Inför rätta i Sudan

Protesterna fortsätter i Khartoum och andra städer i Sudan fast mer än 2000 aktivister har blivit arresterade. Rädslan hos de som (ännu) inte blivit arresterade är stor särskilt då det verkar som att det finns exempel på att människor förs bort av oidentifierade civilklädda män. Och sedan inte går att spåra. Regimen avfärdar det hela som kidnappningar och skriver upp det som "missing persons". Ingen vet vad som händer med de här personerna eller hur utbrett detta är.

Flera av de som sitter arresterade i väntan på rättegång har fått internationell uppmärksamhet, bland annat av Amnesty International. MS och WD, mina kompisar som sitter arresterade, finns med i den här gruppen. Det sägs att WD:s rättegång ska vara imorgon och hon anklagas för brott mot: "Articles 63 (calling for opposition to public authority by use of violence or criminal force) 65 (criminal and terrorist organisations), 67 (rioting), 69 (disturbance of public peace), 71 (polluting the environment) and 72 (exposing ways and means of transport and communication to danger) of the Criminal Code 1991."(http://www.fidh.org/Sudan-Arbitrary-arrests-and).

Anklagelserna känns absurda. Dessa aktivister använder sig av ickevåldsmetoder och är aktiva i MR-organisationer och nätverk. Och artikel 71, ja, vad säger man, sedan när bryr sig regimen i Khartoum om miljön? Och vad betyder egentligen artikel 72, jag förstår inte alls...

Jag talade länge med IK igår, en av mina första vänner från Sudan, och hon vill inget hellre än att gå till rättegången och på alla andra möjliga sätt visa sina vänner sitt stöd. Men hon är samtidigt livrädd för att även hon ska arresteras och försöker förstå varför det inte har skett redan. Beror det på att de faktiskt redan har arresterat någon med liknande namn som henne eller att hon inte har fastnat på lika många kameror under protesterna som några av de andra...?

Hon ber om stöd utifrån, om att åtminstone media ska uppmärksamma det som pågår. Det är fortfarande svårt att få tag i information, särskilt då lokala journalister också arresteras och flera internationella har deporterats. Men för de som vill veta eller skriva om det, så går det. Ett exempel är Feministiskt Perspektiv som tidigare i veckan hade en lång artikel om protesterna, där kvinnor har varit väldigt drivande, och även lyckats intervjua aktivister. (se: www.feministisktperspektiv.se/)

Ship to Gaza

För snart fyra år sedan, på European Social Forum i Malmö, satt vi några personer och drack öl, pratade om situationen i Palestina och framförallt de förödande konsekvenserna av Israels blockad av Gaza-remsan. Jag kommer inte ihåg vem av oss det var som plötsligt kom att tänka på Ship to Bosnia, projektet som under tidigt 90-tal mobiliserade gräsrötter över hela Sverige för att samla in förnödenheter och via sjövägen bryta mot blockaden som isolerade Bosnien. Borde vi inte göra något liknande för Gaza? Och samtidigt, utmed vägen, anordna evenemang för att lyfta situationen i Gaza och uppmana omvärlden till aktion.

Några månader senare attackerade Israel Gaza under tre veckor, en attack som på vilken annan plats på jorden skulle genererat hundratusentals flyktingar på vägarna. Men inte i Gaza. Det fanns ingenstans de kunde fly undan bomberna. Ungefär 1400 döda varav mer än 300 döda barn, tusentals skadade och en infrastruktur slagen i spillror. Och återigen uteblev det internationella samfundets reaktioner. Visst, många sa mycket, men ingenting förändrades. Även då alla visste att den humanitära katastrofen behövde en politisk lösning.

Omvärldens oförmåga eller ovilja att agera visade vägen, blockaden mot Gaza måste utmanas och brytas. Ship to Gaza hade sitt första riktiga möte. En plan började formas för att återigen utrusta ett skepp och segla till Medelhavet. Men med fören inställd på Gaza istället för Bosnien. Vissa grejer skulle behöva göras annorlunda, Gaza hamn är grund och inga rederier verkade villiga att hyra ut ett riktigt lastfartyg för destination Gaza. Ett skepp skulle alltså behöva köpas. Pengar började samlas in. Frivilliga mobiliserade över hela Sverige.

Våren 2010 samordnades skepp från flera olika länder och begav sig mot Gaza. Den 31 maj, på natten, attackerades flotillan av Israels militär, båtarna bordades, 9 passagerare dödades, de andra fördes till Israel, där alla ägodelar inklusive skeppen beslagtogs och varifrån passagerarna en efter en utvisades.

Attackerna på internationellt vatten fick väldigt mycket uppmärksamhet runt om i världen, liksom blockaden och dess humanitära konsekvenser för civilbefolkningen i Gaza. Men blockaden levde kvar. Man lovade att försöka bryta blockaden igen, och igen, och igen, tills den hävs.

I år seglar Ship to Gaza med den vackra tre-mastaren Estelle mot Gaza. Hon är registrerad i Finland och har under våren rustats upp i Umeå. På vägen mot Gaza stannar hon i hamnar i först Sverige och sedan i andra länder. Förra veckan var hon på Politikerveckan på Gotland. Nu ligger hon på Stadsgårdskajen i Stockholm, vid Fotografiska museet.

Estelle kan besökas varje dag den här veckan (fram till fredag) kl. 15.00 och då kan man även få träffa talespersoner från Ship to Gaza och/eller passagerare från tidigare försök att bryta blockaden.

Vi ses där!

 

Protesterna fortsätter, liksom massarresteringarna

Protesterna i Khartoum och i andra städer Sudan fortsätter och leds i många fall av kvinnliga aktivister och studenter med tusentals människor ute på gatorna varje dag. Under de senaste tio dagarnas protester har tusentals arresterats inklusive några av mina kompisar. Arresteringarna har skett ute på gatorna men polisen har även kommit hem till aktivister som de redan har ögonen på.

Mängder av demonstranter har även skadats i konfrontationerna med polisen. Det har dock varit svårt för dem att få hjälp med sina skador då allmänna sjukhus inte har behandlat folk som de tror har deltagit i demonstrationerna. En av mina vänner, M, som arresterats bröt ett par dagar innan dess sin arm och har inte kunnat få sjukvård.

Eric Reeves, en känd Sudan-kännare menar att framförallt den ekonomiska situationen kan leda till att regimen i Khartoum faller. Korruption och ohämmat spenderande medan det fanns oljepengar har lett till en ekonomi körd i botten med upp till 40 procent inflation att vänta, om inte ännu mer. Blir det hyper-inflation borde enligt Reeves ekonomin kollapsa totalt inom några veckor.

Ekonomin kan alltså bli droppen som får bägaren att rinna över, frustrationen och ilskan över regimens brott mot den egna befolkningen och decennier av blodigt krig fanns redan där. Åren från 2005 då fredsavtalet mellan nord och syd undertecknades ledde också till en viss öppenhet vilket underlättade för aktivister och andra aktörer inom det civila samhället att organisera sig och mobilisera människor för fred och rättvisa. Tyvärr var det ju väldigt många aktivister som registrerades under samma tid....

Protesterna i Sudan handlar som på många platser om bröd, frihet, social rättvisa och mänskliga rättigheter. I Egypten var slagorden på Tahrir Square just det och Ramy Essam, sångaren som blev känd i och med revolutionen sjunger om det här: http://www.youtube.com/watch?v=3PGGDp1xIyI. För Egypten och Sudan och alla andra. Låt er inspireras.

3,25 jordar

Om alla i hela världen skulle få tillgång till samma livsstil som vi har här i Sverige skulle vi behöva resurser som motsvarar 3,25 jordar. Cogito och Stockholm Environment Institute släppte i maj en rapport som tittar på miljöpåverkan ur ett konsumtionsperspektiv i fyra städer i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping, enligt deras pressmeddelande. Och det känns ju ganska uppenbart att detta inte är hållbart.

Vårt resande och boende är två områden som bidrar rejält till den ohållbara situationen, men som vi också kan förbättra avsevärt. Andra faktorer är vår konsumtion av varor och tjänster, och bland annat som är nytt med den här rapporten är att den även tittar på miljöpåverkan utanför Sveriges gränser vid import, och alltså inte bara på nationell nivå. Vilket förstås känns oerhört relevant, eftersom vi annars låter oss luras av statistik som bygger på bristfällig information. Nåja, statistik kanske visserligen alltid gör det till viss del...

Nya rön från andra forskare pekar nu på att de relativt dramatiska ökningarna av jordens medeltemperatur har varit underskattade och att vi eventuellt kan vänta oss  en ökning på upp till 6 grader inom det här seklet. Lämnar denna domedagsdom (?) utrymme för hopp? Vågar vi fortfarande tro på utopia?

Att drömma om en bättre värld är mänskligt, att fantisera om tider som ska komma, om minnen från en svunnen tid, längtan till andra platser, människor som saknas. Om lycka, kärlek, sol och sommar under de mörka vintermånaderna, regn i torrtider osv osv. Men hur många är det egentligen som tror att vi kan få till stånd en bättre värld, utopia?

Vad som framgår klart och tydligt är att vi inte kan fortsätta drömma om en bättre värld, eller ens om en värld där medeltemperaturen ökar endast med två grader utan ordentliga handlingsplaner. Handlingsplaner låter ju som något som tas fram på en politisk nivå, men varför begränsa oss? Vi kan ta fram handlingsplaner för vår privata konsumtion, och näringslivet kan ta fram sådana för sin verksamhet. Men vi ska också kasta tillbaka frågan till politikerna.

Så när Fredrik Reinfeldt säger att han inte har pratat klimat så mycket under de senaste åren för att han knappt får några frågor om det (radiointervju från Moderaternas dag under Almedalsveckan), vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Har han ännu inte, efter 6 år i regeringsställning, förstått att han kan sätta agendan när det gäller dessa frågor?

Alltså, en uppmaning till alla journalister: ställ frågor till statsministern om klimatet! Då måste han tydligen enligt hans egen logik börja prata om det.

Almedalen

Är precis hemkommen från Almedalen och smälter intrycken. Det var ett kärt men relativt kort återseende då jag missade det förra året och nu endast var där i ett par dagar, och på sätt och vis ser jag redan fram emot 2013 års upplaga. Förhoppningsvis med lika bra väder och lika många glassar i hamnen.

Många tycker det är ett spektakel och ett lobby-jippo och det är ju svårt att förneka det. Däremot vill jag inte förringa dess betydelse. Almedalen har blivit en del av svensk demokrati, där politiker, civilsamhälle, media och näringslivets möts och debatterar, lär, nätverkar etc. Aldrig någonsin verkar politiker vara så tillgängliga, förutom möjligtvis när det är valår. Dessutom är det häftigt att se att civilsamhället är så brett och berör så många olika typer av frågor. En del av en levande demokratisk kulter som troligen är ganska unik i världen.

Ibland kan jag bli frustrerad över att inte fler intresserar sig för de frågor som jag brinner för. Ganska ofta behövs en kritisk massa för att verkligen kunna påverka. Att vara många hjälper alltså. Samtidigt inser jag ju att vår demokrati är levande och dynamisk just för att människor bryr sig om så olika frågor. Jag vill inte att alla ska engagera sig i "mina frågor" på bekostnad av "andras frågor". Även om mina frågor självklart är intressantast.

Vilket Almedalen visar att så inte alls är fallet. Internationella frågor har under större delen av Almedalens historia diskuterats i skymundan. Inte många har lyft dem och inte många har deltagit i sådana seminarier. Under de senaste åren har detta dock ändrats. Det är inte bara Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (jag vet att de har bytt namn, men är för trött nu), Säkerhetspolitiskt sommartorg (med bl a de olika fredsorganisationerna bakom sig) och vissa större biståndsorganisationer som diskuterar internationella frågor. Hotbild mot Sverige, globala klimatfrågor, arabiska våren, sexuellt våld i konflikter, utrikespolitiska debatter etc...

I år var biståndet en rejäl uppstickare. Kanske för att svenskt statligt bistånd firar 50 år i år. Kanske för att Gunilla Carlsson verkligen har bidragit till att synliggöra biståndet genom sin reform-iver. Ship to Gaza får också väldigt mycket uppmärksamhet, något som många blir berörda av. Första året Ship to Gaza fanns, året innan Israels attacker på båtarna, kan man minst sagt prata om ointresse. Några få eldsjälar kom till de seminarier som vi anordnade. Sedan attackerna ökar intresset stadigt och i år, när Ship to Gaza's kronjuvel skeppet Estelle ligger förtöjd i Visby hamn, ger det extra skjuts till frågorna.

Jag längtar redan till nästa år. Till glass i hamnen, bra sällskap, strålande sol, livsglädje och spännande och lärorika diskussioner. Däremot hoppas jag att blockaden av Gaza är hävd nästa år. Vågar jag hoppas på det?