inga nyheter är goda nyheter?

Spisarnas fortsatta spridning följer oss

2012-02-13T13:24:00.001-08:00

Intervjun med biståndsminister Gunilla Carlsson har fått många att reagera, framförallt bland oss som arbetar med bistånd. Nu idag var hon i debatt med min kollega Magnus Walan i Studio Ett, och även idag kändes hennes svar som om vi befann oss på två olika planeter när det gäller svenskt bistånd.

Hon pratar om reform-ovillighet i en bransch där det finns en lång historia av organisatoriskt lärande och utbyte av erfarenheter. Hon talar om analyser som görs hemma i Stockholm och inte ute i fält, när de allra flesta (iallafall svenska) organisationer samt givare som Sida baserar behovsanalyser och landstrategier just på lokala partners i de olika samarbetsländerna. Hon pratar om att människor frågar efter "cash" när hela branschen pratar om att det är bättre att ge människor fiskredskap och lära dem att fiska än att dela ut fisk.

Svenskt bistånd har idag väldigt lite tålamod med allmosor, utan vill istället skapa förutsättningar för människor att påverka sina liv och sin omvärld. Detta bistånd har väldigt högt anseende ute i världen, där det är tydligt att deltagarstyrt bistånd ges med ansvar och transparens, baserat på mottagarnas behov. Diakonias motto är "människor som förändrar världen" och vi tror på att det är fullt möjligt. Men det går inte att förändra världen med allmosor.

Vi samlar inte in gamla avlagda kläder och skickar till barnen i Afrika. Vi delar inte ut spisar till kvinnorna. Inte nog med att det inte är hållbart - det skapar inga förändrade strukturer som garanterar att samma problem inte uppstår igen - det är rent kontraproduktivt för den ekonomiska utvecklingen i mottagarländerna, då lokala företagare och producenter slås ut då de inte kan konkurrera med inflödet av billiga eller gratis varor från givarländer.

Ekonomisk utveckling handlar bland annat om att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva, men också för stater att genom skatteintäkter och omfördelning möjliggöra för investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning etc. Vilket kommer befolkningen till godo, även på lång sikt. Även demokratiarbetet är viktigt för denna typ av utveckling. Med större inflytande och insyn kan människor lättare utkräva ansvar från beslutsfattarna. Fattigdomen byggs bort undan för undan genom en mängd strategier. Som på lång sikt ska göra biståndet onödigt.

Dessa strategier handlar förstås inte bara om bistånd. Som jag skrivit tidigare utgör biståndet en minimal del av utveckling. Handel är också en viktig pusselbit för att förstå utvecklingens drivkrafter. Vi vet att de länder som bäst lyckats ta sig ur fattigdomen och få igång en bra ekonomisk utveckling är de länder som har skyddat sin egen marknad på olika sätt, till exempel genom tullar, och som har diversifierat sin produktion. Detta gäller inte bara länder som vi har kunnat följa under de senaste decennierna, som de asiatiska tigrarna. Samma sak gäller för länderna i Europa och USA som alltid har skyddat sina egna marknader för extern konkurrens. Inte de länder som påtvingats total öppenhet mot världsmarknaden.

Diskussionen om varför det finns ett egenvärde i demokrati- och MR-biståndet (alltså utöver den ekonomiska utvecklings-diskussionen) sparar jag till en annan gång. Om det skulle behövas. Vi får väl se debatten fortsätter....

Lyssna på debatten mellan Gunilla Carlsson och Magnus Walan idag den 13 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4962387

Spisar till 30 000 kvinnor i Uganda

2012-02-12T07:17:00.000-08:00

I helgen intervjuades biståndsminister Gunilla Carlsson i Ekot, och jag hoppas att så många som möjligt lyssnade på det. För om det fortfarande fanns några illusioner kvar om att GC kan utveckling och bistånd, så måste denna intervju spräckt hål på dem. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hennes resonemang och bristande logik, men jag ska försöka fokusera. För er skull.

Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...

Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.

Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.

Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".

Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.

Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.

Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.

Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.

Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.

Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.

Ännu fler offer för cynismen

2012-02-03T23:25:00.001-08:00

Vaknade idag av den fruktansvärda nyheten att över 200 dödats i Homs i Syrien inatt, och hundratals fler är skadade. Antalet döda kommer säkerligen stiga då regimen bombade bostadsområden under natten. Vem vet hur många som ligger begravna under de raserade husen?

Upproret mot regimen i Syrien har snart pågått ett år, med tusentals civila offer. Situationen är förstås ohållbar och regimen där kommer att falla. Frågan är hur många fler som kommer behöva offra sina liv för frihet innan det sker?

Sverige röstar nej mot EU-sanktioner och man undrar ju hur UD i praktiken tolkar "Sverige har ett ansvar för att i europeisk samverkan bidra till frihet, fred, säkerhet och utveckling i vårt eget närområde och globalt"(s. 1) , eller "Folkrätten och respekt för mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik och en förutsättning för en hållbar globalisering" (s. 9) vilket står i den senaste utrikesdeklarationen (feb 2011). Vad betyder det i praktiken? Vems frihet, fred och säkerhet pratar de om?

Det står också, apropå det som händer i MENA-regionen, EU "måste vara frihetens röst och demokratins kraft inte minst i de delar av vår värld som ligger oss så nära. Lika tydligt som vi fördömer det nya förtrycket i Minsk skall vi välkomna den nya friheten i Tunis och Kairo. Och i regionen i dess helhet." (s. 2) Detta skrevs ett par veckor innan upproren i Libyen och Syrien började. Och återigen, vad betyder det i praktiken?

Moderaterna har en historia att vara emot sanktioner, man ville inte ha sanktioner mot Sydafrika heller. Men hur skulle det se ut om de andra partierna ställde lite passande frågor till vår utrikesminister, med tydliga budskap om vad Sveriges utrikespolitik ska handla om? I praktiken. Vad får respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter för implikationer i relationerna till vår omvärld, och för vårt agerande?

Man har åtminstone stoppat utvisningarna till Syrien, inte en dag för sent. Undrar dock vad som har hänt med alla de som har utvisats dit det senaste året. Vad har de kommit tillbaka till?

Och resten av världen då?

Stormakterna leker stormakter och FN:s säkerhetsråd gnabbas över ordval medan folk dör. Har inte Ryssland och Kina annat att göra än att skydda Assad? Säkerhetsrådet har enligt UD-bloggen förhandlat sedan i onsdags och det verkar som att en omröstning eventuellt kommer äga rum idag. Arabförbundet försökte med observatörer men gav upp "Syrien struntar i våra observatörer". Arabförbundet har stor potential att göra något, ett kraftfullt agerande i form av sanktioner från grannländerna skulle kunna ge resultat.

Och Assad skyller ifrån sig och säger att någon annan är ansvarig för dödandet. Vilken soppa full av skitsnack. Syriens förtryck av regeringskritiska och människorättsaktivister har varit ökänd under åratal. Tortyr har gjort syriska säkerhetstjänsten och dess fängelser ökända långt utanför landets gränser. Tidigare skrev en vän till mig en artikel om detta i tidningen Omvärlden: http://www.sida.se/OmVarlden/Varlden/Briefing/Inbjudan-OmVarlden-release/

Att folket nu gör uppror mot detta förtryck bör stödjas fullt ut av omvärlden. Och snälla omvärld, när kommer ni "walk the talk" och verkligen leva upp till alla storslagna ord om rättvisa (nja, det ordet kanske inte används så ofta, tyvärr), fred, frihet, folkrätten och mänskliga rättigheter? Era ord lurar ingen, utan lämnar bara en sunkig doft av cynism efter sig.

Toleransens fadda smak

2012-02-02T12:46:00.000-08:00

På väg hem från anusara yoga gick jag som vanligt förbi det blivande Toleransmuseet här i Jerusalem, och det slog mig åter hur illa jag tycker om ordet "tolerans". Jag har skrivit om det tidigare, vid åtminstone ett tillfälle. Senast var säkert för ett och ett halvt år sedan när de som bygger det här museet började förstöra gamla muslimska gravar, flera hundra år gamla, för att göra plats för toleransen.

Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.

Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.

När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.

Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.

Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.

Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.

Tvångsförflyttning, någon?

2012-02-01T12:20:00.000-08:00

Med tanke på att jag har haft världens mest intressanta och roliga jobb det senaste ett och ett halvt året (förutom mitt tidigare jobb som också var fantastiskt!), har jag skrivit förvånansvärt lite här på bloggen om detta. När jag tänker efter skrev jag nog mer om mitt nuvarande jobb, alltså om folkrätten, innan jag började än under tiden här i Jerusalem. Vilket känns lite trist, men jag kanske kan ta igen det nu när jag snart är på väg hem igen.

I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".

Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.

När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.

Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.

Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.

För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.

10 procent?

2012-01-28T03:03:00.000-08:00

Under decennier har psykologer fascinerats över och studerat ondska och vad det är som gör att människor hemfaller åt olika former av ondska, sadism, mobbing, folkmord etc. En av de mest kända studierna är den av professor Milgram som undersöker människors benägenhet att lyda order som går emot deras moraliska kompass. Detta undersökte han genom att se hur villiga "försökspersonerna" var att ge elektriska stötar till personer som de trodde var med i ett "inlärningsexperiment" utan att förstå att de i själva verket var studieobjekten. Hans ursprungliga hypotes gick ut på att kanske en procent av personerna skulle vara villiga att ge elstötar som skulle ha varit dödliga. Experimentet visade att det var två tredjedelar.

En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.

Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."

Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.

Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.

Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.

Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?

Sörj inte! Organisera.

2011-12-25T01:23:00.000-08:00

I en ganska grå och mörk vardag med ständigt nyheter om ökade klyftor, ökad fattigdom, och fler utslagna är det uppfriskande och hoppingivande att läsa Göran Greiders artikel: Hejdå, nyliberalismen, på Aftonbladets kultursidor den 19 december i år.

Nyliberalismen har varit den rådande politiken under de senaste tre decennierna, som förespråkats av högern men även till stor del implementerats av mitten-vänstern. Konsekvenserna kan inte bara skyllas på en part utan ansvaret faller tungt över en mycket bredare skara. Ansvaret att bryta ner det som mödosamt byggts upp av tidigare generationer. Ofta har man skyllt på att man inte har haft något val, i sann chockdoktrin-anda, de gånger där missnöjda har höjt sina röster i protest och ledarna tvingats försvara sig. I andra fall har reformerna smugit sig på, utan att skapa den uppmärksamhet som de troligtvis förtjänat. Ibland kanske "vi hade inte något val" stämmer, men ganska ofta är det likväl en tom ursäkt för att slippa ta ansvar.

Till exempel utförsäljningen av SJ, som har gjort att Sverige har en av de mest krångliga tågsystemen i Europa. Mikael Nyberg beskriver vidden av kaoset och förfallet i Det stora tågrånet, härom veckan recenserad i DN av Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-nyberg-det-stora-tagranet. Jag kan inte se någon som helst anledning till att detta var ett val som man inte hade. Och jag kan inte se någon anledning till varför man inte snabbt som attan gör något åt det, om inte annat för att kollektivtrafiken i ett stort land som Sverige är avgörande för att vi ska kunna göra miljövänligare omställningar och därmed åtminstone visa på någon politisk vilja att göra det vi alla vet måste göras.

Ett annat förfall som kan skyllas på de nyliberala vindarna är förstås vård och framförallt äldreomsorgen, vilket har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Att riskkapitalföretag ska få plocka ut skattepengar som vinst är en gåta som många brottas med. Ändå röstar majoriteten för partier som vill fortsätta denna praxis. Detta måste väljarna själva ta ansvar för. Och mellan valen måste man ta ansvar för att se till att det parti man röstade för faktiskt driver en politik som är sund och hållbar. Inte endast en bred skara ledare kan hållas ansvariga, vi väljare måste komma ihåg detta fram till nästa val.

Och i all denna frustration över ett välfärdssamhälle som dels faller samman, dels inte leder till ökad genuin valfrihet, är det som sagt befriande och upplyftande att läsa Greider: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14099827.ab. Han skriver bland annat om den "solidariska genen och Frans de Vaals forskning på primater och som beskriver människan som en "genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!"

Och därför behövs samarbete och ett kollektivt tänkande för att alla ska få det bättre. Och som jag skrivit tidigare om i den här bloggen finns det forskning som visar att mer jämlika samhällen är bra för alla, inklusive för de rika: The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better.

Greiders uppmaning handlar därför precis om detta, om samarbete: "Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna (...) Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner."

Och det minsta man kan vänta sig är kritiskt tänkande inför nästa val.

Tyst diplomati?

2011-12-22T08:59:00.000-08:00

Igår kom domen mot de två svenska journalister, Johan Persson och Martin Schibbye, som den 1 juli i år arresterades i den etiopiska provinsen Ogaden. De står anklagade för att illegalt ha tagit sig in i landet och för "terroristbrott". Anti-terrorism-lagstiftningen i Etiopien används flitigt för att tysta oppositionella och journalister, och nu även utländska journalister.

Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.

Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."

Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?

Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.

Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."

Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.

Dags att vakna nu, kanske?

2011-07-13T13:01:00.000-07:00

I måndags var det (ännu) en svart dag för organisationer och individer i Israel som arbetar för rättvisa och mänskliga rättigheter. I måndags röstade Knesset igenom en lag som gör det olagligt att uppmana till bojkott av Israel. I måndags blev det möjligt att stämma individer och organisationer, utan att behöva lägga fram bevisning för att de faktiskt har drabbats ekonomiskt. I måndags blev det ok att anklaga någon utan att behöva visa på direkta länkar mellan något den anklagande och den anklagade. Det som räknas som bojkotts-snack är väldigt vagt.

I måndags blev det dessutom olagligt att ens uppmana till bojkott av bosättarprodukter - produkter producerade i bosättningar på ockuperad mark och som är olagliga enligt folkrätten och världssamfundet. Produkter som ska vara undantagna frihandelsavtalet mellan Israel och EU, genom ursprungsmärkning. Det finns dock många tecken på att producenter fuskar med ursprungsmärkningen - och därmed bryter mot avtalet med EU. Kommer det framöver bli olagligt att påpeka detta? Bryter jag nu mot lagen när jag skriver detta?

+972-bloggen, http://972mag.com, skriver om lagen i inlägget: Everything you (never) wanted to know about Israel's anti-boycott law - A reader’s guide to democracy’s dark hour vilket har genererat en Q&A i kommentatorsfältet.

Vad kommer denna nya lag, en av i en rad av nya anti-demokratiska lagar (många väntar sig att fler kommer) innebära? Att personer eller organisationer på högerkanten kommer börja stämma folk till höger och vänster? Att människorättsorganisationer kommer tyngas ner tidsmässigt och ekonomiskt av juridiska processer? Att folk kommer att tystna eller istället bli ännu mer högljudda? Att omvärlden äntligen börjar reagera mot de brott och kränkningar som begås här när det blir omöjligt att fortsätta hävda att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"? Som om det skulle göra brotten mer ok...

En av frågorna som ställts är om palestinier på ockuperat områden kan drabbas av den här lagen? Svaret verkar vara: de lever under militär lag, inte under israelisk lag och därför troligen inte. Vilket egentligen är ett ganska konstigt svar. Palestinier har ju i åratal drabbats för sin politiska aktivism, sitt motstånd mot ockupation och diskriminering. De fängslas eller sätts i "administrative detention" - förvar utan rättegång, de förvägras tillstånd att resa utomlands, deras protester stoppas med övervåld och mängder av tårgas.

Dags att vakna nu, kanske?

Utopias skuggbelagda bakgård

2011-06-11T05:37:00.000-07:00

Jag måste erkänna (om det ännu inte är uppenbart) att jag alltid är kritisk när militära insatser tror att de ska gå in och "städa upp", eller "få slut på" en konflikt på ett par månader. Det är så lätt att säga att vi bara ska bidra med åtta JAS-plan för att skydda flygförbudszonen och sedan ska vi hem igen, endast 200 miljoner kronor.

När hörde ni senast om en militär insats som faktiskt var över efter endast ett par månader? Vietnamkriget började så, USA förklarade inte ens formellt krig eftersom det skulle gå så snabbt så snabbt och sedan ska ni se, "våra grabbar" är hemma igen. 1961 hade USA 1500 trupper i Vietnam, under 1965 hade det ökat till 200.000 och de sista återvände hem i förlust 1975, efter fruktansvärda brott har begåtts av alla inblandade sidor, där framförallt civilbefolkningen drabbades (som i alla krig). Civilbefolkningen som ska behandlas som personer med rätt till extra skydd och som aldrig får ses som måltavlor i krig.

Så hur tänkte man nu runt Libyen egentligen? Härom dagen citerades Christopher Schnaubelt från Nato Defense College i Rom i DN (8 juni 2011):
– Det skulle inte förvåna mig om Nato blir kvar i landet i åratal.
Oh no, men skulle vi inte bara vara där i ett par månader, göra oss av med den där galna diktatorn och sedan åka hem igen? Skulle det inte vara så lätt att flyga lite stridsplan över ett av Afrikas största land, släppa lite bomber, och sedan nöjt kunna klappa sig på axeln och säga: vi befriade Libyen? Eller "JAS är nu äntligen stridsprövade, vi kan åka hem".

Alltså, missförstå mig rätt, folket i Libyen förtjänar att bli av men den galna diktatorn, men som jag sagt förut: är detta verkligen det snabbaste och mest kostnads-effektiva metoden att nå det målet och samtidigt stödja en demokratisk utveckling i Libyen med mänskliga rättigheter och rättvisa i fokus? Med kostnader menar jag inte bara de skattepengar som används för själva insatsen, det är ju endast en liten del av kostnaden totalt. I kostnaderna måste man åtminstone inkludera antalet döda, skadade och lemlästade, antalet människor som fördrivits från sina hem, som flyr landet i båtar som sjunker ute på öppet hav, som är traumatiserade kanske för livet, antalet våldtagna kvinnor och barn, den infrastruktur som förstörs genom attackerna, kostnaderna för återuppbyggnad etc. Listan kan göras lång, den måste göras lång för att en så korrekt analys som möjligt ska kunna göras.

Chefsåklagaren vid Internationella Brottmålsdomstolen håller på att undersöka bevisen på att Ghaddafi har beordrat våldtäkt av hundratals kvinnor som en del av krigföringen. Det sexuella våldet ökar i konflikter över hela världen. Som Margot Wallström sa på en presskonferens nyligen, "Sexual violence has become a tactic of choice for armed groups, being cheaper, more destructive and easier to get away with than other methods of warfare," (http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-13732753)

Och detta skulle ta slut på ett par månader? Vem sa det och vem trodde på det? Och vem ska ta ansvar för det? Jag har ingen universallösning att erbjuda, men frustrationen över att se detta hända igen och igen och igen, gör ont och får mig att vilja skrika ut min ilska och frustration och hålla någon ansvarig. Ja, framförallt det, hålla någon ansvarig. Men på utopias skuggbelagda bakgård håller stater varandra om ryggen och makten blundar på tryggt avstånd från verkligen och låtsas vara upptagna med annat.

Kenya lagstiftar mot kvinnlig könsstympning

2011-05-22T12:10:00.000-07:00

Äntligen skriver jag om en god nyhet. Goda nyheter var lite poängen med den här bloggen från början men de har generellt sett fått lite utrymme här, det finns så mycket annat att skriva om. Och det är ju inte så att jag direkt spottar ur mig blogginlägg på löpande band. Men nu så... kommer det en riktigt god nyhet. Kenya har lagstiftat mot kvinnlig könsstympning! Ett oerhört viktigt steg för att få bukt med en tradition som bör likställas med tortyr. Och mina tankar går till flera av mina kompisar i Sudan som antingen utsatts för detta ingrepp och/eller arbetar aktivt mot denna utbredda tradition.

Kvinnlig könstympning är ingen motsvarighet till manlig omskärelse, även om vissa kallar det "kvinnlig omskärelse", utan är i allra högsta grad en stympning av kvinnans könsorgan bland annat med syfte att minska kvinnans sexuallust. Hela eller delar av könsorganet skärs bort. Då tortyr enligt internationella konventioner är något som under alla omständigheter är olagligt, borde rimligtvis kvinnlig könsstympning också vara det. I Sverige förbjöds det 1982. Så här står det på WHO:s hemsida:

"FGM is recognized internationally as a violation of the human rights of girls and women. It reflects deep-rooted inequality between the sexes, and constitutes an extreme form of discrimination against women. It is nearly always carried out on minors and is a violation of the rights of children. The practice also violates a person's rights to health, security and physical integrity, the right to be free from torture and cruel, inhuman or degrading treatment, and the right to life when the procedure results in death."

Man tror att ungefär tre miljoner flickor stympas varje år främst i Afrika och Asien, däremot vet jag inte hur många som förblöder eller som dör av infektioner förknippade med ingreppet. Den kenyanska parlamentarikern Sophia Abdi Noor som idag intervjuas i Dagens Nyheter, berättar att av de åtta flickor som omskars samtidigt som hon förblödde tre. Det är ganska otäcka siffror. Hon berättar även att hon fick åka till sjukhuset efter sitt bröllop för att "sprättas upp" för att hon skulle kunna ha samlag.

I Sudan är kvinnlig könsstympning väldigt utbrett, och som sagt, mina tankar går till flera av mina vänner där. Jag vet inte hur många av dem som drabbats av detta, det är inget vi har pratat om, men jag utgår från att det troligen är en majoritet av dem. E och A, är båda läkare ursprungligen från Darfur som jobbar mot könsstympning genom upplysning och utbildning runt konsekvenserna av ingreppet. Genom att utbilda mödrarna om riskerna för deras döttrars hälsa och om att det till exempel inte finns något stöd för ingreppet i deras religion, vilket vissa hävdar, hoppas de kunna förändra attityderna runt den här traditionen.

M, en annan aktivist från Darfur, flydde i vintras ut ur landet efter att ha blivit efterlyst och hotats av säkerhetspolisen under upprepade tillfällen, hon våldtogs och flera gånger. Hon hotades för att hon bland annat har arbetat med att organisera människorättsaktivister, och att hjälpa andra aktivister ut ur landet när det har blivit för farligt för dem att stanna. Då hon som barn utsattes för faraonisk könsstympning (den värsta sorten) var hennes hälsotillstånd väldigt kritiskt när hon till slut lyckades ta sig ut ur landet. Idag har hon återhämtat sig och hennes hälsa har stabiliserats men både de fysiska och psykiska ärren finns förstås kvar.

Det sägs att man i Kenya kommer verkställa den nya lagen genom att bland annat ge dryga böter för ingreppet. Om ingreppet leder till dödsfall ska straffat kunna bli livstids fängelse. Men det är minst lika viktigt med utbildning och upplysning för att ändra människors attityder långsiktigt och nå verklig förändring.

Läs mer på bland annat:
WHO: http://www.who.int/mediacentre/factsheets/fs241/en/
UNICEF: http://www.unicef.org/protection/index_genitalmutilation.html
DN: http://www.dn.se/nyheter/varlden/konsstympad-drev--fram-ny-lag-i-kenya

Oberoende röster

2011-05-19T12:58:00.000-07:00

Oberoende röster är i vilket samhälle som helst viktigt för demokratin. Lite förhastat skulle man säkert säga att det är extra viktigt i icke så välfungerande demokratier eller i länder i konflikt. Och så kanske det är, men det får definitivt inte nedprioriteras i andra länder som kallar sig demokratier. För utan oberoende röster kan demokratin eroderas ganska lätt. Och på ett sådant långsamt och omärkbart sätt att människor förblir omedvetna om det.

Media spelar förstås en roll i detta, och jag har skrivit om detta förut. Vad händer när media blir språkrör för makten istället för att ha som uppgift att granska makten? Vad vet vi egentligen om vad som händer i Irak när de flesta nyheter vi får därifrån går via den amerikanska militären i form av pressmeddelanden etc?

Och sedan när började journalister och nyhetsredaktioner att nöja sig med den typen av "fakta", så uppenbart utskickade av en part i konflikten och presenterade som oberoende fakta? Citerat vitt och brett och grunden för västvärldens kunskap om Irak. Detta är en ganska intressant förändring av journalisters förhållning till konflikt. Armén har även tidigare varit journalisters länk till konflikter, men t ex under Vietnam-kriget åkte de ut till fronten, visserligen ofta tillsammans med förbanden, för att rapportera om vad de såg och hörde. Nu möts de alla i ett konferensrum på ett hotell, för att motta pressmeddelanden och uttalanden av militären om vad som händer och varför. Och detta accepteras alltför ofta som tillförlitliga fakta. Den så kallade fria pressen ger sig själv munkavle genom de facto självcensur.

Och de oberoende röster som finns undermineras, fängslas och marginaliseras. Som Bradley Manning, den amerikanska soldat som läckte information till Wikileaks och som nu hålls fängslad under vidriga förhållanden och utan rättegång i USA.

Även här i Israel är pressen fri, men i allra högsta grad utsatt för självcensur. Rapporterna från Cast Lead, det senaste kriget mot Gaza, utelämnade nästan helt det som faktiskt hände inne i Gaza. Det stora antalet döda diskuterades inte. Män beskrevs generellt som kombattanter, även i statistiken över döda. Endast kvinnor och barn sågs som civila. Vilket förstås inte är en accepterad folkrättslig uppdelning av befolkningen.

Det finns dock små friska vindfläktar av oberoende röster om vad som hände i Cast Lead eller i övrigt när det gäller konflikten här i Israel och Palestina. Nyhetstidningen Haaretz har en relativt liten upplaga men levererar högkvalitativa nyheter och analyser om vad som händer här. I övrigt lämnas mycket att önska. Till exempel alternativ media. Bloggen +972 Independent reporting and commentary from Israel and the Palestinian territories är en av dessa friska fläktar och en ny favorit. En grupp israeliska aktivister bloggar om aktuella händelser, ger analyser, politiska analyser etc om vad som händer här.

Den 15 maj, årsdagen av Nakba, den stora katastrofen då fler än 700 000 palestinier fördrevs från sina hem och blev flyktingar, skrev bland annat skribenten Noam Sheizaf en blogg med titeln: Why Jews need to talk about the Nakba. Detta i en tid då Israel håller på att lagstadga mot uppmärksammandet av Nakban. En oberoende röst som påminner israeler om hur deras historia är och förblir kopplad till palestiniernas historia. Om varför flyktingarnas rätt att återvända kommer fortsätta att vara en viktig fråga som inte kommer glömmas bort eller förminskas även om det går ytterligare tio eller tjugo år.

En annan återkommande frisk fläkt är Breaking the Silence, www.breakingthesilence.org.il, en israelisk organisation bestående av f d soldater och som vittnar om hur ockupationen inte bara påverkar den palestinska befolkningen utan även de som ockuperar, alltså de israeliska soldaterna som gör värnplikten på ockuperat område men också det israeliska samhället i stort. Organisationens syfte är att samla in vittnesmål från soldater som har tjänstgjort på ockuperat områden. Så många vittnesmål som möjligt. För att visa att de fall som uppmärksammas i media inte handlar om "a few rotten apples" utan är ett utslag för ockupationen.

De flesta soldater som har lämnat vittnesmål om sin egen värnplikt har gjort det anonymt och utan att avslöja sina kollegor eller sig själva. Detta har ofta bemötts av förnekelse av militärmaktens företrädare där vittnesmålen anklagats för att vara lögner och påhittade av människor med en politisk agenda. Men härom dagen valde flera soldater att ta bladet från munnen och prata om sina egna erfarenheter. Dagligen läggs nu vittnesmål upp på deras hemsida som inte är anonyma längre. Oberoende röster som vågar blottar sig själva och erkänna sin egen delaktighet i ockupationen. Och Israel försöker på olika sätt tysta dessa oberoende röster.

Oberoende röster är oerhört centrala för att sanningen ska komma fram, för att människor runt om i världen ska få veta vad som händer i konflikter, men minst lika mycket i både icke-demokratiska och demokratiska samhällen. För att vi ska kunna göra oss en uppfattning om vad som händer och om vad vi tycker om det.

Och vår roll som medmänniskor är att vägra sluta lyssna. Och att våga lyssna.

Utopia

2011-05-03T10:46:00.000-07:00

Efter andra världskriget ropade världen unisont: Alrig mer! Och även om stater i krigets kölvatten kom överens om att skapa ett internationellt ramverk för att säkerställa "aldrig mer" fortsatte 1900-talet att vara ett oerhört blodigt och våldsamt sekel. Våldsamheterna kopplades samman med självständighetskamper runt om i världen och de koloniala makternas motstånd mot detta. Våldsamheterna kopplades även samman med det kalla kriget, som i "periferin" var allt annat än kallt. Nästan alla länder fick sin självständighet och muren föll för 22 år sedan, och samtidigt fortsätter våldet. Nu skyller man på "hotet från terrorismen" och vissa citerar även Huntington's "clash of civilisations".

Det ramverk av lagar och konventioner som skulle förhindra liknande brott sammanfattades delvis i de fyra Genève-konventionerna, som skrevs under 1949, men det finns även både tidigare och senare överenskommelser som också inkluderas i vad som sammanfattningsvis kallas Internationell Humanitär Rätt (IHR). Även kallat "krigets lagar", då det reglerar hur väpnade konflikter får föras, utan att diskutera eller ta ställning till varför man krigar. Syftet är att minimera skadorna som per automatik är ett resultat av väpnad konflikt, att skydda civilbefolkningen och att på så sätt, förhoppningsvis, skapa bättre förutsättningar för en hållbar fred. IHR är ett komplement till Mänskliga Rättigheter (MR), för att stärka skyddet för civila i sådana extraordinära situationer som krig (läs mer på www.diakonia.se/ihl, den engelska sidan, den svenska är inte alls lika uppdaterad).

Så IHR berättar vad man får och inte får göra i krig, men det finns inga självklara mekanismer för att reglera detta i verkligheten. Och detta är ju den svaga länken, då stater aldrig skulle få för sig att skriva under konventioner som alltför mycket begränsar deras handlingsutrymme. Förstås. Tyvärr.

Men måste vi acceptera den här begränsningen och acceptera staters motivering för krig och övervåld, bara för att det konservativt sett kan motiveras utifrån allmänt erkända konventioner? Nej, självklart inte. Som Katleen Cavanaugh från Irish Centre for Human Rights sa på en konferens på Bir Zeit University i höstas: "We need to reclaim IHL to utopia, to what we want it to be!"

Och det är väl en ganska bra beskrivning på varför jag valde att flytta till Jerusalem och arbeta med Diakonia's folkrättsprogram. För att påminna stater om deras ansvar att "respektera och garantera respekten för" dessa överenskommelser och för mänskliga rättigheter. För att påminna stater om deras skyldighet att hindra att brott mot folkrätten och grova kränkningar av mänskliga rättigheter inte sker. Varsomhelst i världen. Att stater har en skyldighet att inte stödja andra stater som bryter mot folkrätten. Att ta på sig rollen som den reglerande mekanism som idag saknas. För att vi på allvar ska kunna prata om "aldrig mer".

Runt om i världen önskar sig människor frihet, jämlikhet och broderskap/systerskap. Och det är motståndet mot denna längtan som föder allt detta våld, stater som förtrycker befolkningar, inom sina gränser eller i andra länder genom den politik som bedrivs. Istället har vi en skyldighet att agera i stöd med denna frihetslängtan, oavsett om det handlar om diktaturer, chockdoktriner eller militär ockupation.

Men detta sker alldeles för sällan. Det verkar finnas alldeles för få visioner om "utopia".

Carl Bildt pratar om behovet av stabilitet framför demokrati och rättvisa i Mellanöstern och Nordafrika. Israels premiärminister Netanyahu fördömer palestiniernas enande och säger att Fatah måste välja: Fred med Israel eller med Hamas. Och vilken fred var det nu som Israel har erbjudit? Fler bosättningar. Fortsatt kollektiv bestraffning. Fortsatt fängslande av politiskt aktiva. Mördade civila palestinier varje vecka, ofta minderåriga. Inget erkännande av ansvaret i fördrivningen av palestinier 1948 och 1967. En fördrivning som fortsätter än idag. 500 hem på ockuperat område förstördes under 2010, 900 hem förstördes inne i Israel.

Och jag kan inte riktigt förstå varför vissa är så rädda för "frihet och rättvisa åt alla". Vilken oerhörd snikenhet. Som om världen är ett enda stort noll-summespel där vissa av oss kan gotta oss åt att vara födda på en plats som ger oss en trygg och behaglig ställning och som vi uppenbarligen tror att vi kommer förlora om vi delar med oss. Istället borde vi föreställa oss utopia.
Delad glädje är dubbel glädje, eller hur var det nu?

Analys av metod och mål

2011-04-02T09:37:00.000-07:00

Analys av metod och mål, måluppfyllelse, kostnadseffektivitet, indikatorer på förändring (utveckling, mindre konflikt, mer fred, färre döda, sjuka, utstötta), snabbaste och minst harmfulla vägen till resultat etc är ord som biståndsorganisationer dagligen använder. Och i ljuset av senaste JAS-satsningen undrar man i sitt stilla sinne (eller snarare ursinniga sinne) varför inte samma analys avkrävs övriga politikerområden, i detta fall framförallt utrikesministeriet, försvarsdepartementet och alla andra som hoppar högt av glädje av att JAS nu äntligen kan få den efterlängtade stridserfarenheten, så att den blir lättare att sälja.

Ja, faktiskt samma aktörer som ganska ofta kritiserar biståndsaktörer för att inte vara tillräckligt mål- och resultatorienterade.

Dessa aktörer kanske skulle kunna lära sig något av de metoder som vi till vardags använder för att ta fram strategier, planera, implementera och följa upp de ungefär 6000 olika biståndsprojekt som bedrivs av svenska folkrörelser runt om i världen. Som kostar drygt en miljard kronor per år. Jämfört med de 200 miljoner som 8 JAS-plan i Libyen kommer kosta (hittills). 8 plan som ska stärka den redan 350 plan starka flygflottan med exakt vad?

Ett annat räkneexempel från försvarets "biståndsinsatser" är den trupp som fanns i Tchad för ett par år sedan. Insatsen kostade ca 600 miljoner kronor under ett halvår, har jag för mig, motsvarande hela folkrörelsebiståndet under samma period. Insatsen kan visserligen ha uppfyllt sina mål, men till vilket pris? Vad sade kostnadseffektivitetsanalysen, var detta den snabbaste, mest kostnadsmedvetna och effektiva metoden att nå dessa mål? Hade man kunna nå målen på ett annat sätt? Med andra metoder?

Eller för att inte tala om diskussionen om klimatförändringarna. För flera år sedan identifierade försvaret klimathotet som det absolut största hotet mot svensk suveränitet. Man pratade om kraftigt höjda havsnivåer, en svalnande Golfström och annat. Och ändå användes endast en bråkdel av statsbudgeten för forskning om klimathotet, om teknik för att underlätta omställning, för att minska vår negativa effekt på miljön och klimatförändringarna. Samtidigt som försvarsmaktens budget var hyfsat intakt. Visst, försvarsmakten har också krävts på sparande under de senaste åren, men de drygt 40 miljarder som deras budget är på, känns ju ganska väl tilltagen om man jämför med de ynka 200 miljoner som läggs på klimatforskning.

Om man hade gjort sin läxa ordentligt...
1. En grundlig kontextanalys, inklusive konfliktanalys
2. En behovsanalys - helst deltagarstyrd - ergo, de som identifieras som drabbade, "behövande" eller extra utsatta grupper deltar i framtagandet av behovsanalysen.
3. En strategi för att för att möta dessa behov, inklusive prioriteringar - återigen deltagarstyrd.
4. En kostnads- och effektivitetsanalys - når vi våra mål på det mest effektiva sättet.
5. En miljökonsekvensbedömning (hur påverkar de föreslagna insatserna miljön)
6. En konfliktkonsekvensbedömning (hur påverkar insatsen rådande konflikt - positivt eller negativt)
7. En RBA - rights based approach - för att se hur de drabbade eller mest utsatta deltar i och tar kontroll över insatsens process och mål, samtidigt som de blir "empowered"
8. En genusanalys av insatsen - hur påverkar den kvinnor respektive män, hur deltar kvinnor respektive män
9. Hållbarhetsanalys - hur hållbar är insatsen eller resultaten/konsekvenserna av insatsen

... hade då svaret på vad insatsen bör vara för att stödja Libyen fortfarande varit 8 JAS-plan?

Å nej, attans, glömde för en sekund bort att målet inte var att stödja Libyens folk i deras frihetskamp. Målet är inte att verkligen förändra världsordningen och kämpa mot orättvisor och fattigdom. JAS-planen skulle få stridserfarenhet, så att fler kan säljas, så att Sverige kan fortsätta ligga i topp när det gäller vapenexport i världen. Ligga i topp är ju kul, eller hur?

Neokolonialism - att tiga är guld

2011-03-19T02:11:00.000-07:00

De senaste veckorna har jag förvånats, förundrats och ilsknat till över europeiska ledares otydliga tysthet om vad som händer i Nordafrika och Mellanöstern, framförallt deras tystnad när det gäller Libyen. Plötsligt har vi Carl Bildt som pratar om behovet av stabilitet fast den svenska officiella politiken är stöd för demokrati och mänskliga rättigheter. Plötsligt har vi politiker och media som om vartannat jämför de pågående revolutionerna med murens fall. Men, och ett stort men, sedan beklagansvärt undrar huruvida folken i Mellanöstern och Nordafrika verkligen är redo för demokrati. I say what?!?!

För det första, vad är det för gammal kolonial goja, där "de ociviliserade vildarna" inte klarar av att administrera sig själva utan därför behöver de koloniala herrarnas välvilligt styrande hand, (men schh, det är hemligt: och exploatering). Där "lokalbefolkningen" inte skulle förstå att uppskatta sina rättigheter om de fick tillgång till dem.

För det andra, om människor är redo att dö för sina rättigheter... ja, hur mer redo kan de vara? Ord känns lite överflödiga. Jag har vänner som flyr Sudan där de förföljs för att de kämpar för sina rättigheter. Jag har vänner som fängslats och torterats. För att dammbyggen inte ska tvångsförflytta tiotusentals människor och dränka deras hem. För att protestera mot urskiljningslösa bombningar och attacker på flyktingläger i Darfur. För att de motsätter sig den hetspropaganda som ledningen spyr ut och vill visa på att det går att skapa ett nytt Sudan, med lika rättigheter för alla. Och nu vågar de känna hopp, om alla dessa förändringar sker i deras grannländer, om folk vågar omkullkasta Mubarak och Ghaddafi, visst kan det då också hända i Sudan.

Samtidigt i Sverige ser jag hur våra rättigheter trängs ut av marknadsliberala krafter som dessutom alla verkar ha läst Samuel P Huntingtons bok "Clash of Civilization". Välfärd ska generera aktievinster. Kvalitet, någon? Äsch, de som främst drabbas av den försämrade kvaliteten har minimala möjligheter att försöka klaga eller förändra systemet. De som kan förändra systemet har maximala möjligheter att välja andra alternativ, liksom förebyggande vård. Och den lilla välfärd som finns kvar ska gälla oss i vår lilla bubbla och finansieras av vapenaffärer till diktaturer och krigsförande ledare runt om i världen. Vars befolkningar uppenbarligen inte har samma behov av eller längtan efter demokrati som ger välfärd. De senaste undersökningarna visar att Sverige (återigen) toppar listan på vapenförsäljning per capita. 197 år av fred... vems fred? Och vår säkerhet måste skyddas genom FRA, och minimala rättigheter för de andra.

Huntingtons realpolitiska analys av världen, fokuserar på hat, illvilja och fördomar som anledning till konflikter och glömmer bort en oerhört viktig dimension. Det koloniala, imperialistiska arvet är i allra högsta grad "alive and kicking" där exploateringen fortsätter. Där världen fortsätter att sanktionera en världsordning som håller en miljard människor i absolut fattigdom och minst lika många till i nästan absolut fattigdom. Som sanktionerar en uppsättning regler för den rika världen, och en annan uppsättning regler för andra. Vissa länder har accepterats i sin klassresa och/eller innovationskraft, som Japan och Sydkorea. Andra accepteras för att de helt enkelt är marknadsekonomiska jättar, som Kina eller flera av oljestaterna, eftersom tiga är guld och för att guldet ska fortsätta att flöda in...

Men eftersom "var och en är sin egen lyckas smed" chockas man över att människor runt om i världen ser igenom denna giriga dubbelmoral och kritiserar den, inte bara tyst accepterar deras plats i rangordningen. Och då världsordningen fortfarande baseras på koloniala fördomar om människors förmåga till kritiskt tänkande går det väl inte att föreställa sig att människor är upprörda över att allt snack om universella mänskliga rättigheter aldrig inkluderar dem. Utan det måste handla om hat och fördomar. Deras fördomar. För inte skulle det ju kunna handla om våra fördomar, i våra upplysta samhällen?

Och så fortsätter Israels militära ockupation av Palestina, så fortsätter vapenaffärerna till Saudiarabien, så fortsätter det tysta accepterandet av Ghaddafi och föraktet för Libyens folk som reser sig i protest. Som vägrar erkänna den rådande världsordningen. Och om vi nu är så upplysta och fria från fördomar, varför accepterar vi den?

Breaking the Silence på Stockholms Armémuseum

2011-02-28T12:51:00.000-08:00

I oktober 2006 började jag och min kollega Joakim prata om hur häftigt det vore att ta Breaking the Silences fotoutställning till Armémuseet i Stockholm. Breaking the Silence hade precis varit på en lyckad speaking tour i Sverige som jag anordnade och vi började redan planera för att skeppa in hela utställningen. Nu skulle vi bara hitta pengarna och övertala Armémuseet om att detta var en lysande idé. Och nu den 5 mars öppnar utställningen äntligen på Armémuseum, i samarbete med Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Kyrkan.

Breaking the Silence är en organisation av fd israeliska soldater som försöker bryta tystnaden om ockupationen och dess konsekvenser i det egna samhället. Eftersom väldigt få israeler faktiskt beger sig till ockuperat område bestämde man sig för att genom en fotoutställning ta ockupationen till Tel Aviv. Fotografierna är tagna av soldater under sin värnplikt, och de är tagna av vardagssituationer som soldaterna befinner sig i. Vardagssituationer under ockupation, alltså, inte vad vi skulle kalla för vardagssituationer. Vägspärrar, arresteringar, patruller, visiteringar, kontroller, intrång i hem etc.

Soldaterna berättar om vad det innebär att tränas för strid mot en annan armé och sedan ställas inför en civilbefolkning som de ska kontrollera. Om hur ockupationen drabbar den palestinska civilbefolkningen, det dagliga förtrycket, förnedringen, förstörelsen av egendom, kontrollen... men de pratar också om hur detta förtryck påverkar även dem, förtryckarna, och deras samhälle i stort, de vill skapa debatt i Israel "about the price paid for a reality in which young soldiers face a civilian population on a daily basis, and are engaged in the control of that population’s everyday life." www.shovrimshtika.org.

Genom att samla in vittnesmål från hundratals soldater, vill man visa att det som ofta bortförklaras som "a few rotten apples" eller undantag/misstag är en del av ett system som förtrycker och korrumperar. Hur muntlig ordergivning maskerar systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten. Dessa vittnesmål sammanställs i olika publikationer och nu senast i januari 2011 gav de ut en samlingsbok på engelska.

Utställningen visas under två veckor då representanter från Breaking the Silence ständigt finns närvarande för att ge guidade turer och svara på frågor. Det kommer även arrangeras en del samtal och seminarier runt utställningen, både på Armémusem och på andra platser. Den 10 mars blir det t ex filmvisning och diskussion på Stockholms Universitet den 10 mars i samarbete med Students for Palestine.

Då jag har planerat detta så länge, kan jag förstås inte hålla mig borta. Semesterveckan hemma är kort men ska bli naggande god och när jag inte är helt ledig från Mellanöstern kan ni bland annat hitta mig på Armémuseet eller på universitetet.

Men planeten består...?

2011-02-27T10:15:00.000-08:00

Äntligen använder Ban Ki-moon ordet revolution när han pratar om vad som måste hända för att rädda vår planet. En ekonomisk revolution behövs, då den nuvarande ekonomiska modellen är en ”environmental global suicide pact”. Framförallt behöver politiska och ekonomiska ledare främja nya idéer och metoder som kan driva utvecklingen framåt när det gäller hållbar teknik och utveckling. No shit, Sherlock. Tiden rinner ifrån oss, det har vi vetat länge, men än så länge är det kortsiktiga vinster och egenintressen istället för hållbarhet, som har fått styra ekonomiska och politiska beslut, både nationellt och internationellt.

Vid the World Economic Forum i Davos kallade Ki-moon den gamla ekonomiska modellen för föråldrad och ett recept för nationell katastrof. Men jag skulle vilja säga: global katastrof. Ki-moon verkar ge upp om att nå en global överenskommelse genom förhandlingar inom FN när det gäller klimatet och istället fokusera på en bredare diskussion om hållbarhet. Vilket låter bra, klimatförändringen är ju ”bara” en del av ett större hot mot vår planet och framförallt mot de nuvarande levande organismerna som lever här, och förhandlingarna har ju hittills bara varit en fars. Dessutom måste lösningarna analyseras och angripas holistiskt för bästa möjliga resultat.

Visst kommer inte teknisk utveckling rädda världen, men det är väl ett argument som är värt sin vikt i guld i detta sammanhang, World Economic Forum, där deltagarna aldrig kommer tumma på behovet av ekonomisk tillväxt. Att människor egentligen behöver ställa om hela våra liv och faktiskt sluta konsumera så mycket och så tanklöst och istället fokusera på ekonomisk utveckling, det är nog ett argument han får ta upp på nästa World Social Forum istället. Varje målgrupp kräver sitt budskap, att känna sin opponent är alltså centralt för att kunna vinna över dem, oavsett om vi pratar militär eller ickevåldslig strategi. Det har varit sant sedan Sun Tzu skrev The Art of War på sexhundratalet f Kr, det mest klassiska verket inom militärstrategi.

Företag måste också tvingas ta ett större ansvar och hållas till svars för deras påverkan på miljön. De kommer inte ändra deras produktionssätt av ren och skär välvilja, utan piska och morot kommer väl till pass. Uppifrån i form av straffskatter och subventioner, nerifrån i form av konsumentmakt. Jag skulle vilja säga att det är dags att vi börjar konsumera med fötterna. Men ärligt talat, det var dags redan för 20 år sedan, och tiden rinner ifrån oss.

Utveckling är förstås också oerhört viktigt, utan att vi glömmer bort eller förminskar de rika ländernas ansvar. Mycket av dagens problem beror på de rika ländernas politiska prioriteringar, och det vore ju coolt om dessa länder någon gång faktiskt kunde ta ansvar för detta någon gång. Betala tillbaka lite, kanske?

Att de fattigare länderna vill uppnå en högre levnadsstandard är självklart och många upplever detta som ett problem. Men med hjälp av nytänkande inom teknologin och utveckling kan detta uppnås utan att planeten förstörs i allt högre takt. ”Utvecklingsländer” behöver inte göra samma resa som de utvecklade länderna har gjort, de har ju möjligheten att hoppa över våra misstag och strunta i sådant där utvecklingen redan har sprungit om oss. Varför ska vissa länder investera i fasta telefonnät när världen idag i allra högsta grad är mobil? Och de gör de inte heller.

Sedan måste jag tipsa om Douglas Adams på TED – ni vet, han som skrev Liftarens guide till galaxen – där han nyktert påpekar att det vi måste kämpa för att rädda kanske framförallt är oss själva och allt annat levande, inte planeten i sig. Som han säger, planeten har tidigare överlevt när hela ekosystem har slagits i spillror och förintats, den överlever säkert även oss.

Cogito, ergo sum.

2011-02-24T10:46:00.000-08:00

Media har en central roll i att rapportera nyheter. Det är självklart och inget som ifrågasätts. Vilka slags nyheter är en annan sak, och på vilket sätt. Där finns det klart och tydligt en mängd olika åsikter om vad medias roll är eller bör vara.

Vissa menar att medias enda roll är att rapportera nyheter. Sakligt, opartiskt, opolitiskt. Nyheter, svart på vitt. Kort och koncist. Vissa tror också att detta är möjligt. Som om media var en isolerad ö, och därför står över påverkan från världen runt omkring. Att tro att denna rapportering är möjlig, eller ens önskvärd, är naivt och farligt. Denna tro tillåter oss nämligen att sluta tänka kritiskt och analysera det vi hör.

Media är alltid politik. Precis som det mesta andra som sker i det offentliga (och till stor utsträckning även i det privata) rummet. Allt. Vilka nyheter som rapporteras. Och vad som inte rapporteras. Hur de rapporteras. Vilka som intervjuas. Eller inte intervjuas. Hur man förhåller sig till faktagranskning etc. Förstår du inte detta, som mottagare av nyheter, kommer du köpa ungefär vilken dynga som helst som säljs, du blir plötsligt Fox News älsklingskonsument.

Och visst, all media är inte lika propagandistiskt som Fox News, det behöver inte nödvändigtvis handla om att lögner levereras. Men avsändaren gör mer eller mindre aktiva val i nyhetsrapporteringen. Ibland är valet passivt, mer eller mindre omedvetet, färgat av val som reflekterar ens världsbild. Ibland blir man maktens lakej. Man blir en del av maskineriet att sälja in en politik, ett krig, eller en chockdoktrin.

John Pilger har granskat medias roll framförallt i konflikter och hur media används för att mobilisera folks stöd för t ex krig och han skriver på sin hemsida: "It is not enough for journalists to see themselves as mere messengers without understanding the hidden agenda of the message and myths that surround it."(www.johnpilger.com) Jag menar att detsamma gäller för konsumenterna.

Idag domineras medialandskapet av korta notiser, opolitiska historier om en korvkiosk som rånats i Flen eller en by som bombats i Darfur. Ett par fakta på lika många rader. Ingen analys, inget sammanhang. Inget kritiskt tänkande eller granskande. En konsumtionsvara, kort och gott. Och inte ens en speciellt intressant sådan. Och i ett samhälle där fokus handlar om att konsumera och acceptera utförsäljningar, nedmontering av välfärden, inskränkta rättigheter, försämrade livsvillkor, ökade klyftor mellan fattiga och rika, både lokalt och globalt, då måste även media vara en konsumtionsvara som är lättsmält och lättsåld. Som inte kräver tänkande individer utan framförallt köpande individer.

Det första som offras när makten söker ökad kontroll av befolkningen är det kritiska tänkandet. Oavsett om det är en öppen diktatur som Egypten fram till för någon vecka sedan eller Libyen eller i en s k demokrati som USA eller Sverige.

Men: don't shoot the messenger! Den bredd av alternativ media som finns idag öppnar upp för helt nya möjligheter att kritiskt granska, tänka, reflekera över det som händer i världen - även om den förstås också ska utsättas för granskning. Det verktyg som social media har blivit i handen på folk runt om i världen som strävar efter förändring, är ovärderligt. Denna sociala media bidrar till en maktförskjutning som sätter världen som den sett ut under en alltför lång tid i gungning.

Jag ser på John Pilgers senaste film: The War You Don't See, älskar och vårdar min förmåga att tänka kritiskt och nynnar på REM:s gamla låt: It's the end of the world as we know it, it's the end of the world as we know it, and I feel fine.

Revolution, någon?

2011-02-22T09:51:00.000-08:00

De senaste veckorna har jag, som så många andra, suttit klistrade vid nyheterna och följt utvecklingen i Nordafrika. Framförallt i Tunisien. Egypten och Libyen men även de protester som hörs i andra länder som också törstar efter en annan ordning. Det finns en energi och beslutsamhet som smittar, som gör att det kliar i fingrarna, och som framförallt säger: khalas, det räcker nu. Decennier av maktfullkomna och korrupta envåldshärskare som stjäl från sitt folk och håller dem i bojor. Det räcker nu.

Och mitt i allt detta kom jag ihåg min lilla blogg. För jag vill ju också göra något. Jag vill ut på gatorna, jag med. Jag vill göra min röst hörd. Jag vill visa mitt stöd. Jag vill också förändra allt det som behöver förändras där jag bor (vilket inte säger lite i dagsläget, med tanke på att jag bor i ockuperade östra Jerusalem).

Återigen går tankarna till Howard Zinn och frågan jag då ställde om hur man lyckas hålla en befolkning i förtryck under så lång tid? Följdfrågan då som nu är förstås: vad är det som får människor att plötsligt säga: det räcker nu, och kräva förändring?

Jag lyssnade på Karlavagnen i torsdags kväll, den 17 februari, och min kära vän Kerstin pratade om vår möjlighet att förändra världen. Att det är lätt att känna misstro och hopplöshet och därmed göra oss mindre än vad vi är.

Vi kan förändra världen, om vi vill. Om vi går från att vara passiva till att vara aktiva. Om vi visar vårt missnöje med den rådande ordningen, men också om vi visar på alternativen. Om vi har visioner och mål - utopia - om vi vet vilket samhälle vi istället vill leva i. Om vi organiserar oss med andra som vill samma sak. Om vi får stöd från andra, både nära och långt bort.

Och om vi tror att vi kan.

Myten om tingens ordning

2010-10-02T01:06:00.000-07:00

Jag läser fortfarande Howard Zinns ”Det amerikanska folkets historia”, i den mån jag nu hinner läsa. Vilket jag egentligen inte gör, men i alla fall... Som jag tidigare sagt, berättar den historien ur de fattigas, utstöttas och marginaliserades liv: kvinnor, indianer, svarta, arbetare, immigranterna etc. Under industrialiseringen ökade klyftorna mellan människor, arbetare klämdes ihop i städerna under fruktansvärda förhållanden, och utnyttjades brutalt. Fabriksägarna, kapitalet och makten var nära allierade för att skydda rikedomar och personliga fördelar på bekostnad av den fattiga befolkningen. Det kan man bl a se när man granskar lagar och domstolsbeslut från den här tiden.

Och en av de frågor jag ställer mig är hur man lyckas hålla en befolkning i sådan fattigdom utan våld eller lagar? Och då menar jag förstås direkt våld – hela den världsordningen andas ju strukturellt våld. Visst gör människor motstånd då och då, men på det stora hela så accepterar människor sin ”lott” i livet. Vad krävs för att makten ska klara av detta?

Först och främst måste människor tro på den aktuella världsordningen, eller som Zinn skriver: ”Moderna tiders kontroll kräver mer än våld, mer än lagar. Den kräver att en befolkning, som är farligt koncentrerad till städer och fabriker, vars liv är fyllt av orsaker till uppror, lär sig att allt är bra som det är.” (s. 245). Och jag kommer osökt att tänka på Orwells ”1984” (tack Hussein!), där makten tog kontroll över både historieskrivningen och språket för att manipulera människorna att tro att allt är precis som det ska vara.

Zinn berättar om en föreläsare och författare från Yale Law School, Russell Conwell, som på slutet av 1800-talet gav en föreläsning som hette ”Diamantfälten” minst femtusen gånger. Budskapet var att vem som helst kan bli rik bara de anstränger sig, och att fattiga därför får skylla sig själva då de uppenbarligen är lata (känns det igen?):

”Jag säger att ni borde bli rika, och det är er plikt att bli rika…. De män som blir rika är kanske de hederligaste män ni hittar i samhället…. Det är därför de är rika. Det är därför de är anförtrodda pengar. Det är därför de driver stora företag och hittar massor av människor som arbetar med dem. Det är för att de är hederliga män…. Jag sympatiserar med de fattiga, men antalet fattiga som man skall sympatisera med är mycket liten. Att sympatisera med en man som Gud har straffat för hans synder… är att handla fel. Låt oss minnas att det inte finns en enda fattig person i Förenta staterna som inte har blivit fattig på grund av sina egna brister.” (Zinn, s. 245-6)

Samtidigt visar Zinns forskning att nästan alla riktigt rika var födda med fördelar och att väldigt, väldigt få levde verkligen ”the American dream”.

För att människor ska kunna organisera sig för att göra motstånd och utmana den rådande ordningen måste de förstås ha tillgång till tid, energi, platser att mötas på och kunskap. Kombinationen av att makten tillhandahåller en tillrättalagd och begränsad kunskap (som ibland endast kan klassas som information) och frånvaron att möjligheter att skapa utrymme för organisering gör att människors möjligheter för organisering är ganska begränsad.

Detta är förstås inga nya tankar man det tål att upprepas och analyseras i relation till vår kontext, oavsett om den kontexten är Sverige med ett f d nazistparti i riksdagen eller amerikaner som måste arbeta dubbla skift för att få vardagen att gå ihop då minimilönerna är så låga, eller förstås på en mängd andra platser över hela världen. Det finns många paralleller att dra till dagens samhälle.

När jag blir stor ska jag bli politiker

2010-09-20T14:03:00.000-07:00

Så här efter valet reflekterar jag ganska mycket på vad som har hänt, vad jag tycker om det, politik och makt mer generellt och mitt förhållande till dessa ord genom livet. Jag sa nog aldrig "när jag blir stor ska jag bli politiker" som liten, men att jag skulle vara politisk och jobba med politik, det stod nog klart ganska tidigt. Under många år trodde jag att det skulle ske genom journalistiken och media. Jag ville granska makten. Och så ville jag skriva.

Jag insåg dock i tid att det inte var något för mig, då jag tvingades erkänna för mig själv att jag varken tyckte om att ställa frågor eller ringa folk. Jag tyckte mer om att tycka, och det behövde jag hitta ett annat forum för. Det finns visserligen lysande journalister i Sverige som tycker massor och som inte låter sig köpas av de stora nyhetskanalernas liberalism, men journalistiken var ändå inget för mig.

Ett tag trodde jag att Sida var drömmålet och att jag där skulle kunna få jobba med internationella frågor, solidaritet, rättvisefrågor etc. Men på myndighet hamnar man ganska långt ifrån de som man jobbar för eller vill hjälpa och det går dessutom inte alltid att vara så politisk och jag upplevde att det ibland var lägre i tak än vad jag hade väntat mig, särskilt om man som jag var ung och kvinna. Det finns visserligen många väldigt politiska Sidaiter, men det var ändå dags för mig att dra vidare.

Civila samhället och folkrörelser blev nästa steg och vad befriande det är att få vara politisk! Att få tycka saker och stå för principer om rättvisa, solidaritet, hållbarhet, mänskliga rättigheter, fred och frihet. Att få arbeta med och för andra människor som också vill kämpa för dessa principer, både i Sverige och internationellt. Att få bli inspirerad av vanliga människors engagemang och gränslöshet. Idealist, ja visst! Det finns visserligen även många inom det civila samhället som är knepiga, fyrkantiga, snåla, egocentrerade och arroganta. Men civila samhället blev ändå mitt hem.

Det finns dock en rastlöshet som gör att det kliar i fingrarna och jag tittar mig omkring och undrar: hur är det att inte bara jobba med politik utan faktiskt vara "politiker"? Jag är nyfiken och undrar om även detta skulle passa mig. Rädslorna är att jag måste kompromissa för mycket med mina åsikter för att passa in, att det inte ska vara högt i tak för debatt och alla mina tankar. Det finns visserligen mängder av politiker som inte kompromissar med sina principer....

En önskelista

2010-09-20T13:11:00.000-07:00

Kära moder jord, jultomten, alla världens gudar, stjärnorna, eller vem som kan tänkas lyssna: jag skriver i dag en önskelista. Förutom att jag förstås önskar mig fred på jorden, rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter och folkrätten och en cykel, så har jag några särskilda önskningar för de kommande fyra åren:

1. Att Sverige ska ramla bort från listan på världens största vapenexportörer.
2. Att båda blocken var ärliga när de sa att de inte tänker ge SD något politiskt inflytande. Inget alls under de kommande fyra åren.
3. Att den blivande minoritetsregeringen blir så svag att den inte klarar av att fortsätta montera ned Sverige och den välfärd vi borde vara stolta över (vilket hör ihop med önskan nummer 2).
4. Att oppositionen blir oöverkomliga bromsklossar framför denna nedmontering och säger ett starkt och tydligt NEJ
5. Att solidaritet och inte frihandel återigen ska bli en ledstjärna i hur vi relaterar till resten av världen. Och att företag som Lundin Oil inte ska få härja fritt på bekostnad av människors liv (varken i Sudan, Palestina, eller på andra platser)
6. Att alla de som jobbat så hårt inför det här valet och som nu känner sig svikna av sina medmänniskor inte ger upp utan kämpar vidare. Om fyra år är det val igen.
7. Att Naomi Klein’s Chockdoktrinen blir obligatorisk läsning i samhällskunskapen på gymnasiet istället för att Svenskt Näringsliv skriver skolböcker om klimatkrisen, vilket de ändå inte tar på allvar.
8. Och att Äppelkriget går upp på alla biografer i landet. Minst en gång i halvåret. Gratis.
9. Att människor inte fortsätter att vara lojala mot de politiker eller partier som uppenbarligen inte ser som ett egenintresse att vara lojala mot dem (exempel: Att Centerpartiet överger kärnkraftsfrågan) utan börjar rösta med fötterna.
10. Att människor på egen hand börjar leva den politik som vi inte ser hos regeringen: klimatsmarta, solidariska, jämställda för en hållbar framtid för kommande generationer.
11. Att människor på riktigt förstår innebörden av ubuntu: ”I am because you are – and therefore we are.”

Bildt och Lundin Oil

2010-09-17T08:12:00.000-07:00

Det känns dags att äntligen skriva bloggen om Unpaid Debt, den rapport som gavs ut i början av juni av ECOS (European Coalition on Oil in Sudan) och vars lansering jag jobbade med. Vad hände egentligen i det område som Lundin Oil var verksamma i, i Sudan och varför är det kontroversiellt och högst problematiskt?

När Lundin Oil började utvinna olja i Block 5A, skrev man kontrakt med regeringen i Sudan om att säkra utvinningen av olja i området. Regimen i Khartoum hade dock inte kontrollen i detta område utan man gick in med trupper, helikoptrar och bombplan för att "säkra området". Tiotusentals människor tvångsförflyttades eller tvingades fly för sina liv (man uppskattar att det var fler än 160 000 personer), uppskattningsvis 12 000 personer dog och 500 000 boskap förlorades när byar och jordbruksmark brändes eller övergavs.

Man kan se en tydlig eskalering av våldet i den här regionen när Lundin Oil kliver in på arenan, tillsammans med de andra företagen i Lundin-konsortiet. Detta har varit känt länge och var uppe i media ganska mycket runt 2000-2001, och det fick extra mycket uppmärksamhet då Carl Bildt, tidigare statsminister, satt i styrelsen i Lundin Oil. Många krävde hans avgång. Andra försökte vara mer pragmatiska och sa: nej, avgå inte, använd din kompetens i konflikt och folkrätt, och se till att rätta till det som gått snett och sätta press på företaget att förbättra sin verksamhet så att sådana här saker inte ska kunna ske.

Detta förutsätter ju dock att Carl Bildt tyckte att något var problematiskt med Lundin Oils verksamhet i Sudan. Då hade hans kompetens och erfarenhet inom dessa områden kommit väl till pass. Nu var det ju dock inte så utan Bildt menade att all internationell närvaro i en konflikt är bra då det hjälper till att lyfta konflikten på den internationella arenan, och därmed bidra till att skynda på en fredlig lösning av konflikten, oavsett om det är humanitära organisationer eller oljeföretag.

Så vad säger folkrätten om företags och staters ansvar? Stater är ansvariga att utreda om det finns misstankar om att folkrättsbrott har begåtts. Företag kan anses skyldiga om de har varit delaktiga i eller medverkat eller t o m samarbetat med de aktörer som begått brotten, ifall det finns en misstanke om att de vetat om detta (eller borde ha vetat om detta!).

Lundin Oil har hela tiden hävdat att de inte känt till något av dessa påstådda brott. Vilket inte går att ta på allvar. Lundin Oil hade varit verksamma i Sudan sedan tidigt nittiotal och då det som hände i Block 5A inte var nytt utan samma historier finns från andra oljefält, där andra företag varit verksamma, så var det ingen nyhet. Andra oljeföretag lämnade också Sudan pga detta, t ex kanadensiska Talisman. I den här vevan sålde dessutom Lundin Oil av alla sina andra tillgångar för att endast satsa på utvinningen i Block 5A, vilket inget företag med självbevarelsedrift gör utan att göra någon form av riskanalys el dyl. De måste alltså ha vetat vad som pågick, och detta inberäknar alltså vår nuvarande utrikesminister tillika f d statsminister Carl Bildt.

Staters ansvar då? Varför utreddes inte dessa misstankar av dåvarande regering? Bra fråga. Anna Lindh sade att det skulle utredas: den 10 september 2001. Och vi alla vet vad som hände dagen efter det.

Vad är det då som är nytt i denna rapport? Rapporter har som sagt funnits tidigare, liksom vittnesmål från överlevande. I rapporten har man använt sig bland annat av satellitbilder där man tydligt kan se förändringar i jordbruksmark och betesmark och befolkningsmängd, som ett resultat av krigföringen i detta område. Dessutom finns det sedan 9 januari 2005 ett fredsavtal i Sudan som säger att "the parties to the oil industry", alltså både den sudanesiska regimen och oljeföretagen, har en skyldighet att kompensera de drabbade. Det står inte hur de ska kompenseras, dock att det ska utredas vidare juridiskt. Ingen kompensering har betalats ut och då fredsprocessen är inne på sitt "sista" år är det oerhört viktigt att det avtal som finns implementeras och att människor känner att rättvisa har skipats. Utan detta är chanserna till en hållbar fred i Sudan små, och både oljeföretag och stater måste ta ansvar för detta.

Som jag många gånger skrivit om här: stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter. Alltså, vi kan inte bara lämna den drabbade civilbefolkningen i Sudan till dess öde.

När det gäller Lundin Oil eller Carl Bildt har jag ingen som helst lust att hänga ut enskilda företag eller individer, däremot vill jag att de tar sitt ansvar för att bidra till våldseskaleringen i ett av Afrikas längsta och mest brutala krig. Och jag vill att vi i framtiden ser ett större ansvarstagande så att den här typen av rapporter inte ens behöver skrivas. Men då varken Lundin Oils nuvarande ledning eller Carl Bildt ens kan erkänna att verksamheten i Sudan var problematiskt... ja, vad säger man... då är de antingen helt okänsliga för människors lidande eller så arroganta att de aldrig kan erkänna fel, eller göra bot.

Och då vill jag hänga ut dem. Och jag vill definitivt inte ha sådana personer som utrikesminister eller på andra viktiga poster. Det spelar ingen roll hur kompetent han annars anses vara. När det gäller Sudan är Bildt ute på djupt vatten, och på ett ganska smutsigt sådant. Och jag vill inte att Lundin Oil eller deras dotterbolag fortsätter med liknande verksamhet i Etiopien eller i Somalia, där man kan misstänka att liknande brott begås.

Just nu ligger ärendet hos riksåklagaren och jag inväntar hans utlåtande. Rapporten har fått stor genomslagskraft även internationellt, många av länkarna kan hittas på Facebook-gruppen med samma namn: Unpaid Debt.

JAS-affären polisanmäls

2010-09-09T09:58:00.001-07:00

Det är mycket åsikter jag har om JAS-försäljning utomland. Jag tenderar ju att ha ganska kraftiga åsikter om typ all vapenexport, så det kanske inte kommer som en överraskning. Men när det gäller JAS-försäljningen till Sydafrika på nittiotalet finns det en mängd saker som har kritiserats från olika håll och som alla förtjänar att uppmärksammas. Och nu äntligen börjar det hända lite saker...

Det har länge funnits misstankar om mutbrott och korruption i samband med den här affären, misstankar som nu mer och mer övergår till att bli bevis. Nya fakta har nu lagts fram och nu har Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gjort en officiell polisanmälan mot JAS. För att citera:

"Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta", säger Anna Ek ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (www.svenskafreds.se).

"Vi har hela tiden varnat för att Jas-affären med Sydafrika har undergrävt fattigdomsbekämpningen i landet och att motköpen inte kommit de fattiga till del. Nu kan vi också konstatera att hela affären genomförts på ett korrupt sätt", säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia.

"Vi kräver nu också en oberoende medborgarkommission som utreder statens roll i dessa vapenaffärer. Det råder en skrämmande tystnad, där beslutsfattare verkar skydda och hålla varandra om ryggen", säger Elisabeth Lundgren, generalsekreterare på Kristna Fredsrörelsen.

Att dessutom sälja vapen till det land i världen med störst klyftor mellan fattiga och rika, en ohanterlig HIV/Aids-epidemi, enorm arbetslöshet och en eftersatt infrastruktur, som dessutom hanterar arvet efter apartheid, kan aldrig någonsin vara OK. Istället för att använda skattepengarna och andra statliga resurser till utveckling, hälsa, utbildning, infrastruktur och annat så köper man vapen för pengarna, och räknar benhårt med att bistånd ska täcka upp i de andra sektorerna. Gör en Do No Harm-analys på den försäljningen och jag lovar att det är mer som behöver göras än att konstatera att "the devil's in the details".

Och detta blir ju om möjligt ännu mer problematiskt när landet ifråga inte ens kan uppvisa en reell extern fiende, som de eventuellt någon gång skulle behöva använda de här planen mot.

"Använda planen? Men inte kan väl svenska vapen användas i strid? Svenska vapen kan väl inte döda? Eller ens strida?" Jo, för tänk att de kan det.

Inte för att jag vill förstärka tron på att säkerhetspolitik måste handla om realpolitik och mobilisering och terrorbalans. Men inte ens enligt den säkerhetspolitiska definitionen har Sydafrika någon verklig hotbild mot sig. Iallafall inte utifrån.Nåja.

Det ska bli oerhört intressant att följa polisanmälan mot Saab. Och som ni förstår är jag grymt stolt över att ha jobbat för en av organisationerna, jobba för en andra, och ha varit medlem i den tredje i en massa år. Det här kan bli stort. Förhoppningsvis lika stort som rapporten mot Lundin Oils agerande i Sudan som jag var med och släppte och som nu ligger hos riksåklagaren.

Corporate Social Responsibility handlar inte om att sätta dit enskilda företag eller individer i bolagsstyrelser. Det handlar om att förbättra verksamheten inom företag (och även andra aktörer förstås) så att sådana här anmälningar inte ens behöver göras. Och som, framförallt, inte drabbar människor negativt och bidrar till krig, fattigdom och miljförstörelser.

Bra jobbat!

Väntar på mitt röstkort...

2010-09-06T12:50:00.000-07:00

Efter min hittills åtta dagar långa karriär som "utlandssvensk" väntar jag på att mitt röstkort ska dimpa in på kontoret. Sedan ska jag marschera iväg till svenska konsulatet ca 20 minuters promenad bort och rösta. Både i riksdagsvalet, kommunalvalet och landstingsvalet. Och sällan har det känts så viktigt.

Under de senaste fyra åren har väldigt mycket hänt som anses vara oåterkalleligt, till exempel utförsäljningen av statligt ägda företag. Då dessa företag inte på något sätt var några slags övervintrade kolosser utan vinstdrivande, effektiva företag blev det uppenbart för var och en att utförsäljningen endast handlade om politik och inte om ekonomi. Om nu någon för ett kort ögonblick hade trott något annat.

Nu är ju förstås ekonomi i allra högsta grad politik, men det är en annan historia. Idag vill jag prata om den 16 sidor långa utredning som presenterades några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen av statliga företag. Då man ganska snabbt insåg att de inte ens hade räknat på förlusten av vinsten från de här företagen (då plötsligt endast skatten skulle komma staten till godo, om ens det... beroende på hur bra skatteplanering de nya ägarna hade) utan endast räknat på engångsvinsten vid just försäljningen.

Men det finns väl ingen som verkligen tror att ekvationen lägsta priser + vinstintressen + bästa service faktiskt funkar?

Och så är det ju det här med grön politik. Hur kan det ha undgått alliansen att en av de största frågorna de senaste åren har varit miljön och klimatet? Frågan är ärligt ställd, för jag fattar det faktiskt inte. Hur kan man ha missat det? Eller rättfärdigat för sig själva att man rakt och fullt struntat i det?

Visst finns det forskare som säger att klimathotet är överdrivet, men även om så skulle ha varit fallet så behöver man ju inte ha skrivit en doktorsavhandling i spelteori för att förstå att vi inte har råd att inte ta detta hot på allvar. Omställning behövs på alla plan i samhället, och det är inte kärnkraft som ska rädda oss, vilket Folkpartiet och Centern bland andra försöker få oss att tro.

Jag har fattat att många politiker endast har en framförhållning på motsvarande fyra år men det behöver ju inte vi väljare har. Det finns inga hållbara lösningar för kärnkraften! Vi har inget hållbart förvaringssystem för kärnavfallet och det kommer att sakta (om inget allvarligt händer, då det kan gå snabbt) förgifta vår jord. Eller är människor så cyniska att de tror att vi ändå kommer ha förstört den här planeten lagom till dess, så varför bry sig?

Vi behöver inte kärnkraften, det är en villfarelse. Vad vi behöver är, återigen, omställning. Genom bättre isolering och klimatsmarta hus kan vi minska vår energiförbrukning i hemmen och på jobbet. Och vi har ännu inte utforskat tillräckligt möjligheterna för förnybara energikällor. Väldigt få i Stockholm har ansökt om bidrag för att sätta upp solceller, och efter den här sommaren är det väl ingen som tror att vårt land är för mörkt för sån't. Jag skulle gärna se solceller på taket till mitt hus, till exempel. (Och ja, jag har föreslagit det till styrelsen... jag klagar inte bara.)

Dessutom behöver vi bättre kommunaltrafik och färre bilar på våra vägar. Och särskilt på sådana platser som i Stockholm, där folk har möjligheten att välja bort bilen. Jag fattar att det är svårare i Norrlands inland, men det är framförallt de som inte behöver bil som jag ser som "bovarna i dramat". Om alla som inte behöver bil (och nu menar jag verkligen inte behöver bil) skulle göra sig av med den skulle mycket vara vunnet. Alla vet om detta, och ändå tjatas det om den där förbifart Stockholm. Stockholmarna har tidigare röstat för att visa att vi vill att pengar investeras i kollektivtrafiken, bland annat genom biltullar... så sluta tjata om alla dessa nya vägar nu.

Och ja, alliansens kortsiktighet skrämmer mig. På riktigt.

Detta är några av alla tankar som snurrar i huvudet medan jag ängsligt väntar på mitt röstkort. För vad händer om jag inte hinner få det i tid? Då kommer jag sannolik ockupera konsulatet. Eller har ni andra metoder som jag kan ta till? Jag tänkte undvika militär ockupation, de har de haft lite för mycket av här nere...

För vi vill väl se en förändring?

2010-09-05T12:50:00.000-07:00

Under de pågående förhandlingarna mellan Israel och de palestinska ledarna, som Barak Obama står värd för, pratas det en hel massa. Men ingen här verkar riktigt tro på det som sägs eller på aktörerna som är där. Tro att förhandlingarna kommer leda till en förändring. Tro på att det finns en politisk vilja att verkligen skapa fred. En fred som bygger på rättvisa, förstås, då det är den enda fred som kan bli hållbar. Och allt annat måste ju anses ganska ointressant, eller?

För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?

Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.

Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"

Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"

Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."

Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."

Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."

Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:

"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."

När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.

Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.

Utlandssvensk - jag?

2010-09-02T12:13:00.000-07:00

Härom dagen fick jag en förfrågan via e-post om jag skulle kunna svara på lite frågor om hur jag ställer mig till valet hemma som utlandssvensk. Va, jag kom ju först hit i måndags?! Här går det undan. Och jag befinner mig visserligen utomlands och tänkte göra det det kommande året men jag undrar om jag tekniskt sett kan anses vara en utlandssvensk, då jag fortfarande är skriven hemma och minsann tänker rösta både i kommun-, landstings- och riksdagsvalet. Och fortfarande betalar skatt hemma.

Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).

Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".

När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?

INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET

Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.

Semantik kanske?

2010-08-10T13:49:00.000-07:00

Jag har aldrig gillar ordet tolerans, jag tycker att det rangordnar människor, åsikter etc... Underförstått så säger man: "Du är OK, jag accepterar dig, FASTÄN du är annorlunda än jag". Man ger sig själv tolkningsföreträde för vad som är normen, eller vad som är rätt eller fel. Men man är storsint nog att tolerera att andra tycker eller är annorlunda.

Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.

I praktiken då?

Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.

Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.

Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.

Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.

Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.

En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.

Och jag som trodde jag var i Khartoum

2010-08-09T13:12:00.000-07:00

För drygt en vecka sedan steg jag av planet i Tel Aviv rakt in i en hetta som mer påminner om Khartoum än om Israel och Palestina. En sådan där värme som klibbar och som får en att ständigt känna sig sunkig, dammig, uppsvullen, febrig och helt enkelt inte så smart.

Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.

Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.

Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?

Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.

Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.

Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?

Datoravstånd och bloggkultur

2010-04-15T08:32:00.000-07:00

Jag börjar sakta men säkert inse att när människor inte behöver kommunicera direkt med varandra utan kan gömma sig bakom datorskärmar och konstiga, avpersonifierade användarnamn så släpper alla hämningar. Och jag menar verkligen alla hämningar. Även de som bloggar, och som alltså framstår med eget namn och ibland bild blir maktfullkomliga och raljerande och använder sig flitigt av härskartekniker och personangrepp. Särskilt då de inte vet vem den andra personen är.

Jag är chockad. Det är faktiskt svårt att förstå hur chockad jag är och plötsligt är jag glad att det endast verkar vara mina vänner eller sådana som redan känner till min bloggadress som kan läsa den. Jag vet inte varför, men den verkar inte dyka upp om man bara googlar mitt namn och enligt något sådant där statistiskt verktyg verkar de flesta sökningarna studsa. Jag tackar mig själv för att jag är en sådan teknik-blondie och inte lyckats ändra de där rigida inställningarna. Annars skulle jag nog tystnat helt för länge sedan.

Vad beror det här uppvaknandet på? Jag hittade för några dagar sedan en blogg som skrivit om några kompisar till mig och jag tyckte bloggen var helt osaklig och uttryckte en mängd fördomar och ännu fler faktafel. Att ge sig in i den debatten var inte nådig där vissa kommentatorer som höll med bloggaren fick komma med både rasistiska och hatiska inlägg, ej att förglömma de fortsatta faktafelen. När vi som försökte påpeka faktafelen eller försvara de som bloggaren ursprungligen skrivit inlägget om, rann det galla utmed datorskärmen. Raljerande förtal och allmän skitkastning.

Och lilla jag blir tyst. Efter några försök att påpeka hur ord och åsikter lades i min mun och att jag kände mig tvingad att försvara mig för saker som jag inte hade sagt och att det både var ointressant och ocharmigt att debattera på det sätt, så blev jag tyst och kände mig kränkt. Och som sagt, chockad.

En av de viktigaste lärdomarna som jag fått är att i slutändan är jag bara ansvarig för mina egna handlingar (direkta, indirekta samt icke-handlingar), jag är inte ansvarig för några andra. Jag kan heller inte skylla ifrån mig på andra i linje med något slags sandlådebråk. Och, om jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad så funkar livet ganska bra. Och om denna ömsesidighet var mer utbredd skulle nog världen också se bättre ut.

Men om internets potential även tar ifrån människor de mest grundläggande nivåerna av sunt förnuft och ömsesidig respekt, då…. Tja… vad säger man…. Jag är tacksam över att jag slipper vara tonåring under det här beteendeförfallet. Man skulle väl kunna kalla mig desillusionerad. Och chockad.

Valvaka för Sudan

2010-03-18T02:55:00.000-07:00

Biståndsminister Gunilla Carlsson befinner sig på resande fot, och i dagens DN rapporteras det från hennes besök i Al Salaam, ett flyktingläger utanför El Fasher i Darfur. Det rapporteras även att Sverige ger ca 400 miljoner kronor till Sudan varje år, främst i form av humanitärt bistånd. Biståndsministern noterar att det finns problem med att humanitära organisationer kommer in och bygger upp flyktingläger som sedan blir mer eller mindre permanenta, att flyktingarna hellre bor kvar där än flyttar hem.

Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.

Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.

Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.

Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.

Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.

Den 11 april är det val i Sudan.

Byta terapin mot brödbak, kanske?

2010-02-16T01:20:00.000-08:00

Surdegssatsen står ovanpå kylskåpet, där det är lite varmare än i rummet, och hos mig infinner mig lugnet när tankarna på konflikt, politik och analys släpper taget om mig. Vilket så sällan sker. Jag satte igång den igår, med ett par gram jäst för att hjälpa den på traven, och redan nu har den börjat bubbla, att leva sitt eget liv. En surdeg är något som måste vårdas, måste älskas, och är ingenting man kan skynda förbi medan tankarna är upptagna på annat håll. Den svarar helt enkelt negativt på stress och då levererar den inte. Jäsprocessen kommer inte igång utan det är platt fall. Och du kan inte tvinga igång den, endast tålamod och mycket omsorg fungerar.

Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.

Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?

Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.

Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?

Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.

En hjälpande hand

2010-02-11T06:06:00.000-08:00

I höstas sade Göran Persson på ett seminarium i riksdagen att "ingen har gjort så mycket för svensk vapenexport som jag" och verkade allmänt ganska stolt över detta. Och härom året uttalade sig Birgitta Ohlsson i Östgötakorren om att folkpartiet inte hade något emot att bli "hela den fria världens vapensmedja" (korrekt citat borde finnas på något tidigare blogginlägg). Också med en viss stolthet i rösten. Konstigt nog. Att Sverige är en av världens största vapenexportörer tycker de flesta människor som jag pratar med är vansinnigt.

I år är det valrörelse och nu försöker flera grupper i Sverige att föra upp frågan om vår vapenexport på agendan i valrörelsen. Som menar att det är problematiskt att vår vapenexport har gått upp med närmare 30 procent bara under den senaste mandatperioden.

"En hjälpande hand" är precis just detta i den här kampanjen, en seriebok som blandar satir och fakta och kan ses som en dokumentär serietidning om just svensk vapenexport. Hjälten i dramat är Zven Johansson som har insett möjligheterna att tjäna en fet kosing i den här branschen. Att mottagarna är länder som Indien, Saudiarabien, Pakistan, USA, Colombia, Sydafrika hindrar inte honom från att se gröna dollartecken vart han än tittar. Fri företagssamhet kombinerat med effektivt "fredsarbete" - vad mer kan man begära?!

Boken släpps i slutet av februari men går redan nu att beställa på bl a KrF:s hemsida: www.krf.se där man förstås också kan läsa mer om den.
ETC har en artikel om den på: http://www.etc.se/artikel/25767/en-stjaelpande-hand-foer-vapenindustrin/
Zven Johansson är, som alla sanna nätverkare (nåja) väldigt öppen för nya vänner på Fejjan. Han är också en flitig bloggare: www.enhjalpandehand.biz är också värt ett och annat besök.

Snart är det val

2010-02-10T06:32:00.001-08:00

Snart är det val i Sverige och valrörelsen är redan i gång. Men innan dess kommer det vara val i Sudan, i april, och det känns som att ännu mer står på spel där än här. Med bara ett år kvar till folkomröstningen i södra Sudan om huruvida de ska bli en självständig stat eller fortsätta vara en del av Sudan, kan valutgången få stora konsekvenser för freden i Sudan.

För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.

Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.

Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.

Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.

Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".

Tillbaka i Khartoum

2010-02-03T12:41:00.001-08:00

Jag är tillbaka i Khartoum för första gången sedan oktober 2007 då SPLM drog sig ur den nationella samlingsregeringen som protest mot den långsamma och i allra högsta grad bristfälliga implementeringen av fredsavtalet, CPA. I avtalet kom man överens om att de viktigaste frågorna skulle behandlas under en interimperiod på sex år, bland annat folkräkning och nationella val. I slutet av interimperioden ska södra Sudan folkomrösta om huruvida de vill fortsätta vara en del av Sudan eller bli självständiga.

Sex år skulle alltså ledarna få på sig att visa sin goda vilja och fredsönskan, helt enkelt göra "unity attractive".

Det internationella samfundets roll i det hela är förstås att stödja implementeringen av CPA, ett för övrigt väldigt bra avtal, och förhoppningsvis få ett slut på kriget i Darfur. Dock inte uttala sig om utkomsten av folkomräkningen, det är nämligen södra Sudans angelägenhet.

Så Ban Ki-Moons uttalande i Addis Abeba, på Afrikanska unionens toppmöte, har redan kritiserats högljutt här i Sudan, bland annat i Khartoum Monitor, som jag läste i morse till frukosten på Acropole hotel. "The UN has a big responsibility with the African Union to maintain peace in Sudan and make unity attractive."

So far so good. Helt inom ramen för vad FN's roll borde vara här. Det har också varit den officiella linjen även från representanterna i Södra Sudan, ett nytt enat "Sudan for all". Om implementeringen gått som planerat skulle enighet troligen ses som attraktivt. Självständighet först om det visar sig att problemen i Sudan inte går att lösa. Man har menat att problemen i Sudan inte blir lösta ifall södra Sudan blir självständigt, då de flesta regioner har liknande problem med Khartoum, centralregeringen. Men som sagt, ledarna skulle få tid på sig att visa för omvärlden och framförallt för den egna befolkningen att den politiska viljan för fred fanns. Ju längre i interimperioden desto tydligare blir det dock att den politiska viljan inte finns.

Men tillbaka till Ban Ki-Moons tal: fortsättningen lämnar tyvärr mycket att önska, helst att det inte sagts alls: "We will work hard to avoid a possible secession." Way out of line! Särskilt med tanke på situationen nu. Den utveckling, avväpning och demokratisering som så desperat behövs, är idag fortfarande utom räckhåll för en stor del av befolkningen.

Darfurkonflikten är inte löst. Det pågår ett ökat förtryck,arresteringar och hot mot oliktänkande, med lagstiftning som begränsar yttrandefriheten. Presidenten har vid något tillfälle sagt att han kommer respektera självständighet för södra Sudan om det blir utgången på folkomröstningen, samtidigt som spänningarna och förtrycket ökar ju närmare vi kommer datumet för det nationella valen som ska hållas i april, och många betvivlar hans "smooth-talk".

Genèvekonventionen 60 år - jaha, grattis då

2009-08-12T12:10:00.000-07:00

Den fjärde Genèvekonventionen undertecknades för 60 år sedan idag och fyller alltså jämt. De flesta länder har idag skrivit under denna konvention och alltså gjort den till ett bindande dokument. Konventionen inleds med uppmaningen att länder inte bara ska följa dess punkter utan även att de ska garantera att andra länder följer konventionen. Den fastslår alltså att mänskliga rättigheter är allas ansvar, inte bara för vissa utvalda. Att alla människor har samma rättigheter och att alla stater har samma skyldigheter att garantera dessa rättigheter.

Det låter ju lysande. Så grattis då, grattis på födelsedagen!

Men hur ser det ut i verkligheten egentligen? FN styrs ju fortfarande av stater och stater kommer alltid att värna om staters integritet - och därför tillåts fortfarande mängder av brott och kränkningar mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten. Just fjärde Genèvekonventionen handlar om ockupation och om skyldigheter och rättigheter för både ockupationsmakten och det ockuperade folket.

Och genast tänker man på Kinas ockupation av Tibet. Av Marockos ockupation av Västsahara och av Israels ockupation av Palestina. Och alla dessa ockupationer är väldigt färgade av bosättarfrågan, en av de stora hindren för att någon av dessa ockupationer ska upphöra. Och alltså något som vi måste kritisera och ifrågasätta i allra högsta grad. (Vi = omvärlden).

Idag publicerade SvD en debattartikel på Brännpunkt av Settlerwatch och Kristna Fredsrörelsen under rubriken "EU måste öka pressen på Israel" för att ta upp just detta ämne. Det är lysande att SvD tar in denna artikel just idag, då Genèvekonventionen fyller 60 år. Då 50 personer kastades ut ur sina hus i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem bara förra veckan för att ge plats åt fler bosättare. Familjer som bott i huset i över femtio år.

Så födelsedagsfirandet känns lite solkigt. Omvärlden bryr sig inte tillnärmastevis lika mycket som man lovade när konventionen skrevs under.

Och jag är faktiskt djupt chockad över den låga nivån på kommentarerna som lades upp på SvD:s hemsida - det var alltifrån grov antisemitism med människor som pratade om judiska världskonspirationer till de som hävdade att varken Palestina eller palestinier finns och att det egentligen är Hamas som ockuperar Gaza. Det var riktigt sunkigt, osmakligt och läskigt, riktigt läskigt. För att inte tala om de direkta påhoppen. Det är säkert fler än jag som blir mörkrädd. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser att "Sara, är det ytterligare en jude som går under ett svensk-klingande namn. Fy fan."

Om ni vill veta mer om vad den fjärde Genèvekonventionen säger och särskilt i relation till konflikten i Mellanöstern, kan jag rekommendera att läsa mer på www.diakonia.se/ihl. Sjukt lärorikt!

Medborgare vs icke-medborgare

2009-08-05T03:59:00.000-07:00

På dagens ledarsida i DN skriver Håkan Boström om ett nytt lagförslag i Storbritannien om villkorat medborgarskap. Inte samma typ av villkorat medborgarskap som Lieberman gick till val på i Israel: inget medborgarskap utan lojalitet. Alltså, lojalitet mot Israel som en judisk stat. Men definitivt villkorat.

Idén bygger på ett poängsystem där "duktiga invandrare" kan samla poäng för att i slutändan nå det åtråvärda medborgarskapet. Poäng som bland annat bygger på engagemang i samhället. Krav som förstås inte ställs på andra, alltså på de som fått sitt medborgarskap vid födseln. Allt enligt de rådande höger-populistiska vindarna som blåser i Europa. Som ofelbart verkar leda till att etablerade "mainstream"-partier tar på sig frågor som annars tillhör de "fulare", icke-politiskt-korrekta partierna - allt för att hålla sig själva kvar vid makten och att undvika att dessa grupper kommer in i maktens korridorer. För att våra länder ska kunna fortsätta kalla sig fungerande och öppna demokratier.

Håkan Boström skriver att många länder har någon form av villkorat medborgarskap, och tillägger "Men frågan är hur mycket högre krav man kan ställa på invandrare än på infödda. Om principen om villkorat medborgarskap etableras finns inte mycket som hindrar att den utvidgas till fler grupper" (www.dn.se).

Och osökt får det mig att tänka på Äppelkriget, Hasse&Tages gamla film om Änglamark som ska köpas upp för att exploateras av utländska investerare som ska göra om regionen till ett "semesterparadis", allt med politikernas goda minne. Och med sina nya guldklockor i fickorna. Som barn älskade jag Äppelkriget men den fick ett annat djup igår när jag såg om den för första gången på säkert tio år. Hur oupplysta medborgare låter sig luras av lokala pampar att sälja ut sin mark och sina rättigheter. Förutom några medborgare, som istället synar deras kort och vägrar att låta sig imponeras eller luras. Allt till bakgrunden av bilder från rivningen av Klara-kvarteren i Stockholm.

Och varför kom jag att tänka på Äppelkriget? Jag vet inte riktigt, kanske lite långsökt, men något i min mage säger mig att demokratier troligtvis blir mer välfungerade om dess medborgare är engagerade - då fattar de förhoppningsvis mer genomtänkta beslut och låter sig inte luras. Jag vill ju tro på människors solidaritet och empati.

Och då hoppas jag att denna höger-populistiska flirt med medborgarna i Storbritannien, liksom andra liknande lagförslag runt om i Europa, ska falla platt till marken. Att medborgarna inte ska låta sig luras av detta. Att de som redan har genom födseln dessa åtråvärda medborgarskap ska välja att se mångfald som en tillgång och inte som ett hot. Att de ska vara villiga att stå upp för alla människors lika värde och rättigheter, inte bara sina egna.

Rumsfelds-skräckis

2009-08-04T06:17:00.000-07:00

Om man gjorde en följetong av allt läskigt som Donald Rumsfeld har åstadkommit inom amerikansk och i allra högsta grad internationell politik de senaste decennierna (glöm ej att han var väldigt aktiv med läskiga saker långt innan Bush-administrationen - det var ju därför han fick jobb där) skulle serien hålla på längre än Dallas.

Och jag inser att det senaste som jag fick höra om säkert är något av det läskigaste i serien. Inför invasionen av Irak tog Rumsfeld fram material för att uppmuntra de amerikanska soldaterna genom att hänvisa till en mängd Bibelcitat som rättfärdigar "det heliga kriget" illustrerade med krigsbilder från just Irak och bilder av amerikanska vapen och soldater. Materialet har den finfina titeln: Onward, Christian Soldiers!

För att ge ett par smakprov:
"Open the gates that the righteous nation may enter, the nation that keeps faith" - Isaiah 26:2.
"Therefore put on the full armor of God, so that when the day of evil comes, you may be able to stand your ground, and after you have done everything, to stand." - Ephesians 6:13

Så vänta lite nu? Jag känner mig lite förvirrad, varför invaderade USA Irak nu igen?

Kolla in materialet på den här länken: http://men.style.com/gq/features/topsecret. Enligt hyfsat säkra källor är detta sant. Jag hoppas innerligt att mina källor har fel.

Fred i Mellanöstern Europas ansvar

2009-08-04T00:41:00.000-07:00

Efter några sköna veckors semester och så lite internet som möjligt börjar jag komma tillbaka till verkligheten - och tycka att det är kul igen. Att jag har ett vansinnigt roligt jobb. Att jag har fantastiska kollegor. Att jag har ett oerhört fint hem att fixa iordning. Och att jag har viktiga frågor att jobba med. Men istället för att själv börja skriva - jag har ännu inte fått något kaffe idag - så ger jag länken till en debattartikel som pappa har skrivit i Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article535144/quotFred-i-Mellanostern-ar-Europas-ansvarquot.html

Det är fortfarande långt kvar till fred i Mellanöstern, så ämnet lär ju återkomma här. Jag kan t ex redan nu flagga för seminarier sista veckan i augusti om bosättningar, hur de bryter mot folkrätten på alla sätt och vis och hur de försvårar om inte helt förstör alla möjligheter för fred.

Pirater i Medelhavet

2009-07-01T04:42:00.000-07:00

Ship to Gaza, som jag skrivit om tidigare, är ju ett svenskt initiativ som påbörjades i vintras som ett resultat av attackerna på Gaza. Det är en nybildad organisation där individer, solidaritetsrörelser, kulturföreningar, samfund, fackförbund och andra gått samman för att försöka göra en skillnad. En skillnad som våra politiker inte försöker göra. Det bygger på erfarenheterna från Ship to Bosnia på 90-talet men också på Free Gaza - en organisation som försökt bryta blockaden av Gaza flera gånger under de senaste två åren.

I förrgår lämnade ytterligare en båt, Spirit of Humanity, från Free Gaza Larnaca på Cypern för att genom internationella vatten ta sig till Gaza. De bär med sig medicin, leksaker för barn och återuppbyggnads-kit. Ingen återuppbyggnad har ju ännu kunnat ske i Gaza eftersom Israel konsekvent vägrat att släppa in byggmaterial. De3t finns också drygt 20 passagerare med på båten, från 11 olika länder, inklusive Maired McGuire, fredspristagare.

Igår så omringades båten av sex båtar från den israeliska marinen som hotade att öppna eld ifall båten inte vände om. Detta var fortfarande på internationellt vatten, vilket alltså innebär ett grovt brott mot internationell rätt som garanterar "free passage on the free seas". Senare igår eftermiddag bordade den israeliska flottan Spirit of Humanity och arresterade alla ombord på båten och togs in till Israel. Så vitt jag vet är de fortfarande arresterade. Vilket endast kan beskrivas som pirateri - sjöröveri. Sådant som svenska flottan är nere i Adenviken nu för att bekämpa.

Detta kan inte fortsätta - att Israel så öppet och arrogant struntar i internationell rätt - och att katastrofsituationen i Gaza inte har tillåtits förbättras sedan attackerna i vintras upphörde. Det är ju en katastrof skapad av människor, av politiska beslut och militära handlingar - och måste lösas av nya politiska beslut och påtryckningar från det internationella samfundet. Vår tystnad gör oss till medbrottslingar.

Stöd de initiativ som pågår för att få ett slut på detta, varav Ship to Gaza är ett av dem: http://www.shiptogaza.se/

Och kräv att svenska flottan följer med Ship to Gaza som eskort - för att även skydda det skeppet mot pirater.

Sol, fräknar, glass och dynga i Almedalen

2009-07-01T03:00:00.000-07:00

Just hemkommen från Almedalen sitter känslan av sommar, Visby, fräknar, glass, intressanta föredrag och roliga människor kvar. Särskilt när jag tittar ut genom kontorsfönstret på de första molnen på en vecka. Nåja, ska inte klaga, snart är jag på väg mot en lång semester...

Höjdpunkterna under mina alltför få dagar på årets största mingel var förstås samtalen och mötena med spännande, intressanta och trevliga människor. Lågvattenmärket stod helt klart Jan Björklund för, i sitt tal på måndagskvällen nere i Almedalen. Eller borde jag se det som en höjdpunkt? Med den dyngan sagd borde ju rimligtvis rösterna försvinna.

Framförallt inledningen rörde upp bottenslammet. I en ganska lång första mening lyckades Jan Björklund genom ett exempel av en 16-årig tjej i Iran som blivit avrättad, klämma in hedersvåld, Iran, islamism, terrorism, stöd till Hamas och Israels säkerhet. Och inte att förglömma, respekten för de mänskliga rättigheterna i Iran liknades vid de allra mörkaste åren i "the dark ages" i Europa.

Så vad är det som är så problematiskt att fördöma avrättningen av en ung tjej i Iran? Det borde ju alla göra, fördöma sådana dåd. Men när Sveriges utbildningsminister, tillika partiledare för ett folkparti som är mer populistiska än liberala och därmed ständigt kommer dragande med ännu mer ickeliberala idéer att sälja in till väljarna, nämner detta först av allt i sitt tal under Almedalsveckan, så osar det sunkigt av islamofobi. En islamofobi som frodas i Europa och som tyvärr är ganska allmänt accepterad - det visar talet på. Kom ihåg, det var ju en minister i Sverige som sa det, inte någon Sverigedemokrat som vill väsnas för att komma in i riksdagen. En islamofobi som ursäktar Israels brott mot palestinierna genom att skylla på att arabvärlden också bryter mot de mänskliga rättigheterna. Läs Andreas Malms senaste bok om islamofobin i Europa och rösta bort dyngan i nästa val.

Eller var lågvattenmärket när Leif Pagrotsky vägrade ta emot information om Ship to Gaza?

Ship to Gaza i Visby

2009-06-28T23:53:00.000-07:00

Både idag, måndag, och imorgon kommer Ship to Gaza att presenteras på Östersjötorgets scen, under Almedalsveckan här i Visby. Ett tips, om det nu är någon som är här och faktiskt har tid att gå in och kolla internet, förstås. Seminariet anordnas av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa ochb lyfter just situationen i Gaza och projektet Ship to Gaza som ett exempel på praktisk solidaritet från folk till folk.

Mattias Gardell och Dror Feiler från styrgruppen kommer att prata om betydelsen av att inte glömma bort Gaza ett halvår efter attackerna. Om betydelsen av att inte bara tyst se på vad som hände, och som fortfarande händer. Den blockad som har pågått mot Gaza de senaste åren är också krigshandlingar, inte bara attackerna i vintras. Om betydelsen av internationella samfundets agerande. Om betydelsen av att hävda vår rätt att färdas fritt på haven, enligt internationell rätt.

Och om betydelsen av att själva agera, om ingen annan gör det. Vi kan inte sitta och vänta på att andra ska göra det åt oss. Vi kan inte skylla vår passivitet på någon annan. Vi har en möjlighet och även en skyldighet att själva agera. Ship to Gaza är ett sådant konkret exempel på hur människor kan komma samman för att göra något konkret. Folkrörelser, fackförbund, hamnarbetare, kulturarbetare, aktivister, solidaritetsrörelser och samfund har beslutat att samarbeta för att göra en skillnad och bildat en partipolitiskt och religiöst oberoende organisation. Om ni inte har chansen att komma till Östersjötorget idag eller imorgon, läs mer på www.shiptogaza.se.

En journalist vid gränsen...

2009-06-26T06:55:00.000-07:00

Mohammed Omer är en journalist från Gaza som jag har träffat i olika sammanhang och som, efter en speaking tour i Europa förra sommaren, fastnade i gränsen mellan Jordanien och Israel - fast han hade diplomateskort. Jag har skrivit om honom tidigare. Han misshandlades ganska illa, av den israeliska säkerhetspolisen vid Allenby Bridge, och har sedan fått behandling för sina skador i Holland.

Nu, ett år senare, har han skrivit en artikel om händelserna och om vad som har hänt sedan dess. Och han passar på att bemöta en del av de påståenden som har gjorts från gränskontrollen men också från olika journalister och andra: http://www.agenceglobal.com/Article.asp?Id=2042

Läs!

"Sälj hela skiten"

2009-06-26T01:50:00.001-07:00

Är en nyutgiven bok (Ordfront) skriven av min kompis Peter Gustavsson och tre andra och handlar om utförsäljningen av statens tillgångar och hur detta raserar vår välfärd. Ett välkommet debattinlägg som jag också ska hoppas får någon form av genomslag, om inte annat i riksdagsvalet om drygt ett år.

Jag blir arg när jag tänker på den "utredning" eller "underlag" eller vad man nu ville kalla det, som lades fram bara några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen. Som helst skulle komma igång redan innan nyår. Det PM som lades fram var på endast ca 16 sidor och visar tydligt på att utförsäljningen endast var en ideologisk fråga, inte en fråga om rationellt fattade beslut baserade på realistiska kalkyler och riskanalyser. Man hade inte ens bemödat sig med att inkludera förlorad vinst i kalkylen utan endast ta med den summa pengar som skulle kunna fås vid en eventuell försäljning.

Och det är helt OK att fatta beslut efter politisk ideologi, det är väl det politik handlar om. Men med respekt för medborgarna borde man iallafall kunna prestera åtminstone en hyfsat genomarbetat analys som underlag. Det är ju viktigt att komma ihåg att de statliga företag som diskuterades inte var några gamla Sovjet-kolloser utan hyfsat slimmade, effektiva och vinstdrivande företag. Och då måste man rimligtvis räkna in bortfallet av vinst vid en försäljning. Men icke sa nicke.

Och härom dagen slingrade sig Maud Olofsson på sant ministervis på en utfrågning i riksdagen om riskanalysen som gjorts inför diskussionerna om Vattenfalls eventuella utförsäljning. Faktum var, visade det sig, efter att hon lyckats med att inte svara på frågorna hon fick under ca tio minuter, är att hennes departement inte har gjort någon risk- eller konsekvensanalys. Över huvud taget!

Frågan är oerhört aktuell och måste debatteras nu. För att vi över huvud taget ska kunna påverka utgången av den här massförsäljningen. Så tack, Peter och ni andra för att ni lyfter denna fråga och jag hoppas att lyssna på er på Almedalen på tisdag, kl 13-16.00. Även om det delvis infaller samtidigt som vårt seminarium om Ship to Gaza....

Är folk verkligen lika inför lagen?

2009-06-26T00:31:00.000-07:00

Eller är det skillnad på folk och folk? Frågan ställer min f d kollega Martin Smedjeback som nu avtjänar ett fem månader långt fängelsestraff för att han i mars bröt sig in på Saab-fabriken där JAS-planen tillverkas. Frågan ställs på insändar-sidan i gårdagens DN, med rubriken: "Lagen gör skillnad på folk och folk" men kan även återfinnas på hans blogg där han dessutom filosoferar ytterligare om korruption och mutor: avrusta.blogspot.com.

Anledningen till insändaren var beslutet tidigare i veckan att lägga ner åtalet om mutanklagelser vid försäljningen av JAS - en av de största (om inte den största) muthärvan i Sverige. Det är förstås upprörande att målet läggs ner då det rör sig om sådana ofantliga belopp och om en sådan bransch som både Martin och jag tycker är tvivelaktig i allra högsta grad. Men det är också upprörande att vissa personer anser sig stå över lagen på det sätt att de uppenbarligen tycker att det är rätt att ge och ta mutor på det här sättet. OK, folk är inte felfria och vem skulle inte vilja ha en fet liten bonus lagom till jul eller semestern?

Att vilja lägga undan lite till pensionen är kanske inte så konstigt. Den breda vägen är ju ibland ganska frestande. Men att rättsväsendet sedan i praktiken ger en rätt, genom att inte driva processen mot denna typ av agerande, det är det som är mest problamtiskt.

Martin sitter av ett straff som han står för, även om han tycker att han borde ha frikänts. Skillnaden är att enligt hans sätt att se på civil olydnad, handlar det om att inom ramen för ett demokratiskt system (nåja - då ska ju lika inför lagen gälla) vara villig att ta sitt straff när man bryter inom vissa lagar inom systemet som man inte accepterar. Att ta ansvar för sitt agerande, helt enkelt.

So, what about Obama's speech?

2009-06-16T06:14:00.000-07:00

De senaste dagarna har "hela världen" (nåja, min värld) pratat om Obamas tal i Kairo, har analyserat det sönder och samman och försökt komma på vilka slutsatser vi kan dra av det. Nå? Är det ett historiskt tal? Kommer det att förändra polariseringen mellan väst och arabvärlden till det bättre? Kommer det att falsifiera "clash of civilisation"- den realpolitiska konstruktionen som var rådande under så många Bush-år och nästan blev en självuppfyllande profetia?

Historiskt, definitivt. Bara genom att han höll det. Och att han höll det i Kairo. Genom att han verkar förstå vad som måste repareras för att världen på riktigt ska kunna bli en säkrare plats att leva på: goda relationer är ett bättre försvar än kärnvapen.

Historiskt när det gäller konflikten i Palestina och Israel? Osäkert. Kanske, kanske inte.

Tecknen för:
- Han använde "stop" istället för "freeze" när han pratade om bosättningarna. En skillnad som kanske verkar mest teknisk, men som kanske kan få större implikationer än vad man först kan tro.
- Han använde ordet "ockupation" - mabrouk!
- Han pratade om behovet av att Israel erkänner Palestinas rätt att existera. Alltså, inte bara palestiniernas rätt till självbestämmande utan han förtydligade det hela med att säga namnet "Palestina" (kanske inte heller verkar som en stor grej, men tror faktiskt inte det har sagts tidigare av en sittande president)

Tecknen emot:
- Han uppmanar inte att Israel ska upphöra med våldshandlingar - bara att palestinierna ska göra det.
- Han nämner över huvud taget inte mänskliga rättigheter eller folkrätten.
- Han godkände samtidigt en ökning av det militära biståndet till Israel. Ja, faktiskt bara ett par dagar innan talet gavs.
- Han nämner ingenting om att Israel i dagsläget har en regering vars medlemmar har lagt fram flera lagförslag som ifall de går igenom klart och tydligt omöjliggör för även de mest ihärdiga "israelvänner" (jag menar ju förstås att man är mer israelvän om man jobbar för fred än emot, därav "") att fortsätta kalla Israel en demokrati.

Och slutligen, än så länge är det bara ett tal, ingen handlingsplan. Och medan omvärlden talar så bygger Israel i en allt högre takt ut bosättningarna och fortsätter att "skapa fakta på marken" som försvårar dag för dag alla möjligheter till en rättvis fred. Så länge snacket fortsätter utan handlingar så måste jag tyvärr hålla mig skeptisk till talets historiska påverkan på utvecklingen i Mellanöstern.

Kriget fortsätter liksom vår skuld till detta

2009-06-16T05:49:00.000-07:00

Slutet av våren karaktäriseras i vanlig ordning av intensitet och gärna med fokus på konferenser. Detta året även kryddat med bostadsflytt (som tydligen toppar listan, på delad förstaplats, över mest oorganiserade flyttar, enligt den erfarne flyttaren J) och golvläggning. En helt ny erfarenhet som helt klart fått mig att tänka tanken om karriärsbyte åtminstone en gång.

Förra helgen var vi på Sjöviks folkhögskola och pratade om Mellanöstern, som vanligt. Och även om vistelsen avbröts för rösträkning under EU-valet, fick jag med mig en hel del intryck. Även det som vanligt.

En av de talare som gjorde starkast intryck i år var Amos Gvirtz, en israelisk pacifist som har i decennier varit aktiv i bl a de internationella nätverken WRI och IFOR och som t o m var med på Krf:s 70-årsjubileum (organisationen fyllde 90 år iår). Amos bad oss att inte prata om kriget i "dåtid", då krigshandlingar och krigsbrott fortsätter att begås hela tiden – inte bara under kriget i Gaza i vintras eller det senaste Libanonkriget för tre år sedan.

Vanliga israeler märker inte av det, men för den ockuperade palestinska befolkningen är konfiskeringen av land, husdemoleringarna, godtyckliga arresteringar och vägspärrar i allra högsta grad påtagliga krigshandlingar. Så Amos bad oss att inte glömma det pågående kriget. Att inte glömma att Nakban är en pågående nakba. Att inte glömma att det internationella samfundet genom sin tystnad accepterar dessa krigsbrott och därmed blir de facto medbrottslingar. Om ingen verklig press sätts på Israel att upphöra med ockupationen.

Amos menar att attackerna mot den palestinska befolkningen kommer att fortsätta att intensifieras så länge som vi i omvärlden genom vår passivitet och tystnad godtar Israels agerande.

Så det krävs faktiskt mer än ett (i flera avseende historiskt) tal av Obama för att ockupationen ska upphöra. Det krävs en total suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel och inte bara en framskjutning av uppgraderingen av handelsavtalet för att ockupationen ska upphöra. Det krävs att Lieberman, med sina fascistiska idéer, behandlas som han förtjänar (i likhet med Jörg Haider i Österrike på sin tid) och att han inte bjuds in för att hänga med EU:s utrikesministrar i Luxemburg, för att ockupationen ska upphöra.

Loyal arrow söker civila dödsoffer

2009-06-15T02:28:00.000-07:00

Under två veckor nu i juni ska det pågå en NATO-övning i Norrland under namnet "Loyal Arrow", Luleå är bas för hela operationen. Eftersom Sverige inte är med i NATO är det intressant att regeringen har sett detta som ett rutinärende och därmed inte informerat varken riksdagen eller riksdagens försvarsutskott, och definitivt inte allmänheten.

Några kanske tycker det låter häftigt när organisatörerna nu söker "civila dödsoffer" till övningen, se http://www.loyalarrow.se, för att delta under flera scenarier. Men jag skulle tro att de flesta tycker att det inte bara låter osmakligt (texten på hemsidan lyder: "vi dör för dig"), utan också i allra högsta grad är problematiskt.

Problematiskt för vår "alliansfrihet" och för den svenska politiken för global utveckling (PGU) som ska vara vägledande i vår utrikespolitik. Men också i allra högsta grad problematiskt för samerna och deras rennäring, som om jag förstår det rätt kommer att störas rejält under kalvningen. Att ha stridsflygplan härjandes över sig tenderar att framkalla någon form av stressyndrom hos de flesta. Men samerna har väl egentligen aldrig varit prioriterade i svensk politik, möjligtvis med undantaget det gränsavtal som slöts mellan Norge och Sverige 1751.
Loyal Arrow är en enorm övning där ca 50 stridsplan kommer att delta tillsammans med ett hangarfartyg och ca 2000 soldater från de 15 deltagande länderna. Samt de civila dödsoffren som tydligen planeras att rekryteras.

Att Sverige närmar sig NATO är ingen nyhet, Sverige har deltagit i massor av NATO-övningar. Men om detta ses som ett rutinärende, bör vi akta oss för att inte även ett medlemskap i NATO ses som ett rutinärende som sakta smyger sig på oss utan att vi har tid och möjlighet att säga ett skarpt nej till detta.

Efter Gazakriget. Efter israeliska valet.

2009-05-10T13:29:00.000-07:00

Kom på årets Sjöviksseminarium, den 5-7 juni och träffa andra som också är intresserade av vad som händer i Mellanöstern. Text nedan är tagen från inbjudan:

SEMINARIUM SJÖVIK 5-7 JUNI 2009

Kan det bli värre i Mellanöstern? En relevant fråga de senaste decennierna och en fråga som alltför ofta har blivit besvarad med "ja". Våren 2009 står det klart att situationen blivit värre från 2008 och vi får än en gång ställa samma fråga. Kan någon längre ärligt uppmana till fredsförhandlingar mellan palestinier och israeler? Är det så att i dag bör man inte försöka få till stånd fredsfrämjande åtgärder utan fredstvingande?

Men vad "fredstvingande" åtgärder är, finns det inga enkla svar på. Tankarna går till USA och EU. En otålighet finns över EU:s långvariga tolerans med Israel och tröghet att förändra. En viss hoppfullhet över Obama vad gäller USA:s fortsatta agerande, dock grusat av många fläckar med konservatism i den amerikanska maktens korridorer.

Vi behöver träffas och tala om detta. Därför är du varmt välkommen till det sjunde Sjöviks-seminariet. Du behövs i samtalet!

Varför är det så tyst?

2009-05-10T13:04:00.000-07:00

De senaste veckorna har jag undrat över den ekande tystnaden efter Gaza-kriget. Det kändes ett tag efter attackerna att det internationella samfundet äntligen, äntligen skulle reagera på vad som händer i Mellanöstern. Att ett momentum höll på att skapas så att det nu iallafall inte skulle kunna bli värre. Och jag har påpekat det förut, ja, man kan nästan hävda att jag tjatar, att tystnaden skriker ut vår gemensamma skuld över dessa brott mot folkrätten.

Och värre blir det. De senaste dagarna strömmar det in rapporter från Jerusalem om tiotusentals hus som hotas av rivningar. Om tiotusentals människor som riskerar att bli hemlösa. Om vissa vägspärrar som ska datoriseras, vilket tvingar de palestinier (ca 75 000 personer) som har arbetstillstånd i Israel att ta långa omvägar längre resor till jobbet och ökade kostnader, då antalet vägspärrar som palestinier får använda minskas. Om polisutredningar mot israeliska fredsgrupper. (Läs bl a Anna Westers krönika i Stockholms fria tidning nu härom dagen).

Och vi väntar fortfarande på att något ska hända när det gäller Gaza. Om omvärlden accepterar att IDF utreder sig själva och sina egna övergrepp och ser sådana utredningar som oberoende, då kommer vi inte komma någonstans. Läs Gideon Levy på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1084418.html om att vi förtjänar att få reda på vad som hände i Gaza.

Vi vet ju iochförsig vad som hände. Och fortfarande händer. Det finns palestinska journalister på plats. Och internationella aktivister. IAF (Israeli AirForce) har ju faktiskt bombat Gaza igen, sedan kriget i vintras avslutades, härom dagen bombades tunnlarna på gränsen till Egypten och flera personer dog. Men en oberoende utredning verkar ju vara en förutsättning för omvärldens förhållningssätt gentemot Israel och det som hände. Och vad som händer nu. Och vad som kommer att hända framöver.

Lieberman återvände precis från en rundresa i Europa och menar att relationerna är goda. Netanyahu ska träffa Obama om någon vecka. Den nuvarande politiska linjen säger att om man skapar ekonomiska förutsättningar för palestinierna så kommer konflikten att lösas - att då kommer de ge upp sin rätt till frihet. De pratar om transfer-policies, lojalitetskrav, växande bosättningar som alltså inte alls ska avvecklas. Någonsin. Den nuvarande politiska linjen är så otroligt tydlig - varför är det då fortfarande så tyst??

Lieberman sa för övrigt härom dagen att han tror att Cypern-lösningen vore en bra lösning på konflikten i Israel och Palestina. Där viss transfer av människor har skett. Han verkar dock glömma att Cypern-konflikten inte är löst. Inte alls.

New Profile attackeras av polis

2009-05-06T06:44:00.000-07:00

I höstas skrev jag vid ett tillfälle om att riksåklagaren i Israel hade inlett en utredning av New Profile, en pacifistisk, feministisk organisation som jag har haft kontakt med och samarbetat med i flera år. För drygt en vecka sedan, söndagen den 26 april, knackade polisen på dörren till fem NP-medlemmar, gick igenom deras hem, beslagtog datorer och tog in dem på förhör till polisstationen. De släpptes därefter men belades med förbud att prata med varandra och att använda internet. Dessutom anade NP att fler medlemmar skulle utredas.

Och i torsdags, den 30 april, fick ytterligare några medlemmar telefonsamtal från polisen om att förhör skulle hållas även med dem under den här veckan.

I torsdags kväll demonstrerade ca 60-70 personer, från NP men även från andra organisationer, flest kvinnor, utanför polisstationen i Tel Aviv. Det var en stillsam manifestation där man ville visa solidaritet med NP och protestera mot polisens agerande. Polisen gick dock i attack, fysiskt, mot demonstranterna och arresterade åtta personer. Se mer på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=zXT08cISAMI.

De som arresterades hölls i häktet över natten och släpptes först vid 11-tiden i fredags, efter att en domare beordrat polisen att ta av dem de handbojor och fotbojor de hade på sig.

Läs mer om New Profile på http://www.newprofile.org/english/ och om vad som händer där. På hemsidan finns det också en lista på saker som vi i omvärlden kan göra för att visa dem vårt stöd.

Hela historien känns bizarr och ganska skrattretande, om den inte vore sann. Hur polisen kan se dessa kvinnor som ett så stort hot. Men visst, de utmanar ju några av de grundvalar som den israeliska staten har byggt sitt kontrakt mellan stat och medborgare på - kopplingen till "folkets armé" och värnplikten som något centralt och idén om att militära "lösningar" är de enda lösningar som finns, eftersom våld är det enda språk som förstås och respekteras av "fienden".

Training of Trainers - ickevåld i Sverige

2009-04-24T06:29:00.000-07:00

”Utbildning är det mäktigaste vapnet som
kan användas för att förändra världen”
- Nelson Mandela

Bli ickevåldstränare genom att gå Kristna Fredsrörelsens fördjupade tränarutbildning med internationell inriktning. Kursen är uppdelad i tre steg, varav det andra genomförs i Jerusalem.

Utbildningen är tänkt för dig som är intresserad av fred och ickevåld. Målet med utbildningen är att utbilda dig och andra till att sprida kunskap och stärka engagemanget i Sverige, dels för ickevåld som förändringskraft, dels för situationen i Israel och Palestina.

Du kommer att få hålla i ett antal workshops och informationsträffar på egen hand under utbildningen, med stöd av mentorer från Kristna Fredsrörelsen och Studieförbundet Bilda.
Läs mer på: http://www.krf.se/training-of-trainers-ickevald .

Fängelse för att försöka stoppa våld

2009-04-21T12:46:00.000-07:00

Idag kom domen mot min kompis Martin och de andra medåtalade som bröt sig in på Saab där JAS-plan tillverkas. Det blev 4-6 månader fängelse, samt ett gemensamt skadestånd som ska betalas till Saab på 151 000 kr. De har alla suttit häktade sedan 22 mars, då aktionen skedde, och fördes efter domen idag återigen tillbaka till häktet.

Martin kommenterade domen idag: ”I Linköpings tingsrätt tog jag upp risken att JAS skulle användas för att avfyra kärnvapen. Något är snett när man döms till fängelse för försök att avstyra ett kärnvapenhot” (citat från www.ofog.org)

Under rättegången förra veckan menade åklagaren att sabotaget hade en "avsevärd betydelse för rikets försvar". Men de anklagade yrkade på ett frikännande "eftersom de agerat i nödvärn för att hindra det lidande och död Jas-plan från Sverige orsakar runt om i världen". (www.ofog.org) Som Martin skriver på www.avrusta.blogspot.com: "Våra advokater och vi tyckte inte att det var rimligt att det skulle bedömas som sabotage eftersom vi var ute efter exportplan som inte alls har med Sveriges försvar att göra. Vi sa visserligen att om vi inte hade lyckas hitta några exportplan skulle vi kunna tänka oss att hamra på ett eller flera Jas tillhörande försvarsmakten, eftersom dessa titt som tätt hyrs ut eller säljs till olika länder."

Och återigen ställer jag mig frågan om civil olydnad och när det är OK, och vem som har tolkningsföreträde att avgöra detta. Eller vem som tar sig tolkningsföreträde. Och hur civil olydnad skiljer sig mellan olika länder, till exempel Sverige och Sudan. Vilka risker tar man som aktivist och vad kan man uppnå. Jag har inga definitiva svar ännu, utan fortsätter att fundera över detta - försöker både att gå på magkänslan men också att basera funderingarna på logiskt resonemang och filosofi. Och jag måste ju erkänna att jag är glad att Martin & co driver den här frågan som jag tycker är oerhört viktig och att de tar risker som vi andra inte gör.

Ramverket inte alls lika intressant som innehållet

2009-04-19T23:11:00.000-07:00

De senaste veckorna läser jag igen och igen om den nya regeringen i Israel, med Netanyahu, Barak och Lieberman i fronten. Jag har redan uttryckt mina åsikter och farhågor om dessa herrar, och tänker därför inte gå in på det igen. Vill ni läsa mer finns det flera bra artiklar på bland annat Maan News (www.maannews.com) som är väl värda att titta på.

Dessa herrars inmarsch på arenan får ju en osökt att tänka på möjligheterna till en lösning på den här konflikten. Just nu känns den ju mer avlägsen än någonsin, men alla konflikter blir lösta förr eller senare, och så kommer det även bli med denna. Frågan är hur mycket mer lidande vi måste stå ut med, hur många fler kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten och hur många fler "fakta på marken" som måste göras ogjorda för att en riktigt rättvis fred ska kunna nås.

Egentligen är det inte speciellt svårt. Alla vet i princip vad som måste hända. Alltså, alla inblandade. Ett av de problem jag ofta hänvisar till är ju att andra människor inte alls vet vad konflikten handlar om eller vad som måste hända. Alltså, det är inte alls speciellt komplicerat, vad som måste hända, ur ett folkrättsperspektiv. Och jag hävdar att det är det enda perspektivet som är relevant i den här situationen. En bekant till mig (som inte direkt har samma syn på konflikten) sa "humanitarian law is just technicalities, it is clear what the Bible says" - och detta visar ju på det absurda att ens diskutera något annat än just folkrätten.

Så en lösning i linje med folkrätten måste till. Och sen då? Då fastnar man gärna i diskussioner, ibland oändliga, om det ska vara en enstatslösning eller en tvåstatslösning. Om jag ska vara helt ärlig tråkar den diskussionen ut mig. Det handlar ju endast om ramverket. Jag är mycket mer intresserad av innehållet. Och det är det jag vill se diskuteras: vilken typ av stat (singular eller plural efter smak) snackar vi om? En fundamentalistisk stat? Fascistisk? Nationalistisk? Demokratisk med lika rättigheter för alla? Total separation mellan stat och religion?

Jag vill se en diskussion om visioner. Jag vågar hoppas på att det kan leda till oväntade allianser.

Efter valet - varför denna kompakta tystnad?

2009-04-16T13:49:00.000-07:00

Jag har undvikit att skriva om Mellanöstern ett tag då jag har känt mig alltför uppgiven. Efter att attackerna på Gaza upphörde fortsatte tystnaden som varit alltför kompakt i över fyrtio år. Omvärlden verkade vakna ett tag, det kändes som att det finns ett momentum att ta vara på. Särskilt inför att Sverige snart blir ordförandeland i EU och att EU är en av de viktigaste aktörerna med en stor möjlighet att påverka situationen. Om man vill. Vilket man hittills inte velat.

Efter valet i Israel kändes situationen ännu mer hopplös. Eller snarare - min första reaktion var att NU, om inte förr så NU kan inte omvärlden vara tysta. Och visst har det skrivits ett par artiklar och krönikor om den nya högerregeringen, men mest har det varit tyst. Artiklarna har mest synts i alternativ media, annars tyst. Hillary Clinton ringde upp och hälsade sin nya "kollega" välkommen till sin post och i övrigt så.... TYSTNAD. Det är så öronbedövande tyst.

När Jörgen Haider blev vald i Österrike reagerade övriga EU-länder direkt. Denna typ av åsikter kan vi inte acceptera. Detta gäller även risken att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen i nästa val. Inte OK. Läskigt, ja! Jag tycker ju också att EU hade ju kunnat agera lite mer på Berlusconis framfart och särskilt i sitt beteende mot romerna i Italien. Oerhört läskigt att det är så tyst. Och så har vi då den här nya regeringen, med Netanyahu, Barak och Lieberman i spetsen. Och nu snackar vi verkligen om läskiga åsikter som jag helt enkelt väntade mig skulle framkalla någon form av reaktion. Men det är så öronbedövande tyst.

Jag tänker främst på Lieberman, och läser Uri Avnery's artikel "Who's the boss?" på www.maannews.net. Karln innehar en riktig vågmästarroll och vet om det. Avnery skriver något om det bisarra i den här regeringsformationen:

"But a government is no joke. And Lieberman is no joke. Far from it. Already on his first day he made clear that he – he and not Netanyahu or Barak – will set the style of the new government, both because of his strong political position and his massive personal presence and provocative character. He will maintain this government as long as it suits him and overthrow it the moment he feels that new elections will give him supreme power. His rude and violent style is both natural and calculated. It is intended to threaten, to appeal to the most primitive types in society, to draw public attention and to assure media coverage. All these are reminiscent of other countries and other regimes. The first one to congratulate him was - not by chance – the ex-fascist foreign minister of Italy."

Han gick till val med en plattform som går ut på att medborgarskap skulle kunna annulleras för den arabiska befolkningen om de inte svär en lojalitetsed till staten Israel. Han pratar även om transfer av den arabiska befolkningen i Israel. Han citerar romerska kejsare i sitt installationstal: Si vis pacem, para bellum. Om du vill ha fred, förbered för krig. Han förkastar Annapolis-mötet och den efterföljande processen. (Och visst har inget hänt sedan dess, men det var knappast anledningen till varför han tog avstånd från den).

Jag tror knappt att jag behöver säga något mer då det framgår ganska tydligt att den här karln i allra högsta grad är skitläskig. Och att han sitter på en position som gör honom ännu läskigare. Och att tystnaden från omvärlden gör hela situationen oändligt mycket läskigare. Och det är därför jag har undvikit ämnet Mellanöstern under ett tag.

Avrustning var det...

2009-04-15T09:19:00.001-07:00

Jag har tidigare skrivit om min f d kollega Martin och hans försök att avrusta den svenska krigsindustrin. I mitten av mars fick han en fängelsedom och böter efter aktionen i höstas då han och hans kollegor bröt sig in på två vapenfabriker där vapnen var ämnade för export - bl a till Indien.

Bara några dagar senare, den 22 mars, bröt han sig in på JAS-fabriken i Linköping. Där finns plan som är beställda av både Sydafrika och Thailand, båda två problematiska länder att exportera vapen till - även för de som tycker att det är OK för Sverige att exportera vapen. Jag behöver väl knappast gå in på varför. Och om man tycker att det är problematiskt, bör man protestera. Som en av de häktade själv säger:

- När regeringen och företagsledningar samarbetar för att exportera vapen till fattiga länder och konflikthärdar är det upp till vanliga medborgare att ingripa. Den civila lydnaden är ett större problem än den civila olydnaden, sa författaren Pelle Strindlund, 37, från Sundsvall (www.ofog.org)

Sedan den 22 mars har Martin och de andra suttit häktade. Rättegången mot dem inleddes igår och tydligen ska domen fastställas redan nästa vecka. Efter rättegången återfördes de till häktet. Martin försöker att blogga från häktet, med viss försening då andra måste lägga upp texterna åt honom. Jag tycker att han är modig och är stolt över att känna honom. Och gissa vad jag har berättat om detta för alla våra gemensamma vänner i Sudan. Vill du veta mer, kolla in mer information på Kampanjen Avrusta-gruppen på Fejjan eller på www.avrusta.blogspot.com.

Avväpning var det...

2009-04-14T15:50:00.000-07:00

En av de saker som vi försökte lära oss mer om i södra Sudan var avväpning. I CPA, Comprehensive Peace Agreement, från januari 2005, står det att avväpning är ett viktigt steg i implementeringen av freden. Och särskilt då i södra Sudan där stridigheterna under kriget var som värst och där man idag befarar att 80 procent av befolkningen är beväpnad.

Hittills har GoSS (Government of Southern Sudan) gjort några tappra men misslyckade försök till avväpning i vissa områden. Vilket inte var så svårt att räkna ut. Att de skulle bli misslyckade, alltså. Bland annat har man med våld försökt avväpna vissa grupper, vilket skickar ju ganska blandade budskap om behovet av att skydda sig och vapnens roll i detta. Hittills har försöken som sagt varit misslyckade. Grupperna har antingen bara lämnat ifrån sig de äldsta och mest slitna vapnen och behållit resten. En kalashnikov håller utan problem i 40 års tid. Och är alldeles för billig för de flestas bästa. Eller så har man helt enkelt gått ut och skaffat sig nya vapen veckan efter. Eller så har grannbyn attackerat - passat på då man vet att en viss grupp för tillfället är vapenlösa. I de mest misslyckade fallen har befolkningen känt att deras mänskliga rättigheter - rätten till säkerhet - har blivit kränkt och därför slagits tillbaka. Och blod har spillts, människor har både skadats och dödats.

Inte så lyckat, med andra ord. Och säkerhet är en rättighet. Och i ett område som Sudan, som har haft inbördeskrig större delen av tiden sedan självständigheten 1956, och där vissa etniska grupper traditionsenligt har rykt samman för att sno boskap från varandra och där LRA (Lord's Resistance Army) härjar i gränstrakterna, kan man inte bara gå in och avväpna folk. Oavsett hur fel man tycker det är med vapen. Och hur mycket man intellektuellt kan argumentera för skillnaderna mellan statlig säkerhet och mänsklig säkerhet och att vapen faktiskt rent statistiskt leder till större mänsklig osäkerhet.

Alternativ måste erbjudas. Om jag inte kan försvara mig själv när jag blir attackerad, vem gör det då? Om jag har varit soldat sedan barnsben och varken kan läsa eller skriva eller är tränad i någon form av yrke - vad betyder då mitt vapen för min identitet? Och vad ska jag göra istället, när mitt vapen tagits ifrån mig?

En avväpningsprocess i den här typen av kontext måste ske samtidigt som väldigt många andra processer i samhället. Bland annat måste reella alternativ erbjudas - både vad det gäller säkerhet och identitet. Civila samhället och de folkvalda (nåja, folkvalda blir de ju förstås först med nästa val - hittills är de "folkvalda" en produkt av CPA) kan samarbeta runt detta och stärka varandra. En "disarmament of the mind" måste ske. Och alla samhällen har ickevåldsliga metoder för att lösa konflikter som kan användas eller återupplivas ifall de fallit i träta - man behöver inte importera Gandhi hela tiden. Försoningsprocesser tjänar nog en funktion.

Dessutom, avväpning handlar i allra högsta grad om grundläggande ekonomi, om efterfrågan och utbud - och båda måste man förhålla sig till. När gränserna till Eritrea, Etiopien, Kenya och Uganda svämmar över av billiga vapen kommer inga avväpningskampanjer att fungera.

Sent en natt...

2009-04-13T15:01:00.000-07:00

...försöker jag återigen samla mina tankar från senaste Sudan-resan och reflekterar över den enorma internationella närvaron i södra Sudan. Juba är "the it-place" just nu i biståndsvärlden. För tio år sedan var det Kambodja, därefter Afganistan... och nu Juba. Alla dessa vita jeepar med loggor som förstås har som mål att hjälpa.

Och så många frågor väcks i mitt huvud. Jag träffade en parlamentariker i utskottet för "regional and international cooperation" som berättade att vi var de enda khawajas ("vitingar" - mitt val av ord) som kommit till honom för att be honom om en behovsanalys och en prioriteringsordning på utmaningar. Vi, en liten fredsorganisation från Sverige, som definitivt inte i någon hög grad kan möta alla dessa utmaningar. Som inte har någon permanent eller ens temporär närvaro i Sudan. Är vi verkligen de enda som bett att de, sudaneserna själva, ska definiera sina behov?

Jag får ofta påminna min partnerorganisation om att vi inte är deras givare - utan att vi är precis det - en partnerorganisation. Jag får påminna dem om att jag inte är mer kvalificerad än de själva att definiera deras behov. Eller prioriteringar. Jag får ofta påminna dem om att det är de själva som ska sätta deras agenda - det är inte jag som har planer för dem. Jag får påminna dem om att allt jag kan om Sudan (nåja, mycket iallafall - och när det gäller sudanesiska flyktingar i norra Uganda har jag en av föreläsarna vid SOAS att tacka) har jag lärt mig av dem. Jag får påminna dem om att vi är jämlikar.

Om detta är biståndets baksida - hur tar vi oss ur detta? När de stora givarna fortfarande agerar helt top-down och när vi små organisationer som vill ha en så jämställd relation som möjligt till våra partnerorganisationer ändå fastnar i detta? Hur undviker vi det internationella samfundet agerar som imperialister i sitt förhållningssätt till Afrika?

Folkräkning och val

2009-04-12T13:53:00.000-07:00

I senaste inlägget nämnde jag något om den undermåliga folkräkningen i Sudan som genomfördes i april förra året. Det står i CPA - Comprehensive Peace Agreement - att en folkräkning skulle hållas innan nationella val kan genomföras. Vilket låter ju klokt och i allra högsta grad genomtänkt. Särskilt i ett land som har haft krig större delen av tiden sedan självständigheten 1956. Och som aldrig har haft varken fria val eller folkräkning tidigare.

Och då tänker man ju per automatik att det är A och O att en sådan folkräkning går bra till - för att de första fria valen faktiskt ska bli fria, inklusiva och demokratiska. Eller? I april förra året genomfördes en folkräkning på två veckor i Afrikas största land. En av de viktigaste händelserna i fredsprocessen och något som det var nästan helt tyst om i media här hemma. Två veckor?!?! Är det en rimlig tid för en folkräkning i Afrika största land? Under regnperioden, då stora delar av södra landet är isolerade och många vägar är helt oframkomliga? I ett land där många människor fortfarande inte vet vad CPA innebär. Vissa områden besöktes inte alls. Och i Darfur fortgår ju kriget...

Dessutom vägrade regeringen i Khartoum att inkludera frågor om etnicitet och religion i folkräkningen. De menar att det inte är viktigt. Och det kanske det inte borde vara - men i ett land där konflikterna i allra högsta grad har etniska och religiösa förtecken (även om de som överallt annars handlar om makt, resurser och land) så blir det problematiskt att utelämna detta. Särskilt när alla som tillhör olika minoritetsgrupper eller marginaliserade grupper genast tolkar detta ur konspirationsteoretikerns perspektiv: "de försöker dölja fakta på marken". Denna känsla förstärks ytterligare då regeringen hittills har vägrat att släppa resultaten från folkräkningen.

"The possibility of the elections next year being democratic and fair is already lost due to the census", sade en person som jag träffade i Juba. Och jag är böjd att hålla med. Och följdfrågorna blir per automatik många. För många att jag ska börja rada upp dem nu. Om ni har några, hör av er så lägger jag till dem på listan och publicerar den i nästa inlägg. Typ.

Utmaningar i södra Sudan

2009-04-11T04:23:00.000-07:00

Jag är nyss hemkommen från en vecka i Juba och försöker smälta alla intryck. Det är mitt andra besök i huvudstaden i det autonoma södra Sudan och det var på många sätt ett kärt återseende. En hel del har hänt under de 18 månader sedan jag senast var där. Bland annat har den största gatan (Airport road) asfalteras. Alla andra gator är fortfarande röda av jorden och blir till lervälling så fort regnen börjar. Och de behagade börja den här veckan. Tydligen tidigare än väntat och vår vanliga bil hade det inte alls lika lätt som alla vita fyrhjulsdrivna jeepar som fortfarande fyller gatorna.

Det byggs också en hel del i stan och framförallt hotellen och restaurangerna känns delvis nya, med europeiska priser. Anpassat efter de hundratals, ja, troligen tusentals, expats som befinner sig i Juba. Hur vanliga sudaneser klarar sig, är en helt annan fråga. Och en väldigt viktig sådan. När vi pratade med medlemmarna i vår partnerorganisation Sonad (Sudanese Organisation for Nonviolence and Development) om deras största rädslor i vardagen var de stigande matpriserna ett av dem.

Södra Sudan är troligen ett av världens bördigaste områden med enorma möjligheter att inte bara försörja sin egen befolkning utan även exportera produkter, till norra delarna av landet men även till andra länder. Idag importeras dock den mesta maten från Uganda och Kenya. Och när fd soldater och krigsveteraner, som inte fått sin lön eller ersättning utbetald på flera månader, blockerade vägarna runt gränsen till Uganda syntes det direkt då de redan höga matpriserna ökade ytterligare.

En annan rädsla är närvaron av lätta vapen. Enligt beräkningar av Small Arms Survey äger 80 procent av befolkningen i södra Sudan vapen. 80 procent! Och eftersom staten ännu inte är stark och stabil nog att erbjuda befolkningen skydd, finns det idag ingen vilja att låta sig avväpnas. För att en avväpning ska kunna bli hållbar måste alternativ erbjudas. Men när hoten om attacker fortfarande är så reella, kommer det inte funka. Vissa grupper har avväpnats med våld av staten, och vad skickar det för signaler!? Många därnere anser att deras rättigheter kränks och våldsamheter har utbrytit vid dessa avväpningskampanjer. Dessutom har de åter skaffat nya vapen så fort avväpningen avslutats. Och så länge det fortfarande pågår en mängd lokala väpnade konflikter mellan olika grupper i södra Sudan lär det inte gå att komma längre i den här frågan.

Därför är vikten av freds- och försoningsarbete enormt viktigt, som bland annat kan fokusera på lokala konfliktlösningsmekanismer och återuppliva dem. Varenda samhälle i världen har sådana mekanismer men ibland handlar de i skuggan av krig och måste putsas av. Tyvärr har givare världen över en tendens att överge områden när ett fredsavtal skrivits. Som om allt då skulle vara "fine and dandy". As if. Fredsavtal sluts mellan ledare. Fred implementeras av människorna. Och idag finns det fortfarande grupper i södra Sudan som knappt vet om att ett fredsavtal skrevs under för fyra år sedan, ännu mindre vad det innehåller.

Och ur det perspektivet, och den slarvigt och direkt odemokratiska folkräkning som genomfördes förra året, undrar man ju med rätta hur det kommer att gå när de första nationella valen ska hållas i februari nästa år. Uppförsbacken dit är lång. Samtidigt som jag känner mig matt av alla dessa utmaningar känner jag mig hoppfull efter alla möten med människor, både gräsrotsaktivister och parlamentariker, som har en otroligt stark vilja att fortsätta försöka skapa ett nytt Sudan.

Snarstucken?

2009-04-01T03:41:00.000-07:00

Ok, jag erkänner att jag känner mig ganska besviken på arabländerna som nu har sagt att de ska stödja Al Bashir och därmed fördöma Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder. Jag kanske inte borde vara förvånad, men definitivt besviken. Särskilt då Al Bashir samtidigt menar att han tänker försöka tona ner Palestina-frågan på det Arab League-möte som pågår nu. För att palestinierna kräver att Israel ställs inför ICC för de krigsbrott och brott mot folkrätten som begicks under kriget mot Gaza nu i vintras.

Dubbelmoral är alltid vidrigt och det här måste väl räknas som den värsta typen. Riktigt cynisk dubbelmoral.

Återigen visar man att Palestina-frågan faktiskt inte är så viktig för arabvärlden, det verkar bra mycket viktigare för dem att Israel fortsätter att vara den stora fienden. Återigen visar man att människorna i Darfur inte är viktiga. Fast flera hundra tusen har dött de senaste fem åren, och flera miljoner nu hotas att drabbas av svält efter att Al Bashir kastat ut de internationella humanitära organisationer som funnits på plats i Darfur. Det är tydligen mycket viktigare att hålla goda relationer till Al Bashir.

Karln är uppenbarligen en skurk, i ordets rätta benämning. Men hur ska man då se på ICC:s arresteringsorder gentemot Al Bashir. I relation till fredsprocessen i landet. I relation till den attityden gentemot andra aktörer. I relationen mellan fred och rättvisa. ICC och andra folkrättsverktyg bör användas och användas oftare. De bör användas mindre selektivt och se till att alla behandlas lika inför lagen. Men då "världspolis" inte finns och då stater alla har sin egen agenda ser det inte ut att bli på det sättet inom en snar framtid. Inte ens inom en överskådlig långsiktig framtid.

Hostile fighters.... who?

2009-03-31T11:30:00.001-07:00

I januari i år bombade israeliska stridsflygplan en konvoy i Sudan och menade att konvoyen var på väg till Gaza med vapen. Detta har man inte alls hört så mycket om, även om det borde vara en hyfsat stor grej, kränkningar av andra staters territorium brukar uppmärksammas och kritiseras. Nåja, inte kränkningarna av det palestinska territoriet, då är det tyst, som jag så många gånger tidigare påpekat.

Nu var det dock kränkningen av Sudans territorium som jag tänkte skriva om. Israel anföll denna konvoy med F16-plan och droner och hade F15 plan på stand by ifall "hostile fighters" skulle närma sig, som tidningen Haaretz beskriver det hela.

Men vänta lite nu, vad är det egentligen som räknas som "hostile fighters"? Är det inte de som attackerar inne på en annan stats territorium som både de jure och de facto är den som är "the hostile fighter"?

Krig suger - så är det

2009-03-25T12:32:00.000-07:00

De senaste dagarna har det strömmat in rapporter om vad som hände i Gaza under Israels tre veckor långa attack i vintras. Den vita fosforen kände vi redan till. Och det urskiljningslösa bombandet av byggnader och människor. Vittnesmål kom från internationella aktivister och sjukvårdspersonal som befann sig på området under attackerna .Amnesty International kom in i Gaza direkt efter att attackerna upphörde. Flera dagar innan internationella journalister släpptes in.

Nu kommer rapporterna om soldaternas agerande. Vittnesmål som bland annat samlas in av Breaking the Silence (www.breakingthesilence.org). Om användandet av mänskliga sköldar. Om sönderslagna hus och möblemang. Om rasistiskt och hatfyllt klotter i människors hem. Om avföring på golv, väggar och till och med i kylskåp. Om soldater som hindrar ambulanser och sjukvårdspersonal att komma fram. Som hindrar människor att ta sig till sjukhus. Som skjuter mot kvinnor och barn.

Och om t-shirts som olika "units" har tryckt upp efter attackerna, som stolt (?!) berättar om övergrepp och brott mot folkrätten. Det finns bl a att läsa på BBC http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7960071.stm. Dessa t-shirts representerar för mig denna dehumanisering som alltid sker i krig. Och som går djupt i konflikter som pågår under generationer. Där den andre inte ses som mänsklig och därför kan behandlas hur som helst. Och denna dehumanisering får mig som vanligt att gråta.

Ojämlikhet det största problemet

2009-03-25T12:27:00.000-07:00

En ny bok skriven av Richard Wilkinson and Kate Pickett, beskriver co-relationen mellan levnadsstandard och jämlikhet, och menar att även de rika(re) lever bättre i jämlika samhällen. För att få en lite mer utförlig beskrivning av The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane 2009), läs mer på: torepersson.blogspot.com.

Rafael goes Bollywood

2009-03-13T09:21:00.000-07:00

Något av det roligaste på youtube-himlen den här veckan är utan tvekan den reklamfilm från den israeliska vapentillverkaren Rafael som i februari deltog i en stor vapenmässa i Indien. Filmen visades på stora filmskärmar vid deras monter. Att anpassa reklamen, dvs riktad reklam, är ju populärt, troligen för att det anses effektivt. Men hur mycket kan man göra detta utan att det slår över.

Rafael skulle alltså åka till Indien och då så många israeler hänger där under sin "post-army tour" vet de allt om saris och Bollywood-dans och smörsång. Och man undrar ju i sitt stilla sinne om den här typen av reklam gillas av indierna. Eller som bloggaren Noah Shachtman skriver: "Let's say you're a defense-company marketing executive. And you want to make a splash at the Indian defense ministry's annual air show. Do you: (a) buy expensive gifts for New Delhi's generals; (b) treat the press to Kingfishers and samosas; (c) produce a Bollywood-esque video featuring bare-midriff girls, flower-draped missiles, and the catch phrase "dinga dinga dee?"

Det trista är att det troligen fungerar. Rafael är ett av Israels största vapentillverkare och har bl a samarbeten med svenska försvaret. Israel är ett av världens största vapenexportörer. Ergo: Rafael borde rimligtvis vara ganska duktiga på det de gör.

Och även om jag skrattade mig fördärvad när jag såg filmklippet på youtube, och blev generad å Rafaels vägnar, borde jag egentligen gråta, för det hela är ju egentligen fruktansvärt. Om det är något som världen inte behöver mer av så är det ju vapen. Och om det är något som vi inte behöver är vapenförsäljning som säljs genom populärkultur vare sig det rör sig om B/Hollywood, Melodifestivalen (som så många av någon outgrundlig anledning gillar), eller annat.

Se, skratta, gråt och bedöm själva: http://www.youtube.com/watch?v=ktQOLO4U5iQ

Svensk vapenexport frodas

2009-03-11T01:43:00.000-07:00

Svensk vapenexport är ett ämne som ofta dyker upp här. Just för att jag tycker att det är så vansinnigt att vi har en industri som stödjer krigsmakter runt om i världen samtidigt som vi nöjda lutar oss tillbaka och är stolta över 195 år av fred. Iallafall av fred i Sverige. Jag kan inte annat än tycka att det är hycklande att säga att vi är så fredliga när vi samtidigt stödjer andras dödande, och på ett så konkret sätt som att förse dem med vapen.

Om ni vill veta mer om läget just nu för svensk vapenexport, rekommenderar jag er att läsa min kollega J:s inlägg på fredsbloggen.blogg.se, en blogg där jag och några av mina kollegor skriver om ämnen som berör oss. Jag rekommenderar er också att läsa min fd kollega M:s blogg om behovet av avrustning och just nu om den pågående rättegången mot honom efter att han och en annan person i höstas bröt sig in i en vapenfabrik och förstörde vapen: avrusta.blogspot.com. Hans slutplädering ligger där och går minsann inte av för hackor. Go Martin, go Martin!

Häktningsorder mot Bashir

2009-03-09T09:28:00.001-07:00

Alla som läser den här bloggen då och då vet att jag har en del av mitt hjärta i Sudan och det är med intresse jag därför följer den senaste utvecklingen där, och framförallt den Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) häktningsorder mot Sudans president Omar Bashir. Det är så vitt jag vet första gången de utfärdar en häktningsorder mot ett sittande statshuvudet och Bashir själv har förstås gått i taket om anklagelserna och bett det internationella samfundet äta upp dem.

Anklagelserna som lett till denna häktningsorder gäller förstås konflikten i Darfur och Bashir anklagas för krigsbrott och för brott mot mänskligheten. Sedan häktningsordern gick ut i onsdags har flera stora och prominenta biståndsorgan blivit ombedda att lämna landet. Anti-västdemonstrationer har hållits i Khartoum och Bashir själv har talat till sina anhängare. Vad som händer nu närmast framöver känns i övrigt osäkert, men jag kan nog räkna stenhårt med att inte få visum i april.

ICC är ett av de verktyg för implementering av folkrätten som finns idag och jag tycker absolut att dessa verktyg och institutioner ska användas. Jag klagar ju annars ständigt på det internationella samfundets oförmåga eller ovilja att agera. Men det är inte så himla enkelt, som jag önskar att det vore. I Sudan pågår sedan fyra år en mer eller mindre skakig fredsprocess mellan nord och syd, och enligt fredsavtalet är det meningen att det ska hållas nationella val i Sudan. Hur (om) dessa val går till är oerhört viktigt för den fortsatta processen och vad innebär denna häktningsorder i relation till dem? Vad är oddsen att Bashir kommer att vara öppen för demokratiska och fria val om risken är att han kommer att förlora dem ökar risken för att hamna i Haag?

Och vad innebär ett mer spänt läge i Sudan för de lokala freds- och MR-grupper som under kriget agerade i det fördolda men som under de senaste åren kunnat agera öppet och även registrerats. Hur ser riskerna ut för dem?

Sedan är det ju återigen den känsliga frågan om opartiskhet och straffrihet på en global nivå. Förutom de speciella domstolar som satts upp i samband med konflikten i forna Jugoslavien och Rwanda, så är det hittills endast afrikanska ledare som har ställts inför rätta i Haag. Och visst pågår det en hel hög brutala konflikter i Afrika, men övriga världen då? Det andas som vanligt av ett samfund som fortfarande styrs av koloniala idéer om den vites överhöghet och kommer knappast göra folk i den fattigare delen av världen mer vänligt inställda till världssamfundet.

Det uppmuntrar snarare till lojalitet med sina grannar, som den som visas mot Mugabe när det gäller hans brott mot befolkningen i Zimbabwe. Det verkar dock som att övriga arabstater inte per automatik kommer att ställa sig på Bashirs sida, och det är ju positivt. Varför anklagas inte Bush för att ha lurat det amerikanska folket och resten av världen med sina intentioner för att gå in i Irak?

Komplicerat, minst sagt. Jag fortsätter att efterfråga konsekvens inom det internationella samfundet, konsekvens baserad på folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Och försöker så länge ta mig till Juba istället.

Mycket vill ha mer

2009-03-06T02:45:00.000-08:00

De senaste dagarna har återigen bonus-debatten flammat upp och med all rätta. Det känns otroligt magstarkt att vissa företagsledningar fortsätter att ge sig själva pengar samtidigt som vanliga löntagare varslas. Samtidigt som flera företag handlar centralt med facken om sänkta löner för att undvika de värsta farhågorna om massarbetslöshet. Samtidigt som fackförbundens medlemsavgifter stiger och ökar på kostnaderna för vanliga arbetare. Samtidigt som staten fortsätter att sticka huvudet i sanden och se sin egen roll i krisen, bonuspaketen, ökade fackliga kostnader för individen och en osäkrare verklighet för de svagaste i samhället.

Hur motiveras dessa bonussystem? Jo, att utan dem så gör chefer och styrelseledamöter inte sitt jobb tillräckligt bra. De måste motiveras till att bidra med det där "lilla extra". Men förväntas det inte av alla löntagare att de gör sitt jobb så bra som möjligt? Och ska då inte de redan skyhöga lönerna för företagsledningar fungera som ett sådant incitament?

Ordet bonus – smaka på det – får det inte er att tänka på företag som det går bra för? En liten bonus när allting ligger på topp? Lite extra pengar lagom till jul? Som om just dessa personer har problem med att täcka sina kostnader och behöver det där tillskottet för att klara av både räkningar och julklappar. Och om de har problem med detta, då kanske de i all rimlighet ska se över sina utgifter. I kristider, då det är uppenbart att det går rent ut sagt skitdåligt för väldigt många företag, finns det i min föreställningsvärld inget som helst utrymme för extra små julklappar på några miljoner här och där.

Det som svider mest är de företagsledare som inte ens ser problematiken i kraven på bonusar och skyhöga löner då facken tvingas acceptera sänkta löner för sina medlemmar för att rädda så många jobb som möjligt. Med tanke på att det går ganska många industriarbetare på varje chefslön skulle en politiskt korrekt sänkning av de uppblåsta lönerna se snyggt ut. Det skulle inte rädda industrin ur krisen. Men det skulle onekligen se snyggt ut. Och om man inte fattar detta, vad har man då för verklighetsförankring?

Waltz With Bashir på Folkets Bio

2009-02-20T02:12:00.000-08:00

Detta e-postmeddelande trillade in igår och gjorde mig jätteglad:
"Folkets Bio bidrar till att etablera norra Västbankens enda biograf i samband med premiären av Ari Folmans film Waltz With Bashir 20 februari skänker Folkets Bios biografer i Stockholm, Malmö, Lund, Göteborg och Umeå samtliga biljettintäkter från premiärvisningarna till The Freedom Theatre i Jenins flyktingläger, där Folkets Bio bidrar till att etablera norra Västbankens enda biograf. Intäkterna går till Frihetsteaterns Vänner i Malmö som sedan oavkortat vidarebefordrar pengarna till barnkulturcentret The Freedom Theatre (www.thefreedomtheatre.org) i Jenins flyktingläger, Palestina. Intäkterna skall gå till biografutrustning för att etablera norra Västbankens enda biograf. Projektet är initierat av Frihetsteaterns Vänner i samarbete med Folkets Bio."

The Freedom Theatre är ett fantastiskt projekt som drivs av vänner och de förtjänar och behöver allt stöd de kan få.

Så gå på bio ikväll!

Baristan

2009-02-14T03:41:00.000-08:00

Det är kallt, oerhört kallt ute. Jag vägrar inse att vi fortfarande bara är i februari och sätter envist på mig tunnare kläder. Och fryser. Så in i helvete. Och längtar bort, till någon plats där solen faktiskt skiner. Så vad göra när livet är fullt av mössor, raggsockor, rapporter, budgetuppföljningar, nedskärningar, fackklubbar, räkningar, lån och annat som inte direkt muntrar upp?

Jo, man gläds över konserter på Debaser med goda vänner. Och man gläds över att Baristan har börjat blogga igen! Och att tidigare bloggar nu finns utgivna i bokform. Och att jag härom dagen, när jag skulle beställa stans godaste semlor till hela vårt kansli, fick ett alldeles eget signerat exemplar. Det är verkligen överdrift att påstå att ett gott skratt förlänger livet. Och det är helt klart att det gör februari-månader mycket lättare. Läs själva på: baristasnack.blogspot.com.

PS: en weekend i ett gummistövel-fyllt Venedig var inte heller fy skam, utan helt enkelt lysande.

Spritt språngande galna

2009-02-05T00:39:00.000-08:00

Jag vet att det kan upplevas som tjatigt, det här att jag tenderar att racka ner på folkpartiet. Men när man så fundamentalt missuppfattat innebörden av ordet "liberal" så förtjänar man ju faktiskt att bli om inte kritiserad så iallafall rejält ifrågasatt. Under de senaste tio åren har jag en stark känsla av att folkpartiet är det parti som föreslår flest regleringar och regler, och gärna sådana som slår mot de redan svaga och marginaliserade i samhället.

Det handlar åtminstone delvis om en sned självuppfattning, liknande den som finns i Danmark där folk i allmänhet skrattar lite nedlåtande åt regel-tokiga Sverige men där man egentligen har ett par hundra fler restriktioner av alla dess slag inskrivna i lagen.

Åter till folkpartiet och dess senaste anti-liberala idé: att förbjuda undervisning i vissa ämnen på hemspråk för nya invandrare. Eftersom svenska språket är nyckeln till det svenska samhället. Som är nyckel till lyckad integration. Som är nyckel till välbefinnnande och lycka åt alla. Med andra ord, så länge du är tillräckligt svensk och pratar tillräckligt bra svenska så ler livet mot dig.

Som om svenska språket är den enda nyckeln till framgång och ska framhävas på bekostnad av annan kunskap som matte, fysik eller kemi. Som då kanske inte kan läras in lika bra för att man inte får stöd av läraren. I min gamla grundskola integrerades nyanlända gradvis i de vanliga klasserna och hade till att börja med nästan all undervisning för sig. Sakta men säkert deltog de mer och mer i vår undervisning, först syslöjd och gympa, sedan matte, fysik, geografi, samhällskunskap och till sist även svenska.

Så varför inte se hemspråket i sig som en viktig kunskap? Det borde ses som en styrka i den globaliserade värld vi lever i. Hur ointressant är man inte på jobbmarknaden när man bara kan svenska och engelska tillräckligt bra. Fler språk åt folket!

ps: även om folkpartiet var liberala skulle de nog fortsätta få en hel del kängor från mig, men iallafall inte för att vara totalt inkonsekventa.

Skadestånd - ska inte det kopplas till skadan?

2009-02-03T09:36:00.000-08:00

Min f d kollega och numera heltidsaktivisten Martin klättrade i november över ett staket. Detta staket utsattes även för klättring i september. Inte bara Martin har klättrat utan även andra aktivister från nätverket Ofog. Staketet ligger runt vapenfabriken Aimpoint i Malmö. Staketet gick inte sönder. Ingenting annat hände heller. Martin greps redan på andra sidan staketet.

Jag kan förstå att Aimpoint blir irriterade. Det finns ju en ganska stor opinion mot svensk vapenexport och ämnet är känsligt. Att folk därtill bryter sig in... tja, inte kul helt enkelt. Nu har Aimpoint kommit in med en stämningsansökan och där tar de i så det smäller. De menar att kostnaderna för klättrandet uppskattas till en miljon kronor. Japp, ni läste rätt: 1 000 000 kr.

Företaget menar att intrånget, alltså klättringen över staketet, ledde till att produktionen avstannade. Men det är ju deras val, och kan väl knappast bevisas att det beror på lite staketklättring?

Intrång på en fabriks område är säkert olagligt. Och de aktivister som klättrade var väl medvetna om det och försökte inte smita utan lät sig arresteras. De var helt öppna med sina identiteter och menar att export av vapen till krigförande länder också är olagligt. Aimport tillverkar bl a kikarsikten som har använts i Irak. Att protestera är vår demokratiska rättighet. Och när en sådan protest innebär att lagar bryts så väljer dessa personer att ta sitt straff. Civil olydnad kallas det.

Martin & co är inte det minsta intresserade av att ge skadestånd till en vapentillverkare. De är ju emot vapenproduktionen. Så den där miljonen känns ju avlägsen. Men det var inte vad denna blogg skulle handla om.... utan frågan var om skadestånd inte ska ställas i relation till skadan skedd? Och att klättra över staket....... vad baseras miljonbeloppet på? Sveda och värk? Ett kränkt staket?

Hur går det med utmaningen?

2009-01-29T15:26:00.001-08:00

Nå, hur går det med utmaningen om att stödköpa palestinsk olivolja?? I mitt lilla gäng är vi nu 22 personer som tillsammans har beställt 52 flaskor. Och detta på mindre än en vecka. Kan för övrigt nämna att nästa leverans med olivolja lämnade regionen igår och troligen är de igenom tull och andra eventuella hinder framåt slutet av februari.

Det går fortfarande att beställa: gå in på www.jordfrihet.org

Lite mer Martin Luther King...

2009-01-29T02:37:00.000-08:00

Jag fortsätter att inspireras av Martin Luther King och läser just nu det nypublicerade utbildningsmaterialet "Ickevåld & Konflikthantering" som tagits fram inom ramen för samverkansprojektet Fred i Våra Händer.

Citat: "Violence is a descending spiral ending in destruction for all. The old law of eye for an eye leaves everybody blind. Violence is immoral because it seeks to humiliate the opponent rather than win his or her understanding; it seeks to annihilate rather than convert. Violence is immoral because it thrives on hatred rather than love. It destroys community and makes brotherhood and sisterhood impossible. It leaves society in monologue rather than dialogue. Voilence ends by defeating itself. It creates bitterness in the surrounding and brutality in the destroyers." (MLK)

Vad mer behövs sägas?

Förtal i media

2009-01-27T12:02:00.000-08:00

Idag hedras traditionsenligt förintelsens offer runt om i världen. Jag och alla andra i min generation har vuxit upp med andra världskrigets historia och känslan av att en sådan händelse aldrig, aldrig någonsin får hända igen. Inte i Europa, inte på andra håll i världen. Vetskapen om vad som hände, om vad människor är kapabla till, har lett många av oss att engagera oss i frågor som rör antirasism, fred, solidaritet och förstås antisemitism.

För mig var detta engagemang en av anledningarna till varför jag engagerar mig för vad som idag händer i Mellanöstern. Önskan om en fredlig lösning av konflikten bottnar bland annat i denna vetskap om vad människor är kapabla till. Den bottnar också i vetskapen att civila har varit de flesta offren i alla krig sedan första världskriget (det sista stora kriget då arméer stod mot varandra på slagfält och civila mest drabbades indirekt). Och vetskapen att militära medel bara leder till mer lidande, inte till fred och säkerhet för några inblandade.

Om man har förstått detta, borde man rimligen per automatik protestera mot Israels militära ockupation av Palestina. När vi nu protesterar mot Israels attacker på Gaza och ropar på att brott mot folkrätten måste utredas och dömas, baserar vi det på de folkrättsliga ramar som byggdes upp efter andra världskriget, som ett sätt att undvika att liknande brott aldrig någonsin ska kunna hända igen.

Att då, i detta sammanhang, få ordet "antisemit" kastat i ansiktet på en är förstås väldigt kränkande och rent förtal. Ingenting annat. Och att media mer än gärna citerar eller själva tolkar antisionism som antisemitism på ett otroligt slarvigt sätt är förstås djupt problematiskt.

I dagens Expressen publiceras en artikel av författaren och journalisten Magnus Sandelin om just detta - om hur kritiken mot Israel ibland tar sig antisemitiska uttryck då människor inte kan skilja på judar och på Israel. Bland annat nämner han Anna Wester på Palestinagrupperna som en av dem som legitimerar denna typ av antisemitiska kritik av Israel. Utan någon som helst källa förstås.

Jag ifrågasätter den redaktör som tar in artiklar med sådana anklagelser mot individer utan några som helst källgranskningar. Det är kränkande och totalt felaktigt. För en person som Anna, som hämtar sitt engagemang från antirasism-rörelsen, är det förstås helt otänkbart att acceptera någon form av antisemitism eller att inte vara tydlig i att sin kritik av Israels ockupation inte riktar sig mot judar. En offentlig ursäkt är det minsta man kan begära!

Förra veckan följde en israelisk bekant med mig till demonstrationen mot Israels attacker här i Stockholm. Han har precis flyttat till Sverige och försöker fortfarande känna sig för hur saker och ting fungerar här. I Israel är han en vapenvägrare och anses vara supervänster. Här är han orolig för den antisemitism han ständigt får höra talas om. Han frågade mig därför om människorna på demonstrationen och anledningen till deras engagemang. Jag berättade att det visst finns antisemiter i Sverige men att de knappast besöker en sådan demonstration, då de troligen tycker minst lika illa om personer från övriga Mellanöstern. Detta tyckte han lät rimligt. Och det borde ju även vår media kunna förstå. Ergo, vi kritiserar Israel för deras militära ockupation och dess brott mot folkrätten och kränkningar av palestiniernas mänskliga rättigheter. Punkt. Say no more.

Lucifer ljusbäraren

2009-01-27T11:58:00.000-08:00

Min kollega Jesper bloggar om vit fosfor, dess fruktansvärda konsekvenser för dem som drabbas av det, med sår där lågorna inte går att släcka, och dess lingvistiska ursprung. Bilderna i DN härom dagen, som följde på Lotta Schüllerkvists starka artikel om ämnet, fick mig att må fysiskt illa. Och på kontoret har vi förstås diskuterat situationen i Gaza från alla möjliga perspektiv. Läs mer om detta på: fredsbloggen.blogg.se.

Olivolja i solidaritet

2009-01-25T12:51:00.000-08:00

Att visa solidaritet med andra människor känns oerhört viktigt för mig och det finns många sätt att göra det på. Demonstrera, skriva på namnlistor, manifestera etc. Under de senaste åren har solidaritet genom konsumtion vuxit och genomslagskraften för rättvisemärkta varor växer kontinuerligt. Ett tydligt tecken på solidaritet som värmer hjärtat.

Bland annat vill jag berätta om ett hyfsat nystartat kooperativ i västra Jerusalem. Sedan fyra månader kan man genom att bli medlem i kooperativet prenumerera på "ekolådor" med grönsaker och frukt. Det är inte bara ekologiska varor utan de produceras helt i palestinska byar på Västbanken. Varje vecka kan medlemmarna hämta sin solidaritetslåda. Det går också att köpa olivolja, ost, mjöl och andra råvaror. Än så länge är kooperativet litet med det växer varje vecka, sakta men säkert.

Jag efterfrågar mer solidarisk konsumtion och skickar därför nu ut en utmaning till er. Nästa vecka tänker jag solidaritetsköpa palestinsk olivolja. Olivoljan importeras av föreningen Jord & Frihet som inriktar sig på solidarisk handel. Olivoljan som de importerar från Palestina är inte den billigaste olivoljan som går att få tag i (men den billigaste vill ni ändå inte köpa!), men jag kan lova att olivolja från den här delen av Västbanken håller väldigt hög kvalitet. En flaska på 75 cl kostar 85 kr och man kan minst beställa 5 flaskor.

Min olivolja är slut och jag ville göra en beställning, men inte köpa fem flaskor själv. Därför frågade jag i fredags kollegor och vänner att beställa palestinsk olivolja tillsammans med mig. För att komma upp i minst fem flaskor så att en beställning kan göras. Idag, måndag morgon, är vi redan 14 personer som tillsammans ska beställa 27 flaskor. Och fler lär trilla in. Lycka!

Beställ palestinsk olivolja du med!
För att läsa mer om Jord och Frihet eller om olivoljan; www.jordfrihet.org

Dan Eliasson och barnkonventionen

2009-01-23T04:24:00.001-08:00

Två gånger den här veckan har jag hört Dan Eliasson, generaldirektör för Migrationsverket, säga att Sverige inte har skrivit in barnkonventionen i svensk lagstiftning och att den därför inte gäller här. Båda gångerna har han stått oemotsagd på den punkten, även om han i övrigt fått mycket kritik för det vansinniga beslutet att utvisa den 17-åriga Lollo till ett land hon inte har bott i. Båda gångerna tänkte jag: Skicka karln på fortbildning.

Det stämmer att Sverige inte direkt har inkorporerat barnkonventionen i svensk lagstiftning. Men det betyder INTE att den inte gäller. Sverige har ratificerat barnkonventionen vilket betyder att den är juridiskt bindande. Svensk lagstiftning ska därmed ligga i linje med det som konventionen säger, om man inte väljer att direkt inkorporera den i vår lagstiftning. I vilket fall som helst är svensk lagstiftning underställd en ratificerad FN-konvention.

Lollo är född i Sverige och fram till härom dagen levde i skyddat boende pga av hot från hennes pappa som under lång tid misshandlat henne. Nu ska hon utvisas till Kroatien där hon aldrig har bott, tillsammans med hennes pappa som har hotat att döda henne. Barnkonvention eller ej, att utvisa henne är vansinne och vara ett omöjligt beslut för alla med någon form av moral. Lollo rymde efter att dagen för utvisningen fastställts och befinner sig nu gömd. Vänsterpartiets Lars Ohly sa igår på nyheterna att hon måste fortsätta hålla sig gömd. Att bryta mot Migrationsverkets tolkning av lagen kan inte ses på något annat sett än en högst relevant civil olydnad-aktion. Och i Lollos fall, desperation.

Enligt en intervju med Eliasson i dagens DN menar han att det faktum att tjejen är född i Sverige och levt större delen av sitt liv här inte är tillräcklig anledning att få stanna. Att romer diskrimineras å det grövsta i flera länder i sydöstra Europa, nämns inte ens. "Att utlänningslagen säger att man ska se till barnets bästa ger inte i sig rätt till uppehållstillstånd. Det är bara en allmän programförklaring." enligt Dan Eliasson. Hur ska man då tolka programförklaringar? Anses det inte vara otroligt godtyckligt att tolka lagen så vitt och brett att man agerar tvärtemot den?

En sista fråga: betyder detta att Sverige även kan ignorera andra FN-konventioner som vi ratificerat?

Defining moments....

2009-01-21T23:46:00.000-08:00

Jag gillade alltid Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, och har väl hittills tyckt att den nuvarande inte hade lika mycket karisma. Att han inte riktigt ännu gjort något avtryck. Ställde mig nästan frågande till utnämningen. Vad är det han vill åstadkomma och hur? Jag kan ju inte ens komma ihåg hans namn. Typ. Om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt komma ihåg Kofi Annans agenda heller, förutom att jag tyckte han var "bra" och att han hade ett problem med Bushs marginalisering av FN och unilaterala syn på USA:s plats i världen.

Det här citatet av Kofi hittade jag igår morse på Dagens Arena webbupplaga: "Dagens gränser går inte mellan olika nationer. De går mellan de maktlösa och de maktfulla. mellan fria och fängslade, mellan privilegierade och förtryckta. Inga murar kan i dag separera en humanitär kris i en del av världen från en säkerhetspolitisk kris i en annan del." Och det säger väl ganska mycket om hur världen ser ut. Om att Bush-doktrinens bekräftelse av "the clash of civilisations" inte stämmer utan bara hetsar till fördomar, rasism, våld och militarism och möjligtvis blir till en självuppfyllande profetia. Och att den världssynen bara leder till mer våld och militarism och för oss längre bort från målet en fredlig och rättvis värld.

Med Barak Obama i Vita Huset är förväntningarna stora på en annan världsordning och redan idag kan vi glädjas åt budskapen om att Guantanamo ska läggas ner inom ett år och att tortyr återigen ska ses som förbjudet för den amerikanska armén. Magkänslan säger att det kommer bli många "defining moments" för den nytillträdde presidenten.

När det gäller Ban Ki-Moon, har jag väntat på hans "defining moment" sedan han tillträdde. Utan att ha någon direkt uppfattning om Kofi Annans defining moment, så är min känsla att han iallafall hade flera stycken sådana. Nu i början av veckan såg jag något som kan liknas vid ett sådant, när Ban Ki-Moon besökte det sönderbombade Gaza. Han använde ordet "heartbreaking" för det han såg och krävde att en utredning skulle göras om detta krig. När jag hörde honom säga det ordet, insåg jag vad otroligt emotionellt laddat det ordet är. Smaka på det: heart breaking. Jag har svårt att hitta ett ord som bättre beskriver känslan inför övervåldet i Gaza. Heart breaking.

Obama hedrar Martin Luther King

2009-01-19T11:44:00.000-08:00

Som jag tidigare nämnt är det Martin Luther King-dagen idag och den firas på en mängd platser i världen. I år känns det extra speciellt eftersom Barak Obama svärs in som president imorgon och det är många som drar paralleller mellan dessa män. Och jag vill väldigt gärna också göra dessa paralleller men vet inte om jag vågar. Det finns ett sådant stort behov av förändring och av visioner, men hur annorlunda och radikal kan en amerikansk president egentligen vara. Han är ju ändå president i USA. Även om Jesse Jackson, och många med honom, grät på valnatten när segern stod klar.

I dagarna när det gärna och alltför ofta pratas om hat och extremister hit och dit, läser jag detta citat av MLK: "Frågan är inte om vi skall vara extremister, utan vad för slags extremister vi skall vara. Kommer vi att vara kärlekens eller hatets extremister?" Även MLK kritiserades i början för sin ickevåldskamp, om att bryta mot lagen, om att demonstrera, för det var bara sådant som extremister gjorde. Detta var hans svar till kritikerna.

För att citera årets MLK-material (läs mer på www.martinlutherking.se), "ickevåld som strategi och princip används framgångsrikt av freds-, rättvise- och miljörörelser världen över i allt större skala." Människor organiserar sig överallt för att skapa en bättre värld för sig själva men också i solidaritet för andra, och tillsammans blir vi starka. Och när vi är starka tillsammans så kan vi påverka.

"Vi vet av vår egen smärtsamma erfarenhet att förtryckare aldrig självmant ger frihet - det är något den förtryckta måste kräva" (också MLK). Det gällde för folkrörelserna som på 1800-talet började kräva ett annat samhälle och drev på den demokratiska utvecklingen här i Sverige. Det gällde under första intifadan i Palestina, och ledde fram till ett internationellt erkännande och förhandlingar. Jag hoppas att fredsrörelserna i Sudan ska bli så starka att de kan motsätta sig framtida krig och bygga ett "new Sudan for all". Och jag hoppas att det amerikanska folket inte bara nöjer sig med att ha valt Obama till president utan fortsätter att kräva att han följer folkets vilja. Och jag tycker att det ska bli hur spännande som helst att titta på TV imorgon, när Obama svärs in, då världen äntligen, äntligen, äntligen blir av med Bush.

Tillsammans för fred

2009-01-19T06:37:00.000-08:00

Idag, måndagen den 19 januari, Martin Luther King-dagen, samlas representanter för judendomen, islam och kristendomen på Medborgarplatsen, i en gemensam fredsmanifestation och bön för situationen i Gaza.

Konflikten i Mellanöstern är inte en religiös konflikt, även om många tycks tro det, och även då många använder sig av religiös retorik och symboler för att motivera sitt stöd för endera den ena eller den andra sidan i konflikten. Att hävda att konflikten är religiös, spär på idéerna om en "clash of civilisations" som utgår från att vi är såpass olika att vi aldrig kan mötas. Det fokuserar på olikheterna istället för att se på likheterna hos människor. Konflikten i Mellanöstern är en politisk konflikt.

Deltagarna på manifestationen idag kommer från olika organisationer och trosuppfattningar och ingår bl a i fredsnätverket 2014 och vill visa på fredsbudskapet i de olika traditionerna, och samlas i detta. Kom och visa ditt stöd! Kl 18.00 på Medborgarplatsen i Stockholm

Vapenvila?

2009-01-19T01:02:00.001-08:00

Två ensidiga vapenvilor påbörjades igår. Både Israel och Hamas. Båda hävdar också att de "vunnit" kriget. Och att de är villiga att bryta vapenvilan så fort den andra sidan gör något. Ergo, en hyfsat bräcklig vapenvila, minst sagt. Det kan vi nog alla enas om.

Men en vapenvila är det, och människorna i Gaza kanske kan pusta ut lite och börja skapa sig en överblick över förödelsen. Bilderna som visades från Gaza igår, när familjer vågade sig ut på gatorna igen, visar på total förödelse i vissa områden. På vissa platser finns det ingenting kvar. Situationen är katastrofal (ej att förglömma att den redan räknades som katastrofal ur ett humanitärt perspektiv även innan bomberna började falla). Men idag är det iallafall vapenvila.

Och vad kommer att hända nu? Just när omvärlden faktiskt verkade vakna lite och utropa sin bestörtning mot det urskiljningslösa dödandet, införs vapenvilan. Kommer det innebära att kritiken nu tystnar, att omvärlden dänker: vad skönt att dödandet upphört, nu kan vi "go back to normal"? Detta är min stora skräck. Att omvärlden återigen tystnar och att det anormala tillståndet av militär ockupation mer eller mindre anses vara "normal".

Glöm inte bort att åtta personer på Västbanken skjutits ihjäl i demonstrationer under de senaste tre veckorna, medan omvärldens ögon varit riktade mot Gaza. Att flera hundra palestinier på Västbanken har arresterats under dessa veckor. Glöm inte bort att ockupationen fortsätter, i Gaza och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Glöm inte bort att så länge den militära ockupationen fortsätter så kan en hållbar och rättvis fred aldrig nås. Och så länge en fred inte uppnås fortsätter brotten mot folkrätten och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Och glöm inte bort att fred aldrig kan uppnås med militära medel - det leder bara till mer våld. Och bort från vägen mot fred. Glöm heller inte bort att fred kan inte uppnås utan rättvisa. Vi har en skyldighet att fortsätta vara bestörta över snart 42 år av ockupation. Och att protestera mot det och inte sluta förrän den har upphört.

Gideon Levy och Amira Hass

2009-01-13T04:27:00.000-08:00

I dessa tider är Gideon Levy och Amira Hass två röster som behöver höras mycket mer. Och absolut läsas. Gå till wwww.haaretz.com för att hitta några av deras artiklar.

Hur många artiklar kan man bryta mot?

2009-01-13T00:34:00.000-08:00

Jag lovade att ha ett inlägg som inte handlade om kriget i Gaza eller om Israel/Palestina i övrigt och det höll jag. Får jag fortsätta nu? De senaste dagarna har det börjat strömma in vittnesmål om att Israel har använt vit fosfor i attackerna på Gaza, antagligen för att maskera militära operationer enligt Human Rights Watch. De menar också att användandet av vit fosfor på detta sätt faktiskt inte bryter mot folkrätten, men med tanke på den överhängande risken att civila drabbas av det, är användandet under dessa omständigheter ändå folkrättsvidrigt.

Genèvekonventionerna tjatar jag mycket om, som reglerar vad som gäller i krig och under ockupation. Diakonias hemsida är ypperlig för vanliga dödliga som vill lära sig mer om folkrätt: www.diakonia.se. Jag skulle nog vilja påstå att det är omöjligt att driva krig utan att bryta mot konventionerna (jag är inte så naiv att jag vill påstå något annat) men de kan ju ändå ses som någon form av måttstock, om vad man ska sträva mot. Och under de senaste 18 dagarnas krig i Gaza har det brytits mot en hel hög artiklar, och här följer ett urval från GK IV (min översättning):
Art 1: alla stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten av folkrätten - vilket i praktiken betyder att inte bara Israel bryter mot folkrätten utan även alla andra länder som på något sätt accepterar eller understödjer detta krig.
Art 15-17: Neutrala platser där sårade kan vårdas och civila vistas ska inrättas och respekteras av alla parter. Sårade och sjuka, liksom gravida kvinnor, ska ges extra skydd. Parterna ska tillåta ambulanser och medicinsk personal att ta hand om och förflytta sårade och civila och de ska åtnjuta respekt och extra skydd.
Art 18: Sjukhus får under inga omständigheter attackeras utan alltid stå under extra skydd.
Art 33: ingen kollektiv bestraffning skall tillfogas befolkningen för individers handlingar.
Art 35: Civila som vill lämna krigsområdet har rätt att göra så.
Art 53: individers och familjers integritet och rättigheter, liv och privata egendom, liksom religiösa övertygelser och seder måste respekteras av ockupationsmakten.
Art 55-56: den ockuperande makten är ansvarig och skyldig att säkra den ockuperade befolkningens tillgång till mat och medicin, liksom tillhandahålla vård.

Jag skulle kunna fortsätta....

Här måste nog förtydligas att jag är mer än medveten om att mycket i det internationella systemet i sig är problematiskt då det helt är byggt upp enligt principen att stater är de viktiga aktörerna. Vilket innebär att stater alltid kommer undvika risken att instifta lagar som per automatik kraftigt inskränker deras handlingsutrymme. Det finns alltid ett visst utrymme för tolkningar inom folkrätten och det finns inga mekanismer för att hantera de som bryter mot folkrätten. Individens rättigheter får i princip alltid stå tillbaka för staters suveränitet. Ergo, folkrätten liksom det internationella systemet lämnar mycket att önska och är problematiskt i sig.

Muntras upp?

2009-01-12T14:54:00.000-08:00

För att "snap out" ur det här chocktillståndet som jag befunnit mig i de senaste 17 dagarna, som många med mig, kan jag rekommendera en tillbakablick av året som gick på youtube. Ni kanske alla har verktyg för sådant, hantering av riktiga deppsituationer, men jag vill ändå slå ett slag för youtube. Höjdpunkterna levererades nog inför presidentvalet i USA, särskilt efter att republikanernas vice president-kandidat presenterades. Vilken julafton för USA:s alla komiker. Timmar av roliga citat att frossa i. Om och om igen.

Veckorna innan valet var Youtube mitt ständiga sällskap. Och nu med facit i hand kan vi ju hämningslöst skratta åt hennes galenskap. Det är ju inte hon som svärs in som vice president nästa vecka. Bland favoriterna av Sarah Palin-skämt ligger den amerikanska komikern Bill Maher i topp. Han går förresten hårt åt hela den kristna högern och menar att det är problematiskt när hans lands nuvarande president tillhör de 61 procent av befolkningen som bokstavligt talat tror på Noaks ark. Han brukar dessutom bjuda in sköna gäster till panelen, som t ex Naomi Klein och Salman Rushdie.

Om ni fortfarande är hjärtligt trötta på det amerikanska presidentvalet (och det kan jag verkligen inte klandra er för) föreslår jag äldre filmklipp med t ex Eddie Izzard, en av världens roligaste män. När han var i Stockholm för några år sedan pratade han konstant i 3-4 timmar och jag hade ont i magmusklerna i flera dagar. Några av klippen är ännu roligare. Eller varför inte ännu äldre klipp: Raw, från den tid då Eddie Murphy faktiskt var rolig. Eller var han verkligen det? Skrattar jag fortfarande åt den flinande snubben i röd läderdräkt för att han är rolig eller för att jag kommer ihåg hur rolig jag tyckte han var när jag gick på högstadiet. Lite 80-talsminnen som spökar? På samma sätt som att jag fortfarande skrattar när jag ser repriser på Allå Allå Emliga Armén?

Eller föredrar ni söta djur för att muntras upp? Kolla in alla klipp från Moholoholo, stället där jag gick rangerkursen i höstas. Särskilt de med savannens roligaste djur: honey badger (honungsgrävling heter det faktiskt på svenska). Funkar alltid i vinterdeppstider.

Golden Globe till Waltz with Bashir

2009-01-12T14:40:00.001-08:00

En av förra årets filmer som jag verkligen sörjer att jag ännu inte sett är den animerade filmen Waltz with Bashir. Jag vet inte alltför mycket om den, men den handlar om massakrarna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. Den israeliska filmaren var 1982 soldat i den israeliska armén och denna film är enligt honom själv ett sätt att bearbeta sina upplevelser.

Det är lysande att en sådan film får en Golden Globe i USA för bästa utländska film. Jag har ju som sagt inte sett den ännu, men... Ett pris kan ju kännas fånigt men det kommer troligtvis göra att fler personer får upp ögonen för filmen. Och att fler alltså får lära sig mer om konflikten i Mellanöstern. Och kanske, kanske väljer att agera....

Letar jag efter halmstrån? Ja, kanske... men vad ska jag annars göra? När jag loggade in idag var planen att försöka skriva om någonting annat än Gaza, ja, om något annat än Mellanöstern. Hittills har jag tydligen inte lyckats. Befinner mig visst fortfarande i någon form av chocktillstånd.

Helle Klein på Aftonbladet

2009-01-12T07:23:00.000-08:00

Läs också Helle Kleins urbra ledarkrönika på Aftonbladet.se idag!

Fredsbloggen.blogg.se

2009-01-12T06:32:00.001-08:00

Vill tipsa om min vän Helenas blogginlägg på fredsbloggen.blogg.se, där olika KrF:are bloggar.

Allt i mitt huvud har de senaste två veckorna kretsat runt Mellanöstern och attackerna mot Gaza. Första veckan var jag fortfarande därnere. Nu är nära och kära kvar där medan jag försöker acklimatisera mig till Sverige och kontorslivet igen. I helgen var det minst 8000 som demonstrerade bara i Stockholm och flera demonstrationer och manifestationer har hållits runt om i landet. Och runt om i världen.

Det är viktigt att kräva ett slut på attackerna och att blockaden mot Gaza lyfts. Situationen är akut och människor dör hela tiden. I andra situationer skulle attackerna genererat stora flyktingströmmar. I det öppna fängelset Gaza finns det ingenstans att fly. Men det är också viktigt att fortsätta kräva ett slut på den militära ockupationen av både Gaza och Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Först då kan en rättvis och hållbar fred nås.

Manifestation för fred

2009-01-09T02:45:00.000-08:00

Inbjudan är i sin helhet inklippt här, gå till respektive organisationer som arrangerar för original och för mer information:

Situationen i Gaza är katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Befolkningen lever just nu i stor förtvivlan och skräck. Det finns ingenstans att fly och fler än 600 palestinier har dödats, över 100 av dem är barn. Fler än 2 000 människor är skadade.

I solidaritet med krigets offer inbjuder fem svenska organisationer, som alla arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter, till en gemensam manifestation i Stockholm. För en omedelbar vapenvila där alla parter respekterar den humanitära rätten, mänskliga rättigheter och skydd för civilbefolkningen.

Medverkar gör bland andra:
Barbara Hendricks, sång
Love Derwinger, piano
Lena Endre, uppläsning
Företrädare för arrangörerna.
Inbjudan har gått till partiledarna för samtliga svenska riksdagspartier.

Tid: Lördag 10 januari, kl 16.00
Plats: Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, T-bana: Rådmansgatan
Konferencier: Bengt Westerberg, ordf. i svenska Röda Korset
Arrangörer: Amnesty, Diakonia, Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen, Röda Korset och Immanuelskyrkan.

Äntligen en resolution

2009-01-09T02:37:00.000-08:00

Igår kväll röstade faktiskt FN:s säkerhetsråd för en resolution mot attackerna i Gaza. 14 länder röstade för. USA lade ner sin röst. Och hellre det än att lägga in sitt veto, vilket jag lite hade räknat med då senaten igår enhälligt röstat för att stödja Israels rätt till att försvara sig. Jag väntar fortfarande på att höra röster som också erkänner palestiniernas rätt att försvara sig.... iallafall, detta handlar om resolutionen. Som tog 13 dagar att få fram, men som nu finns. Resolution 1860.

Resolutionen kräver en omedelbar vapenvila och att gränsövergångarna till Gaza ska öppnas för införsel av medicin, mat och andra humanitära förnödenheter. Samt att Israels armé ska lämna Gaza. Dessutom kräver man att vapensmugglingen in i Gaza ska stoppas. Enligt Haaretz motsätter sig Israel att resolution 1860 ska vara bindande. Och i mitt still sinne ställer jag mig frågande till hur implementeringen av tidigare bindande resolutioner har behandlats. Beroende på vilka aktörerna är. På grund av bristen av effektiva, fungerande mekanismer för att kräva eller framtvinga implementeringen av FN-resolutioner.

Men hoppas kommer jag inte sluta göra. Inte idag.

Eniga om en FN-resolution?

2009-01-08T14:26:00.000-08:00

Rubriksättningar har alltid förbryllat, roat och irriterat mig. Mer ofta än inte verkar de inte hänga samman med artikeln som rubriken rör. Eller ifall de gör det, så sänder rubriken budskap som inte överensstämmer med det som verkligen står i texten. Ibland är de rent motsägelsefulla.

Jag var just inne på DN:s hemsida och såg då rubriken: "Enighet om FN-resolution" och bilden som medföljer visar Condoleezza Rice i samtal med Frankrikes och Libanons utrikesministrar. So far so good!

En sådan rubrik skulle jag tolka som att säkerhetsrådet äntligen satt sig ner och börjat prestera. Börjat leva upp till de principer FN påstås stå för. En sådan rubrik gör mig varm i hjärtat då jag mer än gärna vill tro, inte bara på principerna utan på att FN och andra aktörer faktiskt också tror på dem, och vill värma om dem. För alla människor. Oavsett religion, hudfärg, etnicitet, nationalitet, kön eller vad det nu kan vara för ytliga och egentligen oviktiga markörer vi använder för att identifiera och gruppera människor.

Nope, så glad ska jag inte få bli. Inte idag. "Enighet om FN-resolution" ska läsas: några västerländska och arabiska ministrar har enats om ett "kompromissvariant på en FN-resolution" som de ämnar lägga fram till säkerhetsrådet ikväll. Vilket än så länge inte betyder någonting. Faktiskt inte. Än så länge är det fortfarande arga brev som har skickats. Och demonstrationer som genomförts. Och Röda Korset som faktiskt riktat skarpare kritik än brukligt mot kränkningarna av folkrätten. Veto-rätten sätter stopp för allt annat på FN-nivå. Politisk ovilja sätter stopp för aktioner på andra nivåer eller inom andra fora.

Så jag väntar fortfarande på att tystnaden på allvar ska brytas. Och demonstrera ska jag. På lördag i Stockholm. Vi ses kl 13 på Sergels Torg.

Fortsättning på Veolia-historien

2009-01-08T04:54:00.000-08:00

Skriv på namninsamlingen nedan om att Veolia måste ta ett etiskt ansvar om de skall få fortsätta köra Tunnelbanan i Stockholm. Alltså, inte bryta mot folkrätten, vilket företaget gör idag då man bygger en spårvagn i östra Jerusalem, som sedan 41 år ockuperas av Israel.

http://www.namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=2747

Sprid detta upprop vidare till vänner och bekanta, och uppmana så många som möjligt att skriva på. Upphandlingen av driften de kommande åren av Stockholms lokaltrafik skall avgöras 20 januari så det är viktigt att agera innan dess.

Dessutom är det viktigt att kräva att både stat, landsting och kommuner konsekvent skriver in det i sina uppdragsbeskrivningar (Terms of References) inför upphandlingar att respekten för folkrätten är ett viktigt krav i upphandlingsförfarandet. Så kräv det!

Solidaritet med Gaza

2009-01-07T11:45:00.001-08:00

Demonstration på lördag den 10 januari, med start kl 13 på Sergels Torg. Marsch mot israeliska ambassaden. Kräv ett slut på det ohämmade våldet och att folkrätten efterlevs. Kräv internationellt agerande. Vi ses där!

A darker shade of black

2008-12-27T12:26:00.000-08:00

Today the world turned a darker shade of black. And it gets darker by the minute, by the bloodshed but even more so by the silence. A silence so loud that it is hurting me, and I believe, humanity at large. How can the world sit quiet and watch what is happening in Gaza.

We were in a service from Ramallah to Nablus today when the news started coming over the radio: 50 dead, 90 dead, 120 dead, 140 dead.... just in less than an hour. Now ten hours later, the toll is more than 200 and the number of injured is over 700.

Oh, of course there has been some condemnation of the attacks, saying that Israel should avoid targeting civilians when "retaliating", that "both sides should restrain from violence" etc. Maybe there will be some angry letters telling Israel how angry the world is. But nothing more, I'm afraid. I am sick of all excuses being made, and I am sick of all the angry letters. And I have to admit, I am quite sick of demonstrations as well. The world is responsible for what happened today. That is the reality.

The world is responsible. For neglecting to hold Israel accountable. For even actively supporting its "war on terror". Sure, there are plenty of other nasty players out there that also need to be condemned, but as my friend Shai once said, all those other nasty players "don't have the active support of the rest of the world". Because of this, the world is responsible.

When is enough really enough? When will the leaders of the world get the will to change this situation? To solve this conflict once and for all? Way too many people think this conflict is too complicated to solve. It is not. All the leaders, that have the ability to do something, know what needs to be done. They just don't want to. And it is really hard for me to face that reality, and it makes me cry. Because I desperately want to believe in humanity, and that "despite all, I still believe that people are good at heart" as Anne Frank wrote.

Until the world understands this responsibility and acts on it, is it possible to change planets?

Skäms Veolia, heja Diakonia!!

2008-12-12T06:44:00.000-08:00

På senare tid har man kunnat hitta några artiklar om Veolia och hur de bryter mot folkrätten genom att bygga en spårväg i östra Jerusalem på uppdrag av Israel. Det är nämligen förbjudet enligt folkrätten för en ockupationsmakt att bygga eller på andra sätt störa eller ändra demografin och infrastrukturen på ockuperat område. Enligt Veolia kommer spårvägen gynna alla boende i östra Jerusalem men den byggs framförallt för att bättre koppla ihop bosättningarna med stadskärnan.

Denna artikel i Fria Tidningen, http://www.fria.nu/artikel/75948, berättar om den närastående upphandlingen av driften av Stockholms lokaltrafik. Veolia är ett av de företag som lämnat in anbud till Stockholms stad för att fortsätta att driva SL. Under hösten har protesterna mot detta börjat ta fart.

Diakonia, är en av de organisationer som starkt kritiserat detta och även fått uppmärksamhet för det, både i Sverige och internationellt . Och efter att andra företag på senare tid fått på foten för att de bryter mot folkrätten genom aktiviteter på ockuperat område borde rimligtvis även Veolia få det. Och mer av detta! Det ska svida att bryta mot folkrätten. Jag vill se fler snöbollseffekter. Att bryta mot folkrätten ska helt enkelt inte vara OK. Och framförallt statliga företag och institutioner borde besluta att ha det som en del av kraven vid offentliga upphandlingar, att företagen som lämnar anbud inte kan bli aktuella ifall de kraftigt kränker mänskliga rättigheter eller folkrätten.

Länken till denna artikel hittade jag för övrigt i ett palestinskt nyhetsbrev som en israelisk kompis till mig vidarebefordrade. Kul att Joakim och Diakonia även får internationell uppmärksamhet. Heja heja!

Preventive presence as a method

2008-12-12T04:16:00.001-08:00

Tips: PRESENCE THATPREVENTS VIOLENCE
Protective accompaniment
17 December 14.00-16.00 Biografen Zita, Birger Jarlsgatan 37
Please pass on information to interested people!

International accompaniment is a useful tool that helps prevent violence againstsocial activists, human rights defenders and civilian population. Accompanimentis carried out in conflict areas and among armed actors. This seminar provides anopportunity to learn and discuss the possibilities and challenges linked to accompanimentand how it can be applied in different conflict scenarios.

LUIS ENRIQUE EGUREN (Spain 1962), physician and expert in internationalaccompaniment and protection, is the Co-director of the Research and Training Unitof Protection International in Brussels. Consultant, trainer and researcher, he hasworked in different countries and published several articles and books on the topicsof accompaniment and protection.

Entry is free. Coffee and a snack is served from 13.30. If possible tell us in advance thatyou are coming by e-mailing seappi@skr.org. Welcome!
Seminariet arrangeras av SEAPPI och Kristna Fredsrörelsen

Årets bästa skräcklitteratur

2008-12-12T00:27:00.000-08:00

Under större delen av hösten har jag läst Naomi Kleins Chockdoktrinen, en av de läskigaste böcker jag någonsin läst. Den är också helt otroligt läsvärd. Om man har några som helst anlag för konspirationsteorier (vilket jag i allra högsta grad har!), får man en mängd ytterligare bevis för att det faktiskt finns genuint onda människor på den här jorden. Och då snackar jag inte om någon sadist /kannibal som äter upp sina offer i en liten håla i Tyskland efter att ha raggat upp måltiderna på internet.

Nej, dessa freaks skadeverkan är iochförsig obehaglig så det förslår men i storleksordningen mini jämfört med konsekvenserna av vissa andra, väldigt accepterade och respekterade människors politiska handlingar. Ekonomi är politik. Och ekonomisk politik får konsekvenser. Och särskilt den laissez-faire-politik som varit poppis de senaste decennierna, har fått mycket stora konsekvenser. Och inga alls att skryta om. Vad sägs om den ökade fattigdomen i Ryssland på 90-talet: den totala avregleringen av ekonomin ökade antalet fattiga från en miljon till 77 miljoner på mindre än tio år. Det är inte illa pinkat.

Naomi Klein har skrivit en bok som jag antar är oerhört kontroversiell i vissa kretsar och visst ska all fakta läsas kritiskt. Hennes gedigna referenslista ökar dock trovärdigheten. Till skillnad från Bengt Nilssons nästan obefintliga referenslista i "Sveriges Afrikanska krig", till exempel. Vad boken kommer fram till är något som vi egentligen redan visste, att en total nyliberal marknadsekonomi inte kan hantera utveckling eller kriser. Över huvud taget. Och att dess förespråkare är usla forskare.

För vad annat kan man kalla dem? Deras teorier har inte en ända gång i praktiken bekräftats. Och om man som forskare förstår att ens teorier är såpass impopulära att de endast kan införas i icke-demokratiska regimer eller i samhällen i stor kris, borde man inte då, istället för att som Milton Friedman plötsligt börja stödja en rad militärkupper i bland annat Latinamerika, fråga sig: vad är det för fel på mina teorier om majoriteten av världens människor motsätter sig dem? Att försöka falsifiera sina egna forskningsresultat anses väl fortfarande vara ett tecken på god forskningsetik?

Och varför är detta intressant idag? Vi ger Nobelpriset i ekonomi till Paul Krugman som förstås har fattat detta. Och han får det nu, iår, med bakgrund till den ekonomiska kris som vi befinner oss i. Som vi hade kunnat undvika om våra ledare började lära sig av historien. Och välja att inte göra om samma misstag om och om igen. Ett misstag man inte lär sig av, är ett dubbelt misstag. Jag är oerhört glad över att priset gick till Krugman. Jag hade varit ännu gladare om våra ledare lärde sig av historien så att han inte behövde påtala det uppenbara.

Uppgradering av relationer

2008-12-11T23:53:00.000-08:00

EU har precis fattat beslut om relationerna till grannländerna runt Medelhavet och meddelar att relationerna både till Israel och till Marocko, bland andra, ska uppgraderas och intensifieras. När det gäller de uppgraderade relationerna till Israel, skriver man: "That building-up must be based on the shared values of both parties, and particularly on democracy, respect for human rights, the rule of law and fundamental freedoms, good governance and international humanitarian law." I det här nyspråket går det inte att hitta något om att Israel idag bryter mot dessa "gemensamma värderingar" genom sin fortsätta ockupation av Palestina.

När det gäller Marocko, står det: "the common willingness of the Kingdom of Morocco and the European Union to establish an increasingly close and mutually beneficial partnership, covering all aspects and at all levels, in order inter alia to consolidate the reform and economic and social modernisation process in that country." I texten om Marocko nämns varken mänskliga rättigheter, folkrätten eller demokrati. Ord som iochförsig hade varit svåra att få in i något sammanhang över huvud taget som berör Marocko. Inte heller nämns den olagliga ockupationen av Västsahara. Vilket jag kanske inte borde bli förvånad över. Besviken, ja, men inte förvånad.

Och vad ska vi som bor i EU göra åt detta? Det är våra ledare som inte står upp för de principer de hävdar ska vägleda dem. Det är våra ledare som medvetet väljer att inte agera mot de brott och kränkningar som begås. Det är våra ledare som är mer intresserade av ekonomisk vinning och/eller gamla vänskapsband som därför kastar sin etik och moral i sjön.

Jag önskar att detta vore en god nyhet

2008-12-11T04:14:00.000-08:00

Enligt BBC menar Robert Mugabe att det nu inte längre pågår någon kolera-epidemi i Zimbabwe. Vad jag önskar att det vore sant! Hittills har 800 personer dött av koleran som härjar i landet. Befolkningen är redan försvagad som ett resultat av den explosionsaktiga fattigdomen, och bristen på både mat och rent vatten. Och förstås som ett resultat av en ledare som är totalt ointresserad av den egna befolkningen.

"The cholera cause doesn't exist any more," säger han enligt BBC:s hemsida. Nyspråket som 84-åringen har använt sig av i åratal äcklar verkligen. En tredjedel av landets befolkning har redan flytt till grannländerna och vad kommer att hända med resten?

Mugabe har suttit vid makten i 28 år och var under lång tid västvärldens älskling, då Zimbabwe genomförde en mängd reformer som ledde till ökad hälsa, utbildning och välstånd i landet. Den utvecklingen vände för en mängd år sedan och anledningen kan inte bara skyllas på strukturanpassningsprogrammen som påtvingades landet. Det kan heller inte skyllas på det koloniala arvet, som Mugabe själv brukar hänvisa till. Utan framförallt på Mugabe själv och de människor i Zimbabwe som håller honom om ryggen. En ledare som borde lämnat sin post INNAN han blev maktfullkomlig. Eller var han det hela tiden? Att makt korrumperar, det är ingen nyhet.

Ge med ena handen

2008-12-11T02:48:00.000-08:00

... och ta med den andra. Härom dagen meddelade Israel att man skulle frige 231 palestinier som idag sitter i israeliska fängelser. Med tanke på att ca 11 000 personer sitter fängslade för tillfället och att allt som allt 800 000 palestinier har suttit i fängelse under de senaste 20 åren (ca 20 procent av hela befolkningen) så låter det ju lysande. Särskilt med tanke på att flertalet av dem inte haft några ordentliga rättegångar utan dömts i militära domstolar utan tillgång till ett bra försvar, vittnen etc.

Men drygt 300 har arresterats bara den senaste månaden, i år har allt som allt 5000 palestinier arresterats. Så frigivning är bra. Men ett slut på godtyckliga arresteringar vore ännu bättre.