Efter min hittills åtta dagar långa karriär som "utlandssvensk" väntar jag på att mitt röstkort ska dimpa in på kontoret. Sedan ska jag marschera iväg till svenska konsulatet ca 20 minuters promenad bort och rösta. Både i riksdagsvalet, kommunalvalet och landstingsvalet. Och sällan har det känts så viktigt.
Under de senaste fyra åren har väldigt mycket hänt som anses vara oåterkalleligt, till exempel utförsäljningen av statligt ägda företag. Då dessa företag inte på något sätt var några slags övervintrade kolosser utan vinstdrivande, effektiva företag blev det uppenbart för var och en att utförsäljningen endast handlade om politik och inte om ekonomi. Om nu någon för ett kort ögonblick hade trott något annat.
Nu är ju förstås ekonomi i allra högsta grad politik, men det är en annan historia. Idag vill jag prata om den 16 sidor långa utredning som presenterades några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen av statliga företag. Då man ganska snabbt insåg att de inte ens hade räknat på förlusten av vinsten från de här företagen (då plötsligt endast skatten skulle komma staten till godo, om ens det... beroende på hur bra skatteplanering de nya ägarna hade) utan endast räknat på engångsvinsten vid just försäljningen.
Men det finns väl ingen som verkligen tror att ekvationen lägsta priser + vinstintressen + bästa service faktiskt funkar?
Och så är det ju det här med grön politik. Hur kan det ha undgått alliansen att en av de största frågorna de senaste åren har varit miljön och klimatet? Frågan är ärligt ställd, för jag fattar det faktiskt inte. Hur kan man ha missat det? Eller rättfärdigat för sig själva att man rakt och fullt struntat i det?
Visst finns det forskare som säger att klimathotet är överdrivet, men även om så skulle ha varit fallet så behöver man ju inte ha skrivit en doktorsavhandling i spelteori för att förstå att vi inte har råd att inte ta detta hot på allvar. Omställning behövs på alla plan i samhället, och det är inte kärnkraft som ska rädda oss, vilket Folkpartiet och Centern bland andra försöker få oss att tro.
Jag har fattat att många politiker endast har en framförhållning på motsvarande fyra år men det behöver ju inte vi väljare har. Det finns inga hållbara lösningar för kärnkraften! Vi har inget hållbart förvaringssystem för kärnavfallet och det kommer att sakta (om inget allvarligt händer, då det kan gå snabbt) förgifta vår jord. Eller är människor så cyniska att de tror att vi ändå kommer ha förstört den här planeten lagom till dess, så varför bry sig?
Vi behöver inte kärnkraften, det är en villfarelse. Vad vi behöver är, återigen, omställning. Genom bättre isolering och klimatsmarta hus kan vi minska vår energiförbrukning i hemmen och på jobbet. Och vi har ännu inte utforskat tillräckligt möjligheterna för förnybara energikällor. Väldigt få i Stockholm har ansökt om bidrag för att sätta upp solceller, och efter den här sommaren är det väl ingen som tror att vårt land är för mörkt för sån't. Jag skulle gärna se solceller på taket till mitt hus, till exempel. (Och ja, jag har föreslagit det till styrelsen... jag klagar inte bara.)
Dessutom behöver vi bättre kommunaltrafik och färre bilar på våra vägar. Och särskilt på sådana platser som i Stockholm, där folk har möjligheten att välja bort bilen. Jag fattar att det är svårare i Norrlands inland, men det är framförallt de som inte behöver bil som jag ser som "bovarna i dramat". Om alla som inte behöver bil (och nu menar jag verkligen inte behöver bil) skulle göra sig av med den skulle mycket vara vunnet. Alla vet om detta, och ändå tjatas det om den där förbifart Stockholm. Stockholmarna har tidigare röstat för att visa att vi vill att pengar investeras i kollektivtrafiken, bland annat genom biltullar... så sluta tjata om alla dessa nya vägar nu.
Och ja, alliansens kortsiktighet skrämmer mig. På riktigt.
Detta är några av alla tankar som snurrar i huvudet medan jag ängsligt väntar på mitt röstkort. För vad händer om jag inte hinner få det i tid? Då kommer jag sannolik ockupera konsulatet. Eller har ni andra metoder som jag kan ta till? Jag tänkte undvika militär ockupation, de har de haft lite för mycket av här nere...
måndag 6 september 2010
söndag 5 september 2010
För vi vill väl se en förändring?
Under de pågående förhandlingarna mellan Israel och de palestinska ledarna, som Barak Obama står värd för, pratas det en hel massa. Men ingen här verkar riktigt tro på det som sägs eller på aktörerna som är där. Tro att förhandlingarna kommer leda till en förändring. Tro på att det finns en politisk vilja att verkligen skapa fred. En fred som bygger på rättvisa, förstås, då det är den enda fred som kan bli hållbar. Och allt annat måste ju anses ganska ointressant, eller?
För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?
Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.
Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"
Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"
Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."
Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."
Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."
Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:
"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."
När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.
Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.
För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?
Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.
Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"
Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"
Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."
Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."
Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."
Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:
"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."
När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.
Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.
torsdag 2 september 2010
Utlandssvensk - jag?
Härom dagen fick jag en förfrågan via e-post om jag skulle kunna svara på lite frågor om hur jag ställer mig till valet hemma som utlandssvensk. Va, jag kom ju först hit i måndags?! Här går det undan. Och jag befinner mig visserligen utomlands och tänkte göra det det kommande året men jag undrar om jag tekniskt sett kan anses vara en utlandssvensk, då jag fortfarande är skriven hemma och minsann tänker rösta både i kommun-, landstings- och riksdagsvalet. Och fortfarande betalar skatt hemma.
Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).
Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".
När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?
INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET
Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.
Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).
Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".
När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?
INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET
Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.
tisdag 10 augusti 2010
Semantik kanske?
Jag har aldrig gillar ordet tolerans, jag tycker att det rangordnar människor, åsikter etc... Underförstått så säger man: "Du är OK, jag accepterar dig, FASTÄN du är annorlunda än jag". Man ger sig själv tolkningsföreträde för vad som är normen, eller vad som är rätt eller fel. Men man är storsint nog att tolerera att andra tycker eller är annorlunda.
Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.
I praktiken då?
Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.
Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.
Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.
Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.
Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.
En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.
Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.
I praktiken då?
Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.
Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.
Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.
Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.
Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.
En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.
måndag 9 augusti 2010
Och jag som trodde jag var i Khartoum
För drygt en vecka sedan steg jag av planet i Tel Aviv rakt in i en hetta som mer påminner om Khartoum än om Israel och Palestina. En sådan där värme som klibbar och som får en att ständigt känna sig sunkig, dammig, uppsvullen, febrig och helt enkelt inte så smart.
Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.
Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.
Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?
Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.
Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.
Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?
Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.
Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.
Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?
Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.
Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.
Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
