Det står i beskrivningen av den här bloggen att jag har som mål att blogga om bra nyheter. För att väga upp den nattsvarta rapporteringen som vanligtvis drabbar oss i den vanliga nyhetsrapporteringen. Ännu en gång tvingas jag nog krypa till korset och erkänna att jag faktiskt inte är så himla bra på att leva upp till det målet.
Jag kan skylla på att de positiva nyheterna är få. Eller att det är ett "mål" och att vägen dit kan se annorlunda ut. Eller erkänna att jag helt enkelt är lat och inte alltid (väldigt sällan) har tid eller energi att faktiskt leta upp de där positiva nyheterna som jag åtminstone vill tro finns där ute någonstans.
Det står också i beskrivningen att Sudan och Mellanöstern kan komma att ligga i fokus. För att jag känner så många som inspirerar mig där. Förvisso. Oftast upplever jag dock det som att dessa regioner ligger i fokus för den rådande bristen på goda nyheter.
Nåja, jag har iallafall uppmärksammat det faktum att nya ministrar från södra Sudan har namngivits för att ta plats i GoNU (Government of National Unity) efter den kris som i oktober ledde till att sydsudaneserna valde att lämna samlingsregeringen i protest. Och detta förtjänar definitivt att nämnas inom ramen för "goda nyheter". Samlingsregeringen består av representanter från de två stora parterna i Sudan, nord och syd. Syd representeras nästan uteslutande av SPLM, den forna gerillarörelsen-numera-politiska parti som ledde kampen mot regeringen under det senaste inbördeskriget mellan nord och syd.
Den 9 januari firar CPA, the Comprehensive Peace Agreement (som inte alls är speciellt helomfattande eftersom det helt utesluter Darfur, till exempel), och det känns skönt att regeringskrisen lösts innan det datumet. I oktober när jag var nere i Sudan och bland annat träffade vice presidenten för det mer eller mindre autonoma södra Sudan, var han väldigt tydlig med att de krav man ställde på representanterna för nord-Sudan var samma krav som de redan hade accepterat i fredsfördraget. På frågan om vad som skulle hända om dessa krav inte verkställdes svarade Dr Machar, vice presidenten, väldigt undfallande. Så klart. Han är för mycket slipad politiker för att måla in sig i ett hörn genom att ställa ultimatum. Däremot låg det ett förtäckt hot i luften om man läste mellan raderna på de nyhetsrapporter som skickades ut från Afrikas största land. Om CPA inte implementeras finns det en risk för återgång till krig.
Så även om det fortfarande finns brister i implementeringen av CPA och alla krav ännu inte efterlevts, är det positivt att utnämningen av ministrar från SPLM till den nya samlingsregeringen är klar. Och att den är klar innan den 9 januari, det datum SPLM tidigare angett som deadline för motparten att visa att man menar allvar med CPA. Hittills allt gott. Implementeringen kvarstår, som sagt, och den är allt annat än enkel, men det känns som att parterna är överens om att kompromisser och tillmötesgående är mer värt än ultimatum, hot och flyktiga ord.
torsdag 27 december 2007
vänner med bil
OK, jag erkänner. Jag har faktiskt handlat på mellandagsrean. Nya stolar. Åtta (8) stycken. Planen att handla dem fanns redan för en månad sedan, liksom det rabatterade priset. Och lagom till jul erbjuds julklappar, surprise surprise, som för mig lite närmare målet. Nya stolar. Som ska hem till lägenheten i den vanligtvis gröna dalen.
Men hur får man hem 8 stolar från stan utan bil? Jag saknar i princip aldrig bil. Saknar kanske inte är rätt ord, eftersom jag egentligen aldrig har haft det. Jo, det där året som jag bodde i Montpellier och vi ganska ofta pga av bristande bidrag lyckades få soppatorsk, som tur var gärna på rullningsavstånd från bensinmack. Nåja, förutom det året har jag som sagt egentligen inte varit med bil. Och jag har hittills inte ens försökt att bli med körkort. Inget som jag saknar. Visst, jag kan fatta att det vore en hyfsat praktiskt och bra investering, men hittills har en flygbiljett alltid verkat vara en mer lockande prioritering.
Och som tur var är stolar ingenting jag handlar ofta. Det ställer nämligen ganska uppenbart till med problem. Hur får jag hem dem? Går det att stapla dem i en taxi? Ryms 8 stolar? Måste jag åka fram och tillbaka? Tänk om stolarna i affären hinner ta slut innan jag hunnit fram och tillbaka tillräckligt många gånger? Och priset gällde fyra stolar, ergo: de måste köpas i fyrtal. Hur många orkar jag släpa runt på tvärbanan?
Så, hur än jag klagar på bilar och deras ofog i vanliga fall så är jag ibland vansinnigt tacksam för mina vänners fyrhjulingar. Tack, tack, tack! Nu ska jag bara få ner de gamla stolarna till Stadsmissionen. Hitta ett bord jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med det gamla bordet. Hitta en soffa jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med den gamla soffan. I dessa sammanhang erkänner jag villigt att jag är en "procrastinator" av stora mått, med hopp om att en dag få känna att lägenheten i gröna dalen faktiskt har fått den ansiktslyftning som den förtjänar och som jag hittills förhalat alldeles för länge.
Men hur får man hem 8 stolar från stan utan bil? Jag saknar i princip aldrig bil. Saknar kanske inte är rätt ord, eftersom jag egentligen aldrig har haft det. Jo, det där året som jag bodde i Montpellier och vi ganska ofta pga av bristande bidrag lyckades få soppatorsk, som tur var gärna på rullningsavstånd från bensinmack. Nåja, förutom det året har jag som sagt egentligen inte varit med bil. Och jag har hittills inte ens försökt att bli med körkort. Inget som jag saknar. Visst, jag kan fatta att det vore en hyfsat praktiskt och bra investering, men hittills har en flygbiljett alltid verkat vara en mer lockande prioritering.
Och som tur var är stolar ingenting jag handlar ofta. Det ställer nämligen ganska uppenbart till med problem. Hur får jag hem dem? Går det att stapla dem i en taxi? Ryms 8 stolar? Måste jag åka fram och tillbaka? Tänk om stolarna i affären hinner ta slut innan jag hunnit fram och tillbaka tillräckligt många gånger? Och priset gällde fyra stolar, ergo: de måste köpas i fyrtal. Hur många orkar jag släpa runt på tvärbanan?
Så, hur än jag klagar på bilar och deras ofog i vanliga fall så är jag ibland vansinnigt tacksam för mina vänners fyrhjulingar. Tack, tack, tack! Nu ska jag bara få ner de gamla stolarna till Stadsmissionen. Hitta ett bord jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med det gamla bordet. Hitta en soffa jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med den gamla soffan. I dessa sammanhang erkänner jag villigt att jag är en "procrastinator" av stora mått, med hopp om att en dag få känna att lägenheten i gröna dalen faktiskt har fått den ansiktslyftning som den förtjänar och som jag hittills förhalat alldeles för länge.
Mellandagsrea någon?
Jag vågade mig som hastigast ut i vimlet på annandagen och insåg att ingenting har ändrats från tidigare år. Mellandagsrean suger fortfarande. Billiga priser, javisst! Billiga för att de inte redan lyckats bli sålda. Ergo, inte förtjänar att bli sålda. Ergo, inte bör bli köpta. Så varför dennna rusning?
Tidens religion: "min hobby är att shoppa". Hur kan man ha shopping som en hobby? När fick spenderandet ett självändamål. Ibland blir jag mörkrädd av min samtid. Oftast när jag blir påmind av hur långt från det som jag egentligen bryr mig om som min samtid befinner sig. Gallerian på annandan.... Drottninggatan den 23e....
Och mitt i all den här hysterin undrar man om någon märkte att Benazir Bhutto blev mördad i Pakistan? En oppositionsledare som tidigare levt i exil och som återvänt till ett land som styrs av en militärdiktatur där ledaren bara för några veckor sedan tog av sig uniformen för att göra omvärlden mer vänligt inställd inför det val som planeras att hållas i januari. I en region som redan är en krutdunk. Vad betyder då en mördad oppositionsledare tillika kvinna? Ingenting, säger cynikerna. Allt, säger de som tycker att cynikerna verkar optimistiska.
Min mormor är en av de kvinnor som jag respekterar och uppskattar mer än de flesta. Hon är 88 år och bor i ett litet vitt hus i en enorm trädgård, med världens bästa kantarellplockning. Gillar inte svamp, har alltid hävdat att jag är allergisk, men plockar dem gärna för att göra henne glad. Min mormor inspirerar mig, och jag hoppas att jag har mycket av henne i mig när jag närmar mig min 88 årsdag. Idag ringde hon och frågade om jag lyssnat på radio. Vilket jag inte hade, dock hade jag läst nyheterna onlineVi delade bestörtningen över detta mord, och världens brutalisering, särskilt i denna region som ibland verkar kunna få hela världen att explodera. En region där framförallt kvinnor drabbas på en mängd olika sätt. Att dela tacksamhet över att leva i en annan verklighet, samtidigt som vi sörjer det som hänt med någon som har genomlevt så mycket. Tack, mormor.
Tidens religion: "min hobby är att shoppa". Hur kan man ha shopping som en hobby? När fick spenderandet ett självändamål. Ibland blir jag mörkrädd av min samtid. Oftast när jag blir påmind av hur långt från det som jag egentligen bryr mig om som min samtid befinner sig. Gallerian på annandan.... Drottninggatan den 23e....
Och mitt i all den här hysterin undrar man om någon märkte att Benazir Bhutto blev mördad i Pakistan? En oppositionsledare som tidigare levt i exil och som återvänt till ett land som styrs av en militärdiktatur där ledaren bara för några veckor sedan tog av sig uniformen för att göra omvärlden mer vänligt inställd inför det val som planeras att hållas i januari. I en region som redan är en krutdunk. Vad betyder då en mördad oppositionsledare tillika kvinna? Ingenting, säger cynikerna. Allt, säger de som tycker att cynikerna verkar optimistiska.
Min mormor är en av de kvinnor som jag respekterar och uppskattar mer än de flesta. Hon är 88 år och bor i ett litet vitt hus i en enorm trädgård, med världens bästa kantarellplockning. Gillar inte svamp, har alltid hävdat att jag är allergisk, men plockar dem gärna för att göra henne glad. Min mormor inspirerar mig, och jag hoppas att jag har mycket av henne i mig när jag närmar mig min 88 årsdag. Idag ringde hon och frågade om jag lyssnat på radio. Vilket jag inte hade, dock hade jag läst nyheterna onlineVi delade bestörtningen över detta mord, och världens brutalisering, särskilt i denna region som ibland verkar kunna få hela världen att explodera. En region där framförallt kvinnor drabbas på en mängd olika sätt. Att dela tacksamhet över att leva i en annan verklighet, samtidigt som vi sörjer det som hänt med någon som har genomlevt så mycket. Tack, mormor.
söndag 23 december 2007
Inget vanligt jävla bröd
Har precis tagit ut två formar med bröd från ugnen och håller på att packa ihop klappar och annat som behövs för två dagars intensivt julfirande. Inget vanligt jävla bröd är som ni kanske anar ett väldigt gott bröd och det brukar vara mitt stående bidrag till julbordet. Ett recept som N en gång så generöst delade med sig av.
Det luktar gott i lägenheten, bra musik och levande ljus bidrar till stämningen där presentpapper, lack och snörning ligger utspritt över inte bara bord utan även golv, kök och stolar. Roliga pennor och fina julklappsetiketter. Just nu känns julen mysig. Julafton kommer att bli jättetrevligt och min mosters mat kommer att trängas i magen.
För det mesta känner jag inte så här för julen. Julafton är alltid trevligt, om jag är hemma, men allt runt omkring kan jag vara utan. Tvingade mig att ta tag i de sista inköpen i fredags. Löning och julrusch är ingen bra kombination. Särskilt inte om man tycker att vanlig lördagsträngsel i Gallerian bör flys som pesten. Jag tycker om att köpa presenter, men jag vägrar in i det sista panikköpa något som jag inte är säker på kommer att uppskattas. Något som inte känns äkta och genomtänkt. Det är så mycket kommers och slit och släng i alla fall och det sista folk behöver är mer prylar som samlar damm.
Prylar som samlar damm. Det är nog det som minst bidrar till julmyset i min lägenhet. Jag bor ganska litet men verkar alltid ha lite för mycket Prylar. Papper. Böcker. Kläder. För att det ska kännas mysigt och hemtrevligt och inte så jäkla stökigt hela tiden. Jag vet inte vad allt kommer ifrån men jag vet att mycket finns kvar för att jag är dålig på att slänga. För att jag ogillar slit och släng-mentaliteten och slöseriet. Så jag slänger inte. Och så blir det dammigt och stökigt och ohemtrevligt. Igen.
Jag försöker bära ner lite kassar då och då till Stadsmissionen med dessa dammiga prylar. Men för att fylla kassarna måste jag ta mig tid att gå igenom prylarna. ERGO: mitt jullöfte i år är att gå igenom, rensa, kasta, ge bort, slänga, damma och städa. Om jag nästa år hinner göra det innan jul kanske det finns någon poäng med att göra det lite julfint också. Än har jag inte gjort mig förtjänt av det.
Återigen god jul!
Det luktar gott i lägenheten, bra musik och levande ljus bidrar till stämningen där presentpapper, lack och snörning ligger utspritt över inte bara bord utan även golv, kök och stolar. Roliga pennor och fina julklappsetiketter. Just nu känns julen mysig. Julafton kommer att bli jättetrevligt och min mosters mat kommer att trängas i magen.
För det mesta känner jag inte så här för julen. Julafton är alltid trevligt, om jag är hemma, men allt runt omkring kan jag vara utan. Tvingade mig att ta tag i de sista inköpen i fredags. Löning och julrusch är ingen bra kombination. Särskilt inte om man tycker att vanlig lördagsträngsel i Gallerian bör flys som pesten. Jag tycker om att köpa presenter, men jag vägrar in i det sista panikköpa något som jag inte är säker på kommer att uppskattas. Något som inte känns äkta och genomtänkt. Det är så mycket kommers och slit och släng i alla fall och det sista folk behöver är mer prylar som samlar damm.
Prylar som samlar damm. Det är nog det som minst bidrar till julmyset i min lägenhet. Jag bor ganska litet men verkar alltid ha lite för mycket Prylar. Papper. Böcker. Kläder. För att det ska kännas mysigt och hemtrevligt och inte så jäkla stökigt hela tiden. Jag vet inte vad allt kommer ifrån men jag vet att mycket finns kvar för att jag är dålig på att slänga. För att jag ogillar slit och släng-mentaliteten och slöseriet. Så jag slänger inte. Och så blir det dammigt och stökigt och ohemtrevligt. Igen.
Jag försöker bära ner lite kassar då och då till Stadsmissionen med dessa dammiga prylar. Men för att fylla kassarna måste jag ta mig tid att gå igenom prylarna. ERGO: mitt jullöfte i år är att gå igenom, rensa, kasta, ge bort, slänga, damma och städa. Om jag nästa år hinner göra det innan jul kanske det finns någon poäng med att göra det lite julfint också. Än har jag inte gjort mig förtjänt av det.
Återigen god jul!
Riksrevisionen ber om ursäkt
Efter ett år där svenskt bistånd har slaktats i en mängd forum, från Timbro, via Riksrevisionen till DNs ledarsidor känns det bra att Riksrevisionen går ut i senaste numret av Omvärlden och tar tillbaka en del av de anklagelser som de riktade mot svenska enskilda organisationers biståndsprojekt. Tyvärr citerades detta inte i dagspressen. Det hade varit passande att DN även skrev om detta, men har man en politisk agenda så har man. Personligen föredrar jag en media som står för sin agenda och inte försöker hävda någon form av icke-existerande neutralitet. Det är inte det som är problemet i sig.
För att sammanfatta höstens biståndsdebatt: Riksrevisionen granskade 15 projekt som drivs av ett par svenska enskilda organisationer och hittade tecken på svinn och korruption hos hälften av dessa. Det låter illa och förtjänar att uppmärksammas. Som i alla andra fall där skattemedel används är det viktigt att granska vad som händer med dessa medel och att kräva att de används så effektivt som möjligt. Dock utelämnades viktig information i dagspressens rapportering. Det stod ingenstans att dessa 15 projekt granskades för att det hade varit problem med dem. Alltså, granskningen var inte ett stickprov av svenska biståndsprojekt. Det stod heller inte att det finns 6000 svenska biståndsprojekt.
Lite matte (inte min starka sida men bear with me): av dessa 15 projekt var det hälften som fick kraftiga anmärkningar av Riksrevisionen. Låt oss säga 7-8 projekt. Det rör sig alltså om ca 1.2 promille av 6000 projekt. Om man kollar på storleken på budgeten på dessa projekt rör det sig om en ännu mindre andel av svenskt bistånd. Enskilda organisationer delar ju på en ganska liten del av biståndet, kanske en miljard (av 25-30 miljarder). Hm... är lite ouppdaterad på de exakta siffrorna. I sammanhanget kan även den mest inbitne biståndsmotståndaren erkänna att även om problemet med svinn/korruption finns, så är den marginell. Särskilt jämfört med skattefusk och annat missbruk av skattemedel.
Nu har Riksrevisionen som sagt gått ut och bett om ursäkt för slarviga och kategoriska uttalanden i relation till den granskning som gjordes av dessa projekt och som vad jag vet ännu inte är offentlig. Konsulten som genomförde granskningen (och som fällde majoriteten av de slarviga uttalandena som är direkt felaktiga) har tagit time-out och är tills vidare sjukskriven.
Problemet med att fakta utelämnas ur rapporteringen är väl ganska glasklar. Att vi inte kan göra en korrekt analys av läget genom att läsa dagspressen och våga lite på den. Jag nämner här endast dagspressen eftersom utrymmet för analys och sammanhang är ännu mindre inom annan media.
Så vad göra? Att vi ska läsa allt med en nypa salt är väl uppenbart. Personligen vill jag helst inte stödja någon form av media som med flit utelämnar information för att driva en politisk linje (framförallt inte en linje som går emot min egen) eller driver sensationsjournalistik. Av den anledningen köper jag inte kvällstidningar. Av den anledningen tänker jag inte förlänga min prenumeration av DN. Tyvärr.
God Jul!
För att sammanfatta höstens biståndsdebatt: Riksrevisionen granskade 15 projekt som drivs av ett par svenska enskilda organisationer och hittade tecken på svinn och korruption hos hälften av dessa. Det låter illa och förtjänar att uppmärksammas. Som i alla andra fall där skattemedel används är det viktigt att granska vad som händer med dessa medel och att kräva att de används så effektivt som möjligt. Dock utelämnades viktig information i dagspressens rapportering. Det stod ingenstans att dessa 15 projekt granskades för att det hade varit problem med dem. Alltså, granskningen var inte ett stickprov av svenska biståndsprojekt. Det stod heller inte att det finns 6000 svenska biståndsprojekt.
Lite matte (inte min starka sida men bear with me): av dessa 15 projekt var det hälften som fick kraftiga anmärkningar av Riksrevisionen. Låt oss säga 7-8 projekt. Det rör sig alltså om ca 1.2 promille av 6000 projekt. Om man kollar på storleken på budgeten på dessa projekt rör det sig om en ännu mindre andel av svenskt bistånd. Enskilda organisationer delar ju på en ganska liten del av biståndet, kanske en miljard (av 25-30 miljarder). Hm... är lite ouppdaterad på de exakta siffrorna. I sammanhanget kan även den mest inbitne biståndsmotståndaren erkänna att även om problemet med svinn/korruption finns, så är den marginell. Särskilt jämfört med skattefusk och annat missbruk av skattemedel.
Nu har Riksrevisionen som sagt gått ut och bett om ursäkt för slarviga och kategoriska uttalanden i relation till den granskning som gjordes av dessa projekt och som vad jag vet ännu inte är offentlig. Konsulten som genomförde granskningen (och som fällde majoriteten av de slarviga uttalandena som är direkt felaktiga) har tagit time-out och är tills vidare sjukskriven.
Problemet med att fakta utelämnas ur rapporteringen är väl ganska glasklar. Att vi inte kan göra en korrekt analys av läget genom att läsa dagspressen och våga lite på den. Jag nämner här endast dagspressen eftersom utrymmet för analys och sammanhang är ännu mindre inom annan media.
Så vad göra? Att vi ska läsa allt med en nypa salt är väl uppenbart. Personligen vill jag helst inte stödja någon form av media som med flit utelämnar information för att driva en politisk linje (framförallt inte en linje som går emot min egen) eller driver sensationsjournalistik. Av den anledningen köper jag inte kvällstidningar. Av den anledningen tänker jag inte förlänga min prenumeration av DN. Tyvärr.
God Jul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
