bloggsport?

Hela idén med att blogga verkar att man skriver ofta, och då har jag ju varit helt fel ute från början. Tänkte snällt att jag inte skulle plåga mina vänner med alltför många inlägg, som de förstås inte behöver läsa men iallafall... och att jag de gånger jag skrev skulle ha något vettigt/viktigt/intressant att berätta. Vad det nu är som kvalificerar som det?

Istället skrattar jag högt när jag läser mina kompisars bloggar, snabba, ögonblickliga texter som jag gärna skickar vidare eller läser igen. Och som jag längtar till. Och frågan blir ju oundvikligen hur jag i fortsättningen själv ska förhålla mig till den nya folksporten?

Första iakttagelsen jag gör är att jag nog ändå vill fortsätta att skriva om det som jag tycker är vettigt/viktigt/intressant. Andra iakttagelsen är att det isåfall nog måste fortsätta handla om politik, eftersom jag är "a politican junkie, am totally hooked, preferable world politics, development, peace and conflict, saving the world sort of stuff" som jag själv beskriver det på allas vårt Facebook.

Tredje iakttagelsen blir ju att jag isåfall borde lägga lite mer tid på detta, och kanske bredda mig att prata om något mer än bara Mellanöstern och Sudan, och inte bara genom att då och då blanda ut den MÖ-Sudanesiska sörjan med citat från Elins klimatblogg. Det är väl förresten ingen som har missat att man faktiskt kan avbeställa telefonkatalogen?! Produktionen av den står tydligen för 7 procent av Sveriges pappersanvändning på ett år och är det mest utdaterade fenomenet i svensk historia.

http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Katalogavbestallning/

Fjärde iakttagelsen blir att det inte behöver bli så jädrans långt varje gång. Romaner kan jag skriva vid annat tillfälle. Därför slutar jag nu med ett tips: Coolooloosh på Södra Teatern nu på torsdag, ca 21.00. Lysande band från Israel som spelade här i maj och redan nu återvänder. 60 kr förköp, 100 i dörren. Ses där!

regn och rusk

Har nu varit hemma i Stockholm igen i nästan en vecka, och det har varit en ganska svår omställning tillbaka till novemberregn och höstrusk. Är det så här varje höst ska kännas resten av livet? Måste jag fortsätta jaga resor och äventyr för att inte helt gå under den här tiden på året?

Allt är dock inte ruskigt: Selam African Festival var som vanligt lysande, det var superkul att hänga med det gamla Selam-gänget, dansa, lyssna på bra musik (både välkänd och ny) och till och med fixa käk till artisterna var roligt. Det blev lite sömn men många kära återseenden och nästa år hoppas jag att fler av er hittar dit. Och november har ju en ytterligare fördel, att jag fyller år. Och alla er som känt mig en längre tid vet ju mer än väl (sorry för allt plågande tjat!) att jag älskar att fylla år. Dock inte bli äldre. Jag tycker att den här åldern faktiskt är alldeles lagom. Iallafall om jag får ljuga om den ibland.

Försöker i övrigt smälta Sudan-resan. Jag har hört så många spännade historier från inspirerande personer och önskar att jag kunde dela med mig av dem till er. Jag önskar att jag hade haft chansen att skriva ner alla. . Som Tahani, en 21-årig liten tjej (kortare än jag) från Darfur som arbetar i läger för internflyktingar med att organisera kvinnorna där. Ett stort problem är ju det sexualiserade våldet som är en del av den taktiska krigföringen och som främst drabbar kvinnor och barn. När kvinnorna organiserar sig är det lättare för dem att skydda sig mot sådant. En av Tahanis kollegor, Abdel Rahman, var också med på utbildningen vi haft i Khartoum, men var tvungen att hoppa av efter två dagar och återvända hem. Det hade utbrutit stridigheter i de flyktingläger han arbetar i, och dessa läger hade även beskjutits, både från luften och av marktrupper. Den dagen som Abdel Rahman berättade om detta var jobbig. Förutom att det var tråkigt att han inte kunde fortsätta utbildningen så var det den plötsliga insikten om att Darfur handlar om människor, inte statistik.

Som mina kompisar Enas eller Arij (båda läkare) berättar om deras arbete mot kvinnlig könsstympning, FGM (Female Genital Mutilation). FGM är förbjudet i Sudan men praktiseras ändå, framförallt på landsbygden. Ingreppet kallas för "purification" men leder till en livslång tortyr för de kvinnor som utsätts för det, med bland annat infektioner och ibland en för tidig död som konsekvens. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag blir fysiskt illamående av att ens tänka på dem, men jag skickar tjejerna tankar och kärlek och hoppas att deras drivkraft håller i sig.

Andra personer som inspirerar: Joseph, som har startat ett upprop mot leksaksvapen. Ambrose som börjat skriva en bok om ickevåld i Sudan. Randa som började jobba med gatubarn efter att ha träffat Yusria (en tjej från förra årets kurs) på bussen och blivit inspirerad. Flora som gått med i ett nytt politiskt parti och Saleh som arbetar för att utbilda SPLM-medlemmar i Khartoum i ickevåld. En svår uppgift eftersom flera av dem är fd barnsoldater och analfabeter, och har ingen annan identitet än soldatens, inga andra referensramar. Yasmeen som är ordförande i nätverket Sudanese Forum of Nonviolence, Fatima som har hållit 32 workshops på ett år... listan kan göras lång. Om ni vill se bilder på Rafat, journalisten som arresterades i somras, kan ni kolla in www.sida.se/zenit, där texten om honom nu finns med bilder. I den demonstration där han arresterades, var det ett drygt trettiotal personer som arresterades och fyra som sköts till döds. Tills vidare har arbetet med dammen stoppats.

under mitt myggnät

Utdrag ur resedagbok från torsdagen den 25 oktober, 2007.

Sitter under mitt myggnät på ett guest house i Juba. Det är varmt, jag tror inte att jag behöver mer än ett lakan i natt. Men det är inte kvävande hett som i Khartoum och det har varit härligt att spendera större delen av dagarna här utomhus. Det är mycket grönska, så mycket att det gröna nästan sticker i ögonen, och jorden är röd, så som jag alltid tänker på Afrika. Utanför är det tyst nu på kvällen, så när som på syrsorna. Det hoppar omkring små grodor utanför huset vi bor i. Himlen är sådär stjärnklar som den bara kan vara på landet, långt bort från stadens pulserande, störande ljus, med en enorm fullmåne som lyser upp. Under den har jag suttit och druckit en kall öl ikväll, vid Nilens strand.

Juba är huvudstad i det delvis autonoma södra Sudan, en liten håla som översvämmats av FN, UNICEF, UNMIS, OCHA, UNHCR, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser, Act, CARE, NCA, Röda Korset, WFP etc etc. I övrigt syns en mängd uniformerade soldater och poliser överallt, har sällan sett en sådan mångfald av uniformsstilar. Allt från sand-kamouflerade uniformer med rosa i dem, till de gröna fatigues som jag föreställer mig gerillasoldater runt jorden använder. Några barn på väg hem från skolan har skolväskor från UNICEF och stora vita fyrhjulsdrivna jeepar syns överallt, med olika logotyper. Idag insåg jag att gamla UNHCR-presenningar kan återanvändas till nästan vad som helst.

Alla vill vara med på ett hörn här i Juba, det trendigaste stället att vara på just nu enligt biståndsvärldens fältarbetare. För några år sedan var det Afganistan, som säkert står sig ganska bra fortfarande, innan dess Kambodja. Redan under det långa inbördeskriget var Juba ett center för humanitära insatser, idag är även de som jobbar med utveckling här. Och allt behövs! Bristerna är enorma.

Det finns inga asfalterade vägar i Juba, utan den röda jorden lyser mot oss full av gropar där vi, som alla andra, skumpar fram i en fyrhjulsdriven jeep. Dock ingen logga på vår hyrda bil. Andra tar sig fram på motorcykel och det verkar nästan ännu smartare. Lättare att manövrera runt alla gropar, getter, lera och vattenpölar. Enligt Isaac, en av SONADs medlemmar som bor här fanns det endast 26 bilar i Juba innan CPA skrevs under, för drygt två och ett halvt år sedan. Det fanns också bara en restaurang då, Kololo, som vi åt lunch på idag och som ligger nära parlamentet och de olika ministerierna.

En bieffekt av all internationell närvaro är raskt stigande priser där hotellrum motsvarar eller överstiger internationella nivåer (dock inte standarden), där man har slutat pruta på marknaden för att de som har råd är villiga att betala vilket pris som helst. Detta skapar förstås nya klyftor där återvändande flyktingar eller de som har bott här under hela kriget får allt svårare att försörja sig och utlänningarna eller de som lyckas få anställning vid en stor organisation pressar priserna uppåt.

Isaac arbetar för GoSS (Government of Southern Sudan) som jurist och assisterar bland annat vice presidenten i GoSS, Dr Riek Machar, som han har känt väldigt länge. Han hade ordnat ett möte med honom på eftermiddagen idag. Och vi fick prata med honom i drygt 45 minuter, allt medan ett gäng viktigare dignitärer som väntat mycket längre än oss på audiens satt i väntrummet utanför. Det var väldigt spännande. Inte bara för att han är vice president i södra Sudan. Ni som har läst ”Emma’s war” kanske kommer ihåg att Riek Machar var den gerillaledare som Emma gifte sig med. Numera alltså vice-president i södra Sudan, och huvudmedlare mellan regeringen i Kampala och LRA (Lord’s Resistance Army, och en av alla de som försöker medla i Darfurkonflikten inför helgens fredssamtal i Tripoli. Bra bok, för öv rigt, som jag kan rekommendera er andra, om ni vill få lite mer insikt i Sudan, och framförallt i konflikterna här, och om ni vill veta mer om den enorma maskin som kallas ”humanitär hjälp”. Ni som har läst den kommer säkert ihåg de ”lost boys”, pojkar som lämnade sina familjer för att få skolgång i flyktingläger i Etiopien, enligt SPLM/A (gerillarörelsen) men som istället sattes i militära träningsläger och blev barnsoldater. Isaac är en av dem. Riek Machar tog sig dock an honom och tvingade honom att börja studera igen när han var femton år gammal, då han redan missat tre eller fyra år av skolgång. Något han själv inte ville, men förstås är tacksam för idag. Under tiden i Khartoum som student träffade han några av de andra tidiga medlemmarna i SONAD (innan det blev SONAD, då det fortfarande var en underjordisk organisation).

Light, generalsekreteraren för SONAD, har som vanligt fixat ett jättebra program åt oss. Vi, min chef Anna och jag, har alltså åkt hit för att lära oss mer om kontexten i södra Sudan och vilka möjligheter det finns för SONAD att genomföra aktiviteter här nere. En ordentlig analys av läget är alltså nödvändig, och för att kunna göra den måste vi prata med en mängd olika aktörer. Och vi har fått fantastiska möjligheter att träffa intressanta personer genom SONADs kontakter. Igår hade vi bland annat haft ett möte med talmannen i parlamentet i södra Sudan. Och ”The Committee for Peace and Reconciliation” inom Ministry of Parlamentary Affairs, som bland annat arbetar med utbildning av parlamentsledamöter i frågor som rör demokrati, good governance, MR, försoning etc. Ledamöterna har idag väldigt ol ika bakgrund där flera har utbildning från toppuniversitet runt om i världen, medan andra kom direkt från bushen och har precis lagt ner vapen. De sistnämnda kan troligen varken läsa eller skriva och har ofta varit soldater sedan de var barn, och har alltså ingen annan identitet, inga andra kunskaper eller erfarenheter.

Det har varit en otroligt spännande tid här i Juba och jag hoppas att få återvända hit någon gång. Vi åker tillbaka till Khartoum i morgon eftermiddag. Syrsorna låter utanför mitt fönster, och sömnen smyger sig på. Har i kväll suttit nere vid Nilens strand och druckit en kall öl. Ville bara skriva ner intrycken från idag så snabbt som möjligt eftersom de är så starka. Landskapet här är väldigt vackert och vädret är skönt. Jag kan fotografera mer obehindrat ute på stan här, till skillnad från Khartoum, och lutar mig halvt ut ur nedvevade rutor i jeepen för att fotografera medan vi skumpar fram utmed de röda vägarna. Det både låter och ser ut som det Afrika jag tidigare har träffat på söderut, och kanske därför så känner jag mig välkommen.

säkerhet och hälsa

Hej,
De senaste dagarna har jag planerat höstens jobbresor och inser att vårt försäkringsbolag, Europeiska, klassar hela Västbanken, inklusive östra Jerusalem som en krigszon, riskgrupp A. I Sudan däremot är det endast Darfur som klassas som krigszon (och dit ska jag inte), övriga landet klassas som riskzon, riskgrupp B. Khartoum finns inte ens med på listan. Listan är baserad på UD’s rekommendationer. Visst pågår en konflikt på Västbanken, men att klassa det som krigszon för mig, för svenskar som åker ner dit, känns lite ”over kill”. Och det känns definitivt överdrivet i jämförelsen med Sudan, eller för den delen andra delar av världen som jag rent spontant skulle vara mer orolig för att åka till. Framförallt i östra Jerusalem och Betlehem-regionen känner jag mig väldigt trygg. Min ställning som utlänning (läs: västerlänning) skyddar mig förstås. Dessa klassificeringar får mig verkligen att tänka över begreppet säkerhet, något som jag då och då återkommer till här. Vad är det som får mig att känna mig säker? Vilka vaneföreställningar har jag om säkerhet? När känner jag mig rädd? Som svensk, som kvinna, som ung (nåja)… som människa? Och jag hatar verkligen att vara rädd.

Varken i Israel eller Palestina skulle jag till exempel oroa mig för att lifta. Alla gör det ju. Jag har gjort det otaliga gånger. Inte i alla situationer förstås, jag har låtit ”magkänslan” styra. Och lifta skulle jag aldrig göra här hemma. Vilket är synd egentligen, eftersom det ofta är väldigt trevligt. När jag bodde i Frankrike för en herrans massa år sedan plockade jag och Niklas då och då upp liftare och tvingade dem att lära oss en massa obskyra ord på franska.

Apropå våra (vane?)föreställningar om säkerhet: i Israel dör fler folk i trafikolyckor varje år än i terrorattacker och ändå är ingen rädd för att sätta sig i bilen. Dessutom kör alla som galningar. Där finns det också beväpnade säkerhetsvakter överallt, som bland annat vaktar ingångar till affärer och restauranger. Runt 150 000 privatanställda, lågavlönade, beväpnade vakter i tron att de skyddar civilbefolkningen mot terrorattacker. Faktum är att de inte stoppar attacker, möjligtvis är vakterna de första som skadas. Däremot begås nio av tio våldsbrott i hemmen med dödlig utgång av beväpnade säkerhetsvakter. Så vem skyddas av alla dessa vapen undrar den nyfikne.

Jag är väldigt fascinerad av ”säkerhet”, ett begrepp som traditionellt på staters säkerhet. Begreppet "mänsklig säkerhet" prioriterar istället människors rätt till säkerhet, oavsett om det är fattigdom, naturkatastrofer eller militära hot mot landet som orsakar osäkerhet. Det är något som vi arbetar mycket med både i Europa och i Latinamerika och som vi nu i september även ska diskutera i ett seminarium tillsammans med israeliska fredsorganisationer. Har jag sagt det här förut? Kan inte hjälpas i så fall, och det tål att upprepas.

Jag måste tacka Elin för att du tillför så pass mycket material om klimat och miljö så att jag då och då kan släppa Mellanöstern och Sudan och hela freds- och konfliktgrejen som säkert kan upplevas som lite tjatig ibland. Elin är även bättre på att lyfta fram de här positiva nyheterna som jag snackar mig varm om men inte lika ofta levererar.

Enligt henne ska Coop/Konsum i både Stockholm och Göteborg endast sälja ekobananer sedan vecka 34, till samma pris som de tidigare sålde ”vanliga” bananer för. De menar att dessa prissänkningar är möjliga för att efterfrågan har ökat så pass mycket att kostnadseffektiviteten har blivit bättre. Våra val gör alltså skillnad och vi behöver inte nödvändigtvis sitta och vänta på subventioner el dyl för att bra varor ska bli billigare.

Coop/Konsum ska även arbeta för att bli så klimatneutrala som möjligt genom att t ex byta ut bränslet för deras transporter. Detta är förstås en lång process, men den måste starta, och det är bra att de tar alla dessa initiativ. Enligt deras tidning Mersmak (enligt Elin, vars blogg jag citerar) står konstgödsel för de största koldioxidutsläppen i matproduktionen och genom att köpa ekologiskt kan vi alltså minska koldioxidutsläppen med upp till 30 procent. Dessutom slipper våra arma kroppar ta emot så mycket gifter, som omöjligt kan vara bra för vår hälsa på lång sikt.

Elin skriver också om köpta vattenflaskor, något som har uppmärksammats i media den senaste tiden, och jag kan inte annat än hålla med om idiotin att köpa vattenflaskor när vi har världens renaste kranvatten. Transporterna av vattnet släpper ut 34 000 TON koldioxid per år, är och vattnet innehåller även ofta för höga halter av flour och natrium, vilket inte heller är bra, varken för oss eller miljön.

Ganska ofta i debatten om miljö blir det ju uppenbart att det inte bara handlar om jordens hälsa utan även vår egen. Vi stoppar i oss så mycket konstiga saker och använder så mycket olika kemikalier på kroppen, och det kan omöjligt vara bra. En av de viktigaste sakerna for god hälsa dock, är god sömn. Så det ska jag göra nu, gå och sova. God natt.

Kramar,
Sara

fantastisk semester är slut

Kära vännerSå ännu en gång är man tillbaka på jobbet från en lång semester nästan helt utan nyheter, och jag undrar nyfiket vad som har hänt i världen sedan sist. Attans vad skönt det har varit med en paus från världsnyheterna. Istället har jag paddlat kajak och ätit kräftor i skärgården, haft kvalitetstid med åtminstone några av alla mina fantastiska vänner, rest runt i the Highlands i Skottland, njutit av Londons storstadspuls, ställt in resor till översvämmat Skåne, kollat på ståtliga skepp under Tall Ship Race och förundrats, och förfasats, över hur fort tiden går när man har roligt. Fem veckor har känts som två, så för att komma upp till den rekommenderade semestertiden om fyra veckor borde jag rimligtvis få fem veckor till ledigt.

Israel ockuperar fortfarande Palestina och den humanitära situationen i framförallt Gaza är värre än någonsin. Media tenderar att främst skriva om våldet mellan palestinska grupper eller riktat mot israeler, och pratar inte tillräckligt mycket om orsakerna till den här konflikten, eller realistiska och rättvisa lösningar för den delen. Missförstå mig rätt, allt våld är fel, oavsett av vem eller var det sker, jag stör mig bara på den ensidiga rapporteringen. Jag tycker i och för sig att svensk media börjar bli bättre på att ge en balanserad bild av situationen i Israel/Palestina, vilket kan ha att göra med de eminenta journalistresor som Svenska Kyrkan anordnar. Om jag kunde skulle jag ta med er allihop dit för att försöka visa en sådan rättvis bild som möjligt av situationen och samtidigt försöka förmedla den inte helt lätta känslan av att samtidigt älska och ogilla en plats som denna. Själv ska jag ner dit under några veckor för att bl a arbeta tillsammans med några lokala fredsorganisationer.

När det gäller ”min” andra region, Sudan, så har ju FN faktiskt beslutat om FN-trupper till Darfur och Jan Eliasson medlar som en galning. Det ser bra ut, men det är naivt att tro att problemen på plats ska lösas av FN-trupper om man inte samtidigt arbetar med fredsbyggande insatser (alltså, till skillnad från ”fredsframtvingande”). I längden är det ju så mycket effektivare, både ekonomiskt, politiskt och humanitärt, att arbeta med att förebygga konflikter och skapa långvarig positiv fred. Gunilla Carlsson, vår biståndsminister, sa tidigare i somras att om Darfur-konflikten inte får en lösning, så äventyras fredsprocessen mellan nord och syd som nu pågått i två och ett halvt år. Detta har hon ju förstås helt rätt i, men om fredsavtalet (CPA – Comprehensive Peace Agreement) inte implementeras, riskeras freden också. Det internationella samfundet verkar ha glömt in det ansvar som skrivits in i CPA, att de ska övervaka och följa upp implementeringen av detta avtal. Ju närmare vi kommer rösträkningen och de nationella valen som ska hållas under 2009 och folkomröstningen om södra Sudans framtid 2011, desto tydligare blir det att det internationella samfundet måste se till att avtalet efterlevs och att ett rättvist demokratiskt land byggs upp, annars är risken för en återgång till våld överhängande. Oavsett vad som händer i Darfur.

På tal om effektivt bistånd, så har ju moderaternas största kritik mot biståndet varit att det inte är effektivt nog. Nu när de själva fått chansen att göra något åt detta, sedan regeringsskiftet för snart ett år sedan, visar de sin stora okunskap om utveckling, och satsar framförallt på just det biståndet som är mest ineffektivt. Att använda skattebetalarnas pengar till skuldavskrivningar känns inte speciellt hett och humanitär hjälp, hur viktigt det än är, är framförallt kortsiktigt och leder inte till utveckling. Så medan regeringen säger att de ska sätta både Israel/Palestina och Sudan på agendan, så kan man med rätta fråga sig om man ärligt tror att detta innebär att situationen i dessa regioner på lång sikt kommer att förbättras utifrån de strategier Sverige har för att hjälpa. Humanitär hjälp utan fredsbyggande åtgärder som sker parallellt tenderar tyvärr att upprätthålla status quo och för oss inte ett dugg närmare fred.

Om ni ännu inte vet vad ni ska göra med skatteåterbäringen, kan jag rekommendera er att inspireras av Filip som varje år skänker en procent av sin inkomst till någon form av välgörenhet. Eller gå med som stödmedlem i en massa organisationer som gör gott. Min organisation har haft en sommarinsamling till förmån för vårt Sudanarbete bland våra medlemmar och det har gett oss över 20 000 kr hittills. Själv har jag precis skickat in en anmälan om att bli ”månadsclown” hos Clowner utan Gränser, och betalar därmed en summa pengar i månaden till deras verksamhet. Det går även bra att köpa skrattogram genom deras hemsida, www.skratt.nu. Det är en fantastiskt inspirerande organisation med sköna människor som bland annat arbetar i just Sudan och Mellanöstern och skänker skratt och glädje åt framförallt barn som växer upp mitt i brinnande konflikt och under väldigt tuffa förhållanden.

Såhär i början av arbetshösten gör jag återigen en djupdykning ner i världspolitiken och försöker snoka upp lite positivt som jag kan dela med mig av. Veckan inleddes med beskedet att Karl Rove lämnat in sin avskedsansökan, vilket absolut hamnar på listan över positiva nyheter. Inte en dag för sent. Jag vet att jag har en tendens att fastna i Mellanöstern/Sudan-regionen i den här bloggen, men det blir lätt så med lite tid över eftersom det är det jag kan bäst. Men jag vet att världen är större än så. Uppmuntrar er därför att hjälpa mig bredda bloggen.
Kramar,Sara

"You can turn the world upside-down but fail to change it. To change the world you need to break out of the world view of not just the cat but the rat, not just the settler but the native." Mahmood Mamdani