Hej,
De senaste dagarna har jag planerat höstens jobbresor och inser att vårt försäkringsbolag, Europeiska, klassar hela Västbanken, inklusive östra Jerusalem som en krigszon, riskgrupp A. I Sudan däremot är det endast Darfur som klassas som krigszon (och dit ska jag inte), övriga landet klassas som riskzon, riskgrupp B. Khartoum finns inte ens med på listan. Listan är baserad på UD’s rekommendationer. Visst pågår en konflikt på Västbanken, men att klassa det som krigszon för mig, för svenskar som åker ner dit, känns lite ”over kill”. Och det känns definitivt överdrivet i jämförelsen med Sudan, eller för den delen andra delar av världen som jag rent spontant skulle vara mer orolig för att åka till. Framförallt i östra Jerusalem och Betlehem-regionen känner jag mig väldigt trygg. Min ställning som utlänning (läs: västerlänning) skyddar mig förstås. Dessa klassificeringar får mig verkligen att tänka över begreppet säkerhet, något som jag då och då återkommer till här. Vad är det som får mig att känna mig säker? Vilka vaneföreställningar har jag om säkerhet? När känner jag mig rädd? Som svensk, som kvinna, som ung (nåja)… som människa? Och jag hatar verkligen att vara rädd.
Varken i Israel eller Palestina skulle jag till exempel oroa mig för att lifta. Alla gör det ju. Jag har gjort det otaliga gånger. Inte i alla situationer förstås, jag har låtit ”magkänslan” styra. Och lifta skulle jag aldrig göra här hemma. Vilket är synd egentligen, eftersom det ofta är väldigt trevligt. När jag bodde i Frankrike för en herrans massa år sedan plockade jag och Niklas då och då upp liftare och tvingade dem att lära oss en massa obskyra ord på franska.
Apropå våra (vane?)föreställningar om säkerhet: i Israel dör fler folk i trafikolyckor varje år än i terrorattacker och ändå är ingen rädd för att sätta sig i bilen. Dessutom kör alla som galningar. Där finns det också beväpnade säkerhetsvakter överallt, som bland annat vaktar ingångar till affärer och restauranger. Runt 150 000 privatanställda, lågavlönade, beväpnade vakter i tron att de skyddar civilbefolkningen mot terrorattacker. Faktum är att de inte stoppar attacker, möjligtvis är vakterna de första som skadas. Däremot begås nio av tio våldsbrott i hemmen med dödlig utgång av beväpnade säkerhetsvakter. Så vem skyddas av alla dessa vapen undrar den nyfikne.
Jag är väldigt fascinerad av ”säkerhet”, ett begrepp som traditionellt på staters säkerhet. Begreppet "mänsklig säkerhet" prioriterar istället människors rätt till säkerhet, oavsett om det är fattigdom, naturkatastrofer eller militära hot mot landet som orsakar osäkerhet. Det är något som vi arbetar mycket med både i Europa och i Latinamerika och som vi nu i september även ska diskutera i ett seminarium tillsammans med israeliska fredsorganisationer. Har jag sagt det här förut? Kan inte hjälpas i så fall, och det tål att upprepas.
Jag måste tacka Elin för att du tillför så pass mycket material om klimat och miljö så att jag då och då kan släppa Mellanöstern och Sudan och hela freds- och konfliktgrejen som säkert kan upplevas som lite tjatig ibland. Elin är även bättre på att lyfta fram de här positiva nyheterna som jag snackar mig varm om men inte lika ofta levererar.
Enligt henne ska Coop/Konsum i både Stockholm och Göteborg endast sälja ekobananer sedan vecka 34, till samma pris som de tidigare sålde ”vanliga” bananer för. De menar att dessa prissänkningar är möjliga för att efterfrågan har ökat så pass mycket att kostnadseffektiviteten har blivit bättre. Våra val gör alltså skillnad och vi behöver inte nödvändigtvis sitta och vänta på subventioner el dyl för att bra varor ska bli billigare.
Coop/Konsum ska även arbeta för att bli så klimatneutrala som möjligt genom att t ex byta ut bränslet för deras transporter. Detta är förstås en lång process, men den måste starta, och det är bra att de tar alla dessa initiativ. Enligt deras tidning Mersmak (enligt Elin, vars blogg jag citerar) står konstgödsel för de största koldioxidutsläppen i matproduktionen och genom att köpa ekologiskt kan vi alltså minska koldioxidutsläppen med upp till 30 procent. Dessutom slipper våra arma kroppar ta emot så mycket gifter, som omöjligt kan vara bra för vår hälsa på lång sikt.
Elin skriver också om köpta vattenflaskor, något som har uppmärksammats i media den senaste tiden, och jag kan inte annat än hålla med om idiotin att köpa vattenflaskor när vi har världens renaste kranvatten. Transporterna av vattnet släpper ut 34 000 TON koldioxid per år, är och vattnet innehåller även ofta för höga halter av flour och natrium, vilket inte heller är bra, varken för oss eller miljön.
Ganska ofta i debatten om miljö blir det ju uppenbart att det inte bara handlar om jordens hälsa utan även vår egen. Vi stoppar i oss så mycket konstiga saker och använder så mycket olika kemikalier på kroppen, och det kan omöjligt vara bra. En av de viktigaste sakerna for god hälsa dock, är god sömn. Så det ska jag göra nu, gå och sova. God natt.
Kramar,
Sara
onsdag 29 augusti 2007
tisdag 21 augusti 2007
fantastisk semester är slut
Kära vännerSå ännu en gång är man tillbaka på jobbet från en lång semester nästan helt utan nyheter, och jag undrar nyfiket vad som har hänt i världen sedan sist. Attans vad skönt det har varit med en paus från världsnyheterna. Istället har jag paddlat kajak och ätit kräftor i skärgården, haft kvalitetstid med åtminstone några av alla mina fantastiska vänner, rest runt i the Highlands i Skottland, njutit av Londons storstadspuls, ställt in resor till översvämmat Skåne, kollat på ståtliga skepp under Tall Ship Race och förundrats, och förfasats, över hur fort tiden går när man har roligt. Fem veckor har känts som två, så för att komma upp till den rekommenderade semestertiden om fyra veckor borde jag rimligtvis få fem veckor till ledigt.
Israel ockuperar fortfarande Palestina och den humanitära situationen i framförallt Gaza är värre än någonsin. Media tenderar att främst skriva om våldet mellan palestinska grupper eller riktat mot israeler, och pratar inte tillräckligt mycket om orsakerna till den här konflikten, eller realistiska och rättvisa lösningar för den delen. Missförstå mig rätt, allt våld är fel, oavsett av vem eller var det sker, jag stör mig bara på den ensidiga rapporteringen. Jag tycker i och för sig att svensk media börjar bli bättre på att ge en balanserad bild av situationen i Israel/Palestina, vilket kan ha att göra med de eminenta journalistresor som Svenska Kyrkan anordnar. Om jag kunde skulle jag ta med er allihop dit för att försöka visa en sådan rättvis bild som möjligt av situationen och samtidigt försöka förmedla den inte helt lätta känslan av att samtidigt älska och ogilla en plats som denna. Själv ska jag ner dit under några veckor för att bl a arbeta tillsammans med några lokala fredsorganisationer.
När det gäller ”min” andra region, Sudan, så har ju FN faktiskt beslutat om FN-trupper till Darfur och Jan Eliasson medlar som en galning. Det ser bra ut, men det är naivt att tro att problemen på plats ska lösas av FN-trupper om man inte samtidigt arbetar med fredsbyggande insatser (alltså, till skillnad från ”fredsframtvingande”). I längden är det ju så mycket effektivare, både ekonomiskt, politiskt och humanitärt, att arbeta med att förebygga konflikter och skapa långvarig positiv fred. Gunilla Carlsson, vår biståndsminister, sa tidigare i somras att om Darfur-konflikten inte får en lösning, så äventyras fredsprocessen mellan nord och syd som nu pågått i två och ett halvt år. Detta har hon ju förstås helt rätt i, men om fredsavtalet (CPA – Comprehensive Peace Agreement) inte implementeras, riskeras freden också. Det internationella samfundet verkar ha glömt in det ansvar som skrivits in i CPA, att de ska övervaka och följa upp implementeringen av detta avtal. Ju närmare vi kommer rösträkningen och de nationella valen som ska hållas under 2009 och folkomröstningen om södra Sudans framtid 2011, desto tydligare blir det att det internationella samfundet måste se till att avtalet efterlevs och att ett rättvist demokratiskt land byggs upp, annars är risken för en återgång till våld överhängande. Oavsett vad som händer i Darfur.
På tal om effektivt bistånd, så har ju moderaternas största kritik mot biståndet varit att det inte är effektivt nog. Nu när de själva fått chansen att göra något åt detta, sedan regeringsskiftet för snart ett år sedan, visar de sin stora okunskap om utveckling, och satsar framförallt på just det biståndet som är mest ineffektivt. Att använda skattebetalarnas pengar till skuldavskrivningar känns inte speciellt hett och humanitär hjälp, hur viktigt det än är, är framförallt kortsiktigt och leder inte till utveckling. Så medan regeringen säger att de ska sätta både Israel/Palestina och Sudan på agendan, så kan man med rätta fråga sig om man ärligt tror att detta innebär att situationen i dessa regioner på lång sikt kommer att förbättras utifrån de strategier Sverige har för att hjälpa. Humanitär hjälp utan fredsbyggande åtgärder som sker parallellt tenderar tyvärr att upprätthålla status quo och för oss inte ett dugg närmare fred.
Om ni ännu inte vet vad ni ska göra med skatteåterbäringen, kan jag rekommendera er att inspireras av Filip som varje år skänker en procent av sin inkomst till någon form av välgörenhet. Eller gå med som stödmedlem i en massa organisationer som gör gott. Min organisation har haft en sommarinsamling till förmån för vårt Sudanarbete bland våra medlemmar och det har gett oss över 20 000 kr hittills. Själv har jag precis skickat in en anmälan om att bli ”månadsclown” hos Clowner utan Gränser, och betalar därmed en summa pengar i månaden till deras verksamhet. Det går även bra att köpa skrattogram genom deras hemsida, www.skratt.nu. Det är en fantastiskt inspirerande organisation med sköna människor som bland annat arbetar i just Sudan och Mellanöstern och skänker skratt och glädje åt framförallt barn som växer upp mitt i brinnande konflikt och under väldigt tuffa förhållanden.
Såhär i början av arbetshösten gör jag återigen en djupdykning ner i världspolitiken och försöker snoka upp lite positivt som jag kan dela med mig av. Veckan inleddes med beskedet att Karl Rove lämnat in sin avskedsansökan, vilket absolut hamnar på listan över positiva nyheter. Inte en dag för sent. Jag vet att jag har en tendens att fastna i Mellanöstern/Sudan-regionen i den här bloggen, men det blir lätt så med lite tid över eftersom det är det jag kan bäst. Men jag vet att världen är större än så. Uppmuntrar er därför att hjälpa mig bredda bloggen.
Kramar,Sara
"You can turn the world upside-down but fail to change it. To change the world you need to break out of the world view of not just the cat but the rat, not just the settler but the native." Mahmood Mamdani
Israel ockuperar fortfarande Palestina och den humanitära situationen i framförallt Gaza är värre än någonsin. Media tenderar att främst skriva om våldet mellan palestinska grupper eller riktat mot israeler, och pratar inte tillräckligt mycket om orsakerna till den här konflikten, eller realistiska och rättvisa lösningar för den delen. Missförstå mig rätt, allt våld är fel, oavsett av vem eller var det sker, jag stör mig bara på den ensidiga rapporteringen. Jag tycker i och för sig att svensk media börjar bli bättre på att ge en balanserad bild av situationen i Israel/Palestina, vilket kan ha att göra med de eminenta journalistresor som Svenska Kyrkan anordnar. Om jag kunde skulle jag ta med er allihop dit för att försöka visa en sådan rättvis bild som möjligt av situationen och samtidigt försöka förmedla den inte helt lätta känslan av att samtidigt älska och ogilla en plats som denna. Själv ska jag ner dit under några veckor för att bl a arbeta tillsammans med några lokala fredsorganisationer.
När det gäller ”min” andra region, Sudan, så har ju FN faktiskt beslutat om FN-trupper till Darfur och Jan Eliasson medlar som en galning. Det ser bra ut, men det är naivt att tro att problemen på plats ska lösas av FN-trupper om man inte samtidigt arbetar med fredsbyggande insatser (alltså, till skillnad från ”fredsframtvingande”). I längden är det ju så mycket effektivare, både ekonomiskt, politiskt och humanitärt, att arbeta med att förebygga konflikter och skapa långvarig positiv fred. Gunilla Carlsson, vår biståndsminister, sa tidigare i somras att om Darfur-konflikten inte får en lösning, så äventyras fredsprocessen mellan nord och syd som nu pågått i två och ett halvt år. Detta har hon ju förstås helt rätt i, men om fredsavtalet (CPA – Comprehensive Peace Agreement) inte implementeras, riskeras freden också. Det internationella samfundet verkar ha glömt in det ansvar som skrivits in i CPA, att de ska övervaka och följa upp implementeringen av detta avtal. Ju närmare vi kommer rösträkningen och de nationella valen som ska hållas under 2009 och folkomröstningen om södra Sudans framtid 2011, desto tydligare blir det att det internationella samfundet måste se till att avtalet efterlevs och att ett rättvist demokratiskt land byggs upp, annars är risken för en återgång till våld överhängande. Oavsett vad som händer i Darfur.
På tal om effektivt bistånd, så har ju moderaternas största kritik mot biståndet varit att det inte är effektivt nog. Nu när de själva fått chansen att göra något åt detta, sedan regeringsskiftet för snart ett år sedan, visar de sin stora okunskap om utveckling, och satsar framförallt på just det biståndet som är mest ineffektivt. Att använda skattebetalarnas pengar till skuldavskrivningar känns inte speciellt hett och humanitär hjälp, hur viktigt det än är, är framförallt kortsiktigt och leder inte till utveckling. Så medan regeringen säger att de ska sätta både Israel/Palestina och Sudan på agendan, så kan man med rätta fråga sig om man ärligt tror att detta innebär att situationen i dessa regioner på lång sikt kommer att förbättras utifrån de strategier Sverige har för att hjälpa. Humanitär hjälp utan fredsbyggande åtgärder som sker parallellt tenderar tyvärr att upprätthålla status quo och för oss inte ett dugg närmare fred.
Om ni ännu inte vet vad ni ska göra med skatteåterbäringen, kan jag rekommendera er att inspireras av Filip som varje år skänker en procent av sin inkomst till någon form av välgörenhet. Eller gå med som stödmedlem i en massa organisationer som gör gott. Min organisation har haft en sommarinsamling till förmån för vårt Sudanarbete bland våra medlemmar och det har gett oss över 20 000 kr hittills. Själv har jag precis skickat in en anmälan om att bli ”månadsclown” hos Clowner utan Gränser, och betalar därmed en summa pengar i månaden till deras verksamhet. Det går även bra att köpa skrattogram genom deras hemsida, www.skratt.nu. Det är en fantastiskt inspirerande organisation med sköna människor som bland annat arbetar i just Sudan och Mellanöstern och skänker skratt och glädje åt framförallt barn som växer upp mitt i brinnande konflikt och under väldigt tuffa förhållanden.
Såhär i början av arbetshösten gör jag återigen en djupdykning ner i världspolitiken och försöker snoka upp lite positivt som jag kan dela med mig av. Veckan inleddes med beskedet att Karl Rove lämnat in sin avskedsansökan, vilket absolut hamnar på listan över positiva nyheter. Inte en dag för sent. Jag vet att jag har en tendens att fastna i Mellanöstern/Sudan-regionen i den här bloggen, men det blir lätt så med lite tid över eftersom det är det jag kan bäst. Men jag vet att världen är större än så. Uppmuntrar er därför att hjälpa mig bredda bloggen.
Kramar,Sara
"You can turn the world upside-down but fail to change it. To change the world you need to break out of the world view of not just the cat but the rat, not just the settler but the native." Mahmood Mamdani
söndag 1 juli 2007
om Rafat, en vän i Sudan
- När jag pratar med människor om fredligt motstånd får jag ofta höra att det inte fungerar eftersom man inte hör om det. De måste dock förstå att historieskrivningen fokuserar på krig, våld och materiell makt för att det inte är naturliga mänskliga beteenden. Historien beskriver det som bryter mot det normala livet.
Rafat är medlem i en freds- och ickevåldsorganisation i Sudan, tillika journalist. Han bor i Khartoum och använder sin yrkesroll för att föra ut ickevåldsbudskapet, genom att bland annat skriva artiklar och krönikor i olika dagstidningar.
Att vara journalist i Sudan är inte ofarligt. Varje år publicerar Reportrar Utan Gränser en rapport om pressfriheten och situationen för journalister runt om i världen och den ger inte en speciellt positiv bild av läget i Sudan. Sudan hamnar på 139 plats när pressfriheten i världens länder rankas. Under 2006 arresterades femton journalister i Sudan när de utövade sitt yrke, fast staten officiellt inte censurerar media längre. En av dessa journalister mördades.
På grund av läget måste journalister vara försiktiga med vad de skriver och hur de formulerar sig för att inte råka illa ut. Samtidigt är media ett väldigt viktigt verktyg för att granska makten och för att utbilda befolkningen och det är av största vikt att modiga journalister fortsätter att skriva om vad som händer. Men också om vad som skulle kunna vara, att presentera en annan verklighet.
Rafat ser sitt arbete som journalist som en del av den ickevåldsrörelse som växer sig starkare och starkare i Sudan. Hans jobb ger honom en möjlighet att skriva om ickevåldsaktioner, och om modet att utföra dem med de risker som det innebär.
- Vem är fegast? En person som gömmer sig bakom ett vapen och dödar oskyldiga människor, eller den som står obeväpnad mittemot?
Detta skriver Rafat i Al Ayam, en av de stora dagstidningarna på arabiska i Khartoum.
- Jag skriver bland annat om de exempel som finns på ickevåld i Sudan, så att läsarna förstår att ickevåld inte bara är något som Martin Luther King sysslade med inom medborgarrättsrörelsen i USA. Vi har så många erfarenheter av våld i det här landet, men om vi vill rädda Sudan måste vi frigöra oss från våldet och leda vägen för ett fredligt Sudan där människor lever och arbetar tillsammans med tolerans och respekt för varandra. Jag kan hjälpa till genom att ge exempel på olika ickevåldsmetoder.
En av Rafats artiklar handlar om ”mittfåran och marginalen”, en övning för att synliggöra marginaliserade grupper, deras situation och deras behov. Något som förvånansvärt ofta är osynligt för mittfåran av befolkningen. Hans organisation använder den ofta i deras kurser för blivande ickevåldstränare, och Rafat deltog i en sådan förra sommaren.
- Det sorgliga är att personer i mitten oftast både är okunniga och ointresserade av de marginaliserade gruppernas situation. Det finns marginaler i alla samhällen, men deras situation ser förstås olika ut. Men kan vi få människor att uppmärksamma detta och börja prata om det, kan vi även förändra våra samhällen och motverka den egoism som tenderar att karaktärisera personerna som tillhör mittfåran, the mainstream, och deras syn på samhället han eller hon lever i.
Jag tänker på situationen i Sudan, Afrikas största land där det pågått ett inbördeskrig i decennier och där stridigheter och våldsamma övergrepp fortfarande pågår i Darfur. Men när jag läser Rafats artikel och hör honom prata om ickevåld tänker jag även på situationen i Sverige. Vi har haft fred i snart 200 år och lever i ett förhållandevis lugnt och rättvist samhälle, men vi har ändå marginaliserade grupper och individer som många människor väljer att inte se eller bry sig om. Flyktingar från länder i krig som söker asyl hos oss, hemlösa, personer med drog- eller alkoholberoende, gamla och ensamma personer utan anhöriga… listan kan göras längre. Vad gör jag för att synliggöra dessa personer och deras behov?
- Sensmoralen är att man aldrig vet när man kommer hamna på marginalen. Mrs Lee, vår utbildare från Kanada, berättade en anekdot från sin dotters uppväxt då hon vid något tillfälle inte hade fått leka med sina kamrater, de hade stängt henne ute och inte öppnat dörren till det rum de lekte i. Hon hade förstås blivit jätteledsen och Lee bad henne att försöka komma ihåg den känslan av utanförskap och komma ihåg att alltid hålla dörren öppen. Och om dörren är stängd, vara lyhörd och lyssna efter rop utifrån. Hur många av oss har varit i sådana situationer då vi låtit bli att höra dem som stått utanför? Lees historia är kanske banal men den talar till människor på ett enkelt sätt, genom våra känslor, och får oss att ifrågasätta egoismen och bli mer lyhörda för vår omgivning.
Nu i juni 2007 arresterades Rafat i nio dagar, inte på grund av sitt journalistiska arbete, utan för att han har varit med och organiserat demonstrationer och andra ickevåldsaktioner mot bygget av Kajbar-dammen som kommer att driva bort en stor grupp människor från sina hem. Dammen ska byggas i nubiska områden och Rafat tillhör själv den etniska gruppen. Han har nu släppts men kampen mot dammbygget fortsätter.
Rafat är medlem i en freds- och ickevåldsorganisation i Sudan, tillika journalist. Han bor i Khartoum och använder sin yrkesroll för att föra ut ickevåldsbudskapet, genom att bland annat skriva artiklar och krönikor i olika dagstidningar.
Att vara journalist i Sudan är inte ofarligt. Varje år publicerar Reportrar Utan Gränser en rapport om pressfriheten och situationen för journalister runt om i världen och den ger inte en speciellt positiv bild av läget i Sudan. Sudan hamnar på 139 plats när pressfriheten i världens länder rankas. Under 2006 arresterades femton journalister i Sudan när de utövade sitt yrke, fast staten officiellt inte censurerar media längre. En av dessa journalister mördades.
På grund av läget måste journalister vara försiktiga med vad de skriver och hur de formulerar sig för att inte råka illa ut. Samtidigt är media ett väldigt viktigt verktyg för att granska makten och för att utbilda befolkningen och det är av största vikt att modiga journalister fortsätter att skriva om vad som händer. Men också om vad som skulle kunna vara, att presentera en annan verklighet.
Rafat ser sitt arbete som journalist som en del av den ickevåldsrörelse som växer sig starkare och starkare i Sudan. Hans jobb ger honom en möjlighet att skriva om ickevåldsaktioner, och om modet att utföra dem med de risker som det innebär.
- Vem är fegast? En person som gömmer sig bakom ett vapen och dödar oskyldiga människor, eller den som står obeväpnad mittemot?
Detta skriver Rafat i Al Ayam, en av de stora dagstidningarna på arabiska i Khartoum.
- Jag skriver bland annat om de exempel som finns på ickevåld i Sudan, så att läsarna förstår att ickevåld inte bara är något som Martin Luther King sysslade med inom medborgarrättsrörelsen i USA. Vi har så många erfarenheter av våld i det här landet, men om vi vill rädda Sudan måste vi frigöra oss från våldet och leda vägen för ett fredligt Sudan där människor lever och arbetar tillsammans med tolerans och respekt för varandra. Jag kan hjälpa till genom att ge exempel på olika ickevåldsmetoder.
En av Rafats artiklar handlar om ”mittfåran och marginalen”, en övning för att synliggöra marginaliserade grupper, deras situation och deras behov. Något som förvånansvärt ofta är osynligt för mittfåran av befolkningen. Hans organisation använder den ofta i deras kurser för blivande ickevåldstränare, och Rafat deltog i en sådan förra sommaren.
- Det sorgliga är att personer i mitten oftast både är okunniga och ointresserade av de marginaliserade gruppernas situation. Det finns marginaler i alla samhällen, men deras situation ser förstås olika ut. Men kan vi få människor att uppmärksamma detta och börja prata om det, kan vi även förändra våra samhällen och motverka den egoism som tenderar att karaktärisera personerna som tillhör mittfåran, the mainstream, och deras syn på samhället han eller hon lever i.
Jag tänker på situationen i Sudan, Afrikas största land där det pågått ett inbördeskrig i decennier och där stridigheter och våldsamma övergrepp fortfarande pågår i Darfur. Men när jag läser Rafats artikel och hör honom prata om ickevåld tänker jag även på situationen i Sverige. Vi har haft fred i snart 200 år och lever i ett förhållandevis lugnt och rättvist samhälle, men vi har ändå marginaliserade grupper och individer som många människor väljer att inte se eller bry sig om. Flyktingar från länder i krig som söker asyl hos oss, hemlösa, personer med drog- eller alkoholberoende, gamla och ensamma personer utan anhöriga… listan kan göras längre. Vad gör jag för att synliggöra dessa personer och deras behov?
- Sensmoralen är att man aldrig vet när man kommer hamna på marginalen. Mrs Lee, vår utbildare från Kanada, berättade en anekdot från sin dotters uppväxt då hon vid något tillfälle inte hade fått leka med sina kamrater, de hade stängt henne ute och inte öppnat dörren till det rum de lekte i. Hon hade förstås blivit jätteledsen och Lee bad henne att försöka komma ihåg den känslan av utanförskap och komma ihåg att alltid hålla dörren öppen. Och om dörren är stängd, vara lyhörd och lyssna efter rop utifrån. Hur många av oss har varit i sådana situationer då vi låtit bli att höra dem som stått utanför? Lees historia är kanske banal men den talar till människor på ett enkelt sätt, genom våra känslor, och får oss att ifrågasätta egoismen och bli mer lyhörda för vår omgivning.
Nu i juni 2007 arresterades Rafat i nio dagar, inte på grund av sitt journalistiska arbete, utan för att han har varit med och organiserat demonstrationer och andra ickevåldsaktioner mot bygget av Kajbar-dammen som kommer att driva bort en stor grupp människor från sina hem. Dammen ska byggas i nubiska områden och Rafat tillhör själv den etniska gruppen. Han har nu släppts men kampen mot dammbygget fortsätter.
girl power i Sudan, om några av mina vänner
- Genom ickevåldsträningen fick jag mod att sitta ner med min familj och hävda min rätt. Att jag som dotter, syster och kvinna också har samma rättigheter som männen i familjen. De lyssnade faktiskt på mig och det gav mig självförtroendet att bli en utbildare och hålla egna workshops om ickevåld, säger Yasmeen.
Jag upplever Yasmeen som ganska blyg och tystlåten, men när hon pladdrar iväg på arabiska med personalen på en restaurang på Hornsgatan i Stockholm framstår det klart och tydligt att det inte är något fel på hennes självförtroende. Hon är i Stockholm i kallaste februari för att delta i en konferens, Exchanges on Nonviolence, med både svenska och sudanesiska deltagare. Den arrangeras av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development, vår partnerorganisation i Sudan. Båda organisationerna har en tydlig ickevåldsprofil där vi betonar den mobiliserande kraften som finns i ickevåldet för att förändra strukturer, utmana makten och både lösa och förebygga konflikter, ickevåldet som ett aktivt ställningstagande för fred och rättvisa och mot förtryck.
Idag hör man framförallt om Sudan i samband med konflikten i Darfur och Sudans regims vägran att släppa in FN-trupper i området. Ganska sällan nämns den fredsprocess som pågår sedan två och ett halvt år, mellan nord och syd. Fredsavtalet mellan nord och syd, skrevs under i januari 2005 och flera aktörer arbetar för att freden skall bli hållbar och rättvis. CPA, the Comprehensive Peace Agreement skrevs under av regimen i Khartoum, och rebellgruppen SPLA/M i södra Sudan och fick slut på decennier av inbördeskrig som främst pågick i södra delarna av landet. Freden är nära sammankopplad med konflikten i Darfur och riskeras om inte den konflikten får en lösning. Det finns dock andra faktorer som också är viktiga för förankringen av freden och som kan minska riskerna för en återgång till våld, till exempel ett livskraftigt civilt samhälle som arbetar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är en extra utsatt grupp som kan spela en viktig roll för framtiden i Sudan, om de tillåts delta på den politiska agendan och i beslutsfattandet.
Befolkningen i Sudan är uppdelade i runt 500 etniska stammar som skiljer sig mycket från varandra när det gäller språk, kultur och traditioner. Men gemensamt för flera av dem är att kvinnan anses vara mindre värd än mannen och att hennes plats är i hemmet med huvudansvaret för hushåll och barn. Våld i hemmet, förekomsten av hemgift och arrangerade äktenskap, ojämlik arvsrätt mellan män och kvinnor, könsstympning och svårigheten för kvinnor att delta i det offentliga rummet kan göra att många känner en stor maktlöshet och frustration över situationen. Många kvinnors utsatthet har dessutom förstärkts av det långa kriget där våldtäkt och kidnappningar var en del av krigföringen, något som fortfarande pågår i Darfur. Men människor är aldrig enbart offer utan har en otrolig potential att förbättra sin situation och jobba för förändring.
När jag träffar mina vänner från Sudan går det inte annat än att imponeras av deras företagsamhet och vilja att utmana traditioner, roller och sina medmänniskor för att berätta om ickevåldets kraft att lösa och förebygga konflikter och förändra maktstrukturer.
- Jag tror inte att människor kan förändras helt från en dag till en annan, de har redan ickevåldet inom sig. De behöver bara utmanas att släppa fram det, lite i taget, säger Enas, en ung läkare som är engagerad i flera olika organisationer.
Efter att Enas och 15 andra deltog i en Training of Trainers-kurs i ickevåld som KrF och SONAD arrangerade i augusti 2006 har flera av deltagarna startat the Sudanese Forum for Nonviolence för att hjälpa och stötta varandra i deras fredsarbete. De försöker till exempel alltid vara två workshops-ledare när de föreläser, en kristen och en muslim eller en person från norra och en från södra Sudan. För att visa i praktiken att broar kan byggas och att samarbete mellan grupper är fullt möjligt.
- Kriget är slut men vi måste bygga ett fredligt samhälle som kan garantera freden. Människor är så påverkade av kriget och våld har blivit en del av vår vardag, säger Flora som precis har gått med i ett nystartat parti. Hon tycker att utbildning i ickevåld, demokrati och konfliktlösning är oerhört viktigt i ett samhälle som Sudan, men det krävs också människor som blir aktivister för att samhället skall förändras.
- Vi är nu ”agents of change”, jag har en skyldighet att jobba för ett bättre samhälle.
Det finns en energi och drivkraft hos mina sudanesiska vänner som jag beundrar men också avundas. De har klara och tydliga mål, de vill skapa ett demokratiskt och rättvist Sudan som kan leva i fred och där mänskliga rättigheter respekteras. Där deras rättigheter respekteras jämte männens. Där de får fortsätta att vara viktiga aktörer i det civila samhället och själva välja sin framtid. En målmedvetenhet som jag inte ser så ofta i Stockholm, hos mig själv eller de flesta jag känner. Varje gång jag träffar det här gänget undrar jag vad det är som skiljer oss åt, som ger dem all den här kraften och viljan, den som jag inte ser här. Jag vill så gärna tro att viljan att förbättra världen, och inte bara min egen situation, ska vara allmänmänsklig, att man inte ska ha behövt genomlida decennier av konflikt för att förstå värdet av solidaritet. Men någonstans verkar andra värden i samhället att ta över.
När ni ser rapporteringen från Darfur i media, med det fruktansvärt stora antalet döda och fördrivna, glöm inte bort att det även finns en annan verklighet i Sudan, med människor och företeelser som är värda att avundas. Suzan, en tjej från södra Sudan som bor i Wad el Bashir, ett flyktingläger utanför Khartoum, säger med eftertryck:
- Efter att jag deltog i ickevåldskursen kan jag inte sitta tyst och stilla längre. Jag behöver prata om ickevåld. Jag har gjort workshops med gatubarn och de ringer mig fortfarande och ber mig hjälpa dem lösa sina konflikter och problem. Jag har blivit en mentor för dem.
Jag upplever Yasmeen som ganska blyg och tystlåten, men när hon pladdrar iväg på arabiska med personalen på en restaurang på Hornsgatan i Stockholm framstår det klart och tydligt att det inte är något fel på hennes självförtroende. Hon är i Stockholm i kallaste februari för att delta i en konferens, Exchanges on Nonviolence, med både svenska och sudanesiska deltagare. Den arrangeras av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development, vår partnerorganisation i Sudan. Båda organisationerna har en tydlig ickevåldsprofil där vi betonar den mobiliserande kraften som finns i ickevåldet för att förändra strukturer, utmana makten och både lösa och förebygga konflikter, ickevåldet som ett aktivt ställningstagande för fred och rättvisa och mot förtryck.
Idag hör man framförallt om Sudan i samband med konflikten i Darfur och Sudans regims vägran att släppa in FN-trupper i området. Ganska sällan nämns den fredsprocess som pågår sedan två och ett halvt år, mellan nord och syd. Fredsavtalet mellan nord och syd, skrevs under i januari 2005 och flera aktörer arbetar för att freden skall bli hållbar och rättvis. CPA, the Comprehensive Peace Agreement skrevs under av regimen i Khartoum, och rebellgruppen SPLA/M i södra Sudan och fick slut på decennier av inbördeskrig som främst pågick i södra delarna av landet. Freden är nära sammankopplad med konflikten i Darfur och riskeras om inte den konflikten får en lösning. Det finns dock andra faktorer som också är viktiga för förankringen av freden och som kan minska riskerna för en återgång till våld, till exempel ett livskraftigt civilt samhälle som arbetar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är en extra utsatt grupp som kan spela en viktig roll för framtiden i Sudan, om de tillåts delta på den politiska agendan och i beslutsfattandet.
Befolkningen i Sudan är uppdelade i runt 500 etniska stammar som skiljer sig mycket från varandra när det gäller språk, kultur och traditioner. Men gemensamt för flera av dem är att kvinnan anses vara mindre värd än mannen och att hennes plats är i hemmet med huvudansvaret för hushåll och barn. Våld i hemmet, förekomsten av hemgift och arrangerade äktenskap, ojämlik arvsrätt mellan män och kvinnor, könsstympning och svårigheten för kvinnor att delta i det offentliga rummet kan göra att många känner en stor maktlöshet och frustration över situationen. Många kvinnors utsatthet har dessutom förstärkts av det långa kriget där våldtäkt och kidnappningar var en del av krigföringen, något som fortfarande pågår i Darfur. Men människor är aldrig enbart offer utan har en otrolig potential att förbättra sin situation och jobba för förändring.
När jag träffar mina vänner från Sudan går det inte annat än att imponeras av deras företagsamhet och vilja att utmana traditioner, roller och sina medmänniskor för att berätta om ickevåldets kraft att lösa och förebygga konflikter och förändra maktstrukturer.
- Jag tror inte att människor kan förändras helt från en dag till en annan, de har redan ickevåldet inom sig. De behöver bara utmanas att släppa fram det, lite i taget, säger Enas, en ung läkare som är engagerad i flera olika organisationer.
Efter att Enas och 15 andra deltog i en Training of Trainers-kurs i ickevåld som KrF och SONAD arrangerade i augusti 2006 har flera av deltagarna startat the Sudanese Forum for Nonviolence för att hjälpa och stötta varandra i deras fredsarbete. De försöker till exempel alltid vara två workshops-ledare när de föreläser, en kristen och en muslim eller en person från norra och en från södra Sudan. För att visa i praktiken att broar kan byggas och att samarbete mellan grupper är fullt möjligt.
- Kriget är slut men vi måste bygga ett fredligt samhälle som kan garantera freden. Människor är så påverkade av kriget och våld har blivit en del av vår vardag, säger Flora som precis har gått med i ett nystartat parti. Hon tycker att utbildning i ickevåld, demokrati och konfliktlösning är oerhört viktigt i ett samhälle som Sudan, men det krävs också människor som blir aktivister för att samhället skall förändras.
- Vi är nu ”agents of change”, jag har en skyldighet att jobba för ett bättre samhälle.
Det finns en energi och drivkraft hos mina sudanesiska vänner som jag beundrar men också avundas. De har klara och tydliga mål, de vill skapa ett demokratiskt och rättvist Sudan som kan leva i fred och där mänskliga rättigheter respekteras. Där deras rättigheter respekteras jämte männens. Där de får fortsätta att vara viktiga aktörer i det civila samhället och själva välja sin framtid. En målmedvetenhet som jag inte ser så ofta i Stockholm, hos mig själv eller de flesta jag känner. Varje gång jag träffar det här gänget undrar jag vad det är som skiljer oss åt, som ger dem all den här kraften och viljan, den som jag inte ser här. Jag vill så gärna tro att viljan att förbättra världen, och inte bara min egen situation, ska vara allmänmänsklig, att man inte ska ha behövt genomlida decennier av konflikt för att förstå värdet av solidaritet. Men någonstans verkar andra värden i samhället att ta över.
När ni ser rapporteringen från Darfur i media, med det fruktansvärt stora antalet döda och fördrivna, glöm inte bort att det även finns en annan verklighet i Sudan, med människor och företeelser som är värda att avundas. Suzan, en tjej från södra Sudan som bor i Wad el Bashir, ett flyktingläger utanför Khartoum, säger med eftertryck:
- Efter att jag deltog i ickevåldskursen kan jag inte sitta tyst och stilla längre. Jag behöver prata om ickevåld. Jag har gjort workshops med gatubarn och de ringer mig fortfarande och ber mig hjälpa dem lösa sina konflikter och problem. Jag har blivit en mentor för dem.
small scale love of life
Klockan är nästan elva på kvällen, himlen är blå och solen ligger nära horisonten men, som det ser ut, inga tankar på att faktiskt försvinna. Jag har precis gått hem från Liljeholmen och slogs av hur fantastiskt livet kan vara när himlen fortfarande är ljus och fåglarna är vakna. Vår generation är uppvuxna med att ständigt jaga kickar och ibland håller våra liv ett sådant högt tempo att vi glömmer bort att njuta av det lilla i vardagen.
Som när jag igår gick över Liljeholmsbron på väg till Hornstull och blev fast på grund av broöppning. Den extra tiden på bron gav mig möjligheten att njuta av den fantastiska utsikten över vattnet och bort mot Gröndal, Reimersholme och Essingeöarna. Och av alla båtar som passerade under bron. I Gröndal, där jag bor, finns det ett litet båtvarv med många vackra träbåtar som kärleksfullt blir omhändertagna av sina ägare och glänser i solen. Tja, inte då eftersom sommaren inte visar sig från sin bästa sida just nu... Innan jag kom upp på bron hade jag precis gått förbi ett gäng som höll på att lära sig cykla på enhjulingar. Det såg svårt ut och de strålade av skratt. Väl på andra sidan bron styrde jag stegen mot Dello Sport, för latte och en av världens godaste ricottabullar.
Sverige har precis firat midsommar, den ljusaste helgen på året, och även om regnet öste ner stundtals så var det även i år en vansinnigt trevlig helg. En helg då jag får chans att träffa kära gamla vänner som jag annars träffar alldeles för sällan. Att ha lite mer tid att prata med dem än om man bara ses för en after work-öl på Mosebacke eller dylikt, vilket i och för sig är väldigt trevligt men aldrig ger tid för längre och djupare samtal. De senaste helgerna har jag hunnit med en massa kvalitetstid med både mig själv och med mina vänner, som att bara sitta på mitt tak och njuta av solen och en bra bok, med musik i högtalarna. Härom veckan var det stand up comedy festival på Långholmen, så Stockholmskt som det kan bli. Och en av sommarkvällarna spelade The Academy, som några kompisar till mig spelar i, på Tantogården. Samtidigt som jag älskar att resa till andra delar får jag kickar av att människor i min omgivning är så jäkligt bra på olika saker. Efter spelningen sneddade några av oss genom Tanto, en genväg enligt Basse, för att ta oss till vansinnigt trevliga Judit & Bertil i Hornstull. Basse är storebror till Martin, en av bandmedlemmarna, och med världens näst sämsta lokalsinne. Martin innehar för övrigt första platsen på den listan.
Annars älskar jag att läsa på somrarna. Böcker, massor av böcker. Jag älskar att läsa, har alltid gjort det, men känner väldigt sällan att jag har ro nog att göra det i veckorna, under terminerna. Men sommaren är den tiden på året då jag tar igen det. Igår kväll började jag äntligen! läsa Pol Pots leende, av Peter Fröberg Idling och jag måste här börja med att be både honom och mig själv om ursäkt att jag inte börjat läsa den tidigare. Den kom ju faktiskt ut för ca 15 månaders sedan. Det var väldigt längesedan jag sträckläste en bok på det sättet, och den kommer vara utläst inom två dygn från att jag började. Har svårt att lägga den ifrån mig och har idag tagit varenda liten chans att läsa den. Istället för att gå till Hornstull, vilket jag brukar göra, tog jag tvärbanan och tunnelbanan dit, till exempel.
Eftersom boken är utläst imorgon får ni gärna tipsa mig om fler böcker som jag kan sträckläsa. Som det nästan gör ont att lägga ifrån mig. Och med dessa ord slutar jag för den här gången. Inga världsnyheter, inga stora ord, bara livsnjutning i liten skala.
mycket kärlek från Gröndal,
Sara
1 juli 2007
Som när jag igår gick över Liljeholmsbron på väg till Hornstull och blev fast på grund av broöppning. Den extra tiden på bron gav mig möjligheten att njuta av den fantastiska utsikten över vattnet och bort mot Gröndal, Reimersholme och Essingeöarna. Och av alla båtar som passerade under bron. I Gröndal, där jag bor, finns det ett litet båtvarv med många vackra träbåtar som kärleksfullt blir omhändertagna av sina ägare och glänser i solen. Tja, inte då eftersom sommaren inte visar sig från sin bästa sida just nu... Innan jag kom upp på bron hade jag precis gått förbi ett gäng som höll på att lära sig cykla på enhjulingar. Det såg svårt ut och de strålade av skratt. Väl på andra sidan bron styrde jag stegen mot Dello Sport, för latte och en av världens godaste ricottabullar.
Sverige har precis firat midsommar, den ljusaste helgen på året, och även om regnet öste ner stundtals så var det även i år en vansinnigt trevlig helg. En helg då jag får chans att träffa kära gamla vänner som jag annars träffar alldeles för sällan. Att ha lite mer tid att prata med dem än om man bara ses för en after work-öl på Mosebacke eller dylikt, vilket i och för sig är väldigt trevligt men aldrig ger tid för längre och djupare samtal. De senaste helgerna har jag hunnit med en massa kvalitetstid med både mig själv och med mina vänner, som att bara sitta på mitt tak och njuta av solen och en bra bok, med musik i högtalarna. Härom veckan var det stand up comedy festival på Långholmen, så Stockholmskt som det kan bli. Och en av sommarkvällarna spelade The Academy, som några kompisar till mig spelar i, på Tantogården. Samtidigt som jag älskar att resa till andra delar får jag kickar av att människor i min omgivning är så jäkligt bra på olika saker. Efter spelningen sneddade några av oss genom Tanto, en genväg enligt Basse, för att ta oss till vansinnigt trevliga Judit & Bertil i Hornstull. Basse är storebror till Martin, en av bandmedlemmarna, och med världens näst sämsta lokalsinne. Martin innehar för övrigt första platsen på den listan.
Annars älskar jag att läsa på somrarna. Böcker, massor av böcker. Jag älskar att läsa, har alltid gjort det, men känner väldigt sällan att jag har ro nog att göra det i veckorna, under terminerna. Men sommaren är den tiden på året då jag tar igen det. Igår kväll började jag äntligen! läsa Pol Pots leende, av Peter Fröberg Idling och jag måste här börja med att be både honom och mig själv om ursäkt att jag inte börjat läsa den tidigare. Den kom ju faktiskt ut för ca 15 månaders sedan. Det var väldigt längesedan jag sträckläste en bok på det sättet, och den kommer vara utläst inom två dygn från att jag började. Har svårt att lägga den ifrån mig och har idag tagit varenda liten chans att läsa den. Istället för att gå till Hornstull, vilket jag brukar göra, tog jag tvärbanan och tunnelbanan dit, till exempel.
Eftersom boken är utläst imorgon får ni gärna tipsa mig om fler böcker som jag kan sträckläsa. Som det nästan gör ont att lägga ifrån mig. Och med dessa ord slutar jag för den här gången. Inga världsnyheter, inga stora ord, bara livsnjutning i liten skala.
mycket kärlek från Gröndal,
Sara
1 juli 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
