Fred, frihet och försoning?

Att Nobelkommittén i Oslo tidigare idag meddelande årets fredspristagare kan väl inte ha undgått någon? Att EU fick det verkar anses tveksamt av de flesta, med tanke på att Alfred Nobel stödde nedrustning och militärindustrin har en framträdande roll inom EU. Och att några av de starkaste staterna inom unionen är kärnvapenkrafter och/eller med i den militära alliansen NATO. Och även om gemenskapen har lett till "förbrödrande" som Nobel skrev om i testamentet, så kan man ju endast hävda att så är fallet mellan medlemsstaterna, inte utåt sett. För i andra länder kan man minsann kriga, bara det inte är här.

Men det är faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag, utan istället om den debattartikel av Carl Bildt och Beatrice Ask som publicerades i DN idag, med titeln: "Bekämpning av terrorism görs bäst i dialog med andra". Vilket förstås låter bra, jag är t o m böjd att hålla med. Viss reservation om att dialog i sig inte är tillräckligt, men visst, ansatsen är god. Även ingressen fortsätter i samma goda anda: "Vi har arbetat systematiskt för att bekämpa terrorismen. Minst lika viktigt är vårt engagemang för fred, frihet och försoning runt om i världen." (DN, 12 oktober 2012). Återigen är jag böjd att hålla med, iallafall i den andra meningens ansats.

Jag läser därför intresserat vidare, jag tycker ju nämligen att dessa fina ansatser inte riktigt stämmer överens med Sveriges agerande ute i verkligheten. Kanske är det satsningar som jag har missat, som jag inte känner till? Jag är öppen för en omprövning av tidigare intryck.

Men nej, tyvärr. I själva artikeln lyser fred, frihet och försoning till stor del med sin frånvaro. Det pratas om "nationell strategi mot terrorism", om tillskjutna ekonomiska resurser till säkerhetspolisen och polisen, om en intensifiering av det internationella samarbetet mot terrorism, om svenska soldater och poliser som bidrar till stabilitet i Afghanistan, (terroristlandet - min kommentar).

Det nämns visserligen igen att det generella engagemanget för fred, frihet och försoning är viktigt. Och att biståndet bidrar till utveckling, därmed till säkerhet (nåja, den kausala linjen mellan dessa två fenomen är inte så tydlig som många tror, men ok, för den här gången). Och så nämns det att de (artikelförfattarna, antar jag att de menar när de skriver "vi") "driver tanken på att etablera ett europeiskt fredsinstitut, som ska kunna bidra till konfliktlösning just i de komplexa konflikter runt om i världen som alltför ofta utgör en jordmån för våldsam extremism". Men inga konkreta exempel på stöd till fred, frihet och försoning nämns. För tyvärr måste jag upplysa dem om att våra militära insatser i Afghanistan inte hamnar under "konfliktlösning" eller "fredsbygande", på sin höjd som "fredsframtvingande" eller "fredsbevarande". Militär löser inte konflikter och de bygger inte fred.

Jag tvingas också fråga mig själv om de verkligen själva tror att alla dagens konflikter har med "terrorism" att göra. Och om man även kommer erbjuda Norge konfliktlösning för att undvika nya massaker som Utöya förra sommaren? Beatrice Ask borde ju åtminstone veta att över 90 procent av all "terroristattacker" i Europa utförs av högerextrema grupper och individer. Siffrorna kommer ju från Europol.

Jag måste erkänna att det inte är så kul att inse att två ministrar på nyckelposter har en sådan vriden bild av vad "engagemang för fred, frihet och försoning", men det ger ju också en förklaring på den förskjutning i debatten som premierar militära insatser framför försoning och fredsfrämjande. Tänk om, tänk rätt!

Och kräv att EU använder Nobels prispengar för att inrätta en fredsfond för gräsrotsaktörer som verkligen jobbar för fred! Det är det minsta Sverige kan göra. 

En miljon goda gärningar

Efter bloggen igår om folks vardags-ohyfs, skickade min Filip en artikel om amerikanen Bob Votruba, som driver kampanjen The One Million Acts of Kindness. Som en reaktion mot våld och hat vill han påminna och uppmana människor att istället agera för sina medmänniskor, utifrån sitt hjärta. Han åker land och rike runt med sin minibuss, sin hund Bogart och en cykel.

En miljon goda gärningar låter ju mycket, men är fullt genomförbart. Om jag börjar idag - utan att räkna in gamla gärningar - och lever i ca 50 år till (japp, jag planerar att bli gammal!), så handlar det visserligen om mer än 50 goda gärningar per dag. Och som sagt, det låter ju onekligen mycket. Men om vi börjar definiera vad som klassas som en god gärning så kanske är det inte så farligt ändå. Ganska mycket är så lätt att det borde komma naturligt och kan göras dagligen...

Le mot busschauffören och säga hej/god morgon eller dylikt
Ställa sig upp för att erbjuda sittplatser till de som bättre behöver det
Gratulera de du känner som fyller år (Facebook har ju revolutionerat våra chanser att göra just detta, så inga ursäkter...)
Skriv ett brev/e-mail till någon du inte varit i kontakt med på länge och säg att du saknar dem
Ring mormor! (Annan äldre släkting eller bekant funkar också)
Håll upp dörren till de som kommer efter (kan göras flera gånger om dagen!)
Skänk några kronor till gatumusikanter
Ge bort gamla saker eller kläder istället för att kasta dem - det finns så många som inte har
etc etc etc...

CSR, Utrikespolitiska föreningen och Lundin

Igår kväll anordnade Utrikespolitiska föreningen (UI) vid Stockholms universitet ett seminarium om "corporate social responsibility" (CSR), vilket är något som har fått mer och mer utrymme under det senaste decenniet. FN har till exempel ett speciellt sändebud, John Ruggie, tillsatt för att arbeta fram riktlinjer för företag, framförallt sådana som verkar i konfliktområden. Och det finns fall av företag som fått mycket medial uppmärksamhet för deras inblandning i konflikter.

Veolia har fått mycket kritik för deras inblandning i byggandet av spårvägar på ockuperad mark i östra Jerusalem. Efter att ha förlorat kontraktet för Stockholms tunnelbana för några år sedan, har man till stor del avslutat sin verksamhet där. G4S, världens största säkerhetsföretag, får titt som tätt kritik för deras inblandning i Israels militära ockupation, men även för aktiviteter i andra områden. De har vansinnigt tjusiga etiska riktlinjer, som de uppenbarligen inte följer.

Det företag som jag skrivit mest om är förstås Lundin Oil, eller Lundin Petroleum som de faktiskt heter. Det kan ju knappast ha undgått någon. Ett företag som över huvud taget inte har velat ta till sig av kritiken mot deras verksamhet i framförallt Sudan men även i Ogaden, Etiopien.

Döm om min förvåning då jag hörde att UI hade bjudit in Christine Batruch från just Lundin Petroleum för att prata om just corporate social responsibility. Visserligen var hon inte ensam talare, utan med på seminariet var också en CSR-konsult, från någon Business School (som jag inte känner till), och en professor i juridik. Så lite bättre upplägg än det seminarium som NIR (Näringslivets Internationella Råd) planerade förra året men sedan valde att ställa in på grund av all kritik som de fick motta.

Så upplägget är visserligen bättre, men jag ställer mig ändå tvekande till att bjuda in representanter för företag utan att problematisera vad det innebär att finnas i ett konfliktområde. Fokus på UI:s seminarium var nämligen närvaro i svaga stater, fri marknad och vad det finns för regleringsmekanismer tillgängliga. Ämnet är förvisso intressant, på vilket sätt kan företag bidra till utveckling i svaga stater. Men att bjuda in ett företag som utreds för krigsbrott sedan två år tillbaka och fokusera på företags roll för utveckling i svaga stater, inte på riskerna med att företag blir delaktiga och medskyldiga till brott och kränkningar mot mänskliga rättigheter i de konfliktområden de verkar, är faktiskt konstigt.

Men med den rubriceringen förstår jag att Lundin Petroleum ställer upp på att medverka, de får ju en chans att upprepa det de alltid sagt, att deras närvaro i Sudan ledde till utveckling (bland annat en allväders-väg som intensifierade stridigheterna i området, varifrån åtminstone 160 000 människor tvångsförflyttades).

Nu måste jag erkänna att jag faktiskt inte var på seminariet, så man kan ju hoppas på att dessa frågor kom upp under kvällen, om inte annat från publiken. I övrigt blir jag nyfiken över hur UI tänkte - och hur de internt diskuterade sin etiska kompass i relation till Lundin Petroleum. På samma aningslösa (?) sätt som när man valde att lägga sin senaste studieresa i maj 2012 till "den statsvetenskapliga hot-spoten Tel Aviv", som det som det står på deras hemsida?

Man behöver inte veta så mycket om Mellanöstern för att ana att väldigt få delegationsresor (särskilt inte med ett utrikespolitiskt fokus) ens inkluderar Tel Aviv i programmet. Det finns liksom annat att fokusera på där nere.... 

Vardags-ohyfs och skygglappar

Är det vansinnigt att koppla vanliga vardagliga erfarenheter till den ökade individualiseringen av samhället? Kanske är det långsökt, kanske är det mitt i prick. Det exempel på vardags-ohyfs som jag just nu tänker på är bristen på hänsyn gentemot äldre och höggravida på tunnelbana och bussar i Stockholm. Under de senaste sex veckorna har endast två personer ställt sig upp och erbjudit mig sin sittplats. Under samma tid har jag rest mig upp för de som verkar ha svårare att gå eller stå än jag flera gånger i veckan.

Hittills har jag kunnat stå och gå bekvämt, och mest ägnat tiden under resorna åt att studera fenomenet. Jag har flera gånger fått gå två vagnar eller mer för att komma till mitten där det finns lediga platser att sitta på, innan jag kan sätta mig ner. Och rusningstrafik försöker jag härmed undvika. Och nästan alla jag pratar med säger samma sak, väldigt få visar hänsyn till sina medmänniskor. Eller som en god vän sa härom dagen: det bästa med att ha fått kryckor för smärtor är att jag får sitta mer. Hon ska föda om en vecka.

Jag vägrar dock att tro att folk generellt sätt är fulla av illvilja eller fullblodade egoister. Men en ökad individualisering bygger ju på en grundprincip om att man ska sköta sig själv och skita i andra.Och något måste denna trend bero på. Som i så många andra sammanhang handlar relationer mellan "mainstream" och "margins" om att mainstream inte har en aning om margins livssituation, behov eller önskningar. Som om man går genom vardagen med skygglappar för ögonen, idag tar det sig bland annat uttryck i det kraftiga användandet av smartphones.

Ju fler Appar jag har att kolla på, desto mindre behöver jag se människorna i min omgivning. Och resa sig, hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens ser att det finns människor som står alldeles bredvid och behöver sittplatsen bättre än jag. Och ärligt talat, det är inte lika lätt att spela golf på telefonen om jag står upp, det vinglar så mycket....

Tyvärr säger ju historien att mainstream inte kommer uppmärksamma margins förrän de blir tillräckligt högljudda i sina protester. Vilket i dagsläget betyder att jag inte ser fram emot de kommande månaderna. Men å andra sidan, jag och flera jag känner ställer ju oss alltid upp. Man kan ju hoppas på att jag börjar hamna bredvid de människor som faktiskt har lärt sig att se sina medmänniskor och deras behov och som bryr sig om allmänt vardagshyfs. För jag vet att ni finns därute. Bara inte tillräckligt mycket på 3:ans buss eller linje 19.

Inför 2014

I söndags var det partiledardebatt på TV. Debatt med åtta partiledare kan inte vara lätt att moderera, och ingen får ju egentligen det utrymme som skulle behövas för att verkligen fördjupa analys och budskap. Å andra sidan, med tanke på hur mycket av den lilla tid som tilldelades som lades på pajkastning, så undrar man försynt om de är intresserade av analys eller av att sälja in sitt eget program. Man undrar nästan om de ens tror på sina egna program, med tanke på hur mycket tid som istället lades på att förvränga motståndarnas budskap.

Och jag menar verkligen förvränga. Här lades det ord i varandras munnar, till höger och vänster. Och det är väl min sammanfattning av debatten, två huvuddrag stod ut: Att lägga ord i någon annans mun som sätter dem i försvarsställning - att försvara något de INTE har sagt. Och att inte svara på frågorna.

Ett par exempel: Göran Hägglund säger till Jonas Sjöstedt att han är emot överskott i välfärden. Vilket han INTE sa. Han sa att han var emot att man skapar ett överskott i välfärden för att ta ut det som aktievinster, samt skatteflykten där många företag genom skatteplanering för ut vinsterna ur Sverige. Däremot kan överskott användas till återinvesteringar, t ex i form av mer personal, så att kvaliteten ökar, liksom arbetsmiljön för de redan anställda som idag går på knän på grund av hög arbetsbelastning.

Som förstås kan ske på arbetsplatser som drivs av kommun eller landsting också (min kommentar).

Frågan om riskkapitalaktörer och om det fanns problem med dem i välfärden möttes konsekvent av alliansens företrädare av: "Vi är för valfrihet". Vilket inte är ett svar på den frågan. Inte hur mycket man än försöker. Istället idiotförklarar det väljarna, som mycket väl fattar att det finns en enorm bredd mellan "ingen valfrihet" och den mest avreglerade marknaden i Europa. Men ärligt talat, hur många gånger har jag inte själv fått de kommentarerna från kompisar eller bekanta när jag kritiserat ohämmade vinster i välfärden: "du är ju helt emot företag", "fattar du inte att folk aldrig skulle driva företag om de inte får ta ut vinst" etc etc.

Lägg inte ord i min mun. Att vara kritisk till och emot att skattepengar betalas ut till aktiebolag som genom skatteflykt och aktieutdelning använder mina skattepengar till något annat än de var ämnade för, betyder INTE att man per automatik är emot "valfrihet". Istället får jag känslan av att dessa kategoriska uttalanden bygger på en ganska begränsad förståelse för vad som är drivkraften bakom företagande och att många INTE startar företag för att pumpa systemet på pengar. Utan för att kunna driva en kompetent verksamhet inom något de brinner för, att få/kunna syssla med det som de älskar. Att kunna försörja sig och sin familj.

Och ett förtydligande som kanske är på sin plats: de skandaler som blossat upp de senaste åren går definitivt inte att enbart skylla på företagen, och det har jag aldrig gjort. Grunden är i allra högsta politiska beslut som prioriterat ohämmad utförsäljning och låga kostnader framför tydliga kvalitetsdirektiv och upphandlingar som lyfter fram och prioriterar kompetens och kvalitet. Hur svårt kan det vara? Och hur är det egentligen när skattepengar används till annat än de var ämnade för, det måste ju finnas en benämning för detta som indikerar att det inte är helt ok, förskingring kanske? Hjälp mig, någon.

Och jag väntar fortfarande spänt på vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet tänker säga om detta.... För om det var ett annat huvuddrag som jag glömt nämna, så var det väl just detta, otydligheten om vad man faktiskt vill.

Två år kvar.