folkpartiet, är det fritt fram att slå mig i huvudet. Hårt. Tyvärr har denna känsla vuxit sig starkare under de senaste åren. Från att ha sett folkpartiet som ett parti som skulle kunna förena många positiva värden i någon form av vänsterliberalism som vissa fp:are förespråkat, har de blivit mer och mer inkonsekventa då de vänder kappan efter vinden, beredda att offra en hel hög mänskliga rättigheter för den västerländska demokratins rätt att utöka den "fria världen". De verkar endast konsekventa i en fråga: betydelsen av en formell demokrati. Bara folk får rösta vart fjärde år är allt frid och fröjd. För då "får folket välja sina ledare och tänka fritt" som det "demokratiska" Indien beskrivs av Birgitta Ohlsson i Östgöta Corren idag, den 14 februari. För övrigt en lång och väldigt välskriven (och väl underbyggd, bland annat intervjuas Håkan, min kollega!) artikel om svensk vapenexport till just detta land.
Artikeln handlar alltså om SAAB:s önskan att sälja 126 JAS-plan till Indien. Vad ska man med 126 JAS till? Det har jag alltid undrat. Med tanke på hur mycket de kostar är de ju inte enbart beställda för dekoration. Eller? Jag har i och för sig hört om en man i Djursholm som samlar på stridsplan (inte modeller!), men ändå...? Vi tar det från början.
Sveriges vapenexportlag säger i princip att Sverige inte ska exportera vapen. Alls. Det ska bara vara tillåtet i vissa undantagsfall, då det anses vara av "militär nödvändighet" för Sverige. Alltså, för att kvaliteten på våra vapen ska kunna vara tiptop krävs det att produktionen hålls igång året runt, men vår egen kapacitet är för liten för att sluka den mängden av vapen. Därför får vi sälja av vapen vi inte behöver. Typ. Dock, vi får inte sälja till länder i krig eller länder som är diktaturer alternativt grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Det är myndigheten ISP, Inspektionen för Strategiska Produkter, som beslutar om undantagen. Dessutom har Sveriges riksdag enats om att alla politikerområden i Sverige skall jobba för fred och säkerhet. Lagstiftningen är tydlig men praxis bryter ständigt mot den.
So what about India? Bryter vi mot lagstiftningen när vi säljer vapen dit? Döm själva. Indien har varit i konflikt med grannlandet Pakistan i typ 60 år, lugnare ibland men än så länge ingen fred i sikte. Dessutom pågår det för tillfället fem interna väpnade konflikter i Indien. De har inte skrivit på ickespridningsavtalet om kärnvapen och strävar enligt FOI efter att bli en av världesns största kärnvapennationer. De har heller inte skrivit under konventionen mot tortyr och det förekommer ofta godtyckligt våld från polis och militär och korruptionen är utbredd. Dessutom lever minst en tredjedel av landets befolkning, flera hundra miljoner människor, under fattigdomsgränsen. Hur mycket var det nu ett JAS-plan kostade? Hur mycket kostar 126 stycken?
Varför är jag så förbannad på just folkpartiet? Varför inte på SAAB? Nåja, jag kan nog tycka att även SAAB agerar fel, men jag anser att det är ett större problem att ett politiskt parti som sitter i regeringen så uppenbart struntar i vår egen lagstiftning. Ytterligare citat av Birgitta Ohlsson från Corren idag: "Jag är för vapenexport och tycker att demokratiska länder ska få försvara sig. Vi i partiet har inget emot om Sverige blir den fria världens vapensmedja."
What the....?!!?!?!
torsdag 14 februari 2008
onsdag 13 februari 2008
utan våld mot våld
Är nyss hemkommen från två personaldagar ute på vackra Kärsön utanför Stockholm precis vid Mälaren. Vad pratar en ickevåldsrörelse om på personaldagar? Denna gång handlade det framförallt om kansliets organisation men vi fick också med ett pass om ickevåld. Att kanslipersonalen på Kristna Fredsrörelsen redan kan ickevåld är väl ganska självklart men det är en hel vetenskap som det forskas om och förstås debatteras. Så lite fortbildning sitter på sin plats.
Ickevåld kan alltså definieras olika. Stellan Vinthagen är den första svensk som har doktorerat på ickevåld och hans definition lyder: utan våld + mot våld = ickevåld. Du blir inte Gandhi av att gå genom en mörk park och INTE slå ner någon. Det räcker alltså inte att avstå från våld för att få kalla sig ickevåldslig. Ickevåld innebär ett motstånd mot våld. Gandhi är väl den mest kända ickevåldsaktivisten, tätt följt av Martin Luther King. Badshah Khan är en annan stor aktivist, som förtjänar att uppmärksammas mer.
Min favoritdefinition kommer dock från Barbara Demming, en amerikansk kväkare. Hennes ickevåldsdefinition symboliseras ofta av två händer. En som hålls upp emot något, med handflatan framåt som en stoppskylt, den andra välkomnande med handflatan riktad uppåt. För att citera henne (enligt Wikipedia): "Jag vill ha ett rättvist samhälle. I ett rättvist samhälle så visar man respekt för varandra. Man respekterar alla andra för att de är människor som man själv. Om jag nu vill ha ett rättvist och respekterande samhälle, måste jag ju också respektera mina motståndare. Om jag inte respekterar dem, så hjälper jag ju bara till att behålla ett samhälle där man inte respekterar varandra." Man tar avstånd från och motarbetar orättvisor, men man ser och värnar människan eller det mänskliga. Detta kan ju breddas och inkludera allt levande, både människor, djur och natur.
Vi pratade även om metoder. Enligth Gene Sharp finns det 198 olika ickevåldsmetoder som han delar in i tre undergrupper: protest/övertalning, icke-samarbete och intervention. Vi pratade en del om vad vi själva gör och vad vi förespråkar eller stödjer som individer eller som organisation. Väldigt spännande, utmanande och inspirerande. Återkommer om detta senare.
Fred /Sara
Ickevåld kan alltså definieras olika. Stellan Vinthagen är den första svensk som har doktorerat på ickevåld och hans definition lyder: utan våld + mot våld = ickevåld. Du blir inte Gandhi av att gå genom en mörk park och INTE slå ner någon. Det räcker alltså inte att avstå från våld för att få kalla sig ickevåldslig. Ickevåld innebär ett motstånd mot våld. Gandhi är väl den mest kända ickevåldsaktivisten, tätt följt av Martin Luther King. Badshah Khan är en annan stor aktivist, som förtjänar att uppmärksammas mer.
Min favoritdefinition kommer dock från Barbara Demming, en amerikansk kväkare. Hennes ickevåldsdefinition symboliseras ofta av två händer. En som hålls upp emot något, med handflatan framåt som en stoppskylt, den andra välkomnande med handflatan riktad uppåt. För att citera henne (enligt Wikipedia): "Jag vill ha ett rättvist samhälle. I ett rättvist samhälle så visar man respekt för varandra. Man respekterar alla andra för att de är människor som man själv. Om jag nu vill ha ett rättvist och respekterande samhälle, måste jag ju också respektera mina motståndare. Om jag inte respekterar dem, så hjälper jag ju bara till att behålla ett samhälle där man inte respekterar varandra." Man tar avstånd från och motarbetar orättvisor, men man ser och värnar människan eller det mänskliga. Detta kan ju breddas och inkludera allt levande, både människor, djur och natur.
Vi pratade även om metoder. Enligth Gene Sharp finns det 198 olika ickevåldsmetoder som han delar in i tre undergrupper: protest/övertalning, icke-samarbete och intervention. Vi pratade en del om vad vi själva gör och vad vi förespråkar eller stödjer som individer eller som organisation. Väldigt spännande, utmanande och inspirerande. Återkommer om detta senare.
Fred /Sara
måndag 11 februari 2008
EUmästerskapen i byråkrati
Den senaste tiden har vintermörkret legat tungt över kontoret i Sumpan och övriga Stockholm. Fast bladen håller på att slå ut på buskar och träd är det ändå inte vårigt så länge mörkret är kompakt. Inte har det blivit bättre av att jag körde fritt fall ner i EU-träsket, nästan av egen fri vilja. Eller snarare så här, någon ska göra dyket, någongång, och då kan det lika gärna vara jag, och ske nu. Trodde jag innan jag drog in luft för att klara tiden under vattnet.
Nu gör jag en helt annan analys. Och jag hoppas i hemlighet att vi inte får något EU-stöd. Eller snarare, att vi får Sida-stöd och då kan riva EU-ansökan i bitar och ropa "up yours!" med fingret riktat mot Bryssel. Och då tycker ändå jag att EU-idén om fred och samarbete över gränserna för det mesta är bra. Särskilt på ett personligt plan. Jag gillar tanken att jag kan bo och arbeta överallt inom EU utan visum-krångel.
I biståndsvärlden är Sida föredömligt, på väldigt många sätt. Korta och tydliga ansökningar. Upprepningar fyller ingen funktion. Bullshit undanbedes. Flexibilitet förstås. Effektivitet uppskattas. Administration minskas. Mer pengar åt folket. Alltså, dem vi ska hjälpa. De fattiga och utsatta. Inte folket = oss som löntagare. Lite idealist är jag fortfarande och än så länge mån om att så mycket som möjligt av pengarna hamnar där de gör mest nytta.
EUansökningarna kanske inte verkar så byråkratiska vid första anblicken, samma mall för alla utvecklingsprojekt, till exempel. Samma frågor att besvara, samma budgetuppställningar. Men när man laddar hem instruktionsbroschyren och inser att bara den är på 150 sidor börjar man ana oråd. Och mallen som sedan ska fyllas i är på trettio sidor innan man ens börjar fylla i den. Samma mall för alla utvecklingsprojekt oavsett inriktning och budget är ju galet. Infrastruktursprojekt i miljardklassen som sträcker sig över tio år och en liten utbildningsinsats med några kurser i ickevåld i Mellanöstern har inte sådär jättemycket gemensamt. Förutom att de båda rejält höjer arbetsbördan på kontoret, och därmed administrationen, med resultatet att mer pengar stannar hemma än går till fält. Är det en del av strategin att skydda vår egen marknad, på samma sätt som importtullar och kossabidrag?
Ansökan är inlämnad. Jag är ingen vän av byråkrati. Och jag kommer aldrig att bli det. Inte av auktoriteter heller, när jag tänker efter, inte när reglerna är vansinniga. Jag hoppas att vi inte får pengarna. Jag hoppas att Sverige väljer att fortsätta hålla en hög kvalitet och kvantitet på vårt bistånd så att vi kan fortsätta vårt arbete med svensk standard och effektivitet. Utan ordbajseri. Utan paragrafrytteri. Med effektivitet (ja, jag vet att jag just skrev det, men det tål att upprepas) och med hjärta. Eller så måste jag nog sadla om och bli effektivitetskonsult.
Nu gör jag en helt annan analys. Och jag hoppas i hemlighet att vi inte får något EU-stöd. Eller snarare, att vi får Sida-stöd och då kan riva EU-ansökan i bitar och ropa "up yours!" med fingret riktat mot Bryssel. Och då tycker ändå jag att EU-idén om fred och samarbete över gränserna för det mesta är bra. Särskilt på ett personligt plan. Jag gillar tanken att jag kan bo och arbeta överallt inom EU utan visum-krångel.
I biståndsvärlden är Sida föredömligt, på väldigt många sätt. Korta och tydliga ansökningar. Upprepningar fyller ingen funktion. Bullshit undanbedes. Flexibilitet förstås. Effektivitet uppskattas. Administration minskas. Mer pengar åt folket. Alltså, dem vi ska hjälpa. De fattiga och utsatta. Inte folket = oss som löntagare. Lite idealist är jag fortfarande och än så länge mån om att så mycket som möjligt av pengarna hamnar där de gör mest nytta.
EUansökningarna kanske inte verkar så byråkratiska vid första anblicken, samma mall för alla utvecklingsprojekt, till exempel. Samma frågor att besvara, samma budgetuppställningar. Men när man laddar hem instruktionsbroschyren och inser att bara den är på 150 sidor börjar man ana oråd. Och mallen som sedan ska fyllas i är på trettio sidor innan man ens börjar fylla i den. Samma mall för alla utvecklingsprojekt oavsett inriktning och budget är ju galet. Infrastruktursprojekt i miljardklassen som sträcker sig över tio år och en liten utbildningsinsats med några kurser i ickevåld i Mellanöstern har inte sådär jättemycket gemensamt. Förutom att de båda rejält höjer arbetsbördan på kontoret, och därmed administrationen, med resultatet att mer pengar stannar hemma än går till fält. Är det en del av strategin att skydda vår egen marknad, på samma sätt som importtullar och kossabidrag?
Ansökan är inlämnad. Jag är ingen vän av byråkrati. Och jag kommer aldrig att bli det. Inte av auktoriteter heller, när jag tänker efter, inte när reglerna är vansinniga. Jag hoppas att vi inte får pengarna. Jag hoppas att Sverige väljer att fortsätta hålla en hög kvalitet och kvantitet på vårt bistånd så att vi kan fortsätta vårt arbete med svensk standard och effektivitet. Utan ordbajseri. Utan paragrafrytteri. Med effektivitet (ja, jag vet att jag just skrev det, men det tål att upprepas) och med hjärta. Eller så måste jag nog sadla om och bli effektivitetskonsult.
fredag 1 februari 2008
en blogg hit, en blogg dit
Nu i veckan lade min favoritbloggare ner sitt bloggande, efter en ganska beundransvärd topp på blogglistan. Grattis M, men vad ska du göra nu? Och vad ska jag skratta åt nu? Hos honom finns det texter som får mig av gråta av skratt. Jag är ju egentligen inte en riktigt inbiten bloggare, eller bloggläsare och läser bara sån't som hamnar under näsan på mig. Och ni som känner mig väl vet, att det inte går att få mig att sluta med den ovanan. Det enklaste är helt enkelt att ta bort allt med text innan jag kommer på besök.
Eftersom jag egentligen inte läser andra bloggar. förutom de som vänner har, kan jag knappast vänta mig att folk läser mina. Och det är helt OK. Jag har inga ambitioner med det hela. Använder det dock ibland för att sortera mina tankar. Med lite tur finns det någon som blir inspirerad. Och efter en hektisk jobbvecka känns det som att hjärnan känns ganska uttömd. Då jag behöver inspiration. Då jag måste tränga bort alla rapporter, ansökningar, budgetuppföljningar och gå tillbaka till de historier jag hör i fält av människor som jag träffar. Till synes vanliga människor som, när man tar sig tid att lyssna och se, är fantastiska.
Läste idag en jättebra artikel i Independent om Yehuda Shaul, en israelisk kille som jobbar med Breaking the Silence, en av mina favoritorganisationer i Israel: A rough guide to Hebron: The world's strangest guided tour highlights the abuse of Palestinians http://www.shovrimshtika.org/press_item_e.asp?id=129&page=1.
Läs den. Jag har varit mer på deras turer till Hebron och det är verkligen en surrealistisk upplevelse. Shuhada street helt öde. Hjärtat gör ont när man går genom dessa öde gator, när man vet att människorna som en gång bott här har lämnat stan av desperation, då de inte ens får lämna sina hus för att gå gatan ner.....
shabbat shalom
Eftersom jag egentligen inte läser andra bloggar. förutom de som vänner har, kan jag knappast vänta mig att folk läser mina. Och det är helt OK. Jag har inga ambitioner med det hela. Använder det dock ibland för att sortera mina tankar. Med lite tur finns det någon som blir inspirerad. Och efter en hektisk jobbvecka känns det som att hjärnan känns ganska uttömd. Då jag behöver inspiration. Då jag måste tränga bort alla rapporter, ansökningar, budgetuppföljningar och gå tillbaka till de historier jag hör i fält av människor som jag träffar. Till synes vanliga människor som, när man tar sig tid att lyssna och se, är fantastiska.
Läste idag en jättebra artikel i Independent om Yehuda Shaul, en israelisk kille som jobbar med Breaking the Silence, en av mina favoritorganisationer i Israel: A rough guide to Hebron: The world's strangest guided tour highlights the abuse of Palestinians http://www.shovrimshtika.org/press_item_e.asp?id=129&page=1.
Läs den. Jag har varit mer på deras turer till Hebron och det är verkligen en surrealistisk upplevelse. Shuhada street helt öde. Hjärtat gör ont när man går genom dessa öde gator, när man vet att människorna som en gång bott här har lämnat stan av desperation, då de inte ens får lämna sina hus för att gå gatan ner.....
shabbat shalom
Emma's war by Deborah Scroggins
I know I am not supposed to leave reviews on books I have already read, but I just have to do it anyways (and it is not on my list, so I am not compromising the 6 books on the list). E
mma’s War by Deborah Scroggins is a very fascinating and good introduction to Sudan, and in particular the long civil war between the north and the south, that ended with the Comprehensiv Peace Agreement in January 2005. Deborah Scroggins really know her Sudan and is a lot more tuned into Sudan than most Western readers trying to grip this huge and complex country, I think.
Emma McCune was an English aid worker that went to Sudan to work on Operation Lifeline Sudan, one of the biggest humanitarian aid operations in the world. She started working with education and street children (that a war torn country is full of) and somehow met one of the leaders of the SPLM, the Southern Sudanese guerilla that was fighting the north/regime during the war, Dr Riek Machar and thus getting herself straight into the war and all its complexities.
It is very exciting, even for someone who’s not been to Sudan, and it gives you a pretty good view of Sudan as well as the huge aid industry, with nothing being all black or white, no one being only perpetrator or victim. I read the book years ago, way before I started working with Sudan, so I just had to reread it. I enjoyed the read tremendously, knowing a lot more about the country, about the fighting, the intrigues, the cultures etc. Riek Machar is today the vice president of semi-autonomous soutehrn Sudan and one of the lost boys, the ones that walked to refugee camps in Ethiopia to get education and winded up in military camps, is a friend of mine. He keeps a copy of Emma’s war at home, to remind him of what really happened.
Good night,
Sara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
