Jag börjar sakta men säkert inse att när människor inte behöver kommunicera direkt med varandra utan kan gömma sig bakom datorskärmar och konstiga, avpersonifierade användarnamn så släpper alla hämningar. Och jag menar verkligen alla hämningar. Även de som bloggar, och som alltså framstår med eget namn och ibland bild blir maktfullkomliga och raljerande och använder sig flitigt av härskartekniker och personangrepp. Särskilt då de inte vet vem den andra personen är.
Jag är chockad. Det är faktiskt svårt att förstå hur chockad jag är och plötsligt är jag glad att det endast verkar vara mina vänner eller sådana som redan känner till min bloggadress som kan läsa den. Jag vet inte varför, men den verkar inte dyka upp om man bara googlar mitt namn och enligt något sådant där statistiskt verktyg verkar de flesta sökningarna studsa. Jag tackar mig själv för att jag är en sådan teknik-blondie och inte lyckats ändra de där rigida inställningarna. Annars skulle jag nog tystnat helt för länge sedan.
Vad beror det här uppvaknandet på? Jag hittade för några dagar sedan en blogg som skrivit om några kompisar till mig och jag tyckte bloggen var helt osaklig och uttryckte en mängd fördomar och ännu fler faktafel. Att ge sig in i den debatten var inte nådig där vissa kommentatorer som höll med bloggaren fick komma med både rasistiska och hatiska inlägg, ej att förglömma de fortsatta faktafelen. När vi som försökte påpeka faktafelen eller försvara de som bloggaren ursprungligen skrivit inlägget om, rann det galla utmed datorskärmen. Raljerande förtal och allmän skitkastning.
Och lilla jag blir tyst. Efter några försök att påpeka hur ord och åsikter lades i min mun och att jag kände mig tvingad att försvara mig för saker som jag inte hade sagt och att det både var ointressant och ocharmigt att debattera på det sätt, så blev jag tyst och kände mig kränkt. Och som sagt, chockad.
En av de viktigaste lärdomarna som jag fått är att i slutändan är jag bara ansvarig för mina egna handlingar (direkta, indirekta samt icke-handlingar), jag är inte ansvarig för några andra. Jag kan heller inte skylla ifrån mig på andra i linje med något slags sandlådebråk. Och, om jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad så funkar livet ganska bra. Och om denna ömsesidighet var mer utbredd skulle nog världen också se bättre ut.
Men om internets potential även tar ifrån människor de mest grundläggande nivåerna av sunt förnuft och ömsesidig respekt, då…. Tja… vad säger man…. Jag är tacksam över att jag slipper vara tonåring under det här beteendeförfallet. Man skulle väl kunna kalla mig desillusionerad. Och chockad.
torsdag 15 april 2010
torsdag 18 mars 2010
Valvaka för Sudan
Biståndsminister Gunilla Carlsson befinner sig på resande fot, och i dagens DN rapporteras det från hennes besök i Al Salaam, ett flyktingläger utanför El Fasher i Darfur. Det rapporteras även att Sverige ger ca 400 miljoner kronor till Sudan varje år, främst i form av humanitärt bistånd. Biståndsministern noterar att det finns problem med att humanitära organisationer kommer in och bygger upp flyktingläger som sedan blir mer eller mindre permanenta, att flyktingarna hellre bor kvar där än flyttar hem.
Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.
Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.
Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.
Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.
Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.
Den 11 april är det val i Sudan.
Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.
Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.
Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.
Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.
Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.
Den 11 april är det val i Sudan.
tisdag 16 februari 2010
Byta terapin mot brödbak, kanske?
Surdegssatsen står ovanpå kylskåpet, där det är lite varmare än i rummet, och hos mig infinner mig lugnet när tankarna på konflikt, politik och analys släpper taget om mig. Vilket så sällan sker. Jag satte igång den igår, med ett par gram jäst för att hjälpa den på traven, och redan nu har den börjat bubbla, att leva sitt eget liv. En surdeg är något som måste vårdas, måste älskas, och är ingenting man kan skynda förbi medan tankarna är upptagna på annat håll. Den svarar helt enkelt negativt på stress och då levererar den inte. Jäsprocessen kommer inte igång utan det är platt fall. Och du kan inte tvinga igång den, endast tålamod och mycket omsorg fungerar.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
torsdag 11 februari 2010
En hjälpande hand
I höstas sade Göran Persson på ett seminarium i riksdagen att "ingen har gjort så mycket för svensk vapenexport som jag" och verkade allmänt ganska stolt över detta. Och härom året uttalade sig Birgitta Ohlsson i Östgötakorren om att folkpartiet inte hade något emot att bli "hela den fria världens vapensmedja" (korrekt citat borde finnas på något tidigare blogginlägg). Också med en viss stolthet i rösten. Konstigt nog. Att Sverige är en av världens största vapenexportörer tycker de flesta människor som jag pratar med är vansinnigt.
I år är det valrörelse och nu försöker flera grupper i Sverige att föra upp frågan om vår vapenexport på agendan i valrörelsen. Som menar att det är problematiskt att vår vapenexport har gått upp med närmare 30 procent bara under den senaste mandatperioden.
"En hjälpande hand" är precis just detta i den här kampanjen, en seriebok som blandar satir och fakta och kan ses som en dokumentär serietidning om just svensk vapenexport. Hjälten i dramat är Zven Johansson som har insett möjligheterna att tjäna en fet kosing i den här branschen. Att mottagarna är länder som Indien, Saudiarabien, Pakistan, USA, Colombia, Sydafrika hindrar inte honom från att se gröna dollartecken vart han än tittar. Fri företagssamhet kombinerat med effektivt "fredsarbete" - vad mer kan man begära?!
Boken släpps i slutet av februari men går redan nu att beställa på bl a KrF:s hemsida: www.krf.se där man förstås också kan läsa mer om den.
ETC har en artikel om den på: http://www.etc.se/artikel/25767/en-stjaelpande-hand-foer-vapenindustrin/
Zven Johansson är, som alla sanna nätverkare (nåja) väldigt öppen för nya vänner på Fejjan. Han är också en flitig bloggare: www.enhjalpandehand.biz är också värt ett och annat besök.
onsdag 10 februari 2010
Snart är det val
Snart är det val i Sverige och valrörelsen är redan i gång. Men innan dess kommer det vara val i Sudan, i april, och det känns som att ännu mer står på spel där än här. Med bara ett år kvar till folkomröstningen i södra Sudan om huruvida de ska bli en självständig stat eller fortsätta vara en del av Sudan, kan valutgången få stora konsekvenser för freden i Sudan.
För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.
Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.
Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.
Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.
Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".
För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.
Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.
Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.
Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.
Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
