt är jag glad att det endast verkar vara mina vänner eller sådana som redan känner till min bloggadress som kan läsa den. Jag vet inte varför, men den verkar inte dyka upp om man bara googlar mitt namn och enligt något sådant där statistiskt verktyg verkar de flesta sökningarna studsa. Jag tackar mig själv för att jag är en sådan teknik-blondie och inte lyckats ändra de där rigida inställningarna. Annars skulle jag nog tystnat helt för länge sedan.
Vad beror det här uppvaknandet på? Jag hittade för några dagar sedan en blogg som skrivit om några kompisar till mig och jag tyckte bloggen var helt osaklig och uttryckte en mängd fördomar och ännu fler faktafel. Att ge sig in i den debatten var inte nådig där vissa kommentatorer som höll med bloggaren fick komma med både rasistiska och hatiska inlägg, ej att förglömma de fortsatta faktafelen. När vi som försökte påpeka faktafelen eller försvara de som bloggaren ursprungligen skrivit inlägget om, rann det galla utmed datorskärmen. Raljerande förtal och allmän skitkastning.
Och lilla jag blir tyst. Efter några försök att påpeka hur ord och åsikter lades i min mun och att jag kände mig tvingad att försvara mig för saker som jag inte hade sagt och att det både var ointressant och ocharmigt att debattera på det sätt, så blev jag tyst och kände mig kränkt. Och som sagt, chockad.
En av de viktigaste lärdomarna som jag fått är att i slutändan är jag bara ansvarig för mina egna handlingar (direkta, indirekta samt icke-handlingar), jag är inte ansvarig för några andra. Jag kan heller inte skylla ifrån mig på andra i linje med något slags sandlådebråk. Och, om jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad så funkar livet ganska bra. Och om denna ömsesidighet var mer utbredd skulle nog världen också se bättre ut.
Men om internets potential även tar ifrån människor de mest grundläggande nivåerna av sunt förnuft och ömsesidig respekt, då…. Tja… vad säger man…. Jag är tacksam över att jag slipper vara tonåring under det här beteendeförfallet. Man skulle väl kunna kalla mig desillusionerad. Och chockad.
torsdag 18 mars 2010
Valvaka för Sudan
Biståndsminister Gunilla Carlsson befinner sig på resande fot, och i dagens DN rapporteras det från hennes besök i Al Salaam, ett flyktingläger utanför El Fasher i Darfur. Det rapporteras även att Sverige ger ca 400 miljoner kronor till Sudan varje år, främst i form av humanitärt bistånd. Biståndsministern noterar att det finns problem med att humanitära organisationer kommer in och bygger upp flyktingläger som sedan blir mer eller mindre permanenta, att flyktingarna hellre bor kvar där än flyttar hem.
Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.
Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.
Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.
Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.
Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.
Den 11 april är det val i Sudan.
Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.
Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.
Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.
Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.
Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.
Den 11 april är det val i Sudan.
tisdag 16 februari 2010
Byta terapin mot brödbak, kanske?
Surdegssatsen står ovanpå kylskåpet, där det är lite varmare än i rummet, och hos mig infinner mig lugnet när tankarna på konflikt, politik och analys släpper taget om mig. Vilket så sällan sker. Jag satte igång den igår, med ett par gram jäst för att hjälpa den på traven, och redan nu har den börjat bubbla, att leva sitt eget liv. En surdeg är något som måste vårdas, måste älskas, och är ingenting man kan skynda förbi medan tankarna är upptagna på annat håll. Den svarar helt enkelt negativt på stress och då levererar den inte. Jäsprocessen kommer inte igång utan det är platt fall. Och du kan inte tvinga igång den, endast tålamod och mycket omsorg fungerar.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
