Det var ett tag sedan jag senast citerade Elins klimatblogg, men nu är det återigen dags. Hon har hittat en Köpstoppsblogg på: http://notbuying.blogspot.com/ Författaren hade tydligen köpstopp under 2007, förutom mat typ. Elin utmanar nu alla på att istället för att hela tiden köpa ny mat faktiskt gå igenom det man har i skåpen och använda upp det. Hon skriver "Använd mat innan den blir för gammal, bra för ekonomin och bra för miljön när vi inte kastar i onödan." Personligen är jag väldigt bra på att äta upp mat innan den blir för gammal. Kastar i princip aldrig mat. Vet precis vad jag äter. Däremot glömmer jag bort just de torrvaror som har enormt långbarhet och sån't man har kastat in i frysen. Dessa produkter har jag försökt ta tag i nu i vinter, främst av ekonomiska skäl dock.
Köpstopp i all ära, men just den här månaden måste jag ändå uppmana er att köpa Ordfronts Magasin, där jag har fått in en kort (nedklippt!) men naggande god artikel om fredsrörelsen i Sudan. Eftersom jag själv skulle kunna skriva böcker om ämnet och om landet tycker jag att den känns alldeles för kort, på ett begränsande sätt, men den kanske ändå kan väcka någons nyfikenhet och i så fall är jag nöjd. Alltså, köp tidningen och skriv in till redaktionen om att ni vill veta mer om fredsrörelsen i Sudan. Fler och längre artiklar, fotoreportage och kanske till och med en bok?!?!?! E-postadressen är: info@ordfront.se
torsdag 28 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
Fred och Mercedes
Jag kommer ihåg mitt rum hemma på Bordsvägen 70, i Gubbängen, mycket väl. Jag kommer ihåg den hemmasnickrade multi-sängen (säng, skrivbord, extrasäng-för-kompisar, myshörna-i ett) och alla affischer som prydde de tre inbyggda bruna garderoberna (ja, det var ju på 70-talet) och väggarna. Det var en ganska politisk dekoration, måste jag nog erkänna. Förutom affischerna på A-ha, Pernilla Wahlgren och Limahl. Ni vet, han som sjöng ledmotivet till Den oändliga historien, den film som jag har sett flest gånger på bio. Överlägset. Hela tio gånger.
På multi-sängen hade jag en gammal demonstrationsskylt från ett första maj-tåg med en fredsduva sammanslingrad med fredssymbolen. Jag hade även en hel uppsjö knappar med fredsmärket, rör-inte-min-kompis-märket, ner-med-pinochet-märket, kärnkraft-nej-tackmärket och annat smått och gott. Jag hade även en tavla med en cigarr-rökande Castro och kunde åtminstone ett par Victor Jara-sånger utantill.
Härom dagen blev jag påmind om allt detta, då Martin, en av mina kollegor, påpekade att fredsmärket, det som är snarlikt Mercedes-märket, i torsdags förra veckan, 21 februari, fyllde 50 år. Och det förtjänas ju uppenbarligen att firas. Ett av vinglasen från Los Van Van-konserten på Debaser ikväll skänkes för att hedra detta jubileum.
Visste ni att fredsmärket från början var en symbol för kärnvapennedrustning? Det designades av den brittiska vapenvägraren och konstnären Geralt Holtom för "the Direct Action Committe Againt Nuclear War" i Storbritannien 1958. (se www.lacrossetribune.com). Den ursprungliga kampanjen handlade alltså främst om kärnvapen men märket emigrerade och adopterades av Vietnam-rörelsen som växte sig stark på 60-talet som en protest mot det meningslösa och fruktansvärda kriget som USA bedrev i Vietnam under alltför lång tid.
Tydligen var det först i mitten/slutet av 70-talet som märket blev mer trendigt (mainstream?) och en relativt vanlig mode-assessoar, enligt professor Todd Gilthim vid Columbia University. Med den yngre generation blev det en symbol för en helhet, en identitet, mer än "bara" en protest mot just Vietnamkriget. Och kanske förlorade den lite av sin udd när den blev mainstream? Vietnammotståndaren och professorn Keith Knutsson menar att man kan jämföra det pågående Irakkriget med Vietnamkriget, "both were wars by choice, not necessity". Han menar dock att även om protesterna mot Irakkriget också växer så har fredssymbolen inte alls fått samma spridning som under Vietnamkriget.
Kan det bero på dess urvattning? Om alla bär den, hur mycket ställning tar man då för eller emot något om man sätter märket på sin jacka? Samtidigt vill jag ju att alla ska bära fredsmärket. Jag vet inte, men jag känner starkt att det finns ett behov av att "reclaim peace" inclusive märket som så ofta blandas ihop med det tyska märket. Att åter göra det till ett aktivt ställningstagande som handlar om politik, inte mode. att åter göra fredssymbolen till en symbol som kan förändra politiken, och därmed världen.
På multi-sängen hade jag en gammal demonstrationsskylt från ett första maj-tåg med en fredsduva sammanslingrad med fredssymbolen. Jag hade även en hel uppsjö knappar med fredsmärket, rör-inte-min-kompis-märket, ner-med-pinochet-märket, kärnkraft-nej-tackmärket och annat smått och gott. Jag hade även en tavla med en cigarr-rökande Castro och kunde åtminstone ett par Victor Jara-sånger utantill.
Härom dagen blev jag påmind om allt detta, då Martin, en av mina kollegor, påpekade att fredsmärket, det som är snarlikt Mercedes-märket, i torsdags förra veckan, 21 februari, fyllde 50 år. Och det förtjänas ju uppenbarligen att firas. Ett av vinglasen från Los Van Van-konserten på Debaser ikväll skänkes för att hedra detta jubileum.
Visste ni att fredsmärket från början var en symbol för kärnvapennedrustning? Det designades av den brittiska vapenvägraren och konstnären Geralt Holtom för "the Direct Action Committe Againt Nuclear War" i Storbritannien 1958. (se www.lacrossetribune.com). Den ursprungliga kampanjen handlade alltså främst om kärnvapen men märket emigrerade och adopterades av Vietnam-rörelsen som växte sig stark på 60-talet som en protest mot det meningslösa och fruktansvärda kriget som USA bedrev i Vietnam under alltför lång tid.
Tydligen var det först i mitten/slutet av 70-talet som märket blev mer trendigt (mainstream?) och en relativt vanlig mode-assessoar, enligt professor Todd Gilthim vid Columbia University. Med den yngre generation blev det en symbol för en helhet, en identitet, mer än "bara" en protest mot just Vietnamkriget. Och kanske förlorade den lite av sin udd när den blev mainstream? Vietnammotståndaren och professorn Keith Knutsson menar att man kan jämföra det pågående Irakkriget med Vietnamkriget, "both were wars by choice, not necessity". Han menar dock att även om protesterna mot Irakkriget också växer så har fredssymbolen inte alls fått samma spridning som under Vietnamkriget.
Kan det bero på dess urvattning? Om alla bär den, hur mycket ställning tar man då för eller emot något om man sätter märket på sin jacka? Samtidigt vill jag ju att alla ska bära fredsmärket. Jag vet inte, men jag känner starkt att det finns ett behov av att "reclaim peace" inclusive märket som så ofta blandas ihop med det tyska märket. Att åter göra det till ett aktivt ställningstagande som handlar om politik, inte mode. att åter göra fredssymbolen till en symbol som kan förändra politiken, och därmed världen.
Apropå inspirerande människor
så har jag väl berättat om mina vänner i Jerusalem Peacemakers? Det är en liten organisation som består av judiska, muslimska, kristna och drusiska fredsaktivister och som menar att det är tron som förenar dem, inte splittrar dem, och därför öppnar för fred och försoning.
De använder sig bland annat av en urgammal försoningstradition från Mellanöstern, för att hitta metoder för fred och försoning som funkar i regionen. Och som framförallt funkar för de som är religiösa och som idag uppfattas som problem i konflikten av de allra flesta. Men när tro och religion är så viktigt som det är i Mellanöstern, i "det heliga landet" måste man även våga prata om fred ur ett religiöst och andligt perspektiv. Enbart sekulära lösningar lämnar alltför många människor utanför. Den här gamla tekniken, "sulha", handlar om att grupper eller individer möts för att lösa konflikten. Och de möts runt en av de viktigaste traditionerna både i Mellanöstern och i Sverige, nämligen kaffedrickandet.
Enligt den lokala traditionen får man inte ens tacka nej om man blir bjuden på kaffe av sina värsta fiende. Det är en hedersfråga. Och genom att man är tvungen att dricka kaffe med sin fiende så öppnas möjligheter för dialog. Konflikten är dock inte löst efter endast en kopp kaffe. Förhandlingar behövs och gärna med ordentlig prutmån. Och fler koppar kaffe. Och det är flera led i den här processen, vägen till försoning, sulha. Eld upphör, (tahadiya), vapenvila (hudna) och sedan försoning (sulha). Och som avslutning en fest för att fira de framgångsrika förhandlingarna förstås.
Flera av er kanske har hört att Hamas sagt att de kan tänka sig en hudna med Israel, nu senast har de dock mest pratat om en tahadiya. Enligt den lokala traditionerna börjar man i den ordningen. Israel har dock protesterat högljutt och menar att Hamas inte menar allvar, att de endast erbjuder en tidsbegränsad vapenvila för att hämta andan och sedan komma tillbaka starkare för att ta upp den väpnade kampen igen. Jag ska inte försöka analysera Hamas underliggande syften, men en sak är klar. De olika parterna pratar olika språk, kommunicerar förbi varandra och därför missförstår varandra. Att erbjuda tahadiya eller hudna är de första stegen mot sulha, försoning och enligt den traditionen är det där man börjar. Över massor av koppar kaffe. Och detta är en av de saker som Jerusalem Peacemakers pratar om, att försöka prata det språk och använda sig av de metoder som finns i de regionala kulturerna och traditionerna för att nå fred.
Här är länken till en videosnutt från Jerusalem Peacemakers besök i Hebron för ett par år sedan. Det var ett besök inom ramen för deras projekt: "On the way to sulha" och jag tycker det är en fantastisk film på ca 4 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=Tf61OV2joDY.
Se, begrunda, känn och önska en snabb sulha till mitt kära Mellanöstern.
De använder sig bland annat av en urgammal försoningstradition från Mellanöstern, för att hitta metoder för fred och försoning som funkar i regionen. Och som framförallt funkar för de som är religiösa och som idag uppfattas som problem i konflikten av de allra flesta. Men när tro och religion är så viktigt som det är i Mellanöstern, i "det heliga landet" måste man även våga prata om fred ur ett religiöst och andligt perspektiv. Enbart sekulära lösningar lämnar alltför många människor utanför. Den här gamla tekniken, "sulha", handlar om att grupper eller individer möts för att lösa konflikten. Och de möts runt en av de viktigaste traditionerna både i Mellanöstern och i Sverige, nämligen kaffedrickandet.
Enligt den lokala traditionen får man inte ens tacka nej om man blir bjuden på kaffe av sina värsta fiende. Det är en hedersfråga. Och genom att man är tvungen att dricka kaffe med sin fiende så öppnas möjligheter för dialog. Konflikten är dock inte löst efter endast en kopp kaffe. Förhandlingar behövs och gärna med ordentlig prutmån. Och fler koppar kaffe. Och det är flera led i den här processen, vägen till försoning, sulha. Eld upphör, (tahadiya), vapenvila (hudna) och sedan försoning (sulha). Och som avslutning en fest för att fira de framgångsrika förhandlingarna förstås.
Flera av er kanske har hört att Hamas sagt att de kan tänka sig en hudna med Israel, nu senast har de dock mest pratat om en tahadiya. Enligt den lokala traditionerna börjar man i den ordningen. Israel har dock protesterat högljutt och menar att Hamas inte menar allvar, att de endast erbjuder en tidsbegränsad vapenvila för att hämta andan och sedan komma tillbaka starkare för att ta upp den väpnade kampen igen. Jag ska inte försöka analysera Hamas underliggande syften, men en sak är klar. De olika parterna pratar olika språk, kommunicerar förbi varandra och därför missförstår varandra. Att erbjuda tahadiya eller hudna är de första stegen mot sulha, försoning och enligt den traditionen är det där man börjar. Över massor av koppar kaffe. Och detta är en av de saker som Jerusalem Peacemakers pratar om, att försöka prata det språk och använda sig av de metoder som finns i de regionala kulturerna och traditionerna för att nå fred.
Här är länken till en videosnutt från Jerusalem Peacemakers besök i Hebron för ett par år sedan. Det var ett besök inom ramen för deras projekt: "On the way to sulha" och jag tycker det är en fantastisk film på ca 4 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=Tf61OV2joDY.
Se, begrunda, känn och önska en snabb sulha till mitt kära Mellanöstern.
tisdag 26 februari 2008
Det bästa med att leva…
… är bland annat alla spännande, intressanta och trevliga människor som jag träffar och som inspirerar. Både på privata och globala nivåer, ingen rankning. Jag har tidigare berättat om vänner både i Sudan och i Mellanöstern. Nu går tankarna till helgen som spenderades i favoritstaden London. Jag var där för att träffa vänner och ladda batterierna efter en tung jobbvinter med vänkärlek. Som vanligt hade jag också hoppats på att jag skulle hinna med lite kulturellt och lite konsumtion. Så blev det inte. Istället blev det fokus på vänner och på andra människor som inspirerar.
I fredags befann jag mig i Little Venice. Ni som har varit där vet att området domineras av stora villor och tysta gator. Långt ifrån det livliga och betydligt fattigare östra London, som jag känner bäst. Genom området går det kanaler och därav namnet, Little Venice och utmed kanalkajerna ligger det en mängd långsmala båtar där folk bor. Det var dit jag skulle på middag. Trångt och mysigt med gemytlig grannsämja. Relativt billigt bland alla lyxvillor och fantastiskt trevligt. När de vill på utflykt tar det båten, kanske mot Oxford. Kanske ut på the Thames. Då blir hemmet sommarstuga, vid annat vattendrag, annan kaj. Middagen var fantastiskt trevlig, och plötsligt vill jag ännu mer flytta tillbaka till London, hitta mig en kanalbåt och få alla dessa trevliga och välkomnande människor som grannar.
I söndags blev det en traditionell Sunday roast på en fantastisk liten pub vid Hampstead Heath, Holly Bush. Den avnjöts med annat trevligt folk bland annat en amerikansk folkrättsjurist som arbetar med dem som sitter fängslade på Guantanamo. Han pendlar mellan den Gudsförgätna hålan och storstaden London för att försöka sätta igång rättsprocesser gentemot USA. För att kunna driva de fängslades rättssak ska de egentligen vara de som tar initiativ till det. Eftersom det inte är möjligt, försöker den här organisationen lokalisera de fängslades familjer, som då kan ge klartecken för att rättsprocessen ska kunna sättas igång. Ingen lätt uppgift eftersom de flesta som sitter fängslade där inte har ett dörr-öppnande EU-pass i bakfickan. De har väl inte ens ett dörr-stängande pass i fickan, utan ”försvann” genom hemliga fångtransporter på det mest rättsvidriga tänkbara sätt. Tack och lov att det i alla fall finns några som försöker göra något åt detta. Läs mer på: www.reprieve.org.uk
Vem var det som sa: "When a man gets tired of London he gets tired of life"? Eller hur det nu var... ni hänger med i andemeningen i alla fall.
I fredags befann jag mig i Little Venice. Ni som har varit där vet att området domineras av stora villor och tysta gator. Långt ifrån det livliga och betydligt fattigare östra London, som jag känner bäst. Genom området går det kanaler och därav namnet, Little Venice och utmed kanalkajerna ligger det en mängd långsmala båtar där folk bor. Det var dit jag skulle på middag. Trångt och mysigt med gemytlig grannsämja. Relativt billigt bland alla lyxvillor och fantastiskt trevligt. När de vill på utflykt tar det båten, kanske mot Oxford. Kanske ut på the Thames. Då blir hemmet sommarstuga, vid annat vattendrag, annan kaj. Middagen var fantastiskt trevlig, och plötsligt vill jag ännu mer flytta tillbaka till London, hitta mig en kanalbåt och få alla dessa trevliga och välkomnande människor som grannar.
I söndags blev det en traditionell Sunday roast på en fantastisk liten pub vid Hampstead Heath, Holly Bush. Den avnjöts med annat trevligt folk bland annat en amerikansk folkrättsjurist som arbetar med dem som sitter fängslade på Guantanamo. Han pendlar mellan den Gudsförgätna hålan och storstaden London för att försöka sätta igång rättsprocesser gentemot USA. För att kunna driva de fängslades rättssak ska de egentligen vara de som tar initiativ till det. Eftersom det inte är möjligt, försöker den här organisationen lokalisera de fängslades familjer, som då kan ge klartecken för att rättsprocessen ska kunna sättas igång. Ingen lätt uppgift eftersom de flesta som sitter fängslade där inte har ett dörr-öppnande EU-pass i bakfickan. De har väl inte ens ett dörr-stängande pass i fickan, utan ”försvann” genom hemliga fångtransporter på det mest rättsvidriga tänkbara sätt. Tack och lov att det i alla fall finns några som försöker göra något åt detta. Läs mer på: www.reprieve.org.uk
Vem var det som sa: "When a man gets tired of London he gets tired of life"? Eller hur det nu var... ni hänger med i andemeningen i alla fall.
måndag 18 februari 2008
Hur taskig får man vara på matte egentligen?
Tja, egentligen hur dålig som helst, men det beror väl helt enkelt på vad man har för jobb och hur de där siffrorna ska användas. Härom dagen lanserade Timbro en skrift som ifrågasätter folkrörelsebiståndet, "GONGOs och deras roll i bistånden". Den är skriven tillsammans med författaren Pär Krause. Full av mattefel. Jag borde ta fram rödpennan och skicka tillbaka den korrekturläst. (Jag älskar för övrigt att korrekturläsa och tar gärna på mig uppgiften!)
Det är ju ingen hemlighet att Timbro inte gillar skattefinansierade aktiviteter i allmänhet och folkrörelsebistånd i synnerhet. Det är heller ingen hemlighet att det finns en hel Timbro:iter på UD som hänger med biståndsministern Gunilla Carlsson. Eller skriver rapporter för Riksrevisionsverket. Och sedan förvränger rapportens innehåll så till den grad att Riksrevisionen får sätta munkavle på honom. Vad jag vet finns han numera utomlands, onåbar. För skattebetalarnas pengar, för övrigt. Nåja, det var inte det jag skulle prata om iag. Utan Timbro. Och hur mycket de älskar att hata folkrörelebiståndet. Och deras hantering av siffror.
Och för att undvika missförstånd: det borde inte vara någon hemlighet för er som läser den här bloggen att jag gillar folkrörelsebistånd. Och därför så finns det förstås en potentiell risk att även jag förvränger informationen jag ger er och att även den bör silas genom något slags politiskt filter. Gärna för mig. Jag är ju politisk. Men jag lovar att räkna riktigt duktigt innan jag ger er siffror. En gång i tiden hade jag alla rätt på matte-delen på högskoleprovet, så det borde jag klara av.
Till skillnad från Timbro.
Det är ju ingen hemlighet att Timbro inte gillar skattefinansierade aktiviteter i allmänhet och folkrörelsebistånd i synnerhet. Det är heller ingen hemlighet att det finns en hel Timbro:iter på UD som hänger med biståndsministern Gunilla Carlsson. Eller skriver rapporter för Riksrevisionsverket. Och sedan förvränger rapportens innehåll så till den grad att Riksrevisionen får sätta munkavle på honom. Vad jag vet finns han numera utomlands, onåbar. För skattebetalarnas pengar, för övrigt. Nåja, det var inte det jag skulle prata om iag. Utan Timbro. Och hur mycket de älskar att hata folkrörelebiståndet. Och deras hantering av siffror.
Och för att undvika missförstånd: det borde inte vara någon hemlighet för er som läser den här bloggen att jag gillar folkrörelsebistånd. Och därför så finns det förstås en potentiell risk att även jag förvränger informationen jag ger er och att även den bör silas genom något slags politiskt filter. Gärna för mig. Jag är ju politisk. Men jag lovar att räkna riktigt duktigt innan jag ger er siffror. En gång i tiden hade jag alla rätt på matte-delen på högskoleprovet, så det borde jag klara av.
Till skillnad från Timbro.
Skriften "GONGOs och deras roll i biståndet" bygger nämligen på en hel rad faktafel och framförallt sifferfel och ger därmed en aningen missvisande bild av verkligheten. Och därmed ett dåligt underlag för analys. För att citera Svenska Missionsrådets pressmeddelande tidigare i veckan: skriften "visar, förutom en stor okunskap och oförmåga att seriöst söka och bearbeta fakta, en ovilja att på ett hederligt sätt vilja samtala om det svenska folkrörelsebiståndet." (se www.missioncouncil.se)
SMR har förstås svarat på skriften eftersom de är en av de organisationer som sågas och de, liksom andra aktörer, beskrivs som så beroende av skattemedel att de (och därmed deras medlemsorganisationer, SMR är en paraplyorganisation, liksom Forum Syd,) knappast kan kallas folkrörelser. Alltså rörelser som drivs av folket och som fungerar självständigt. Typ. En tillräckligt bra definition för det här sammanhanget. Jag parafraserar pressmeddelandet igen: enligt Timbro så är endast 1,3 miljoner av de 151, 4 miljoner (fel summa) som SMR fick av Sida 2006 egeninsats, det vill säga mindre än 1 %.
Då har man helt valt att räkna bort SMR:s medlemsorganisationers egeninsats: "Den korrekta summan på Sidabidraget 2006 är 157,5 miljoner, med en egeninsats på 26, 4 miljoner - det vill säga cirka 17 %." (SMR igen)
Timbro-snubbarna kanske inte är så bevandrade bland Sveriges folkrörelser, de fick kanske aldrig vara med i scouterna, åka på seglarläger, samla in pengar till en skola i Indien eller gå en kvällskurs i franska eller keramik. Vi som har växt upp utsatta för dena röra av rörelser vet mer än väl att utvecklingssamarbetet som finansieras av Sidamedel endast är en liten del av Sveriges folkrörelsers verksamhet. Folkrörelserna är alltså inte några "brief case organisationer" utan bygger faktiskt på att de har medlemmar. Här i Sverige. Som tycker olika saker. Eller tycker om att göra olika saker. Tillsammans med andra. Återigen citat från SMR: "Av Svenska missionsrådets 36 medlemsorganisationer är det 25 som söker Sidabidrag genom SMR. Dessa samlade under 2006 in 224,2 miljoner kronor i Sverige till internationellt arbete, genom gåvor, kollekt och testamenten. Siffran står helt för sig, utan några som helst statliga bidrag."
Om jag ska var ärlig så stör det mig inte det minsta att Timbro snubblar på sina egna excelbladsuträkningar. Det som stör mig är att deras felaktiga information påverkar vad folk tycker. Och att deras skrifter citeras oftare i media än folkrörelsernas svar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
