torsdag 27 mars 2008

Sara tjatar om Sudan

Läs min senaste text om Sudan och om Isaac, som jag tidigare skrivit om, på: http://www.krf.se/sudan_080327.asp

onsdag 5 mars 2008

Living room

Kom med mig och se föreställningen Living room på Kilen, Stadsteatern. Jag tänkte gå den 25 mars. Läs mer nedan:

Living Room
En palestinsk kvinna, en judisk kvinna,
200 liter färg och en konflikt.
(texten nedan tagen från Living Rooms officiella nyhetsbrev)

Två kvinnors möte i själ och hjärta, förvandlas till en svindlande balansgång mellan djup förståelse och misstro. Båda tillhör de en minoritet i sitt hemland, men i Israel är den europeiska judiska kvinnan en del av majoritetssamhället. Enligt de värderingar som båda kvinnorna vuxit upp med representerar dessutom den andra ”fienden”. Nu ska de skapa ett rum för sig själva, att vara tillsammans utan hot. Går det?

Medverkande Mina Azarian och Anette Sallmander,
scenografi Maria Stiernborg, koreografi Sandra Medina,
ljusdesign Josefin Hinders, film Masoud Shahsavar,
regi o produktionsass. Yael Feiler

Produceras av den Ideella föreningen Non Serviam med stöd av:
Sveriges Författarfond, Statens kulturråd, Stockholms Stad
Kultur/Integration, Stiftelsen Framtidens Kultur, Judiska
Kulturkommittén, Konstnärsnämnden, Kulturhuset Stockholm och
Sensus. Pedagogiskt arbete med skolor i samarbete med Forum
för levande historia

Datum Urpremiär Påskafton lör 22 mar kl 19
Spelas tis 25–fre 28 mar kl 19, lör 29 mar kl 18,
mån 31–fre 4 apr kl 19, lör 5 apr kl 18
Scen Kilen, våning 1, Kulturhuset Längd c:a 90 min
Biljettpris 180 kr, ungdom/studerande 90 kr
Biljetter köps via www.kulturhuset.stockholm.se eller i
Kulturhusets biljettkassa, tel 08-508 315 09

torsdag 28 februari 2008

Köpstopp men inte på Ordfront Magasin

Det var ett tag sedan jag senast citerade Elins klimatblogg, men nu är det återigen dags. Hon har hittat en Köpstoppsblogg på: http://notbuying.blogspot.com/ Författaren hade tydligen köpstopp under 2007, förutom mat typ. Elin utmanar nu alla på att istället för att hela tiden köpa ny mat faktiskt gå igenom det man har i skåpen och använda upp det. Hon skriver "Använd mat innan den blir för gammal, bra för ekonomin och bra för miljön när vi inte kastar i onödan." Personligen är jag väldigt bra på att äta upp mat innan den blir för gammal. Kastar i princip aldrig mat. Vet precis vad jag äter. Däremot glömmer jag bort just de torrvaror som har enormt långbarhet och sån't man har kastat in i frysen. Dessa produkter har jag försökt ta tag i nu i vinter, främst av ekonomiska skäl dock.

Köpstopp i all ära, men just den här månaden måste jag ändå uppmana er att köpa Ordfronts Magasin, där jag har fått in en kort (nedklippt!) men naggande god artikel om fredsrörelsen i Sudan. Eftersom jag själv skulle kunna skriva böcker om ämnet och om landet tycker jag att den känns alldeles för kort, på ett begränsande sätt, men den kanske ändå kan väcka någons nyfikenhet och i så fall är jag nöjd. Alltså, köp tidningen och skriv in till redaktionen om att ni vill veta mer om fredsrörelsen i Sudan. Fler och längre artiklar, fotoreportage och kanske till och med en bok?!?!?! E-postadressen är: info@ordfront.se

onsdag 27 februari 2008

Fred och Mercedes

Jag kommer ihåg mitt rum hemma på Bordsvägen 70, i Gubbängen, mycket väl. Jag kommer ihåg den hemmasnickrade multi-sängen (säng, skrivbord, extrasäng-för-kompisar, myshörna-i ett) och alla affischer som prydde de tre inbyggda bruna garderoberna (ja, det var ju på 70-talet) och väggarna. Det var en ganska politisk dekoration, måste jag nog erkänna. Förutom affischerna på A-ha, Pernilla Wahlgren och Limahl. Ni vet, han som sjöng ledmotivet till Den oändliga historien, den film som jag har sett flest gånger på bio. Överlägset. Hela tio gånger.

På multi-sängen hade jag en gammal demonstrationsskylt från ett första maj-tåg med en fredsduva sammanslingrad med fredssymbolen. Jag hade även en hel uppsjö knappar med fredsmärket, rör-inte-min-kompis-märket, ner-med-pinochet-märket, kärnkraft-nej-tackmärket och annat smått och gott. Jag hade även en tavla med en cigarr-rökande Castro och kunde åtminstone ett par Victor Jara-sånger utantill.

Härom dagen blev jag påmind om allt detta, då Martin, en av mina kollegor, påpekade att fredsmärket, det som är snarlikt Mercedes-märket, i torsdags förra veckan, 21 februari, fyllde 50 år. Och det förtjänas ju uppenbarligen att firas. Ett av vinglasen från Los Van Van-konserten på Debaser ikväll skänkes för att hedra detta jubileum.

Visste ni att fredsmärket från början var en symbol för kärnvapennedrustning? Det designades av den brittiska vapenvägraren och konstnären Geralt Holtom för "the Direct Action Committe Againt Nuclear War" i Storbritannien 1958. (se www.lacrossetribune.com). Den ursprungliga kampanjen handlade alltså främst om kärnvapen men märket emigrerade och adopterades av Vietnam-rörelsen som växte sig stark på 60-talet som en protest mot det meningslösa och fruktansvärda kriget som USA bedrev i Vietnam under alltför lång tid.

Tydligen var det först i mitten/slutet av 70-talet som märket blev mer trendigt (mainstream?) och en relativt vanlig mode-assessoar, enligt professor Todd Gilthim vid Columbia University. Med den yngre generation blev det en symbol för en helhet, en identitet, mer än "bara" en protest mot just Vietnamkriget. Och kanske förlorade den lite av sin udd när den blev mainstream? Vietnammotståndaren och professorn Keith Knutsson menar att man kan jämföra det pågående Irakkriget med Vietnamkriget, "both were wars by choice, not necessity". Han menar dock att även om protesterna mot Irakkriget också växer så har fredssymbolen inte alls fått samma spridning som under Vietnamkriget.

Kan det bero på dess urvattning? Om alla bär den, hur mycket ställning tar man då för eller emot något om man sätter märket på sin jacka? Samtidigt vill jag ju att alla ska bära fredsmärket. Jag vet inte, men jag känner starkt att det finns ett behov av att "reclaim peace" inclusive märket som så ofta blandas ihop med det tyska märket. Att åter göra det till ett aktivt ställningstagande som handlar om politik, inte mode. att åter göra fredssymbolen till en symbol som kan förändra politiken, och därmed världen.

Apropå inspirerande människor

så har jag väl berättat om mina vänner i Jerusalem Peacemakers? Det är en liten organisation som består av judiska, muslimska, kristna och drusiska fredsaktivister och som menar att det är tron som förenar dem, inte splittrar dem, och därför öppnar för fred och försoning.

De använder sig bland annat av en urgammal försoningstradition från Mellanöstern, för att hitta metoder för fred och försoning som funkar i regionen. Och som framförallt funkar för de som är religiösa och som idag uppfattas som problem i konflikten av de allra flesta. Men när tro och religion är så viktigt som det är i Mellanöstern, i "det heliga landet" måste man även våga prata om fred ur ett religiöst och andligt perspektiv. Enbart sekulära lösningar lämnar alltför många människor utanför. Den här gamla tekniken, "sulha", handlar om att grupper eller individer möts för att lösa konflikten. Och de möts runt en av de viktigaste traditionerna både i Mellanöstern och i Sverige, nämligen kaffedrickandet.

Enligt den lokala traditionen får man inte ens tacka nej om man blir bjuden på kaffe av sina värsta fiende. Det är en hedersfråga. Och genom att man är tvungen att dricka kaffe med sin fiende så öppnas möjligheter för dialog. Konflikten är dock inte löst efter endast en kopp kaffe. Förhandlingar behövs och gärna med ordentlig prutmån. Och fler koppar kaffe. Och det är flera led i den här processen, vägen till försoning, sulha. Eld upphör, (tahadiya), vapenvila (hudna) och sedan försoning (sulha). Och som avslutning en fest för att fira de framgångsrika förhandlingarna förstås.

Flera av er kanske har hört att Hamas sagt att de kan tänka sig en hudna med Israel, nu senast har de dock mest pratat om en tahadiya. Enligt den lokala traditionerna börjar man i den ordningen. Israel har dock protesterat högljutt och menar att Hamas inte menar allvar, att de endast erbjuder en tidsbegränsad vapenvila för att hämta andan och sedan komma tillbaka starkare för att ta upp den väpnade kampen igen. Jag ska inte försöka analysera Hamas underliggande syften, men en sak är klar. De olika parterna pratar olika språk, kommunicerar förbi varandra och därför missförstår varandra. Att erbjuda tahadiya eller hudna är de första stegen mot sulha, försoning och enligt den traditionen är det där man börjar. Över massor av koppar kaffe. Och detta är en av de saker som Jerusalem Peacemakers pratar om, att försöka prata det språk och använda sig av de metoder som finns i de regionala kulturerna och traditionerna för att nå fred.

Här är länken till en videosnutt från Jerusalem Peacemakers besök i Hebron för ett par år sedan. Det var ett besök inom ramen för deras projekt: "On the way to sulha" och jag tycker det är en fantastisk film på ca 4 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=Tf61OV2joDY.

Se, begrunda, känn och önska en snabb sulha till mitt kära Mellanöstern.